Sportlov i New York

Hej! Sedan sju dagar står jag återigen på svensk mark efter en lång resa till Gällivare och några fullspäckade dagar på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Sverige, även om jag hade kunnat stanna kvar i New York ett tag till. Jag har mycket att berätta sedan sist, så bäst att sätta igång!

På fredagen, då vi efter många om och men tog oss upp ur sängen, gick vi bort mot Times Square och Broadway. Amanda ville gå in på Sephora och köpa smink, och efter det tänkte vi köpa biljetter till musikalen The Lion King som vi hade planerat att hinna se någon av de två sista kvällarna. Efter vägen blev vi stannade av en kille som sålde biljetter till någon show. Han förklarade att det var stand up-kvällar på en comedy club. Det lät spännande, så "ja, varför inte?". Det fick boka upp våran fredagskväll.

Dagens outfit.​

Vi gick därefter till hotellet och tog en powernap som vi råkade snooza lite för länge... Hopp i kläderna och på med sminket, innan vi sprang till 8th avenue och vinkade in en taxi. När vi kom fram till Stand Up NYC fick vi vänta inne i baren medan föreställningen innan avslutades. När det väl satte igång höll vi på att trilla av stolen. Det var SÅ KUL! Ett gäng riktigt skickliga komiker stod för underhållningen.

När föreställning var över ville vi ha munkar. Så taxichauffören fick adressen till den Dunkin Donuts som låg närmast vårat hotell. Efter det gick vi hem och la oss.

I baren innan föreställningen.

Lördagen var vår sista dag i New York, och jag hade kvällen innan kollat upp några saker jag ville hinna med innan vi lämnade Manhattan. Allt gick inte enligt planen den dagen, med det blev bättre än så!

Dagens outfit.

Vi gick till en Tommy Bahama-butik efter att vi läst om ett mode-event som skulle hållas i samma byggnad med bland annat mingel och modevisning. När två kostymnissar öppnat porten till butiken knallade vi runt och hittade en baddräkt på rea(?) för två lax, innan jag frågade var eventet skulle hålla till. Han förstod inte riktigt vad jag pratade om förrän jag visade annonsen på internet. Han reagerade märkligt innan han visade oss till en lyxig restaurang högre upp i byggnaden. Väl där tog en ung kvinna över och granskade oss från topp till tå innan hon frågade något om en Paul. Alltså det lät ju rätt, även om jag inte riktigt fattade vad hon sa, så vi log och nickade. "Följ mig, ladies!". När vi kom fram till ett bord där ett sällskap välklädda och förmodligen ganska rika typer var på väg att slå sig ner, visade kvinnan att det var sällskapet vi sökte. Fort förklarade jag att det måste ha skett ett missförstånd. Kvinnan granskade oss sådär jobbigt igen och frågade om vi ville äta där iallafall. Medan vi bläddrade bland skyhöga priser i menyn, (mest för att inte verka oförskämda och bara dra, trots att vi ville fly den stela atmosfären), bad kvinnan oss att backa (?!) för att vi tydligen stod mitt i ett "private party". Vi sneglade på varandra och blickade fram ett beslut om att det minsann inte blir någon kladdkaka för 300 spänn till lunch.

Sammanfattningsvis fanns alltså inget mode-event. Iallafall inte för mig som en icke känd och rätt fattig student, haha.

Efter vårat lilla äventyr bland "fint folk" längtade jag vidare till nästa punkt på listan, nämligen NYPL (New York Public Library), som är New Yorks huvudbibliotek. Så stort och så vackert! Inte riktigt jämförbart med bibblan här hemma, hehe.

Det fruktansvärda som inträffade den elfte september 2001, terrorattacken mot Manhattans Twin Towers, är något jag länge velat forska lite i. Jag tänkte att jag nog var på den perfekta platsen för ärendet, och bestämde mig för att låna en bok och ta reda på mer. Amanda hade gett sig iväg till några affärer i närheten, så jag slog mig ner i tystnaden bland ungefär 200 andra bokslukare, och började läsa. Det var nog inte riktigt den boken jag sökte, utan mer en som handlade om konst från attentatet. Efter ungefär en timme lämnade jag igen boken och gick ut från den stora salen. Jag passerade en informationsdisk där en kvinna från New York i 40 års åldern arbetade, och samlade mod till mig innan jag gick fram. Jag fick slå mig ner och frågade försiktigt var hon befann sig 9/11, innan det blev till en gripande intervju där hon återberättade allt hon kunde minnas från den dagen. Blandade känslor efter den pratstunden!

Tiden hade flugit iväg, och jag såg på klockan att nästa "to do" var att utesluta, nämligen att se Wildcats spela en basketmatch i Madison Square Garden. Lite surt, men jag var helt slut och hade inte många timmar kvar innan musikalen skulle börja.

Så jag gick tillbaka till hotellet, och vägen dit var en evig kamp med shopoholicen inom mig. "Kolla vilken fin klänning, den måste du bara ha!". "Tänk inte ens tanken! Gå förbi!".

(Kanske skulle lyssnat på shopoholicen, för visst var den snygg?!)

På rummet mötte jag upp Amanda igen, och vi tog en sån där powernap som drog ut på tiden igen. Snabbt på med den tjusiga klänningen jag tog med speciellt för Broadway, två kilo spackel i ansiktet och iskalla nylonstrumpor som var en skitdålig idé i ett minusgradit Midtown. Ut och vinka in en taxi, sedan full fart mot The Lion King.

Alltså vilken otrolig upplevelse! Om du någon gång i livet får chansen att gå på en stor, känd musikal, - gör det för guds skull! Vi grät och skrattade i en fullsatt teater. Det är klart en av de bästa upplevelser jag haft!

Tyvärr dåligt med bilder från Minskoff Theater eftersom det var fotoförbud under själva föreställningen.

Jag tänkte säga att det var ett bra avslut på sista kvällen i The Big Apple, men vi kryddade på lite extra.

Efter Broadway tog vi oss hem till lägenheten och sökte upp något bra galej. Vi fick kontakt med en kille från Danmark som ville hänga på. Ett ställe några minuter från hotellet fick bli träffpunkten, och GUD så roligt vi hade! Vi träffade även ett större gäng från Chile som bad oss sällskapa vid deras bord och bjöd oss på en runda. I engelsk-spansk-svensk-danska konversationer fick vi verkligen ett kulturellt utbyte! Klockan slog tre och det var stängningsdags. Den hann dock bli närmare sex på morgonen när vi traskade hem efter afterparty med bandet, bartenders och ägaren av stället, som bjöd på en sista runda. En oförglömlig kväll/natt/morgon, helt enkelt!
Dagen därpå kände jag mig inte lika tuff, och hade dessutom packning, städning och en lång hemresa framför mig. Nattflyg till Sverige, utan några längre slumra-stunder, fyra timmar på Arlanda, flyg till Kiruna, och bilresa hem till Gällivare. Den var ju redan så lång och omständig, varför skulle jag göra det hela mer spännande med en redig bakfylla?? Känns som att jag klarar av att bestiga Mount Everest efter den resan... Aja, vi hade ju kul!

Det har varit en fantastisk resa, och jag tycker nog att alla borde skriva in ett besök i New York City på The bucket list!

Det tog "bara" sju dagar att få ihop detta, som må vara ett av de kortaste inlägg jag skrivit. Men ibland, eller också väldigt ofta, är jag busy woman så fort jag kommer hem. Packa upp, städa, gå i skola, jobba. Jag tänkte försöka skriva en sammanfattning på det här lite senare, med info, tips och bilder som inte fått plats i tidigare inlägg.

Innan jag for på den här resan sa jag att jag nog stannar hemma ett tag framöver när jag kommer från USA. Inte för att jag har rest klart, men för att jag nu ska jobba på med det sista av gymnasiet, och sedan spara ihop pengar till en längre backpack eller ett år med brädan i Alperna. Vem vet? Det betyder inte att bloggen dör ut, för jag har några tidigare äventyr att återberätta. Hejsvejs!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Sportlov i New York

Hejhej! Idag faller snön över ett återigen minusgradit Manhattan, så då tar jag chansen att producera ytterligare ett inlägg.
Sedan de sista raderna i förra inlägget har vi hunnit med en hel del. Vi gick som sagt till Nutella bar, som låg just bredvid Flatiron building, den första skyskrapan i New York som uppfördes år 1902 med "bara" 22 våningar...

Dagens outfit.

När vi ätit oss mätta på varsin Nutellafylld crêpe var vi inne på att checka av en till punkt på listan, nämligen att sjunga och spela piano. Så vi googlade upp en musikaffär på Manhattan och hittade Sam Ash Music Stores, som vi bestämde oss för att besöka. Omvägen dit var lång och mörkret hann lägga sig över staden innan vi kom på att vi gått åt motsatt håll. Men när vi väl kom fram välkomnande en välklädd karl oss med öppna armar och visade oss till piano/keyboard-avdelning. Där satt vi alltså på en av de mest populära musikaffärerna på Manhattan, tjuvlirade på dyra instrument och ylade som om ingen såg. Det var en riktigt kul grej, och jag är glad att vi gjorde det!

När klockan slagit åtta och Sam Ash stängde gick vi till Pennsylvania Station där närmsta KFC (Kentucky Fried Chicken) fanns. Sedan slank vi in på Dunkin Donuts och fick med oss både varmrätt och dessert hem till lägenheten.

På Penn Station. Också i mammas "gamla trasa".❤ Amanda bakom kameran var hungrig på KFC och aningen skakig på hand, men det är godtagbart, hehe.

Efter en god natts sömn, efter en sen kväll, efter en tvårätters take away-middag, vaknade vi upp i norrländsk sommarvärme, - alltså inte sådär olidligt varmt med ändå inte snöstorm, hehe. I femton plusgrader, solsken och behagliga vindar valde vi att hoppa i kläderna och ta tunnelbanan till AMoNH för att sedan köpa med oss bagels, smoothie, kaffe/te och muffins för en picknick i Central Park. -Underbart! Det var avkopplande att bara sitta och glo på folk som motionerade, spelade instrument, kastade boll, och rastade sina hundar. Så fort man kommer en bit in i parken känns det inte längre som att befinna sig i centrala New York City. Ingen tutande trafik eller skärande sirener som ger skavsår på trumhinnan. I parken råder lugn och ro bland människor och djur. Utsikten gör ju inte heller vistelse sämre på något sätt. Vackra broar, sittplatser och statyer pryder den gigantiska parken tillsammans med mysiga buskage, träd och vackra vårblommor.

