View tracker

Och så ligger vi där i våran säng i totalt mörker. Jag känner dig. Din hud. Jag hör dig. Dina andetag. Ditt hjärta slå. Jag känner mitt hjärta slå. Dina händer rör ömt mitt hår och min kropp. Och jag. Jag har trasslat in mina fingrar i ditt hår. Jag iakttar dig, din siluett. Varje rörelse. Det kittlas lite lätt i varenda muskel i min kropp. För ingen har rört mig som du gör. Ingen har rört mitt hjärta som du. Det är du och jag. Vi två mot världen. Alltid.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Mörkret faller allt snabbare och löven har börjat lämna trädens grenar. Kylan smyger sig på och gatlampornas orangea ljus lyser upp vägen hem. Årets mysigaste tid, och det finaste av allt är att få krypa ner hos någon som värmer sådär fint i höstmörkret. Dricka varm choklad och ligga under massa varma filtar. Skratta. Älska. Och bara vara.

Likes

Comments

View tracker

Den tidiga morgonsolen försöker tränga sig förbi rullgardinen när vi rullar runt bland lakanen. Så vi drar täckena över oss samtidigt som vi kysser varandra intensivt men mjukt. För där under får man göra vad man vill.
Du drar dina fingertoppar över min kropp och du smeker mig lika ömt som om jag vore en skatt. Vi drunknar i varandras ögon, och vi låter våra själar mötas.
Jag ler. Jag ler okontrollerat, och när du frågar varför så svarar jag att jag bara är så förbannat lycklig. Kär. Glad. Galen i dig. Och så lägger jag mina läppar försiktigt mot ditt högra öra, viskar att jag älskar dig. Att jag älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen.


Det var instinktivt hur jag föll för dig. Precis som att andas. Du är
Han med ett stort H. Idealbilden över vad jag vill ha. Inte för att du är si eller så. Utan för att du är du, Han. Med ett stort H. Det bästa som någonsin hänt mig.

Likes

Comments

"Pocahontas" du ser ut som Pocahontas. Jag ler. Och jag tittar på flätan du nyss gjort i mitt hår, mitt långa men ändå lite för korta hår. Du vilar dina ögon på mig, och våra blickar möts och vi stirrar djupt in i varandras ögon.
Jag är fast. Jag är så jävla fast, och jag vet inte ens hur du lyckats få mig att falla så här hårt. Men jag gillar det, jag gillar det.

Hjärtat hamrar. Hjärtat hamrar och det pirrar så skönt i musklerna i min kropp. "Pocahontas" ser jag ut som Pocahontas?
"Ja och du är min, Pocahontas"

Likes

Comments

Hon vänder sig om och spänner blicken i mig. Som om hon är förvånad över att se mig vandra Karlstads gator. Runt omkring spelas hög musik från de olika barerna och de som har gått på semester skålar och skrattar. Jag tittar tillbaka. Lyfter sedan blicken för att se vem gestalten som går framför mig är. Det hugger till i hjärtat, och mitt hjärtas slag stannar helt plötsligt upp. Det gör liksom ont och jag stannar till för att andas. Det är Han. Han. Han. Han. Det är Han. Skriker varje cell i min kropp. Sedan släpper allting.


Och vet ni vad? Jag är lika förvånad över att se dom. Henne. Honom. För mitt hjärta hade glömt att när jag är hemma och vandrar Karlstads gator så finns Han där, med henne. Men mitt hjärta har glömt, mitt hjärta saknar ingenting längre. Mitt hjärta saknar inte Honom.

Mitt hjärta har inte saknat Honom på LÄNGE.

Likes

Comments

Regnet smattrade lätt mot marken när vi vandrade Berlins alla gator. Löven hade börjat falla, och vinden suckade högt. Jag tror nog att ingen utav oss egentligen ville att sommaren skulle vara över trots att oktober snart var slut. Ändå var vi så tokiga som sprang runt där bland höstlöven i regnet. Och vi skrattade så högt samtidigt som vi bad människor som passerade att ta en bild på oss. Fånga stunden. Föreviga allt.

Du värmde så fint där i höstmörkret när vi vandrade tillsammans, hand i hand. Inte bara för att jag hade känt mig så ensam en lång tid, utan för att du väckte glöden inom mig till liv igen. Du väckte mig till liv igen. Du värmde så fint där i höstmörkret, samtidigt som vi drunknade i varandras ögon. Samtidigt som jag återigen föll. Inte som en punkterad ballong denna gång, utan pladask. Jag föll pladask för dig. Och för första gången på länge kände jag någonting annat än total tomhet i mitt bröst. Lycka. Jag kände lycka.

Likes

Comments

den sena sommarkvällen hade lagt sig som ett täcke över balkongen vi satt på. Min bästa vän och jag. September kylan hade börjat att smyga sig på. Men där satt vi mitt i natten, med filtar och pratade om livet. Om honom. Om framtiden. Om allt. Jag hade inte tänkt på dig på länge nu. Trots att vi passerade varandra i korridorerna varje dag. Trots att vi möttes i trapporna upp till biblioteket. Och ändå satt jag där på balkongen och tände cigarett efter cigarett för att jag visste att du hatade det. 

Och så tänkte jag att jag faktiskt inte visste inte vad som gjorde ondast, att behöva möta dig varje dag. Som en främling. Eller att jag ens satt där och fortfarande gjorde något jag visste att du hatade. Som om jag djupt inne i mitt hjärta fortfarande brydde mig..

Likes

Comments

Jag faller, som en punkterad ballong mot marken. Jag kvävs. Jag försöker så mycket att inte titta åt ditt håll. Hur du liksom försöker tränga dig in i mig med blicken.
Jag är utmattad. Mitt hjärta slår inga volter längre när jag ser dig sittandes i cafeterian. Istället slår det tunga, trötta slag i mitt bröst. Som om det tröttnat och inte klarar av mer. Som om det inte klarar av att känna alla dom där känslorna längre. Ett slitet, ledset och utmattat hjärta. Och dig mitt emot mig.

Mina ögon möter inte dina när du försiktigt lägger din hand mot min kind. Du lutar ditt huvud mot mitt och du viskar att "kanske finns det inget mer att göra, inget mer att säga". Som om du förväntar dig att jag ska be dig att stanna. Få dig att ändra dig. Säga emot. Men jag håller med dig, kanske finns det inget mer att göra. Inget mer att säga.

Jag faller, som en punkterad ballong mot marken. Utmattad.

Likes

Comments

​hej alla ni där ute. Hej alla ni fina. Alla glada. Alla ledsna. Hej alla ni som känner er krossade. Lyckliga. Hej. Här är jag, och här kommer ni att få läsa mina ord. Min historia. 

Likes

Comments