View tracker

Jo men det där med att hålla bloggen uppdaterad hela veckan gick ju verkligen toppen, nej fy vad illa. Veckan har gått så otroligt fort (väl medveten om att jag låter som att jag är i åldern 40+ nu). Jag har i alla fall haft sååå mycket att göra denna veckan att jag inte hunnit blogga, förlåt och tack till er som gått in här på bloggen <3

Nu är det i alla fall lördag och jag är påväg till jobbet, ska bara jobba fem timmar idag så det är ganska lugnt. Dock har jag bara sovit i fyra timmar så jag kommer antagligen somna så fort jag kommer hem haha. Klockan ringde vid fyra i morse, ganska så väldigt otaggande måste jag säga.

Dagens planer är bara att chilla framför någon serie och ta det lugnt (antagligen somna framför tv:n).

Likes

Comments

Något jag är så otroligt trött på är folk som kommenterar hur andra ser ut. Om det är negativa kommentarer då. Oavsett om det är på skämt eller bara för att retas så är det aldrig okej.

Jag har i mitt liv fått höra både en och tjugo kommentarer om mitt utseende, det är faktiskt enklare för folk att slänga ur sig sånt än vad man tror. Man kan ju tro att det är en självklarhet att man inte kommenterar folks utseende, men nej tyvärr är det inte det för alla.

Jag själv kan intyga att det som från början var ett skämt inte blir det för mottagaren. De orden jag har fått höra om min kropp och om hur jag ser ut är idag mina största komplex.

Jag var elva när jag fick höra att jag var tjock för första gången, just då var jag underviktig och kämpade dag in och dag ut för att gå upp i vikt. Sen fick jag höra att jag var tjock. Om jag ville gå upp i vikt, som jag då behövde, kan ni ju lista ut. I mitt huvud började tankar som "ska jag strunta i lunchen?" snurra. Följt av jobbiga tankar kom komplex och osäkerhet.

Jag tycker att vi en gång för alla slutar med att kommentera hur folk ser ut, vare sig det är ett skämt eller inte. Det är aldrig okej.

Likes

Comments

Godmorgon, är ni lika pigga som jag är?

Den här veckan har jag inte så mycket inplanerat förutom skolan, jag vill träna men har sedan mer än en vecka tillbaka kännt mig förkyld och vill inte riskera att det blir värre.

Jag vet inte om det märks men jag börjar komma tillbaka till bloggandet nu vilket känns jättebra. Så denna vecka ska jag försöka hålla min blogg så uppdaterad som det bara går, håll utkik!! Förhoppningsvis kommer det minst två inlägg per dag.

Ha en awsome måndag!

Ni får nog börja vänja er vid att VOGUE-boken kommer att medverka som modell i ungefär alla framtida bilder jag tar, den är ju så snygg!!

Likes

Comments

I somras var jag och mamma i London som några av er kanske vet och då tog jag MASSOR av bilder, men av någon konstig anledning har jag inte tagit tag i att kolla igenom bilderna förens igår kväll. Jag är den där personen som tar 50 bilder av exakt samma sak så därför tog det en evighet att välja favoriter och sortera.

Här kommer några av bilderna i svartvitt, bilden med hunden som kikar ut ur bilrutan la jag även ut på min instagram som ni hittar HÄR

Likes

Comments

Vad gör du helst på fritiden?

- Jag jobbar, tränar, håller på med sociala medier och umgås med mina vänner!

Om du fick välja en plats att resa till nu vart skulle det vara?

- Just nu känner jag att jag skulle vilja åka någonstans där det är mycket sol, i vanliga fall skulle jag nog svarat USA och till typ New York eller Florida utan att tveka men just idag skulle jag välja Kroatien. Jag behöver ligga på en strand och bara chilla.

Tycker du att UGGS är snygga?

- JA, JA och JA. När ska folk sluta hata på UGGS? De ÄR snygga!!

Vad lägger du helst inte pengar på?

- Teknikprylar, kan vi bara ta en tyst minut för hur jäkla tråkigt (!!!) det är att lägga pengar på en hårddisk tillexempel.

Vilket är ditt drömjobb?

- Att vara någon slags chef, ledare eller utvecklare.

Likes

Comments

View tracker

Även fast jag har haft diabetes typ 1 nu i flera år har jag aldrig riktigt känt eller sett mig själv som sjuk. Jag vet att det är det jag är men jag har ändå aldrig sett det så.

