Jag har alltid känt mig annorlunda, som jag inte passar in.

Jag har alltid varit blyg och jag hatade alltid den delen av mig. Jag kommer ihåg att jag tryckte ner mig själv när jag inte klarade av det alla andra klarade av.

Varför? Varför kan jag inte vara som alla andra?

Mamma sa till mig att jag skulle växa ifrån det, hon var ju också blyg när hon var liten. Jag hade ändå hopp om att det skulle försvinna. Någon gång skulle jag vara som alla andra..

Hela min skolgång från lågstadiet till högstadiet har jag alltid varit den där tyst personen som aldrig sa något. Aldrig räckte upp handen för jag var för rädd att svaret skulle vara fel. Jag har aldrig viljat stå i centrum.

Se mig inte, se mig inte, se mig inte.

I slutet av högstadiet började jag spendera fler dagar hemma i min säng. Jag klarade inte av att komma upp ur sängen. Jag klarade knappt av högstadiet och ett välbehövt sommarlov kom.

Efter sommarlovet började jag gymnasiet och det var där ifrån allt gick neråt.

Jag bodde hemma hos mamma och pappa. Varje vardag börjades med en timmes bussresa in till Halmstad. Jag vaknade alltid vid kl 05:30 och tog bussen kl 06:37. Bussresan var ångestfylld och jag satt alltid och planerad hur jag skulle gå ut ur bussen och var jag skulle gå. "Tänk om jag möter någon"

Flera dagar spenderades i sängen för jag klarade inte ta mig upp. Jag lyckades få tag i en lägenhet och flyttade dit hösten 2015. En etta i centrala Halmstad! Helt perfekt! Nära till skolan och bara en bit bort till busshållplats och tågstation. Kunde inte bli bättre? Eller?

Nej det är sant. Nu blir det inte bättre.

Nu inledes den värsta perioden. Jag började tänka. Tankarna blev fler. Tillslut blev det bara jag och tankarna.
En dag hemma blev till flera och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag kände mig kall och ensam trots att jag visste att jag inte var det djupt där inne.
Jag låg i lägenheten hela dagarna. Åt inget, gick inte ut, träffade sällan folk. Det ända jag gjorde var att ligga i soffan och tänka.

Det slutade med att mamma och pappa hämtade hem mig så att jag fick bo hemma istället.
Jag besökte doktorn o fick min diagnos socialfobi och depression + tabletter. Den socialfobin hade jag på något sätt själv listat ut att jag hade. Depressionen kom bara med den.

Jag började med mina tabletter och det var inget kul i början. Dom sa att det går ner innan det går upp. De första veckorna jag tog tabletterna kunde jag inte göra något annat än önska att jag var död. Det är en väldigt konstig känsla för när jag tänker tillbaka på det så ville jag egentligen inte det.

Efter det blev det bättre såklart. Jag mådde bättre överlag och jag vågade komma ut mer o kände mer livslust än vad jag gjorde innan.

Jag har fortfarande svårt med min socialfobi. Det där pillerna de ger en är inga "lyckopiller". Jag har fått kämpa för att må bra. Precis som alla andra med psykiska problem får göra. Finns inga "lyckopiller". Det är du som får kämpa för att vara lycklig. Jag vet har svårt det är när det är som värst men håll ut!

Har du aldrig haft psykiska problem så som depression och socialfobi vet jag att det är svårt att förstå sig på det. En gång förstod jag inte heller mig på det. Men håll sinnet öppet och bara för att du inte har varit med om det betyder det inte att det inte existerar.

Hoppas ni tyckte min historia om min psykiska hälsa var intressant. Kanske något ni vill själva vill lära er mer om. Har ni några frågor får ni gärna ställa dom.
Detta är mycket mina egna tankar om min sociala fobi o socialfobi utspelar sig på olika sätt från person till person. Om ni vill veta mer om hur man behandlar socialfobi eller mer tankar om socialfobi får ni gärna fråga efter det!


Många kramar Anderssson






Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Precis som det första vi lär oss i "andra språk" så behöver jag nog också lära mig att presentera mig i mitt språk.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att presentera mig och hade jag sluppit det så hade jag varit glad. Men såklart kan det vara en fördel om den man vet lite om den man läser bloggen om.

Jag är inte viktigare eller mer intressant än någon annan människa här på jorden. Mitt liv är inte det mest fläckfria. Alla har vi våra bra och dåliga perioder.

Socialfobi och depression blev jag diagnosierad med för drygt ett år sen. Sen dess har jag käkat antidepressiva och D-vitaminer en gång varje dag. Jag har gått hos BUP hos en psykolog och fått terapi men eftersom jag fyllde 18 i februari åkte jag ut därifrån med huvudet först. Tänkte jag kunde berätta min upplevelse med BUP i ett annat inlägg.

Min familj bor 10 mil ifrån mig. Mamma , pappa och lilla syster. Jag träffar dem sällan eftersom de bor en bit bort. Men jag försöker träffar dem så ofta jag kan.

Jag är mycket hemkär och dessutom har jag mycket svårt för förändringar. Så att flytta 10 mil bort från min familj har varit svårt. Det är fortfarande svårt men man får försöka vänja sig.

Så här var en liten inledning till min blogg. Är det någon som läser mitt inlägg så uppskattar jag gärna lite feedback!

Många kramar Anderssson

Likes

Comments