Header
View tracker

Godkväll! Jobbat hela dagen, vilken nyhet va? 7-16 turerna är väl mysiga.. Det har dock varit jättelugnt, tack vare att vi hade larmet. När man har larmet har man i regel bara saker att göra på förmiddagen och sen småsaker i lokalen på eftermiddagen om ingen larmar. Larmtelefonen levererade inga larm till oss idag, kanske var för att "julfesten" var i full gång under eftermiddagen. Iallafall så var läraren på besök i förmiddags, hon frågade mest om hur det går för mig, om jag gör allt jag ska osv, och det går bra trots allt. Trots att det är tjafs osv bland personalen, så är det inget som skrämmer bort mig.. MOHAHA!

Annars har dagen bara rullat på, blir ju så när man jobbar med roliga människor. Jag är iallafall ledig imorn, och jag ska fixa med körkortsrepetitionerna och sova. Inget annat. Väldigt roligt liv, verkligen! Väldigt flummigt inlägg, flummigt värre!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kan inte förstå att jag bara har 8 pass kvar av praktiken. Vart har tiden tagit vägen? Min femte vecka redan, hinner inte med. Bara en och en halv vecka kvar? Iallafall kommer läraren dit imorn och vi ska prata lite om hur jag trivs och vad jag tycker om det hela. Skulle träffat henne för tre veckor sedan typ. Men tiden hängde upp sig och det sket sig totalt. Har även larmet imorn, så antingen en lugn eller stressig dag. Finns inget mellanting där inte. Sen är jag faktiskt ledig på torsdag, då ska jag lägga alla krafterna på körkortet! Tagga.

Det känns så overkligt med praktiken. För fem veckor sedan kom jag dit och visste ingenting. Varken vilka jag skulle jobba med, inte vem min handledare var eller något annat. Nu fem veckor senare tycker jag det funkar galant, iallafall hos vissa. Nästa vecka ska jag tydligen få jobba "själv" och allt måste sitta hos varenda vårdtagare vi går till.. Känner pressen och jag blir så stressad av det. Det kommer gå bra!

Men nu ska jag iallafall bädda ner mig bredvid Nemo och ladda inför imorgon. Godnatt!

Likes

Comments

View tracker

OJOJOJ vad jag är rädd och nervös nu! Minns inte om jag har sagt att jag klarat alla faserna av körkortet och att det bara är repetitionerna kvar? Iallafall skrev min lärare på körskolan till mig idag att hon bokat prov till mig.. SHIT ASSÅ! Vet inte vad jag ska säga mer än att det känns underbart att vara ett steg närmre mitt efterlängtade körkort. Men samtidigt är jag livrädd över att inte klara det, speciellt skrivningen. Tror inte att det är några problem med uppkörningen, det verkar inte så och jag känner det inte så heller. Men resten är så jäkla svårt tycker jag. Kommer bli ordentligt irriterad på mig själv om jag måste göra om det. En av mina stora rädslor!

Jag vet dock inte när det blir, hon har skickat ett papper till mig som jag snart får. Och jag antar att det står där i!? Hur nervös får man egentligen vara? Måste intala mig själv att det kommer gå bra, men jag vet redan sanningen tyvärr.. Nu ska vi, framförallt jag, vara lite positiva tycker jag! Behöver all pepp jag kan få efter det som hänt. Jag ska klara detta, JAG SKA!!! Snart.

Likes

Comments

Hallå där! Hur mår ni? Själv mår jag faktiskt skit. Är orolig att mamma ska ringa och säga att pappa blivit sämre. Eller att han oroar sig för mycket, inte vet jag. Jag har såna katastroftankar hela tiden, tänker alltid det värsta när någon är sjuk. Tär ju inte alls på psyket.. Iallafall är jag på jobbet igen, efter fyra dagars ledighet var det verkligen tufft att komma ur sängen. Somnade nog om två gånger tror jag. Men ändå kom jag i tid, superwoman eller? Jobbar till 15 och det är så segt idag eftersom tröttheten tar över. Men allt ordnar sig under dagen, ju mer dagen går, desto piggare blir jag.. Kanske typ.