Men sedan jag fick min sensor (som är världens bästa hjälpmedel egentligen) har jag känt mig sjuk. För er som inte följt min blogg så länge så är en sensor en apparat som mäter blodsockret, den skjuts in i huden med en nål och sitter på huden i två veckor tills man måste byta. Den underlättar mitt liv något rejält då jag var tvungen att mäta mitt blodsocker genom att sticka mig i fingret med en apparat ca 15-20 ggr per dag innan jag fick sensorn. Mina fingrar mådde inte så bra av det kan man säga.

Problemet är bara att sensorn får mig att känna mig sjuk, att det sitter något på min kropp som jag ser varje dag flera gånger gör att jag alltid påminns och aldrig kan lägga undan min diabetes som jag på sätt och vis kunde innan.

Det är också anledningen till varför jag har tackat nej till insulinpump som jag stått i kö till i över 1,5 år. Jag vill inte känna mig ännu mer sjuk helt enkelt, sprutorna som jag har nu kan jag lägga undan när jag inte använder dem vilket jag inte skulle kunna med en pump. Jag vet inte om detta låter helknäppt men det är i alla fall så det ligger till. Jag kommer aldrig byta bort min sensor mot en vanlig blodsockermätare men för tillfället kommer jag vänta med att skaffa pump.

Likes

Comments

Lördag och klockan är strax efter nio.

Idag ska jag vara produktiv, jag ska plugga och helst plugga klart för veckan. Dock är det nog inte så troligt att jag kommer hinna, men jag ska försöka.

Atm sitter jag med en kaffe och bloggar (obviously) men ska snart återgå till att bläddra och läsa lite i min VOGUE-bok. Fick den i julklapp av mina förläldrar och jag ÄLSKAR den, tycker det är så himla intressant att läsa om mode. I den finns bland (MYCKET!!!) annat VOGUE´s allra första omslag. Visste ni att den första tidningen bara kostade 10 cent?!

Jag är rätt säker på att jag kommer läsa denna från pärm till pärm.

Likes

Comments

Det är den andra Januari 2017. Ett nytt år med nya möjligheter, mål och misstag. Jag brukar aldrig ha nyårslöften men däremot brukar jag påminna mig själv om vilka mål jag har för framtiden och vart jag vill nå. Jag tror inte på det där med att ha ett specifikt löfte för bara ett år, jag tänker lite mer långsiktigt. Som ni kanske förstår så hängde jag alltså inte på låset till gymmet den första Januari.

2016 var ett väldigt händelserikt år för mig och jag har nog aldrig utvecklats så mycket som person som jag har gjort i år. Men samtidigt har jag så mycket kvar som jag måste jobba på. Jag tänkte skriva fem toppar och tre dalar detta år.

+ Beyoncés konsert, hon var helt obeskrivligt bra. Att hon var bättre live än på Spotify säger väll allt?

- Tvivel. Jag tror alla människor ibland kan tvivla på sig själva eller känna sig sämre än andra, i år har jag haft många fler sånna tillfällen än vad jag någonsin haft tidigare.

+ London med mamma, lätt en av de bästa resorna i mitt liv! Älskar London och sen är det alltid mysigt att bara få vara själv med mamma.

- Min diabetes har krånglat mycket och har jag fått handskas med fler fördomar på ett år än vad jag gjort totalt under mina fyra år som diabetiker.

+ Justin Bieber med Felicia. Justin Bieber var inte så bra tyvärr men det som gjorde upplevelsen så jäkla rolig var att vi hade livets värsta(!!!) fans bakom oss. De gallskrek (inte några ord utan de bara skrek) konstant, det värsta var ändå när Justin visade sin mage, jag har aldrig i hela mitt liv hört någon skrika så högt som de gjorde då. De blev tillsagda flera gånger men fortsatte såklart, målet var ju att bli hesa fick vi reda på senare. Jag och Felicia blev liksom gladare när det blev paus än när konserten började, men det blev mycket skratt och att det var så sjukt gjorde det till en av de bästa händelserna 2016.

- Dålig motivation. I år har jag haft dålig motivation till typ allt. Framförallt skolan, träningar och diabetesen.

+ Börjat jobba. Jag tycker att det är jättekul att jag äntligen börjat jobba. Det känns bra att tjäna mina egna pengar, det värsta jag vet är att be mina föräldrar om bidrag till t.ex ett par jeans.

Jag hoppas att ditt 2016 var bra, och om inte hoppas jag att 2017 blir mycket bättre!

Kram på er!

2016 i bilder typ!