Dagens outfit.

I parken finns många platser man känner igen från filmer, som Bethesda Terrace and Fountain.

Kvinnan i röd kappa utnyttjade akustiken i tunneln under Bethesda Terrace med opera.

Amanda vid fontänen.

Bow Bridge.

Efter brunch och en promenad i parken kom vi på att då var dagen vi skulle till Top of the Rock och se Manhattan från ovan i solnedgången. Med raska steg tog vi oss från parken, hann stanna till vid St. Patrick's Cathedral och skåda den mäktiga byggnaden på utsidan, innan vi kom fram till Rockefeller Center där skyskrapan står.

När vi kom längst fram i biljettkön var nästa lediga sväng upp en halvtimme bort, och vi gruvade oss över att inte hinna se solnedgången med de biljetterna. När vi i några minuter hade stått och resonerat fram och tillbaka med varandra och mannen bakom disken säger han: "Ladies, we just got two cancellations." Så vi fick alltså ta två biljetter som hade avbokats i sista minuten och åka upp direkt. Tur var ju det, för utsikten från toppen var magisk. Ni vet det där ögonblicket man drömt om att fånga, ett sånt man ser på film? Well...

Empire State Building i rosa symboliserade International Women's Day.

Central Park.

En trevlig kille som ville joina vår groupie.

Svårt att få en vindstilla bild där uppe.

Turist, javisst!

När vi kände oss klara på Top of The Rock gick vi till Dunkin Donuts, igen, och köpte med oss ett gäng munkar som vi avnjöt efter en sen middag i lägenheten.

Igår var det strålande sol, sjutton plusgrader och näst intill orkan ute. Vi hade många saker vi ville hinna med på södra Manhattan och bestämde oss därför att vandra åt det hållet. Min faster som varit i NYC gav många värdefulla tips strax innan resan, och föreslog en promenad längs Highline, en nedlagd järnväg som de byggt en gångväg bredvid. Vi började dagen i ena änden av Highline och fick se fina street arts och mysiga parkmiljöer på väg söderut. Det var lite som att vistas i Central Park, lugnt och stilla, trots att slingan går mitt i stan.

Dagens outfit. Backslick och kavaj på väg till SoHo, Manhattans Stureplan.

Vårblommorna börjar synas lite här och var i NYC.

Ett snabbstopp på Donken för mellis.

Kön till Cookie Dõ. En kakdegs-bar som folk världen över pratar om.

Efter 45 minuter i kön fick vi varsin inträdes-biljett längst fram.

"Det måste ju vara en gudagåva när folk köar såhär länge?!" Gott var det absolut, men mammas kakdeg till julbaket, som jag brukar nalla av när ingen ser, är minst lika god, hehe. Så jag skulle nog inte gå dit igen om det krävdes en så pass lång väntan.

Därefter gick vi längs gator tapetserade av Marc Jacobs, Ralph Lauren och Prada, bland människor som likt oss gick med näsan upp i vädret och försökte passa in, haha. Fort bort från rikemanskvarter och "Welcome to Little Italy". Väldigt... europeiskt? Jag har aldrig varit i Italien, men kunde göra min egen tolkning av de röd-grön-vita pizza/pasta restaurangerna och välklädda män som ropade "bella" efter oss och hoppades på att vi skulle välja deras matställe eller köpa deras "I LOVE ITALY"-tröjor.

Direkt när vi gick ut från Little Italy kom vi in i Chinatown. Det var häftigt! "Som två skilda världar", som min faster beskrev det.

Vi nästan sprang vidare från Chinatown till Brooklyn Bridge för att hinna se bron i någorlunda dagsljus. Det var verkligen wow! En otroligt mäktig bro, iallafall för en som kommer från "byn" uppe i Lappland, haha. Vi gick över bron och träffade en trevlig prick från Pakistan, som vi bjöd med till Juliana's, som enligt rykten ska ha New Yorks bästa pizza. Min faster föreslog restaurangen. Jag är vanligtvis ingen pizzaätare, men det var värt att stå i kö en stund för att få bord och avnjuta en Margarita med mozzarella, krossade tomater och basilika. -Delikat! När maten mättat våga magar gick vi till Brooklyn Bridge Park för att skåda bron och Manhattan Skyline glittra i East River av alla lampor som lyste upp i kvällsmörkret. Vi satte oss i parken och sjöng några trudelutter och hade ett givande kulturellt utbyte med vår nya vän. Trötta släpade vi oss sedan till tunnelbanan som tog oss hem igen.

Vanligtvis brukar jag inte trivas som den typiska turisten, men här är jag tacksam över att jag trillade dit iallafall. Utan alla typiska turist-saker skulle den här resan inte varit detsamma.
Nu är klockan tre på eftermiddagen här borta, och vi ligger fortfarande i sängen. -Så skönt! Vi har semester, och det var inte tänkt att åka hit för att stressa. Det krävs en längre visit än 8 nätter för att hinna med allt vi skrivit ner. Listan är lång, så kanske jag "tvingas" återvända hit i framtiden. Det vore helt okej, jag lovar!
Jag kanske hinner med ett till inlägg det bär av till Sverige, we'll see. Hejsvejs!

Likes

Comments

Sportlov i New York

Hellu! Nu är vi inne på dag fyra i New York, och hittills är vi otroligt impade av det Manhattan bjudit på. Jag är aningen förälskad i de kontraster som finns här, det är verkligen 50 shades av allt. Så många olika klädstilar, restauranger och barer med teman. Man känner sig så liten här, en i mängden, vilket kan vara rätt så skönt.
Vi kom fram efter klockan tre, lokal tid, på lördag eftermiddag, och bokade transfer på Newark Airport till vårat hotell. Därefter hann vi inte så mycket mer än att strosa omkring i det minusgradiga närområdet och köpa med varsin buffésallad till lägenheten. På det tog vi tidig kväll.

Första mötet på sju månader!!

Amanda nöjd med öl och chips.

Framme på Newark

På söndagen vaknade vi båda före fem på morgonen, Amanda la sig i badet och jag gick ner till gymmet. Sedan åt vi rester framför TVn till frukost och piffade upp oss. Det var tre minusgrader ute, så vi bestämde oss för att "göra bort" någon av de planerade inomhus-aktiviteterna. Ett besök på American Museum of Natural History (AMoNH) och därefter en kort promenad i en solig Central Park fick det bli, innan vi senare under eftermiddagen gick till en butik i närheten för att köpa mat till lägenheten. När vi tillagat en sen middag kollade vi på en film och käkade glass. Det lustiga här är att en avokado kostar typ lika mycket som en burk Ben N Jerry's, typ trettio spänn, så man lever inte billigt om man ska äta frukt och grönt. Donken är ett lättare alternativ för plånboken, tyvärr.

Dagen outfit.

Vi vägrade minusgraderna och tog tunnelbanan några stationer norrut.

Skelett av en mammut.

Fikapaus med wraps, kaffe, te och en cookie på ett av museets caféer.

En konkav bioduk som visade en intressant film om universum.

Bra selfie-ljus bredvid Earth N Space-delen av museet.

Vi såg folk sitta och ligga ner på golvet under den stora valen, så vi gick nerför trappan och deltog i en gemensam vilostund.

AMoNH från Central Park.

Central Park.

Igår drog vi en favorit i repris. Amanda la sig i badet och jag åkte ner till gymmet, dock efter en något senare uppstigning klockan 7. Sedan åt vi frukost framför Pitch Perfect och snyggade till oss. Vi var lovade varmare grader denna vecka, och så blev det också. Igår var det tre plusgrader, så vi bestämde oss för att knalla till MoMA, Museum of Modern Art. Vi hade tagit fel på adressen och gick ganska många blocks innan vi mötte en kvinna som informerade oss om att MoMA låg åt helt andra hållet, ganska långt. Men det gick ingen nöd på oss. Vi fick några fina bilder efter vägen, och njöt i den varma vårsolen.

Dagens outfit.

"Inte ska du väl ha den där gamla trasan i New York?!", sa mamma om hennes jacka från 70-80-talet (?). Jag tycker den är cool 😎

En slice på Ray's till lunch innan MoMA.

Mellis på en Ben N Jerry's bar på väg hem från MoMA.

Vi valde vägen förbi Times Square. -Wow!

Vi stannade till på Dunkin Donuts och handlade med oss efterrätt till middagen som blev värmda rester i lägenheten.

Nu är klockan snart ett på dagen lokal tid, och det har lovats regn i sju plusgrader här på Manhattan. Vi har sovit till sju idag, sedan käkat frukost, och ska strax ut på stan. Planen är att vi idag ska köpa biljetter till The Lion King-musikalen, gå till Nutella Bar och kanske hinna förbi St. Patricks Cathedral. Vi skippar att besöka Top of the Rock eller Emipre State Building tills det blivit både varmt och klart ute. Hej så länge!

Likes

Comments

Backpack på Kanarieöarna

Tjabba tjena! Tänkte att det var dags att ta sig tid för att producera ett inlägg innehållande det sista från min backpack på Kanarieöarna, samt några tips och en sammanfattning av det hela.

Min sista heldag i värmen var en fredag på Lanzarote med surfing på schemat. Vädret var bra, men vi var rätt många i gruppen den dagen. Det gick ändå helt okej på brädan, och jag njöt in i det sista.
Jag hade väldigt blandade känslor inför hemresan dagen därpå. Jag är ju rätt öppen och framåt som person, vilket gör att jag lätt kommer folk nära på korta stunder. Jättebra, oftast, men fruktansvärt jobbigt när man tillbringat några intensiva, äventyrsdagar ihop och tiden blivit kommen att ta farväl. Det är nästan lika jobbigt varenda gång. Rödgråtna ögon som främst står för hur olyckligt det känns att skiljas åt, men även glädje och tacksamheten av de minnena man skapat ihop.

Lördagen efter sista surfingen gick till att packa ihop väskan och ta sig till busshållsplasten, för att sedan ta en buss till Arrecife station, och taxi därifrån till den lilla öns enda flygplats. Jag skulle egentligen ge mig ut på en mindre hike från vandrarhemmet till bussen, men vår fina "mamma" Laura, ägare av boendet, erbjöd mig skjuts istället, vilket var väldigt underlättande. Men som sagt var hejdået känslosamt och jobbig på hållplatsen.

