View tracker

​“Den är din” Hon hade, stakat fram orden. Det var första gången han någonsin sett henne osäker, skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till honom, och han tog emot den.

De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, hade skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon hade stegat fram mot honom, bestämt, inte rädd för någonting. I minnet luktade hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50 centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades, hur hon lyckades, men det hade inte dröjt länge innan de kysste varandra för första gången.

Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans. Hon hade tagit emot den som vore den en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat dess varje detalj. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och dagen efter det. Och dagen efter det.

Utforskat varandra i ett par veckor. Gått runt på stan och frysit tillsammans. Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till verkligheten på mornarna.

Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja göra det själv snart. Han hoppades det.

Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna. De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.

Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu, men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting, fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.

Förvirrande.

De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne, en bok och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än väntat och de pratade om den på vägen hem. Runt en halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på bio.

Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig erkänna det.

Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. ”Nu har vi nästan kyssts” sa han, precis innan hon kysste honom. Det kändes fel, men inte så fel.

Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta sig ut. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa. Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig känt sig så trygg.

Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present, men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?

Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion. Ingenting

Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Men inte idag, hon skulle komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.

Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det lyser ögon i skogarna omkring.

Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete. Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det, att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de kommande nätterna. Tills de kommer på något.

Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart. Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes

kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter hennes nyckel, var kan den hamnat?

Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Han går över ängen. Mörkret är tjockt, och han skär igenom det med en vit kägla av ljus från en ficklampa. Vinden tjuter, slår upp sjön framför honom till ett hav i storm. De två översta knapparna på hans jacka är trasiga så han har inte brytt sig om att stänga den och det spelar ingen roll – vinden skär igenom tyget som en sil.

Hunden pendlar fram och tillbaka över stigen och nosar, som att han måste skynda sig om han ska hinna nosa på allt som är viktigt nog att nosas på. Vinden och kylan bekommer honom inte än, och han viftar glatt på svansen med nosen i backen.

Tankarna vandrar på samma sätt, fram och tillbaka, över och under, stannar till vid en detalj en stund men inte tillräckligt länge för att bli klar med den. Livet, universum, allting. I kanten av ängen går en väg som han vandrar ifrån, ett gult pärlband av gatlyktor som bara påminner honom om mörkret han går emot.

Skogen är inte stor, kanske hundra meter djup, hälften så bred. Den är i alla fall tillräckligt för att skala av det värsta av vinden – och det värmer att gå in i den. Han får hålla lampan vid fötterna för att inte trilla över någon rot eller lös sten, och hunden håller sig märkbart närmare i kopplet. Stormen har gått över till ett ljudlöst dån, en fläkt som är igång i bakgrunden och som man slutat lyssna på, men det ger verkligheten en känsla av något, levande är inte rätt ord, men nästan.

Han kommer ner på den första och sista raksträckan på stigen, femtio meter rakt fram, och sen en vänstersväng mot gatlyktor och civilisation. Hunden närmar sig, och utan att han sagt något går de plötsligt fot. ”Har du sett något?” viskar han till hunden som ser upp, ser honom i ögonen som för att svara och traskar sen vidare, en halvmeter framför.

Han låter lyktan vandra över skogen, en enda silverstrålande ljuskägla. Ovanifrån lyser månen vit, och det är de färgerna som finns i skogen, benvitt och svart.

Hon måste frysa, den klänningen är alldeles för tunn. Han hinner inte bli rädd, han hinner bara ta in hennes gestalt, där hon står, två-tre meter utanför ljuskäglan, fem-tio ifrån honom. Skiner som att månens ljus speglas från henne, men hon står under tjocka träd, inget månljus når henne.

Hon är klädd i en vit klänning, och hans första tanke är en luciadräkt, sån som tjejerna alltid hade förr när det var den tiden på året, men det är innan han känner igen den, känner igen henne. Hon är dyblöt, hennes hår ligger som strimmor av bläck, ramar in hennes kritvita ansikte. Klänningen är lätt genomskinlig av fukten. Hon ser rädd ut, och den bild av henne som bränner sig fast på hans hornhinna innan hon försvinner är hennes ansikte – nattsvarta ögon, vibrerande underläpp, fuktiga kinder. Hon ser rädd ut, och hennes blick bränner ett dött ljus in i hans. Rädd. Ledsen. Vilsen.

