Hej. Jag har inte skrivit på ett tag, det har hänt så mycket nu på sista tiden. Ska väl ta allt från första början, det kommer bli ett långt inlägg men vill bara skriva av mig

När jag föddes fick jag svår astma. Jag kunde vara på sjukhuset från dagar till veckor. När jag var hemma kunde jag helt plötsligt sluta andas och mamma/pappa fick ringa ambulans. Själv minns jag inte så mycket från den perioden i mitt liv eftersom att jag var så liten. Jag tar astmamedicin (pulmikort, brikanyl, cymbikort och inhalationsvätska). Jag får inte vara ute när det är för kallt, ungefär -15 grader och uppåt. När jag är förkyld är det också väldigt jobbigt med astman, den har blivit bättre med åren.

Astman var tyvärr inte allt.

Vid fyra års ålder fick jag diagnosen barnreumatism (psoriasisartrit). Det är en ledsjukdom som gör att lederna sväller, blir röda, stela och det sker skelettförändringar. Tröttheten är den värsta.

Jag sitter ibland i rullstol men det är väldigt sällan. Jag tar spruta (simponi) var tredje vecka för att inte lederna ska bli värre. Förut, innan jag fyllde 18 år så fick jag åka på karolinska sjukhus i Stockholm och få ledinjektioner (kortisonsprutor). Sprutade massor utav leder på samma gång och såklart så var jag inte vaken. Det var de dagarna jag satt i rullstol som mest eftersom att man inte får belasta så mycket. Nu har jag blivit remitterad till vuxenreumatologen och det är jätte stor skillnad att få hjälp där än när jag gick på barn. Men vi letar efter att få den rätta hjälpen. Det får ta den tid det tar.

Allt som jag har gått igenom har påverkat mig både positivt och negativt.

Det positiva är att jag är mig själv. Hade nog inte varit samma person om jag inte hade haft sjukdomarna. Det negativa är att jag har fått extrem ångest också lider jag av depression.

Jag tar antidepressiv medicin (citalopram) kände inte för att testa från början pga att det inte känns rätt. Klarade inte av att kämpa på egen hand.

Det har varit bra ett tag med depressionen pga mina antidepressiva men för ett tag sedan började jag få självmordstankar. Vet inte varför jag fick det? Men det är väl det jag har fått gå igenom som sätter sina spår.

Jag fick en ny tablett som heter mirtacapin? Tog den i fem dagar och i tisdags kom jag till pappa och storgrät för att jag inte mådde bra. Helt plötsligt tappade jag medvetandet och fick då ett epileptiskt anfall. Vaknade av att jag låg på golvet och att ambulansen var där. Jag visste ju ingenting om vad som hade hänt. Jag kräktes i ambulansen och fick vara på sjukhuset över dagen och sen fick jag åka hem. Tog massa röntgenbilder och jag har en sprucken ryggkota och de har skickat en remiss till en neurolog, vill verkligen inte ha epilepsi, men vad ska man göra?

Mamma har kollat och om man mår psykiskt dåligt kan det ha med saken att göra och en biverkning av min nya medicin så man får väl hoppas att det var en engångs grej och att jag inte får ett till krampanfall. Har haft ont i kroppen hela veckan efter händelsen och såklart skulle man spräcka ryggkotan.

Jag ville bara skriva av mig allt jag hade inom mig. Tror inte att ni orkade läsa allt, men om ni gjorde det så ger jag er en stor kram <3.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Just nu har vi filmlektion. Vi filmar utomhus på olika ställen i Luleå pga så fint väder så här lägger jag ut några bilder (:

Likes

Comments

​Allt är gjort i akvarell. Färgerna är köpta på dollarstore för 40 kroner och 70 kr

Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg. Jag heter då Alma Wikberg. Här kommer ni få se mina fotografier och konstverk. Hoppas ni tycker om den och skriv gärna en liten gullig kommentar så blir jag mycket glad. Ha en fin söndagskväll.

Likes

Comments