Väl på flygplatsen var det inte så svårt att hitta rätt då den lilla byggnaden inte hade så många fel vägar att gå. Från Lanzarote flög jag med Air Berlin till Berlin för att byta flyg innan vidare färd mot Arlanda. Personalen på det tyska flygbolaget var oerhört trevliga och hjälpsamma. Jag förklarade läget med min kärlsjukdom, att jag blir tvungen att resa mig upp och röra på mig under flygresan för att inte utgöra en risk för att nya proppar bildas. Direkt hjälpte de mig att få byta plats från ett mittensäte på en av de mittersta raderna i flygplanet, till en helt egen rad, tre säten, som jag fick ha för mig själv under hela flygresan. Det var kanonbra! Jag rekommenderar Air Berlin till den som ska flyga till Tyskland eller någonstans där mellanlandning i landet krävs. Bra service, bra struktur och upplägg på hela flygresan och bagagehanteringen. Rent, fräscht, prisvärt, hjälpsam personal, och så fick man såna där goda chokladhjärtan när man lämnade flygplanen (ett plus i kanten, hehe). Jag anlände sent på kvällen till Stockholm och tog in på hotell Connect i Arlanda stad. Det gick enkelt att ta sig med transferbuss från flygplatsen till boendet, och sedan tillbaka. Kring femhundringen gav jag för ett enkelrum via Booking och fick dessutom en enkel frukost innan hemfärd. På förmiddagen flög jag vidare till Kiruna där mamma mötte mig. Aldrig har jag nog känt mig så lättad över att ha fått flygresorna överstökade. Att resa i över ett dygn tar på krafterna. Det var ungefär fyrtio grader kallare i Kiruna gentemot de varma vindarna nere i Spanien. Men oj så härligt det var att få krama om mamsen igen efter tre veckor på skilda håll!

Det bästa med den här resan var att jag tog beslutet att resa ensam, helt klart! Det har gett mig så väldigt mycket gott, även om jag många gånger kände behov att prata med någon som känner mig och talar svenska. Det märktes nog rätt tydligt när en stackars kvinna på Fuerte hamnade i förhör med mig där vi pratade om allt från barnafödande till vindsurfing, - på svenska! Ibland önskade jag att någon av mina nära och kära var där och fick dela vissa stunder med mig.

På andra plats kommer alla underbara människor jag fick chansen att träffa och lära känna. Några har jag delat min första våg med, andra har torkat mina tårar när motgångar blockerade vägen, och vissa har varit där när vi lämnat 2016 bakom oss och tillsammans mött det nya året med nya möjligheter. Men med de allra flesta har jag haft otroliga upplevelser och många skratt med.

På tredje plats kommer surfingen. Jag hade för en gångs skull lägre förväntningar på mig själv, och tog mig an utmaningen med ett öppet sinne. Det gick över förväntan, och jag blev fast direkt! Jag var urusel på att fånga vågor första gången, och det var inte så himla enkelt, men jag gjorde det! Jag ska faktiskt skryta lite med min insats och vara stolt över att jag överhuvudtaget gick ut i havet dit vattnet nådde över naveln. Jag har alltid haft en stor respekt för det stora blå, vilket jag tycker alla människor borde ha. Man bör inte underskatta vågornas kraft eller nonchalera riskerna, det är ganska oklokt. Men jag har varit "fegare" än så... Rädd för hajar, maneter, undervattensströmmar, sjögräs, alger, röda flaggor, haha u name it! Så jag är glad att jag var envis och tog mig ut i vattnet, - överlycklig över att jag surfade! Jag ser fram emot nästa äventyr till en plats med vågor att surfa. 🏄

Min tanke från början var att boka alla hostel-nätter jag hade ledigt från skolan eftersom det var brist på lediga sängar och rum på Kanarieöarna under de datumen. Så jag gjorde det i samband med flygbokningarna. De nio första på Sport House i Corralejo på Fuerteventura, och de nio sista på Kalufa i El Cuchillo på Lanzarote. Men planen var att lämna Sverige flexibel. Jag hade också velat se öarna El Hierro och La Gomera under denna tripp, och tänkte klämma in en vistelse till de mer västliggande öarna mellan Fuerte och Lanza. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så blev jag väldigt sjuk i några dagar innan jag skulle lämna det första boende. Förmodligen matförgiftad. Så de dagarna som var tänkt att spendera i väst, fick jag istället spendera i sängen på Fuerte. Jag var fortfarande i rätt dåligt skick när jag skulle ta färjan vidare norrut, men det gick rätt smidigt att köpa biljett till rutten Corralejo > Playa Blanca vid hamnen några timmar före avgång.

Jag är lite besviken över att jag inte hann med de två två öarna där i mellan, men att bli sjuk rår man inte för, och när jag tänker efter så kanske det var lika bra att jag inte for. För tänk då hur mycket jag hade missat ihop med de människor jag träffade i slutet av Fuerte-vistelsen och början på Lanza-tiden?! Vissa av de hade jag aldrig ens fått chansen att träffa. "Det finns inget ont som inte för något gott med sig.", det är sant!

Jag tänkte att jag ska dra min recension av de två boendena jag hann med:
Sport House i Corralejo på Fuerteventuras nordspets. Ett sport house helt enkelt, som erbjöd uthyrning av bland annat våtdräkter, surfbrädor och utrustning för sup och kitesurf. Det var två unga trevliga killar som drev vandrarhemmet ihop, och båda sysslade med vattensporter. Dock upplevde jag inte att boendet nådde mina förväntningar jag fick av Booking. Det var oordning och hann bli ganska smutsigt i huset mellan gångerna städerskan kom. Det fanns en liten pool innanför murarna som skiljde boendet från gatan, men andra dagen då jag upptäckte att den fanns sa en annan gäst till mig: "Ja, det finns en pool, men jag skulle inte bada i den om jag var du". Det låg påsar, fimpar och skräp i poolen, vilket kändes väldigt ohygieniskt. I köket saknades några enkla men välbehövliga redskap, som t.ex. skärbräda. I skafferi och kylskåp var det knappt att man fick in några enstaka varor. Låset i den andra toaletten som fanns fungerade inte, och i badrummet på bottenvåningen fanns inget duschdraperi. WiFi fanns inte tillgängligt i det kvinnliga 4-bäddsrum jag sov i på bottenvåningen, så om jag behövde googla surf-väder eller skriva på bloggen var jag tvungen att sitta i sällskapsrummet på entréplan. Småsaker som störde, helt enkelt. Men tack vare alla härliga människor som bodde under samma tak, blev vistelsen iallafall väldigt bra! På kvällarna satt man tillsammans antingen i köket i intressanta konversationer om allt mellan himmel och jord, eller ute på terrassen med gitarr och sjöng gamla klassiker ihop. Sport House ligger i en väldigt turistad del av Fuerteventura, och en promenad på två minuter tog mig till en stor gatan med flera supermarkets, skobutiker, klädaffärer, biluthyrare, restauranger och barer. Inte riktigt något för mig, även om jag uppskattade närheten till liv och rörelse på själva nyårsafton.

Jag har ju inte särskilt mycket att jämföra med eftersom detta var min första gång på vandrarhem utanför Sverige, men enligt mig var själva boendet bättre på det andra stället.

Kalufa Surf Camp Hostel i den lilla byn El Chucillo på Lanzarote var över förväntan. Väl strukturerat, väldigt fint, rent och snyggt. Laura och Roberto är underbara som värdar och ägare av vandrarhemmet. Laura har varit enkel att hålla kontakten med via mail fram till vistelsen. Hon kunde redan i förväg boka in mig på lektioner i Robertos Surf School, och kom med värdefulla tips på hur jag enkelt skulle ta mig till huset från färjan i Playa Blanca med taxi. I köket fanns alla nödvändiga redskap + lite till. Man fick en egen hylla i både kyl och skafferi med stora ytor att förvara sin mat. Jag bodde i sovsalen där det fanns tre våningssängar, alltså sex bäddar. Det var avsett för både män och kvinnor, men det funkade lika bra tyckte jag. Det finns även pool, solstolar och mysiga sittgrupper ute på bakgården. Dock badade jag inte i poolen eftersom den inte var uppvärmd. Men solstolarna uppskattade jag de soltimmar jag hade på boendet, och sittgrupperna var ett ledigt alternativ för att enkelt kunna koppla av på eftermiddagarna och kvällarna med sällskap från andra boende eller musik i lurarna. Det jag tyckte var lite trist var vissa av reglerna i huset Det skulle vara tyst efter 23. Alla lampor släkta och ingen aktivitet i köket. Det var inte heller uppskattat att använda köket efter kl.10 på förmiddagen då städerskan var där. Så frukost fick man se till att greja före 10. Det blev ändå många sällskapskvällar ihop med nya vänner i huset, men de varade oftast inte längre än till 23. Så oavsett om man kände för att sova eller inte, så var det lika bra att gå till sängs då. WiFi var bra, men nådde inte i hela huset, som vissa delar av köket t.ex. Kalufa ligger inte särskilt centralt. Det är tre kilometer till närmaste affär i La Santa, där även några caféer, restauranger, butiker och surfskolor ligger. El Cuchillo och La Santa är väldigt fint, och jag rekommenderar det starkt till den som gillar lugn och ro, och vill slippa den där turist-hetsen. Men var helst över 21 år så att du får hyra bil om du ska dit. För det hade underlättat mycket, om jag hade haft en bil eller moped att ta mig fram på, då allt ligger så glest. Men det fanns många i huset som erbjöd lift både ut på roadtrips och den kortare biten till mataffären, och Korado som var min surflärare hämtade och förde mig i samband med lektionerna. Så jag klarade mig finemang!

Playa Blanca, på Lanzarotes sydspets (där jag anlände med färjan), är dock mer som Corralejo på Fuerteventura. Tyskar och engelsmän på varje kvadratmeter. Livligt, stressigt. I restauranger och caféer är det svårt att hitta spansk föda, men enklare om man är sugen på thaimat eller pizza. Fortfarande är Playa Blanca fint, med många nybyggda lyxhotell vid havet. I området kring stranden Playa Flamingo var det dock lite lugnare och en mysig promenadsträcka förbi. Men jag skulle nog ändå inte resa till Playa Blanca för att stanna längre än under ett färdmedelsbyte, för jag tycker bättre om att leva och bo i det lokala när jag drar på äventyr.