Ljuskäglan kommer över henne och hon försvinner som att den suddar ut henne, där ljuset skiner finns hon inte längre och hon var borta snabbare än hon kom. Hunden står stilla, ser åt hennes håll, grymtar till och fortsätter sedan traska vidare mot slutet på stigen.

Han gick runt skogen på vägen tillbaka, strålade in med ljuset i skogen men ljuset kastade bara sådär omöjligt många skuggor in genom skogen av alla grenar och strån som fanns. Skuggor som delades av en gren och skars av ett träd och snart bara var ett mörker bland allt det andra. Inget dött eller levande syntes varken i eller kring käglan.

Väl tillbaka på ängen hade vinden mjuknat, tystnad något. Värmen från skogen fanns kvar i hans kläder, och han stängde av ficklampan. Pärlbandet av ljus längs vägen framför honom fanns kvar, och han slogs av det gula i dom. Som det döda ljuset planeter speglar tillbaka från solen på stjärnhimlen, kallt, bortdomnat och oändligt långt bort. Som en arm du legat på eller haft under kallt vatten för länge.

Vattenytan på sjön till vänster om honom som målades av månljuset var som ryggtavlan av ett djur, en demon som flyger fram över himlen. Eller som larver krypandes under en hud.


”Det var inte att jag ville dö, det var att jag aldrig fick leva”

Hon ligger plötsligt bredvid honom, igen. Han hör hennes ord, men han kan inte vrida sig om, kan inte ta hennes kalla kropp till sin, kan inte visa henne att han är vaken.

Hon stakade sig på rösten innan hon fortsatte

”Men jag älskade dig verkligen, jag önskar att jag kunde berätta det för dig”

Han blundade, hårt. Räknade andetagen, räknade sekunderna mellan. Hon var på en annan frekvens än hans, i början när han sett och hört henne hade mottagningen alltid varit suddig, skrapande. Inte i mörkret. I mörkret där hon nu låg bredvid honom var mottagningen kristallklar. Han kände kylan från hennes kropp lysa mot hans egen, som ett trasigt element. Hennes fingrar, som istappar, smeker hans rygg, och det är trots kylan skönt.

Han vill vända sig om, han vill verkligen det, se in i hennes döda ögon, säga att han älskade henne med, krama om henne en sista gång innan han låter henne försvinna för gott. Det är vad hon skulle behöva, och han vet, någonstans längst ner i magen vet han att hon skulle bli fri då, att det skulle göra henne lycklig, att det skulle ge henne frid.

Han vill, men han gör det inte. Han hatar sig själv för det, men han kan inte förlåta henne riktigt än.

Viskandet bakom honom fortsätter, som för att avbryta hans tankar

”Men jag är så fruktansvärt ensam nu, det är så svart och tomt och jag förstår inte och jag har ingen att prata med och ibland tror jag att du hör mig, ibland hör jag att du andas in lite skarpare när jag säger något och då tror jag att jag äntligen kommit fram, men sen fortsätter du bara, sen går du bara, och jag förstår inte varför. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, men det måste varit något hemskt om du straffar mig såhär”

Du lämnade mig. Du lämnade oss. Han säger ingenting, men han tänker det. Du lämnade oss. Han andas återigen på befallning, kniper igen ögonen. Han känner hur hennes ande tonar ut bakom honom, hur kylan sjunker bort och snart är det bara han, klarvaken och illamående, kvar. Du lämnade oss, tänker han igen, innan han vrider sig om till Sandra som ligger en halv säng bort. Hon fryser, huttrar i sömnen, och han lägger en arm om henne, kryper in nära. Tolv år, fyra tusen nätter. Du lämnade oss och jag tänker inte låta dig göra det igen. Han somnar snart, drömmer ingenting och vaknar utvilad till sitt liv.