Likes

Comments

Idag är det, som ni nog inte missat, julafton! Jag önskar er alla en härlig dag och helg oavsett om ni firar julen eller inte. Jag skickar även en extra varm kram till er som är ensamma denna dag.

Jag kommer att fira julen hemma med familjen, mormor och morfar. Det är en tradition och det ska som alltid bli jättemysigt!

Ta hand om er, kram <3

Likes

Comments

Idag den 14 November är det världsdiabetesdagen. Jag har levt med diabetes typ 1 i ca 4,5 år.

Jag hade faktiskt inte tänkt att skriva om det på bloggen. Dels för att jag inte vet vad jag ska skriva då jag känner mig rätt tom inför den här dagen och dels för att jag har en känsla av att folk inte vill läsa, generellt sett vill man inte veta av andras sjukdomar. Man hoppas lite ytligt att de med en sjukdom mår bra men sen vill man inte höra mer. Sen finns det ju undantag, många är genuint intresserade och bryr sig samt vill lära sig.

Men ett blogginlägg fick mig att ändra mig, jag kommer ta upp diabetes dagen till ära men då för att försvara oss diabetiker.

Imorse på Nyhetsmorgon pratade bland annat Peter Jihde som själv har diabetes om denna dag, helt ärligt var det ingen vidare information om sjukdomen och jag tycker inte heller att sättet det uppmärksammade det på var proffsigt. Men det var ändå väldigt bra att sjukdomen uppmärksammades och dessutom på en av de bästa sändningstiderna så att det når ut till många.

Det som får mig att skriva är en bloggares reaktion på att Peter Jihde valde att tatuera in diabetes på handleden. Ni som läst min blogg länge vet att jag har funderat på att göra en sådan tatuering (inte likadan som Jihde då, men en där det står diabetes). Anledningen till att man skulle vilja göra en sådan tatuering beror nog mest tyvärr på okunskap från er där ute som inte har diabetes. I alla fall är det den största anledningen till varför jag skulle tatuera mig om jag gjorde det. De flesta vet inte vad de ska göra eller hur de ska förhålla sig om en diabetiker helt plötsligt skulle falla ihop, det är tyvärr ren och skär fakta. Men jag förstår till 100%, man blir rädd och osäker om något sådant skulle hända. Det är en mänsklig reaktion som man nog inte kan undankoma, men har man någon slags information eller kunskap kanske chansen att man vågar agera är större.

Som diabetiker är jag rädd för att dö helt enkelt, för en diabetiker är inte morgondagen självklar. Ett lågt eller högt blodsocker kan döda mig på bara några få minuter vilket är så jäkla skrämmande. Jag tror att det är få av er som förstår hur läskigt det verkligen är att ha diabetes. Att då skaffa en tatuering som kan ge information till omgivningen och signalera att man har sjukdomen, kan kanske kan rädda en diabetikers liv. Om andra enkelt kan få veta att man har just diabetes är kanske chansen för att överleva större. Denna information skulle precis som jag skrev i stycket ovan kunna leda till att någon faktiskt vågar agera då de vet vilken sjukdom det handlar om.

Blogginlägget jag pratar om kränker varenda diabetiker där ute och jag blir så jäkla skrämd när jag läser detta. Finns det verkligen personer som ser saker på det här sättet?! Att diabetes är något man bara skulle tatuera in för att skryta om det?! Och hur skryter man ens om en sjukdom?!

Jag tror inte att jag talar för mig själv när jag säger att en sjukdom är inget man njuter av och inget man heller skulle skryta om. Diabetesen har förstört så mycket för mig. Jag har misslyckats på så många prov pga lågt blodsocker, jag behöver relativt ofta vara vaken hela nätter på grund av ostabilt blodsocker och ändå behöva gå till skolan dagen efter då diabetes inte räknas som att vara sjuk som i förkylning, jag har blåmärken på låren och magen från alla sprutor, mina fingrar sticker och svider till ett minne från de fyra åren jag behövde sticka mig i fingret med en nål 20 ggr per dag för att få reda på mitt blodsocker och det kliar där min sensor är fäst med en nål in i huden. Listan kan göras lång...

Och jag skulle ändå säga att jag är en av de diabetiker som är mer priviligerad, jag har fått en sensor vilket typ är ett under, jag får sprutor och ordentlig mat serveras på mitt bord. Alla har verkligen inte den turen, och verkligen inte de i U-länderna där många faktiskt fortfarande dör av denna sjukdom.

Här är blogginlägget: http://bloggar.aftonbladet.se/tramsfrans/2016/11/peter-jihdes-diabetestatuering/


Likes

Comments