Summa kardemumma ska jag säga som jag alltid gör: "Det här var den bästa resan hittills!". Men så är det faktiskt. Jag har sett och lärt mig mer inom mig själv under den här trippen, än det jag upplevt av omgivningen. Jag har skaffat mig vänner för livet, i alla åldrar mellan 19 och 61. Med andra ord så har jag varit "The kid" under hela resan, hehe. Jag är väldigt nöjd med mitt beslut om att göra min första backpack i ett land där jag känner till kulturen och språket ganska väl, och även ett land som tillhör EU, med tanke på alla tillstånd och försäkringar som skulle behövas med sjukdomen. Inte för lång vistelse och inte så främmande, det var riktigt bra på de flesta plan! När jag skulle hem kände jag såklart att trettio minusgrader inte lockade mig så mycket, men att jag ändå var redo att åka hem till livet i Sverige med rutiner, skola, jobb, familj och vänner.

Ett plus i kanten är att jag inte slösade så mycket pengar som jag tillät mig göra under backpacken, vilket betyder att det fanns en del kvar att slösa (eftersom jag är usel på att spara pengar...) Sååå jag bokade en resa till New York med min kära väninna i Örebro som jag inte träffat på sju månader. Vi möter upp varandra på Arlanda om två dagar och flyger vidare till staterna på lördag förmiddag. Sista minuten börjar bli en vana för mig, but I don't mind! Tycker inte om att behöva längta tills jag nästan spricker. Den här resan var ju ändå färdigbokad två veckor före avresa, så det kan väl ändå få räknas till god framförhållning, eller...? Jag har fullt upp med att packa och fixa under de dagar som är kvar. Inresetillstånd, passgiltighet, adapter. Det är inte så BARA att göra sin första resa utanför Europa, men kul ska det bli! Jag kommer självklart försöka nörda ner så många inlägg jag hinner under mina tio bortresta dygn. Så inom några dagar lär det dyka upp mer äventyr här på bloggen. Hade!

Likes

Comments

Backpack på Kanarieöarna

Gokväll! Jag har hunnit med en hel del sedan det senaste inlägget, men jag fortsätter där jag sist satte punkt.

Onsdag förra veckan var min sista heldag på Fuerteventura. Jag, Rose och Katrin från Schweiz hade planerat dagen innan att vi skulle hyra en bil och dra iväg på jakt efter fina stränder och härliga vågor. På onsdag morgon mådde jag ungefär som en påse hundskit, och skulle i vanliga fall ha stannat kvar i sängen hela dagen. Men jag fick feeling, packade väskan och drog på mig ett leende. Det var när vi skulle hitta en bil att hyra som käpparna sattes i hjulen. Det verkade vara tomt på bilar överallt. Tillslut hittade Katrin en liten, liten skrutt som vi just kunde rymma oss själva i och två brädor ovanpå. Vi svängde förbi ett supermarket och handlade med oss mellis. Jag köpte en glass, som blev dagens första och sista mål, när kroppen vägrade inta något annat.

Första stoppet blev Playa del Moro en bit söderut längs öns östkust. Ett väldigt klart och turkost vatten, som sköljer över en ljus och finkornig sandstrand. Sagolikt! Vågorna var inte alltför stora, men till en början perfekta för oss tre nybörjare. Vi delade på de två brädorna som rymdes på biltaket, och turades om att fånga vågor ute till havs. Mycket mer än så hann vi inte under onsdagen, men det var trots brist på energi väldigt roligt! När jag kom hem till huset föll jag ner i soffan och stannade där några timmar.

Med spännremmar kors och tvärs i bilen.

Rose, jag, Katrin.

Katrin bakom kameran, jag på väg ner i vattnet.


Morgonen efter gick jag och Rose ner till hamnen för att köpa mig en biljett som skulle ta mig från Fuerteventura vidare till Lanzarote med färja. På väg tillbaka till huset stannade vi till på ett litet torg där en man spelade banjo medan vi hällde i oss varsin drink. En Bloody Mary för Rose, och "en sån där smoothie man brukar dricka hemma", med blåbär, banan och hallon till mig. Den var säkert jättegod, men jag hade inte sån lust med kost och föda den dagen heller, så det var väl mer tvång än vilja när jag beställde den, haha.

Efter det; hem och packa. "Mitt pass är borta!". När jag kom till Fuerteventura och tänkte att jag inte skulle behöva det åtminstone innan jag lämnade ön, så gömde jag det så pass bra att jag själv inte kunde hitta det nio dagar senare... Men jag fann det, tillslut. Jag fortsatte packa. "Mina glasögon?!". Ja, de har jag än inte hittat, och eftersom de inte följde med mig från ön, så lär de förmodligen inte hänga med hem till Sverige heller. Tur att materiella ting går att köpa nytt, värre vore väl ändå om min högerarm blivit kvar där nånstans.

Halv fem på eftermiddagen började jag knalla ner till hamnen igen för att vänta på båten som skulle ta mig vidare. Jag törs ju inte påstå att jag var super-pepp på att gunga fram på färjan när kroppen inte var i toppform. Ombord var det blåsigt och jag var sjösjuk, men jag tog mig till andra sidan, till Lanzarote. Det var inte bara pest och pina att resa på havet, det var en kul upplevelse med vackra vyer, och kul att göra något annorlunda. Jag är bra på att resa med flygplan. Jag somnar direkt när jag spänt fast mig, sover nästan hela resan, och vaknar upp vid landning. Men det var ändå trevligt att prova på andra metoder att ta sig mellan äventyren.

Hejdå till Fuerteventura!

Lanzarote långt borta.

Isla de Lobos.

Närmar oss Lanzarote i skymningen.


Jag tog taxi från Playa Blanca där färjan stannade, till hostelet högre upp på öns västkust. När jag hade fått ordning på mina grejer, kom Nicolas från Frankrike och Angela från Holland tillbaka till huset. Nicolas lagade en supergod pesto-pasta med kyckling och grönsaker till middag, och bjöd oss andra två. Sedan dess har jag kunnat äta som vanligt igen.

Laura som äger hostelet och en surf-skola tillsammans med sin man Roberto, frågade om jag ville ta min första lektion redan dagen efter. Det kändes mastigt efter en lång dag, men vila kan man göra i graven tänkte jag.

Så första dagen på denna ö gick åt att till fots ta sig till närmaste supermarket, i grannbyn 3 kilometer härifrån, för att inhandla välbehövligheter. Tidigt på eftermiddagen liftade jag ner till samma by igen, för att där prova ut våtdräkt och packa bräda. Det var min första lektion i surfing, och eftersom det bara var jag och Jorgé i gruppen den dagen, var det lättare för coachen att se och hjälpa oss mer. Det var inte för mycket folk i vågorna, och vi surfade ännu när solen började gå ner och färga klipporna vid vattnet orangea. Underbart! Den natten sov jag gott.

Vägen till Playa de Famara, där vi surfar.

När solen gått ner och några lätta moln dragit in över Famara.


Även i lördags stod surfing på schemat, och denna gång var vi 6 personer i gruppen, vilket gjorde det mycket svårare att få feedback. Vi stannade lite närmare början av stranden denna gång, där vågorna var mindre, för att många i gruppen aldrig surfat förut. Det var kanske så de andra surf-skolorna med färgglada t-shirts också tänkte. Plötsligt surfade vi nästan på varandra, och det blev svårare att fånga vågor. När vinden blåser åt ett håll, vattnet drar åt ett annat, det flyter folk på sina brädor som packade sillar i väntan på den perfekta vågen, samtidigt som coachen skriker "catch the wave" och "PADDLE PADDLE", är det lite trixigt. Fokus fördelas på så mycket annat än just själva surfingen. Lite tråkigt, men som alltid annars är känslan av att fånga vågen underbar, och varje gång på brädan resulterar i mer erfarenhet.

En karta över världens spots i surf-skolan. Man surfar tydligen i Sverige också, wiho!

På väg hem från lektionen. Jag och baren har samma namn. 👆

En välförtjänt Dulce de Leche med Eli från Holland och Jorgé från Spanien.

På kvällen satt vi ungdomar i huset runt köksbordet och hade det trevligt. Det var jag, Angela, ett par från Slovenien och ett par från Polen. Vi försökte hitta ett kortspel som alla kände till, men det var inte så lätt när ingen visste de engelska namnen. Så vi snurrade flaska och berättade pinsamheter och fyllehistorier från spårade fester. Det gav oss många skrattanfall och kallsupar under kvällen.


I söndags var det väldigt blåsigt, så lektionen ställdes in. Passade bra tyckte varenda muskel i kroppen som berörs av min surfing. Istället för att vila åkte jag med Angela och Eli till Teguise för att gå på vintermarknad (i sommarvärmen). Jag fyndade aloe vera-produkter, en jacka och varma mjukiskläder, eftersom jag reste lättklätt hit och hoppades på 35 plusgrader i ett vindstilla Spanien. Det är ju varmt här, men "bara" runt 20 grader.

Fråga mig inte vad detta är, för jag har inte den blekaste. Trasiga dockor, skumma statyer, gamla gosedjur, och en massa annat konstigt som tillsammans kanske skulle föreställa det mest udda trädgårdspyntet jag skådat.

Fårskallar på konstutställning i ett galleri i Teguise.

Ja, jag kan läsa skyltar, men jag frågade om lov innan jag knäppte korten.

En artikel om konstnären bakom de glada tavlorna.

Gick in för att prova en våtdräkt att förhoppningsvis köpa med mig hem. Gick ut med ett surf-smycke som ska pryda min lilla polo-bil där hemma. "Livet går inte alltid som planerat".

Vackra verk utanför byns kyrka.

Jag på en bänk på en gata.

Vitt hus med gröna dörrar, precis som de flesta andra hus i Teguise.

Det var många som spelade och sjöng på gatorna under marknaden. Väldigt mysigt och stämningsfullt!

Ett aloe vera-museum där jag fyndade några produkter.

Varför inte en crepe med Nutella och banan? Delikat!

