Header

Som rubriken säger; det är precis det jag är. Jag lever, men det känns inte som att jag gör det. Livet får mig att känna panik ärligt talat.

Jag vill bara göra massa saker som får mig att känna mig levande, för nu gör jag ingenting. Jag bara existerar. Och jag vill inte "bara" existera, jag vill leva också.

Detta inlägget är så oklart. Nästan lika oklar som jag är, beundrar er runt omkring mig som orkar med mig haha.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej!

Idag är det fredag den 11:e augusti. Senaste gången jag uppdaterade här var den 28:e april.

Och det har hänt så sjukt mycket under dessa månader. Så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja. Men jag vill berätta om det, för i framtiden, när jag har tagit mig igenom alla motgångar som livet bjuder på, så vill jag kunna kolla tillbaka på denna bloggen med stolthet, och se att jag överlevde. Trots att jag verkligen inte trodde att jag skulle göra det, För jag kommer överleva, det vet jag!

Om man kollar mina senaste inlägg i bloggen, så kan man se redan där att jag inte har mått så bra. Och tillslut kom jag till en punkt då jag verkligen trodde att det aldrig skulle bli bra igen. Jag var bara helt trasig, och det fanns ingen kraft kvar alls. Så den 17:e maj blev jag inlagd, för depression och självmordstankar. Hade jag inte blivit det så vet jag ärligt talat inte om jag hade levt nu. För den perioden så fanns jag inte kvar, och jag kände att jag inte hade någon kontroll över mig själv. Mitt tankesätt just då var; jag vill inte leva längre, men jag vill inte dö heller. Och just därför tog jag emot hjälpen jag fick.

Jag var inlagd i två veckor. Det var väldigt jobbigt. Men jag tror nästan att det värsta kom sen när jag blev utskriven. För på sjukhuset så hamnade jag i en slags bubbla. Jag hade mina mediciner (som fick mig att må bättre), skojade och pratade mycket med personalen, umgicks med andra patienter och fick besök av familj och vänner. Jag hade även permission två gånger, då jag fick åka hem. Det som hände på utsidan av sjukhuset existerade liksom inte. Problemen försvann. Eller ja, det var det jag trodde iallafall.

Efter två veckor blev jag som sagt utskriven, och jag upptäckte när jag kom hem; att allt fortfarande var likadant. Det jobbiga som pågick i mitt huvud innan jag blev inlagd, det fanns fortfarande kvar. Det enda som jag märkte en förändring på var min ork. För när jag blev inlagd så hade jag verkligen ingen ork kvar. Jag orkade inte mer. Men när jag kom hem så kände jag ändå att; "Jo jag orkar, det känns fortfarande åt helvete, men nu orkar jag ta mig igenom det."

Och så hade jag inte kunnat tänka två veckor tidigare.

Jag mår överlag bättre nu. Visst att vissa dagar fortfarande är fulla av ångest, men det är ändå hanterbart nu.

Jag är sjukskriven just nu, träffar en sköterska lite då och då och gör bara sånt jag vill. Sånt som får mig att må bra.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag är bra nu, för det är jag verkligen inte. Långt ifrån. Jag är så himla vilsen i mig själv, och i mitt huvud så finns fortfarande rösten kvar som säger att det inte blir bättre än såhär. Jag får bara leva med detta helt enkelt. Det är så jag tänker ibland, att detta kanske inte är en depression. Jag kanske är sjuk, och aldrig kommer bli frisk.

Men jag försöker att inte tänka så för det ger mig bara panik. Jag är en person som tror att allt händer av en anledning, och är det menat så händer det. Så allt detta händer väl av en anledning, även om jag verkligen inte kan se varför. Men det kanske jag förstår i framtiden. Men nu får det vara såhär. Jag kan inte göra mer än att bara ta mig igenom mig det, för det finns ingen annan utväg i mitt huvud. Det är bara att stå ut.