Likes

Comments

View tracker

​Trångt på donken. Jim, som verkligen inte gillade det, behövde slå sig ner vid ett bord och det fanns inga helt lediga. En gammal man satt i ett av hörnen, mot gatan, såg ut. Minst chans för konversation. Jim gick över dit, mannen såg upp mot honom. "Är det, öh, ledigt?" Han skakade bara på axlarna, kunde betyda ja, nej, kanske, eller att han inte pratar svenska. Passade Jim bra. Han sätter sig och får inga protester från mannen. Det doftar pommes och fett i lokalen. Ljudnivån är hög men akustiken suger upp det mesta. blir mer som vibrationer i luften som man inte riktigt hör. Det gör i alla fall att Jim inte förstår att mannen pratar förräns efter ett litet tag.

"..i detaljerna, man går vilse i dom, detaljerna."

Kanske pratade han i telefon tänkte Jim, men han vred ansiktet, och två ögon, århundranden gamla, mötte hans blick. Ingen telefon vid öronen, ingen handsfree.

"Förstår du?" Det glödde djupt i ögonen, någon form av eld som fladdrade till liv långt där bakom.

Jim skakade på huvudet, "Jag tror inte - jag hörde nog inte vad du sa?"

Mannen nickade.

"Exakt så" Rösten var rostig, luktade damm. Han fortsatte

"Jag sa, har du någonsin varit förälskad? Alltså på riktigt?"

Jim skakade på huvudet, såg sig om, kan inte flytta sig nu, vore oartigt.

"Jag har det, gång på gång. Säkert tio gånger, på riktigt på riktigt åtminstone fem."

Elden växte i ögonen, glödde mer, kraftigare.

"Den första, det var jag som förstörde det. Var någon annan som dök upp, inte alls lika bra utan det enda som var bra med henne var att hon var någon annan, förstår du?"

Jim visste inte om han skulle skaka eller nicka, men det tycktes inte spela någon roll.

"Den andra, den tredje med för den delen, där var det jobbet, livet. Stora saker och resor och sånt. Vi försvann från varandra helt enkelt, och när vi kom tillbaka, då var vi inte, vi kom inte tillbaka förstår du?"

Jim noterade nu, mannen hade ingen bricka framför sig. Säkert en alkis, fan, varför satte han sig här?

"Fyran, vi var gifta ett tag. Där var det barnen som kom mellan. Att vi inte fick några alltså, trots att vi försökte. Hon trodde hon var för gammal, och efter ett tag så blev hon det också. Åren slank igenom fingrarna, och varje år tog en bit av henne. I slutet var hon bara ett skal. Cancern fyllde håligheten inom henne de sista två åren, och hon välkomnande den, tog den till sig. Enda gången jag såg henne le de där sista åren var i döden."

Jim hade nästan ätit upp nu, men han visste att han behövde sitta kvar.

"Femman, hon kom och gick som en sommar, för sent, för lite och för snabbt. Märker inte att den varit där förrän den är över. Hon gör nog någon väldigt lycklig nu." Elden i ögonen hade fortsatt växa, men med sista ordet så slocknade den. Ögon svarta som kol och döda som sten såg tillbaka istället.

Jim tänkte att nu, nu kunde han passa på att gå.

"Det är detaljerna, alla de stora små sakerna som äter upp oss. Livet försvinner i dom, bladen på träden i skogen som gör att du inte ser längre än en meter framåt." Han hostade till. "Jag var lycklig, de gångerna, de dagarna, men jag märkte det inte för jag jagade alltid något annat. Nu, när jag inte har någonting, då, att jag var lycklig då, det är det som skär i mig mest. Jag hade allt, men såg ingenting, nu har jag ingenting, och ser allt, allt jag hade."

Han bröt blicken, tittade ut mot fönstret igen.

"Jag ville bara att någon skulle veta."

När Jim gick, någon minut senare, om mannen noterade det gjorde han inget tecken på att bry sig.

Likes

Comments

”Jag trodde alltid det skulle sluta med oss” Det är nostalgi i rösten, och längtan. Hon ler, leendet av någon som sitter på en buss och plötsligt kommer över ett bra minne, som några sekunder kan drömma sig tillbaka till en tid när det var, bra. Bättre. En varm vind en kall vinterdag.