Tillplattade glasflaskor att hänga på väggen, det tyckte jag var lite skoj. Jag köpte en, men jag kan inte avslöja vilken, eller till vem, än.

Mellis i ett café.

Eli 57 år från Holland, som också bodde i huset fram till måndag. Hon är en av de coolaste tanterna jag träffat! Fatta att hon SURFADE med mig förra veckan(?!). Hon är grym, och jag har lärt mig mycket genom att hänga med henne i några dagar.

Efter marknaden tog Eli med oss till café La Palmera där ett band uppträdde. Det var verkligen WOW! Bandmedlemmarna dansade runt i caféet och fick alla gäster att klappa, knäppa och sjunga med. Det var väldigt roligt, och vi var nog de enda icke-spanska människorna där.

Fika, igen. Vi kan ju se det som att jag behövde ta igen från de dagar jag inte åt något alls.

Jag och Angela.


Efter marknaden begav vi oss tillbaka till huset, lite fattigare och mycket gladare. Det blev tidig kväll för mig sen, eftersom min lektion skulle börja tidigt på måndag.

Tillbaka på Playa de Famara efter en välbehövlig vilodag. Den lektionen var speciell. Jag fick gå med i Robertos grupp för att delta i en svårare lektion ute till havs. Han är ett gammalt proffs som tävlat högt upp i yngre dagar, och idag är han en väldigt skicklig coach. Ibland ville jag skrika åt honom att sluta tjata när han ropade "PADDLE PADDLE!" och armarna ville gå av. Men han har lärt mig så många bra saker på brädan, och coachade fram mig till den mest fantastiska vågen jag fångat. Det var magiskt!

I tisdags tänkte jag bara ligga i solen vid poolen och ladda D-vitamin. Problemet vara bara att moln drog in över byn under förmiddagen, och hade lovat stanna till två på eftermiddagen. Så jag hakade på Angela och Elsa på en utflykt norrut. Första stoppet blev uppe på Mirador Del Rio, en utsiktspunkt högt över havet med café och souvenir-shop skapad av den lokalkända konstnären César Manrique. Plattformen över de vackra vyerna är gjord i bergets lavasten, och inifrån caféet ser utsikten från fönstret ut som en tavla.

Utsikt över ön La Graciosa.

Trapporna mellan de tre våningarna.

Sitthörna bredvid souvenirbutiken.

Elsa och Angela.

Efter besöket på Mirador del Rio körde vi ner till en by och fann en restaurang där vi lunchade. En smarrig Calamare (bläckfisk-rätt) fick mätta våra magar, och glass på det.

Jag satt i framsätet och agerade kartläsare under dagen, och även här på Lanzarote fick vi se många vackra landskap efter vägen.

Sen var det inte så mycket mer från tisdagen. Efter lunchdejten var vi trötta och bestämde oss för att vända om och åka hem till huset igen. På kvällen lagade vi mat och hade det trevligt med de andra i köket.

Igår vaknade jag strax efter åtta, slängde i mig frukost, packade väskan och gjorde mig redo för surfing. När coachen kom för att plocka upp mig sa han att vi måste ställa in dagens och torsdagens lektion på grund av storm, och att vi fortsätter igen på fredag. Det var väldigt tråkigt tycker jag eftersom morgondagen kommer att bli min sista heldag här i värmen...

Nåväl, ibland får man vara spontan och ändra sina planer. Det var molnigt och lite regn längre bort, så att ligga i solstolen var att utesluta. Istället hakade jag på Holländska Linda på en roadtrip söderut. Vi började med att besöka ett turistcenter där man fick se filmer och läsa om vulkanerna på ön och runt om i världen. Det var fascinerande!

En landskap av lavastenar från en terrass i turistcentret.

Där kunde man se hur många millimeter per år samt i vilken riktning kontinentplattorna rör sig.

Därefter rullade vi ner mot sydspetsen och Playa Blanca. Vi stannade till vid fyren, gick en bit längs havet, och stannade till för att äta mackorna vi hade med oss från huset. Det var lite tråkigt väder ute den dagen, men ändå fick vi uppleva vackra vyer och trevliga turister (och några få icke-turister). I Playa Blanca kretsar väldigt många semesterfirare, främst tyskar och engelsmän, vad vi kunde höra. Men ändå verkade gatorna så lugna och stillsamma.

Efter en liten hike tog vi bilen in till centrum. Vi tog en fika på ett café, köpte oss varsin hatt, gick förbi hamnen, träffade mycket nytt folk från olika delar av världen och fångade många fina ögonblick på bild. Allt är så enkelt med Linda. Hon är oblyg och världsvan, och inte ens längs halvdöda turistgator var det långtråkigt. Jag hade en äventyrlig dag, även om den egentligen inte var så märkvärdig.

Jag och Linda i våra nya huvudbonader.

Hamnen.

Mini-crêpes med choklad, glass och grädde.

61 och 18 år gamla, men jag har hört att vissa människor aldrig växer ifrån barnasinnet...


Och det var nog allt från den senaste veckan. Idag har jag tillagat pancakes med Nutella och legat i solstolen med en bok heeela dagen, eftersom lektionen var inställd på grund av storm. Men också för att jag är på semester och inte haft någon göra-ingenting-dag ännu. Så det var på tiden helt enkelt!

Sista heldagen på min resa imorgon, men mycket hinner kanske hända på dygnet som är kvar innan jag påbörjar den långa resan hem, tillbaka till skola, jobb, kyla och rutiner. Gör mig ingenting, även om jag hellre stannat kvar här resten av året, eller livet. Vilket som så kommer jag inom kort att skriva om det också, så jag uppdaterar senare. Godnatt från en knakig våningssäng i ett blåsigt El Cuchillo.

Likes

Comments

Backpack på Kanarieöarna

Hola! Tänkte dokumentera lite om min nyårsafton här på ön. Om den var bra? -Bästa hittills skulle jag säga!

2016's sista dag började med en coast to coast-tripp från Corralejo i norr till södra Fuerteventura. Jag, Åsa från Sverige och Alek från Estland drog iväg i en hyr-bil på förmiddagen. Första stoppet blev Parque natural de las dunas. Det kan liknas med ett stort ökenlandskap. Riktigt häftigt!

Efter en vandring på stormiga las dunas fortsatte vi ner längs kusten efter krokiga vägar på klippkanterna, tills vi bestämde oss för att stanna till vid en av klipporna och fota. Då skymtade vi en liten plätt sandstrand som det turkosa havet sköljde över. Vi körde lite närmare, parkerade bilen, och gick ut på klippan som lutade snett ovanför en gömd strand. Vi kände att vi var tvungna att ta en närmare titt, så vi klättrade ner i en bergsklyfta och gick en bit mellan bergsväggar innan vi kom fram till ett paradis.

Försöker att inte blåsa ner från klippkanten

Mellis på stranden

Många vackra färger på en och samma bild.

Vi klättrade upp för en vägg av sand, där vi kunde slumra i lä en stund.

På väg upp och iväg till bilen

Det härliga med en sån här tripp är att man efter vägen hinner se många vackra landskap som skiljer sig mycket åt.

Vi fortsatte söderut genom byar och ödemarker, till Playa de Ajuy, även kallad The black beach. Vi skådade den vackra kontrasten mellan svart sand och turkost hav, från de orangea klipporna i solnedgången. Magiskt!

Efter visiten på Ajuy rullade vi norrut och hemmåt för att snygga till oss, skåla in 2017 och slänga klackarna i taket.

Tapas och fiesta i huset innan prommis ner till torget.

Torget innan nedräkning.

Som en syster för mig, min engelska polare Rose❤

Isam, jag, Rose och Åsa.

Enligt spansk tradition ska man på nyårsafton innan midnatt äta tolv vindruvor som symboliserar årets alla månader, och sedan skölja ner de med champagne. Det ska bringa tur under det kommande året, sägs det. Så klart vi gick all in för det! Dock fanns det bara några halvtaskiga vindruvor kvar i affären när jag sista minuten-handlade på lördag kväll, och den alkoholfria champagnen jag frågade eftet var någon blaskig jordgubbsläsk i en barnkalas-flaska. Alla mina sambos i huset tyckte dock att det var hysteriskt roligt när "The kid" kom hem till festen med denne, haha.

Det var det enda jag kan klaga på. Och till den omtalade "nyårskyssen", som folk hetsar om att man ska ha på tolvslaget: Well, jag fick flera stycken! Ni vet som spanjorerna gör, när de kysser varandra på kinderna? Jag tycker att det är så fint! Det blev många nyårskyssar och champagneskålar i gänget när året blev 2017.

"Mañana mañana" visade sig väldigt tydligt när inte ens fyrverkerierna var i tid. Några minuter efter 00 hörde vi hur det började smälla nere vid stranden, och gick dit för att se raketerna färga den nattmörka himlen.

Vi hade planerat att gå till en bar som annonserat om ett 70-tals disco efter midnatt. Men på väg från stranden gick vi förbi ett gäng som satt på gatan där en kille spelade gitarr. Jag kunde inte slita mig därifrån, och gick fram och frågade om jag fick joina. Vi körde en massa olika låtar, och när vi drog igång All you need is love av The Beatles drog vi också med hela Corralejo kändes det som. Folk som gick förbi började sjunga och dansa, och många stannade kvar med oss och deltog. Det var en obeskrivlig känsla! Det byggdes upp en slags gemenskap med människor jag aldrig träffat förut. Såna ögonblick inträffar inte ofta, och jag är så glad att jag inte missade det.

Runt 02 mötte jag upp några från huset igen, så gick vi till en klubb för massa discodans. Jag har inte den blekaste aning om vad klockan var när vi gav upp, men förmodligen bara barnet för spanjorerna, som är kända för att hålla igång festen till sena småtimmar. Det var hursomhelst en mycket bättre nyårsafton än jag kunnat förvänta mig. 10 av 10 guldstjärnor!

På årets första dag gick vi till favoriten Sunset Lounge, jag, Åsa, Rose, polska Joula och två killar från Turkiet. Vi utövade lite yoga på stranden, med Rose som instruktör, och följde sedan stranden till en restaurang för en välbehövlig frukost. Jag och Rose hade med oss varsin bräda, men hittade ingen lämplig surf-spot i närheten. Eftersom klockan var eftermiddag var det heller ingen idé att hyra bil för att ta sig längre bort. Så vi fick nöja oss med smoothies och coctails i solen och län på Sunset Lounge. Men det dög gott och väl!