Man kan verkligen se i denna bilden hur dåligt jag mådde när jag tog den. Den togs 16:e maj, vid halv nio på kvällen. Där satt jag, ensam vid en sjö, livrädd. Då trodde jag inte att jag skulle överleva. Men dagen efter blev jag inlagd, och överlevde.

Likes

Comments

Likes

Comments

Igårkväll när jag kom hem ifrån jobbet så var vägen upp till mitt område blockerat av polisbilar. Jag visste direkt att det hade med min familj att göra, i och med hur det är hemma. Eftersom att polisbilarna blockerade vägen hem till mig, så var första tanken bara att stanna bilen och springa ut. Jag backade iallafall bak bilen så snabbt jag bara kunde för att inte stå i vägen. Jag backade bak i sån panik så att jag själv inte ens märkte att jag backade ner i ett dike. Märkte detta först när jag gick för att hämta bilen lite senare.

Jag bara sprang mot poliserna i panik. Hjärnan bara skrek: "Nu är hon död Alicia, det är bara att inse." När jag sprungit förbi polisbilarna så ser jag mamma stå med poliserna och där står även min syster. Hon levde. I samma stund som jag fylldes av lycka över att hon var "okej" så blev jag samtidigt så jävla arg. Arg över att känna den konstanta oron jag hela tiden känner, och bara arg över att livet är som det är. Jag bröt ihop totalt i chock och panik över vad som hade kunnat hända.

Jag fick veta att min syster hade varit försvunnen ute i skogen de senaste två timmarna, och att hon precis hade kommit hem. Hon berättade sedan att hon hade gått ut i skogen för att hänga sig.

Jag vill bara att detta ska få ett slut, ett lyckligt slut självklart.

Likes

Comments

Hej på er!

Kom för några timmar sedan hem ifrån Stockholm efter att ha sett universums bästa människa uppträda i Globen, nämligen Ed Sheeran! Skulle egentligen varit hemma vid fem imorse men det gick inte som planerat i Stockholm om man säger så :-))))

Lägger in bilder ifrån Carros blogginlägg där hon summerar våran Stockholms-resa väldigt bra haha. Vi satt och pratade igår om att vi borde åka till New York tillsammans men efter detta så är vi ganska överens om att vi nog skippar det :p

Konserten var helt amazing iallafall, vad som hände sen efter konserten får ni läsa på bilderna! Lovar att det är värt att läsa hahah.

Likes

Comments

Hej på er!

Idag är jag ledig vilket är såsåså skönt! Har jobbat rätt mycket det senaste nu, så lite ledighet är alltid skönt!

Förra veckans lediga dag, vilket var på lördagen, så åt jag först lunch tillsammans med familjen på Tugg. Det var såå gott men jag mådde så dåligt efteråt haha. Överskattade min förmåga att äta lite väl mycket, så jag beställde in lite för mycket mat hehe, men gott var det! :-))

Efter det åkte jag och pappa mot Göteborg. Jag åkte sedan vidare hem till min älskade bästis! Det var jätteskönt att träffa henne och bara få prata ut om allt som har hänt och som händer!

Sen dagen efter där så åkte jag hem redan vid tolv eftersom att jag skulle jobba igen!

Likes

Comments

Hej på er!

Nu har jag placerat mig i sängen framför solsidan! Älskar verkligen solsidan, man bli så glad av den serien haha <33

Dagen idag har iallafall bestått av jobb. Jag jobbade 7-16 i mejeriet idag, vilket gick jättebra. Sen igår så hade jag upplärning i kassan. Jätteroligt verkligen, dock så är det sjukt svårt att lära sig! Ni som sitter i kassan i mataffärer, ni vet vad jag menar hahah. Alla jävla PLUkoder..

Jag jobbar nu alla kvällar resten av veckan förutom på lördag då jag är ledig, och då ska jag äntligen få träffa min älskade bästis. Längtar!

Likes

Comments

Hej på er!