Hon lutade sig fram, gav Richard en kyss på kinden, och vred sig sen om, gick in i folkvimlet bakom. Han såg en öppen rygg som omslöts av folk, svaldes av tio-hundra-tusen-tals andra ryggar. Han får en smäll på axeln, Simon lutar sig fram med ena armen över hans rygg

”Vem var det där, hon var söt”

”Jag vet faktiskt inte” och det skär lite i honom att säga det. Som att han tappat något viktigt, förlagt något minne som faktiskt betydde något i mörkret och vimlet här på krogen. Saknade något som kanske aldrig hade funnits. Klockan är snart två, och det är en timme kvar. Richard skakar på huvudet och fortsätter ”Men det spelar inte så stor roll, ska vi dra till baren?” Simon skrattar ”DU måste lära dig känna igen folk någon gång” Richard känner hur armen drar i honom mot baren ”Men det är bra, så länge du inte glömmer mig” Richard skakar på huvudet, ler. Agnes? Anna? Var det hon på A förresten? Han vet inte.

Elisabeth såg Richards blick, och den skar i henne. Hon gav honom en kyss på kinden, och skyndade sig därifrån innan han hann säga något dumt. Hon förstod inte riktigt, hon var inte så full som hon ville vara, och han verkade inte heller vara så full, än. Men det var något med hans ögon. Något med hans hår, något med det där leendet när han träffat henne i skolan de där få gångerna. De där berättelserna han berättat. Det var något med de, som fastnat hos henne. Hon var inte kär i honom, långt ifrån, och även om han pressat henne på det skulle de inte gå hem tillsammans, inte nu, inte nästa helg, och kanske inte ens helgen efter det. Men hon skulle hångla med honom om han velat. Hon skulle gå med på att träffa honom, nykter, en kväll, en dag, en morgon någonstans, bara de två.

Tankarna flyger iväg med henne under hennes jakt efter sina kompisar. Hon vet att hon kom dit med några, men nu är de ingenstans och överallt. Klassiskt HG, krogen de är på, det finns ingenstans att gömma sig men alla ställen att försvinna. Klockan är snart två, hon kan typ lika gärna dra hem.

En kille stöter till henne, lång, blond. Ser ut lite som någon kändis. Hon ler mot honom, han säger något och hon svarar något annat. Han ska säga något igen, och hon tänkte först låta honom, men framtiden hon fantiserat ihop med Richard bubblar upp från ingenstans igen, och hon tappar tråden, ursäktar sig och går mot garderoben.

Det är helt tomt på nedervåningen, och hon kan hämta ut sin jacka, sin halsduk och vantar utan att prata med någon mer. Den blonda killen kommer upp i hennes huvud. Nej, vafan. Hon skulle ändå inte orka göra något med honom, det vet hon. Inte ikväll.

På vägen hem, hon går under ensamma stjärnor, det är lite för kallt och marken glittrar i frost. Hon skulle träffat honom, Richard, nykter, och de skulle haft kul. Hon visste det, intuitivt, de skulle klickat. Han skulle få berätta sina historier, och hon skulle skrattat som om det var första gången hon hörde dom. Han skulle brytt sig, lyssnat på hennes små tankar om livet och allting. Det var inte en barnslig dröm, det var det värsta, det var inte en dröm utan det var vad som skulle ha hänt, de skulle kanske inte gift sig och skaffat barn och blivit gamla tillsammans, men de skulle fått en liten skärva, ett par månader, några år, en del av varandras liv tillsammans. Det var det som skar, hade det varit en dröm, något som var lite för bra för att vara sant, så hade det inte varit så hemskt, men nu visste hon att det inte var en dröm. Det var en verklighet som hon aldrig fick och nu aldrig skulle få. Elisabeth gråter inte på vägen hem, men varje gång hon går hem själv under kalla stjärnor kommer hon tänka på Richard och det liv de aldrig fick, den dröm om en verklighet de aldrig fick dela.