Sunset Lounge 🌴

Jag tänkte egentligen skriva detta inlägg redan igår, men jag har legat däckad i sängen med feber och magsjuka hela dagen. Det kom som en käftsmäll på morgonen, men var mycket bättre redan på kvällen. Så idag, trots att febern hänger kvar och matlusten är minimal, kunde jag inte hålla min från surfing på Playa Blanca. Jag och Rose fick lift dit av en kille som bor här, som hämtade upp oss igen strax före 18. Dock var dagens surfing inte lika härlig som sist. Med undervattensströmmar som drog oss till vänster, och intensiva vågor som pressade oss in mot land var det väldigt trixigt. Sen hade Sunset Lounge endast korta våtdräkter kvar att hyra ut, och det resulterade i ett och annat skrapsår från havets botten. Men det var kul ändå! Vi hade med oss mellanmål som vi åt på stranden efter surfingen, innan hemfärd.

Det var det jag hade hittills. Imorgon är planen att hyra bil, lasta brädorna, hitta bra vågor, och förhoppningsvis surfa på de. Det blir min sista heldag här på Fuerteventura, så jag ska se till att göra den minnesvärd! Har fortfarande feber, och känner mig rätt matt, men nattens sömn hjälper förhoppningsvis. Nattinatti!

Likes

Comments

Backpack på Kanarieöarna

Hallihallå från Fuerteventura! Det blåser jättemycket hela tiden, och jag är rätt förkyld, men ändå måste jag säga att jag trivs väldigt bra här. Jag kom fram på onsdag kväll, till det surf-hostelet jag bor på, och fick ett varmt välkomnande av de som redan bodde här. Jag och ryggsäcken hade dragits med varandra i över ett dygn. Från Gällivare till Arlanda, till London, till Fuerteventura. Så jag var väldigt sliten efter den trippen.

Redo för utrikes efter en natt och hotellfrulle på Best Western.


Vi är som en familj i huset, och jag kallas "The Kid" eftersom alla är cirka 10-20 år äldre än mig. Men det gör inget! Jag får chansen att lära mig mycket av alla kloka, världsvana människor från olika håll i världen. Vi sportar, äter, spelar gitarr och sjunger på terrassen om kvällarna, och går all in som grupp om någon swipat höger på Tinder och förbereder för dejt, hehe. Jag kunde inte ha väntat mig ett bättre sällskap på boendet!

I fredags öppnades en ny värld för mig. Jag surfade!!! Även om jag mestadels befann mig i och under vågorna, så lyckades jag fånga några av de, och det var underbart! Det känns som något jag ska göra helt enkelt, även om jag är rent ut sagt värdelös för tillfället.

Jag och två backpackers från Madrid tog varsin bräda, och Ben från Tyskland greppade utrustning för stand up paddle. Vi spände fast allt på taket av en liten hyr-bil, köpte med oss mellis, och drog iväg en bit söderut längs öns östkust. Vi stannade till vid en strand några kilometer från Corralejo, där jag bor, men for vidare när vi talat med några surfare som berättade att vågorna inte skulle vara bra så länge till. Vi fortsatte till Playa Blanca, som fick bli vår slutdestination. Det är fint där! Sandbotten, inte så mycket folk, bra nybörjar-surfing!

Ett halvtaskigt bildbevis...

Paret från Madrid och jag.

Trötta muskler och hemfärd efter några timmar på, i och under vågorna.

Det har inte blivit mer surfing sen i fredags, och det känns trist! Men jag har en massa annat kul att berätta så snart jag fått alla bilder.

Det är svårt att planera in surfing eftersom väder, vind och vågor är väldigt avgörande. Men om det går som jag vill så surfar jag de sista dagarna här på Fuerte innan jag drar vidare.

Ett kort första inlägg får inleda det nya året och avsluta denna vecka. ¡Feliz año nuevo! Gott nytt år!

Likes

Comments

Halloj! Nu är jag äntligen tillbaka på bloggen igen efter ett lite väl långt uppehåll. Det har varit rätt dött här sedan språkresan i Malaga, och det beror på att det inte finns så mycket att dokumentera för tillfället. I slutet av sommaren hade jag ungefär 1-2 lediga veckor att planlägga, och var inne på surfläger i Portugal, en mindre backpack i Italien eller ett återbesök hos värdfamiljen i Spanien. Det slutade med att jag och Emmy bokade en sista minuten från Luleå till Greklands vackra Kreta i 14 dagar. Har dock inte särskilt mycket att tillägga på den fronten eftersom den trippen aldrig blev av. Tre dagar innan avresa hittade läkarna en blodpropp i mitt ben, som gjorde att jag inte kunde åka. Eftersom orsaken till min kärlsjukdom är okänd så uppmanade proffsen mig att stanna på marken en tid framöver. Men jag deppade inte ihop totalt för det! Jag har hittills gjort det bästa av situationen och bland annat varit iväg på miniweekends till närmare äventyr, i fjällen. Jag jobbar på ett inlägg därifrån, så om inte alltför länge hittar ni även fjällvandring här på min reseblogg.

Innan jag fick beskedet om min sjuka, typ sedan mars/april, har jag och min polare Amanda planerat en backpack-resa i Centralamerika och där runt i kring. Vi hade tänkt vara borta i ungefär 6-8 veckor, och var beredda på att slita hårt i skolan hela hösten.

Tanken var att vi skulle börja nere i Costa Rica med surfing, sedan fortsätta upp till El Salvador och Honduras, därefter utforska Guatemala och dess spännande kultur och natur. Efter det Belize, Mexiko och Kuba för paradisstränder och cityliv i Havanna.

Vi la ner planen när jag blev sjuk, eftersom vi inte visste hur det skulle se ut för mig i december. Det är inte en så utvecklad resplan än, men om någon känner för att spana vidare på den så är det fritt fram. :)

För några veckor sedan fick jag glädjegråta till läkarens besked om att det återigen var okej för mig att hoppa på ett plan. Kan ni gissa vad jag gjorde då?

Jag började googla efter nya äventyr, och var inne på att se något utanför Europa för första gången. Jag hade inte hunnit spara ihop någon miljon, men tillräckligt för att ta mig till en varmare destination med nya upplevelser och utmaningar. Jag bestämde mig för Sri Lanka, som enligt mig verkar vara den där smultron-ön som har det mesta att erbjuda. Surfing, vandring, mysig kultur, vacker natur, rikt djurliv. Och det bästa är att landet inte verkar vara "sönder-turistat", utan man får chansen att se det "riktiga", bevarade Sri Lanka.

Jag ville landa i Colombo och spendera första 4-5 dagarna i en större stad för nyårsfirande. Efter det ta mig ner till Hikkaduwa för surfing, sedan stanna till i den omtalade byn Ella, innan fortsatt färd mot öns östkust och Arugam Bay, för ännu mer surfing. Arugam Bay är högt upp på många topplistor över världens bästa surf-spots, så det hade varit riktigt häftigt att iallafall få se andra surfare fånga monstervågor.

Upali Beach Surf Resort på bilderna. Ett riktigt mysigt boende som jag hittade i Arugam Bay. Till dig som ska besöka Sri Lanka rekommenderar jag att kolla mer på detta, helst om surfing intresserar. Upali fick dessutom Certificate of Excellence av Trip Advisor i år (2016).

På Sri Lanka finns även många världsarv, hikes och regnskogar som skulle intressera mig.

Det är väldigt mycket extrajobb att kolla resor när sjukdomen oinbjudet hakar på. Men jag har försökt så gott det går. Dock lockade inte SL lika mycket efter samtalet med ambassaden. Jag fick prata med en ung kvinna vars båda föräldrar kommer från ön, och som även själv besökt landet många gånger. Hon sa "absolut inte" till att åka tåg ensam som ung tjej, och tyckte inte att det var lämpligt att göra denna resa så länge jag får behandling för min kärlsjukdom. Hon menade att det kunde gå, om jag höll mig endast i Colombo och Hikkaduwa, där de flesta turister vistas, och om jag tog en taxi hela vägen däremellan, eftersom lokaltrafiken inte var ett passande färdsätt för mig. Vandring var att utesluta, sa hon, eftersom det kunde innebära stora risker. Jag ansåg då att det kanske är mer värt att vänta med Sri Lanka tills jag är helt frisk, kanske mer erfaren som resenär, och när jag får med mig någon på trippen. För det känns inte lika roligt att göra en resa när man är så pass begränsad i många fall. När jag sedan insåg hur mycket mina nära och kära ogillade idén så bestämde jag mig för att vänta nåt år. Men där har ni också en halvfärdig resa om någon känner för att sy klart den och fullfölja äventyret! :)

Så vad skulle jag då göra av mitt jullov som närmade sig? Jag snuddade vid tankarna på Thailand eller Florida 3 veckor. Eller tja, jag satte mig in i destinationerna ganska väl, hehe. Antingen 5 första nätterna i Bangkok under nyår, sedan Krabi och några öar, och sist Phuket och nybörjarsurfing i några dagar. Eller åt helt andra hållet, till Florida i USA. Nyår i Miami, massa surfing, en tripp till Key West, city-liv och sevärdheter i Orlando. Men just under juldagarna och nyår är priserna väldigt höga, och hur jag än pusslade och klistrade så blev själva flygresan till Thailand tok-dyr, och utgifterna för att hyra surfbräda och coach i Florida skulle ruinera mig...

MEEEN, i veckan bokade jag en sista minuten-biljett. Bättre sent än aldrig tycker jag! På tisdag, (om 2 dagar?!), åker jag ner till Fuerteventura, en av Kanarieöarna, och spenderar första tiden där. Jag hittade ett surf-hostel i Corralejo på öns norra del, som även ska vara en bra surf-spot. Verkar vara ett perfekt ställe för backpackers! Efter min vistelse på Fuerte hade jag tänkt ta färjan över till nästa ö, Lanzarote. Jag har även lust att de öarna El Hierro och La Gomera, men eftersom de ligger åt andra hållet så får jag se om jag hinner med det under min 3 veckor korta backpack.