Läget hemma är lite mer stabilt nu vilket känns skönt. Hoppas att det håller i sig nu! Så nu känner jag att jag kan koppla av mer på den fronten, men nu har jag börjat övertänka andra saker istället! :-)))) Men så är livet antar jag.

Jag har av någon anledning fått universums sämsta immunförsvar, så såfort jag börjar jobba så blir jag sjuk. Så var det även på mitt förra jobb, och det börjar bli riktigt tröttsamt. Så idag blev det inget jobb utan bara massa vila för att bli frisk. Är fortfarande inte helt hundra men jag måste jobba imorgon, så jag får hoppas att jag mår bättre när jag vaknar. Jobbar 6-12 imorgon så det blir att gå upp tidigt haha! Har ingen bil imorgon så imorgon får jag gå hem efter jobbet (tar ca 1,5 timme ifrån bussen) men jag ser nästan lite fram emot det faktiskt. Det ska bli härligt väder så jag tänkte lyssna på lite bra musik och bara försöka koppla bort alla tankar.

Likes

Comments

Här kommer förmodligen mitt mest personliga inlägg som någonsin kommer publiceras här. Detta är ingenting jag skriver för att få uppmärksamhet eller någonting sånt, utan detta är en otroligt jobbig tid i mitt liv och jag vill skriva av mig.

Det känns som att livet står helt stilla, och det är svårt att se alla andra leva på som vanligt.

Jag lever i konstant rädsla och ångest. Jag ser just nu inte någon mening alls med livet, och jag vet inte vad jag vill göra med livet alls. Jag är bara helt vilsen och allt gör bara ont.

Jag skulle nog säga att vi som familj just nu går igenom den värsta tiden vi någonsin gjort.

En av mina systrar har under flera års tid tampats med psykisk ohälsa. Hon är nu tretton år och är självmordsbenägen.

För tillfället ligger hon inlagd på barn&ungdomspsykiatrin tillsammans med min mamma, eftersom hon är en fara för sig själv. Senast i lördags låste hon in sig i vårt badrum med sina tabletter och ville ta sitt liv. Direkt efter det fick vi köra upp henne till sjukhuset, och där har hon varit sedan dess.

Hon har som sagt mått dåligt under väldigt många års tid, och det har i perioder varit bättre och i andra perioder sämre. Hon har dock aldrig varit i en sådan här dålig period som hon är i nu. Hon ser inget hopp alls längre, och hon sa idag att innan 2017 är slut så kommer hon vara död. Hon säger varje dag att hon inte orkar med den smärtan hon känner, och i lördags efter hon hade låst in sig på toaletten med sina tabletter, så bönade hon och bad vår pappa om att vi skulle släppa taget om henne och bara låta henne få frid, för hon orkar inte mer.

Jag är så fruktansvärt rädd för att det värsta ska hända, för jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig och kunna leva vidare om det hade hänt. Det gör ont i hela mig att se henne må så dåligt som hon gör, och jag skulle göra vad som helst för att det ska bli bra. Men det finns absolut ingenting jag kan göra. Vi har gjort allt vi kan göra för henne, och vi står just nu helt hjälplösa och rädda för vad som kan hända.

Det vi kan göra, är att finnas där för henne, stötta henne, älska henne och hoppas. Hoppas på att hon själv ska finna lite hopp och lite ljus i detta mörkret, som får henne att se någon mening med livet igen.

Jag pratar sällan med folk om hur jag mår, och i och med hur kaos det är och alltid har varit hemma hos mig, så brukar jag inte vilja prata om det. Mest för att ingen annan riktigt kan förstå eller sätta sig in i det jag känner. Min lillasyster kommer kanske dö. Och det är ingen som kan sätta sig in i hur det känns. Sen tror jag inte att folk riktigt förstår allvaret eller riktigt tänka att det är påriktigt, för det kan jag knappt själv göra.

Jag valde för några dagar sedan att äntligen göra min efterlängtade tatuering. Den symboliserar att vad som än händer, så kommer vi alla i familjen vara tillsammans, föralltid!


Likes

Comments