Likes

Comments

Dawodu stannade till strax utanför dörren till lägenhetshuset. Den nyfallna snön hade lagt sig över det stelfrusna buskaget och scenen förde hans tankar till lakan, lakan sträckta över möbler, de man ibland ser på film. Det var inte därför han stannade till, även om snön var fin. På snön låg det en fågel. En liten domherre eller gråsparv, vad nu fågelarten hette, men liten, inte större än att han kunnat ha hela hennes kropp i sin handflata. Hon var död, en liten röd ros av blod hade bildads på nacken. En kyss mot kragen på hennes fjäderskrud. Dawodu såg upp på husväggen och rutan över dem. Genom ljuset syntes en mörkare fläck. Utan att behöva sträcka fantasin alltför långt så kunde han se hur fågeln flygit in i rutan, troligen tidigare när det var släckt och hon inte kunnat se att verkligheten hade en gräns just där.

Hon såg så fridfull ut, där hon låg. Om snön på busken tidigare liknat ett lakan över en möbel så såg det nu ut som en kudde, alldeles för stor för fågelns späda kropp. Ljuset från gatlyktan tvättade allting i silver, och Dawodu fick göra en kraftansträgning för att slita blicken ifrån henne. Det var deprimerande och det var vackert. Han gick fram till dörren och slog snabbt in koden. Han gick sakta upp för trappan. Det kändes fel att lämna henne, men vad skulle han göra?. Det var såna här saker som gjorde att han aldrig skulle kunna tro på en gud. Vad fanns det för mening bakom att låta en oskyldig fågel dö sådär? Det var inte logiskt.

På tredje våningen i huset stannade han till utanför en lägenhet, läste namnet på dörren och plingade på. Innanför hörs hur någon muttrar till och sen ingenting. Han ringer på än en gång. Ännu ett mutter, men den här gången är det följt av steg där innanför. Dawodu tittar ut mot korridorens ända, tomt. Stackars fågel.

I ögonvrån ser han hur dörrens titthål öppnas, och muttrandet tystnar. En sekund är det helt tyst i korridoren, En nål hade kunnat falla, och Dawodu misstänker att killen håller andan där innanför. Tittluckan stängs, och steg hörs igen där innanför, hårdare dock, och snabbare. Fan också, ingen tid att tänka, En välriktad spark och det enda som blir kvar av det billiga låset är en klump av järn som sätter sig i dörrkarmen. Dawodu tar sig igenom hallen med tre snabba steg, och ser killens bakhuvud vid datorn, och tio freneteiska fingrar som flyger fram över ett tangentbord. Han tvekar inte, men det tar emot. Sju millisekunder senare har en kula täckt avståndet mellan dem, borrat sig igenom killens skallben och sprängt ut hans hjärnmassa över väggen intill. Ljuddämparen gör att skottet inte låter högt. Högre än vad det det låter på en film, men inte tillräckligt högt för att Dawodu ska bli orolig att någon av grannarna ska vakna. Han tar sig fram till datorn och flyttar undan kroppen med ena armen som utan motstånd faller till marken. På skärmen blinkar allt som fanns på killens hårddisk igenom, och han förstår att det skickas iväg någonstans. Helvete. Varför skulle han ha känt igen honom?

Väl ute på markplan igen så tittar han en sista gång på fågeln. Ännu lite snö har fallit och nu när hennes kropp är kall så smälter den inte utan täcker henne, som om hon lindat in sig i ett täcke, efter en mardröm. Hemskt.

Likes

Comments

Solljuset seglar in genom persiennerna och målar streck av guld på golvet.

Hon ligger kvar i sängen, pendlar mellan att sova och vara vaken. Det kapslar in hela morgonen med något magiskt, ett lager av dröm mellan henne och verkligheten. Solen har värmt upp rummet, ena benet ligger utanför täcket, och det är behagligt. Lagom, skulle hon sagt.

Ett svagt mörker ligger kvar bakom hennes ögonlock, en udd av obehag, kanske en rest från någon dröm hon haft inatt, och hon förstår då att hon är vaken. Hon slår upp ögonen helt och obehaget kryper tillbaks någonstans långt bak i hennes medvetande och stannar där.

Det är söndag, och hon tittar mot klockan på vägguret. Halv nio, på ett ungefär. Skönt att fått sova tills man vaknar. Hon vrider sig ur sängen, och sätter ner fötterna på golvet. Det känns varmt, levande, och hon struntar i tofflorna på vägen mot toaletten.