På den här resan vill jag lägga mycket tid och fokus på surfing. Testa på, se hur det går, och om jag diggar det. Känner jag att det är ett kall i livet så vet jag att det finns bra surfing både på Fuerte och Lanza. Jag har sista minuten-googlat som en tok, och hittar mycket bra om alla öar. Mysiga vandringsleder, häftiga klippor, klara vatten och fina stränder. På Lanzarote finns många vulkaner, och planen är att i alla fall hinna klättra upp på en av de. Min svåger har rest och bott mycket på Kanarieöarna, så jag förhör honom och får de bästa tipsen den vägen.

Många undrar hur fasen jag känner angående att resa med me, myslef & I. Jag tycker inte att det är så märkvärdigt, det ska bli spännande! Jag kan göra som jag vill, och chansen att träffa och lära känna nya människor lär vara mycket större än om jag åkt tillsammans med någon. Samtidigt är det kul och bra att ha med sig någon som man får dela alla upplevelser med, och känna en annan trygghet under trippen. Men det blir oftast bra vilket som! Resa är alltid bra, tycker jag.

Folk har frågat mig om det inte är dags att byta land nu, men jag gillar Spanien! Jag har kärat ner mig i språket, kulturen, människorna, och... tapas! Det känns också kul att åka iväg och veta att man gör sig förstådd och kan kommunicera, även om många lokalbor inte kan prata engelska. Jag har språkresan i Malaga att tacka för de kunskaperna!

Det känns skönt att lämna spackel, klackar och klänningar hemma, och i princip bara dra iväg med en ryggsäck träningskläder och en tandborste. Jag kommer att resa på handbagage, men det är ändå många småsaker att änka på, som alla mediciner, sjukintyg, och andra viktiga papper...

Jag lär inte hinna slänga upp inlägg här på bloggen varje dag under resan, men jag ska försöka dokumentera med jämna mellanrum. Jag återkommer i värmen helt enkelt. God fortsättning!

Likes

Comments

Språkresa i Malaga

Jag kan inte förstå varför tiden valde att springa iväg jättefort och ta med mig hem till regn och de 10 graderna vi blev tilldelade här i norr... Tur att jag ska blicka tillbaka till paradiset, och jag tänker börja där jag sist slutade.


Den där dagen då jag tänkte vara aktiv och produktiv blev istället en dyr dag med skoskav och ännu mera Mentos...

Ja, jag åkte in till stan och shoppade. Men bara lite saker till mig denna gång, och mer till lillebror. Inte för att han behöver nya kläder, utan för att jag har ett jobbigt stort intresse för att shoppa till honom. Jag slipper prova kläderna, jag slipper trängas med alla hetsiga brudar på sko-och bikiniavdelningen, och framförallt slipper jag beslutsångesten! (Nästa helt i alla fall)

(Helt ärligt så fanns det fler påsar som jag kånkade med mig hem)

På söndagen därefter hade jag laddat upp för ja, bergsklättring, äventyr i Nerja eller surfning. Jag hade till och med skippat utekvällen med EF-gänget bara för att vara utvilad för denna söndag. Kan ni gissa vad som blev denne dagens aktivitet? Faktiskt inte shopping, men inte heller något av det ovan nämnda...

Jag tog med mig det jag behövde och gav mig ut på en kustvandring till Malagueta beach, helt själv, hela dagen. Det var skönt och välbehövligt. På vägen till den stora stranden stannade jag till vid en restaurang och skulle ge surfingen en sista chans för den dagen. (Jag tänkte att jag skulle hinna om jag var snabb och hittade bra vågor). Killarna i baren visade kartor, ringde samtal och skrev ner tips för att jag skulle kunna surfa. Men vågorna var inte med mig, och jag skulle i princip behöva lämna landet för att se skymten av surfvågor den söndagen.

Så det blev en heldag på Malagueta, med take away-paella till lunch/mellis/middag, som avslutades med en prommis längs hamnen. - Helt okej!

Testade ett av utegymmen efter vägen.

De berömda bokstäverna!

Hamnen.


På måndagen (förra veckan), sprang jag morgonrundan i trappor och backar, sen var jag i skolan, (precis som alla andra vardagar. Men det känns inte värt att nämna varje dag med tanke på att det i de flesta fallen inte skedde mycket annat än teori och tappra försök att lära sig språket).

(Proffsfotografen täcker halva bilden med mobilskalet...)


Tidigt under eftermiddagen, eller ja, inte direkt tidigt. Klockan var nog 18, men när Manolo bjöd oss på middag kl. 21-22 varje kväll, och läggdags ägde rum ca 01-02, så var 18.00 tidigt. I alla fall: Spanien mötte Italien i EM, jag gick all in med outfiten som vanligt, och en fotbollsmatch på TV har aldrig varit mer nervös och fruktansvärd att se på. Tur jag inte är långsur över sådant, eftersom Italien slog ut spanjorerna ur mästerskapet...

Efter middagen, trots att det var vår sista vecka, så tänkte vi passa på att delta i dagens Fiesta de Bienvenida, alltså EF's välkommsfest som hålls varje måndag för de nya eleverna. Men vi kände oss inte utstötta eftersom fler av våra kompisar var där. I princip hela ligan såg EF-partyt som en halvstel förfest, med Zara Larsson i högtalarna, innan en utekväll på stadens klubbar. Vi alla dansade på väg till bussen, på bussen, på väg till klubben, och givetvis skakade vi loss den sista energin på dansgolvet också. Ja, det var alltså måndag, och alla hade vi skola dagen efter. Men det gjorde ingenting, för det var kul, det var språkresa, och det var min sista klubbkväll i staden.

(Det bästa med att resa på handbagage som nästan bara rymmer tandborsten: att man måste köpa finkläder till varje utekväll)

Baren där festen hölls.

Las suecas redo för fiesta!

Jag och kanadensaren Anne-Charlotte, min bestie från resan. ❤

Goa och glada EFare från hela världen.

Picasso och jag.

Mis chicas ❤

Tisdagen var bra för vissa, och sämre för andra. Jag var faktiskt en av de som hade turen att vara pigg och alert, - hyfsat i alla fall. Inte ändå så bra så jag vågade utmana mig själv på en morgonrunda. Men efter skolan, som tack gode gud började sent, deltog jag i beach volleyboll med några från skolan. Sedan plaskade jag och Emma, som treåringar på julafton, i havets stora vågor, och fyllde minnet på telefonen och GoPron med härliga bilder. Efter det hann vi in några svängar på de närliggande butikerna, där jag fyndade min studentbalklänning. (Vem bryr sig om att det är elva månader kvar, för nu har jag ett bekymmer mindre inför dagen D)

(Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag pysslar med på den bilden, men den var för härlig för att utebli)

(Detsamma där...)

På onsdagen slutade vi tidigt, jag Amanda och Emma, och gav oss iväg till Malagueta beach, igen. Jag tänkte skriva att vi låg och slappade större delen av eftermiddagen, men det skulle vara lögn. Jag hade myror i brallan och sprang upp och ner från vattnet tills jag höll på att bli galen. Så jag tänkte att jag skulle äta något, eftersom jag är bra på det, och eftersom jag inte fann något annat så mycket roligare för tillfället. Så jag gick på upptäcksfärd till Burger King och köpte mig en Caesarsallad, och när jag kom tillbaka var läget inte så lugnt längre. En man i 50 års åldern betedde sig mycket opassande mitt på stranden bland turister och barnfamiljer, troligtvis drogpåverkad. Så vi tillkallade badvakt och polis som fick föra bort spektaklet. Ah, det hände ju något till slut i alla fall.

Lite senare begav vi oss en bit bort, till en hinderbana på vatten, som vi så länge velat testa. Vi tajmade bra in några fler elever från EF, så vi betalade "inträde", fick på oss flytvästar och började hoppa runt. Eller ja, nu låter det kanske som att den där hinderbanan var som Leos Leksand eller ett bollhav för barn under 5. Men nae, det var ingen lek vill jag tala om! Bara att ta sig upp för kanten skulle vara en hel dags jobb om vi inte tagit hjälp av varandra. Det var ändå superkul, ända tills jag fick mjölksyra i alla kroppens muskler och blev sjösjuk, haha...

H&M-modeller aka 08or

Dansar i vågorna 💃🌊

Amanda, Emma, jag och Emil.

Men kvällen slutade inte där för det. Vi gick in till stan, kollade snabbt i några butiker just innan stängning, och hittade sedan en restaurang vid namn Raff, där det ryktades om bra tapas. Alltså maten var jättegod och prisvärd, men ljudnivån därinne tvingade oss att hålla för öronen, på allvar. Så det var ju mindre bra... Men jag kan ändå rekommendera Raff starkt, på grund av det goda krubbet, men då bör man försöka reservera ett bort utomhus.

Vi beställde ju egentligen inte tapas, utan fyra stycken förrätter att dela på istället. Men lika bra gick det!

När vi tryckt i oss lite för mycket av smårätterna rullade vi (kändes det som) vidare till glassbaren där Angela, vår värdsyster, jobbar. Hon bjöd oss på varsin valfri kulglass-kombination.

I torsdags blev morgonrundan endast i promenadform eftersom förkylningen höll på att ta över igen. Jag började även packa och förbereda flytten till ett hostel där jag skulle spendera fredag-söndag med mamma som var på väg ner för en minisemester.

Efter skolan hade jag anmält mig till kvällens aktivitet "Salsa Y Mojitos", där vi på skolan skulle få lära oss dansa salsa med en danslärare och sedan bjudas på Mojitos av lärarna på skolan. Jag var ganska trött den dagen, och ångrade mig nästan lite grann för att jag hade signat på denna aktivitet. Men GUD så roligt vi hade! Även den dagen mötte jag många nya människor och dansade med både lärare och elever från EF, även om jag i början var rätt usel på dansstegen...

Jag och Breanna från Arizona med våra randiga outfits och Mojitos XXL (sin alcohol).

Anne-Charlotte, Neva & jag.


Samma kväll fick jag krama om mamsen för första gången på nästan tre veckor! Jag hann snabbt visa henne runt längs stranden, och sedan for hon hem till sitt och jag gick ut en sista gång för ett mindre beachparty med ett stort gäng från skolan. Vi dansade, sjöng, fjantade i lekparken, och badade i havet. Det var en bra sista kväll med gänget!


I fredags började vi egentligen klockan nio, men vi kom överens om att missa alarmet, försova oss, och istället ta oss till den andra lektionen. Det gjorde vi bra tycker jag, med tanke på den sena natten och de få sömntimmarna. Men efter den lektionen väntade det jobbigaste: graduation/avslutning för oss som var klara med kursen. Många kramar och ännu fler tårar när vi insåg att det var slut på vårat äventyr ihop, för denna gång. Men som tur är har jag redan börjat smida planer för nya resor ihop med mina närmaste vänner från EF. 🌍

Allt underbart tog inte slut på en och samma gång, lyckligtvis. Jag hade ännu kvar två dagar ihop med min mor, och schemat för dessa var redan fullspäckat innan hon landat i Spanien. Så efter skolan i fredags hann jag luncha en sista gång ihop med Lotte från Holland, digga svensk musik i gräset under palmerna på stranden med Amanda, Emma och Emil, och även byta bostad från värdfamilj till hostel. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att Angela var hemma när jag skulle säga hejdå för sista gången. - Det var så hemskt! Hon sa så fina saker och att jag alltid är välkommen tillbaks till familjen, när jag vill. Och jag grät, i massor.

Hejdåkram med min italienska rumskompis Andrea.


Samma kväll tog jag med min mamma, en massa vatten, en stark vilja och Google Maps, och var redo att bestiga Monte San Anton, ett berg 1030 m.ö.h.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag berättar detta, men det var mig ett jäkla äventyr att ta sig dit.

Vi gick vilse, vi hittade en omväg, skrapade upp våra ben på taggbuskar, och jag (typ, ungefär, nöstan) botade min fobi för getingar, och allt annat som flyger, surrar och sticks, längs de supersmala, halvt igenväxta stigarna. Oj så många svordomar och bricanyl-puffar som krävdes för att ta sig till toppen, och minst lika många gånger övervägde vi att vända om. Men väl uppe så ångrade jag inte besvären en sekund, det var så vackert! Vi fick se solnedgången och Malaga från ovan, till det snacks vi fick med oss upp. -Helt otroligt!

Bild tagen på San Antons topp när vi hade hunnit en bit på vägen.

En pretty pink picture.

På toppen!

På vägen ner hittade vi en löjligt enkel och kort väg, utan några hinder, som rätt snabbt tog oss ner till stranden igen för en god middag på Vox.


På lördagen, den sista hela dagen i värmen, hade vi bestämt oss för droppstensgrottor och vackra stränder i Nerja, och så fick det bli (efter några senvägar och tjorvigheter).

Där näre hålls ibland konserter och festivaler.

På bussen till Nerja träffade vi Nicole, en ung kvinna från Holland som skulle till samma destination som oss. Vi hoppade av på olika hållplatser, men efter en häftig vandring i grottorna och en lunch med havsutsikt, träffade vi henne igen på väg ner till stränderna. Vi skiljdes åt igen efter en kort vandring ihop, innan våran fortsättning till Playa de La Caleta, som blev näst intill outhärdlig. Vi gick fel fler gånger än vi gick rätt, och med tidig eftermiddagssol och ingen skugga alls var det ingen lek. På ditvägen var det ändå nedförsbacke hela vägen till stranden, så då kan ni tänka er när vi skulle hem igen... Nåväl, allt var även den gången värt det, för Caleta var så himla vacker med sitt turkosa vatten, klippväggar och palmgrottor med små kalla bäckar, - ett paradis helt enkelt!

Restaurangens utsikt.

Mammas grillade tonfisk.

Min gazpacho.

Rätt halvtaskigt skyltat till stranden. A4-storlek gömd i gräset. Himla skumt att vi tog fel väg ibland alltså...

Inte bilden jag har i mitt cv kanske, men jag bjuder på den! Hade ju köpt mig ett sånt där skal som pallar vatten, och det fungerade utmärkt!

Även i lördags kom vi hem sent, hittade en halvtaskig restaurang längs stranden, slängde i oss krubbet, och avslutade med den sista strandpromenaden i Malaga, på väg till vårat hostel. Därefter fick vi duscha, packa ihop och, woho, se fram emot uppstigning ett fåtal timmar senare + en 17 timmar lång hemresa från Malaga, till Arlanda, till Kiruna, till byn och familjen. ✈⏳✈⏳🚗


Ja, det var den resan det! Jag har varit i Sverige i fem dagar, men jag vill redan tillbaka. Dehär var mitt livs äventyr hittills, och jag vill göra det igen och igen! Det jag kommer sakna allra mest är solen, värmen (två saker som det är stor brist på här i Lappland just nu), samt alla underbara människor jag träffat under veckorna. Servitrisen på Vox (restaurangen där jag är stammis) som alltid sa "¡Hola amiga! ¿Qué tal?" (Hej kompis, läget?). Tanten i kiosken som sålde mig vatten, ritade kartor, visade mig vägen, och lärde mig många smarta knep. Bartendern på La Tortuga som utantill lärt sig att när jag kommer på besök så är det gratisrundor för hela mitt Co. som gäller. Den unga, trevliga, alltid glada tjejen aka polarn som ägde ett frutería (en fruktaffär) i samma byggnad som vår värdbostad. Angela som lärt mig så himla mycket och alltid ställde upp, precis som resten av värdfamiljen. Gema, min lärare den största delen av kursen, som också gett mig så otroligt mycket kunskap och aldrig gett upp hoppet på min spanska, även om jag själv gjorde det, många gånger. Mina närmaste utlandskompisar från EF: Natalee från Texas, Lotte och Jill från Holland, Jannicke från Norge och Anne-Charlotte från Canada. -Så underbara människor hela högen! Alla andra EFare också, såklart! Mitt svenne-gäng: Sofia, Emmy, Jorge, Amanda, Emma och Emil, som jag haft mycket kul ihop med! Helst de där gångerna vi insåg att vårat avlånga land skiljer sig så mycket från Skåne till Lappland, och när jag fick förklara begreppen "gruva", "skoter" och "tältkåta" för några av de. Men det bästa var nog ändå kvällarna och eftermiddagarna i lägenheten med mina room mates Amanda och Emma. Jag tror aldrig någonsin jag skrattat så mycket på så kort tid, som med dessa två. Och om det är som de säger, att ett gott skratt förlänger livet, ja då är jag odödlig nu! ❤

Nu är det slut på roliga, och jag har ersatt sand mellan tårna med sligdamm precis överallt, och ett sommarjobb i gruvan. Men det är inte helt fel det heller! Jag diggar mina kollegor, lär mig mycket, och kan se det som ett nyttigt tidsfördriv till min ledigvecka och förhoppningsvis en ny resa!

- Hörs nästa gång det vankas äventyr!

Likes

Comments

Språkresa i Malaga

Under natten mellan torsdag och fredag firade jag San Juan tillsammans med alla spanjorer och vännerna från EF.

De flesta hade med sig en handduk att sitta på, snacks och dricka, till stranden där kalaset höll till. Enligt traditionen tände folk brasor som de hoppade över, brände en personlig ägodel, och vadade ut i havet på tolvslaget - för att detta sägs bringa tur. Själv tog jag bara en sväng ut i vattnet med Emmy.

Efter 00 fortsatte festen längs alla Spaniens stränder. Det var folk överallt som sjöng, dansade och skrattade ihop. På himlen seglade rislyltor och fyrverkerier, - det var så vackert! Jag blev uppbjuden av en kille som var där med sina kompisar, och han gjorde så gott han kunde för att försöka lära mig dansa salsa. Nej, det gick inget vidare, men kul var det!

Vi satt ett stort gäng tillsammans i folkmassan, medan tiden sprang iväg. Plötsligt insåg jag att skolan börjar om fem timmar, och att jag bör ägna några av de till att sova.

På väg hem, när det bara var jag och Lotte kvar, stannade vi till vid ett privat partytält på stranden och fortsatte kalasa en stund till i latinomusik och konversationer på halvtaskig spanska.

Det blev på tok för få timmars sömn den natten, och hur det gick i skolan dagen efter är en annan femma, haha. Men alla "missöden" var SÅ värt det! Jag har nog aldrig varit med om något liknade. - Maaagiskt!🌟

Igår efter skolan hann jag slumra till på stranden och ta några dopp i havet innan det var dags för Microteatro och tapas på Roman Theater tillsammans med ett EF-gäng. Teatern var väldigt märklig men rätt intressant. Det var olika teatrar i små rum i restaurangens källare, där folk uttryckte sig mestadels med kroppsspråk och läten. Just den vi var på skulle föreställa arton olika aktiviteter/tävlingar/sporter, som spelades upp på femton minuter. Skådespelarna kunde mitt i allt skrika åt en, ta tag i en och förtvivlat stirra en rakt i ögonen. Det var en annorlunda upplevelse, och även lite kuslig, men som jag inte hade velat missat. Sök på "micro theater" på Youtube så kan du få fram en bättre förklaringar.

Tapasen som ingick i biljetten var inte lika bra som förväntat. Det var väldigt gott, men eftersom jag hade förväntat mig kanske 5-6 olika smårätter, så var en liten macka och två bitar sushi inte så mycket att hurra för...

Igår var även sista kvällen ihop med Jannicke, Jill och några andra vänner från skolan, eftersom deras språkkurs här i Malaga är över. Det var rätt jobbigt att säga hejdå, men vi har börjat spåna på nya äventyr ihop, så det känns inte alltför jäkligt!

Gruppbild med skådespelarna

EF-gänget och en skådis

Jag och Natalee från Texas

Igår kväll hade jag bestämt träff med mina svenska chicas för att fira en traditionell svensk midsommar. Eller ja, i alla fall nästan.

Vi hade köpt blomkransar av plast och take away-pizza, och satte oss på stranden med Håkan Hellström, Carola, Abba och "Idas sommarvisa" i Spotify. Några andra EF-elever från bland annat Frankrike, Turkiet, Norge USA och Italien, satt på en bar intill oss och kom fram för att se vad vi sysslade med. De deltog sedan i vårat kalas med svenska snapsvisor, ringdans och sång runt en palm, och fotboll i sanden. - Det var riktigt kul!

Fr. höger: Sofia, Emmy, Emma och Amanda

​Idag funderar jag på shopping, Picassomuseet och bergsklättring, eller också bara häng på stranden. - Vi får se! 

Glad midsommar!🌸

Likes

Comments