Hon trivs så oerhört bra, känner hon, där hon sitter på toa. Visst, ibland är jobbet tungt att ta sig till, och den där historien med Lasse och hans jobbkompis var jobbig att komma över, men det är sånt som hör livet till. I det stora hela klarade de sig, och hon litar mer på honom nu än någonsin. På lördag fyller Pär fem, och han har pratat om det hela veckan.

Hon spolar, tvättar händerna, och går ner till frukostbordet. Hon ser att köket fortfarande ser rent ut, och det betyder att Pär inte vaknat än. Gullungen är snäll men det där med att hålla ordning har han fått av sin far.

Hon dukar fram frukost, mjukt bröd, ost, paprika, skinka. Lasse måste tagit in tidningen innan han stack ut på sin morgontur, den ligger oläst och ihopvikt på hans plats. Hon tar sig igenom den, det är elände som vanligt. Läser serierna, och skrattar till innan sista rutan. Det känns så tryggt när man kan se slutklämmen mil i förväg tänker hon.

Hon äter sina mackor, dricker sin juice. Det är tyst i huset fortfarande, men hon vet att Pär var uppe längre än vad han fick igår. Det var ändå lördagkväll. Hon ser ut på trädgården, och det ser ut som att någon behöver kratta lite. Så det är höst igen, tänker hon. Lasse får ta hand om det när han kommer hem. Hon tittar på klockan, tio i nio.

Hon brer två extra mackor till Pär som han kan få sen när han vaknar. Sylt, ost och skinka. Hon skulle aldrig äta dem själv, men det är socker ungarna gillar, det vet hon. Ett glas oboy ställer hon bredvid.

Hon dukar undan, och är noga med att torka av bordet. Viker ihop tidningen, lägger på Lasses plats, och diskar upp det sista av sin disk.

Pär hade sin första kontakt med döden härom veckan. Det var hemskt, en fågelunge som ramlat ur sitt bo, brytit nacken mot marken. Han hade hittat den, burit fram den till henne och bett henne väcka den. Hon förklarade att den inte gick att väcka, att den skulle sova länge än, att det blir så med alla. Han hade inte svarat på det, och med fågeln i hand gått ut. Hon hittade fågeln senare, med en av hennes finaste handdukar lindad kring sig. En grästuva till huvudkudde. Pär hade inte sagt ett ljud mer om den, men den kvällen hade han varit väldigt tyst, funderat på det sättet som barn funderar.

Hon hade lite att rensa i trädgården, och det kändes skönt att vara ute i det varma vädret. Fågelungen låg inte kvar, något djur måste tagit den, delar av handduken låg i rivor därikring. Påminde om löv. Hon rensade bort det värsta, innan Pär ser. Om han frågar kanske hon kan säg att hon sett den flyga iväg?

Blommorna har börjat vissna och det var mer att göra än vad hon trodde. Det kändes alltid vemodigt att rensa bort de döda blommorna, att tiden tagit slut så fort för dem. Hon brukade tänka att de levde för sommaren, att deras tid var kort men vacker. Obesudlad av höst och vinter.

Bakom huset ser hon att lite färg börjat lossna, det ljusgula har blivit mörkare och gråare. Nästa sommar måste de måla om, men en vinter till klarar det. Hon tar ett grepp om en reva färg och river av. En vinter till.

Hon fortsätter med att rensa i rabatten, och det slår henne plötsligt att det redan börjat mörkna. Ljuset försvinner så fort den här tiden av året. Hon gör klart, och går in. Pärs mackor ligger kvar på bordet. Klockan i köket är tio i nio, och hon blir förvånad över att dagen gått så fort. Lasse måste fixat mat till Pär när han kom tillbaka tänker hon, men hon blir lite irriterad över att han inte städat bort mackorna ändå. Men det är en av anledningarna till att hon älskar honom, Lasse är tankspridd men han ser alltid till det viktigaste.

Hon går och lägger sig tidigt, trots att det är lördag, det är så skönt att komma upp tidigt på helgen och känna att man har en hel dag framför sig. Kanske kan hon och Pär ha en picknick på stranden imorgon, sommaren går så fort, och det gäller att ta vara på varje dag. Rynkiga ögonlock sluter hennes värld, och hon somnar lycklig.

Likes

Comments