Igår kväll när vi kom hem från sjukhuset hade vi myskväll. Det är helt otroligt hur livet kan förändras snabbt. Alla proppar är ju livsfarliga, särskilt dem rörliga. Så därför myste vi till det extra mycket för att han inte blev inlagd. Och jag var i säng redan 21.30. HALV TIO! När hände det sist? Men det var så skönt!

Hoppas ni har en fantastisk dag, och ta hand om varandra riktigt bra! Glöm inte att du är värdefull.

Likes

Comments

Ja vad ska man säga? Jag är orolig dygnet runt, både för mamma och pappa. Men kanske mest för pappa faktiskt, mamma har aldrig varit sjuk och jag har aldrig riktigt behövt oroa mig för henne i med att hon söker hjälp i tid och hon gör allt för att må bra osv. Jag bryr ju mig lika mycket om båda två självklart! Men att jag är orolig för pappa började redan för fyra år sedan. Han fick en hjärtinfarkt hösten 2012, och jag minns den dagen så väl. Så väl att jag kan förklara den i minsta detalj. Jag trodde han skulle dö, jag menar när man pratar om hjärtinfarkt och allt annat med hjärtat, så får man upp skräckbilder i huvudet och man börjar tänka. Till skillnad om man pratar om ett skärsår på fingret, en spik i foten eller en bruten arm. I regel dör man ju inte av det. Men hjärtsjukdomar skrämmer mig, inte för att det ska hända mig, utan att det ska hända dem som är nära mig.

Iallafall, sen den dagen jag fick det där jävla samtalet från mamma att detta hade hänt, har jag gått omkring med oro och till och med ångest över att det ska hända igen. Eller att något annat allvarligt ska hända, som detta tex. Men han återhämtade sig från det och jag är såklart så jävla glad för det!

Som jag skrev tidigare hittade dem en propp i pappas ben idag och vi var kvar på sjukhuset några timmar i väntan på svar från labbet och läkaren. Läkaren skrev "bara" ut en till medicin och jag fick hem min oroliga pappa. Påvägen hem stannade vi till på maxi i Bromölla och Apoteket, men självklart fanns inte hans medicin där.. Så nu får han vara orolig över natten att det ska bli värre. Stackarn! Han är dock sjukskriven 3 veckor, hur ska detta sluta hehe. Han kommer ju klättra på väggarna.. Han är hemma nu iallafall!

Likes

Comments

Vilken natt det har varit. Jag somnade först vid 03.40. För vid nio igårkväll fick jag ringa min syster och be henne köra mig och pappa till akuten. Men eftersom mamma, som jobbade, strax skulle sluta så åkte vi bara till Bromölla. Och sen vidare till akuten när hon hade slutat. Pappa hade feber och värk i benet som dessutom var väldigt svullet. Tog inte så lång tid innan han kom in till en sjuksköterska som tog prover mm. Under tiden vi sen väntade på att läkaren skulle kalla in honom så bara satt vi i väntrummet. Kollade runt på människorna, på alkoholisten som hade med sig värsta hamburgaren och tryckte i sig. Även två andra som också var stupfulla, och som skrek och härjade, ramlade in genom dörren. Inte hade vi tråkigt iallafall. Finns alltid något bra med akuten. Åtminstone när vi är här. Vi väntade iallafall i sex timmar innan jag och mamma var tvungna att köra hem utan pappa eftersom mamma skulle börja jobba vid sju.. Pappa hade fortfarande inte fått komma in när vi var påväg hem. Suck. Vi kom hem, jag tog mina tabletter som vanligt, inkl sömntabletten. Jag var ju liksom inte trött, så hur mycket klockan än var så tog jag den ändå. Så jag somnade ungefär 03.40, och vid 06.15 satt vi i bilen igen påväg till sjukhuset och hämtade upp pappa. Lämnade av mamma på jobbet och fortsatte hemåt. Jag var helt borta, jag minns ingenting. Hur kom jag ens ner för trappan utan att ramla? Det är som minnesluckor efter en galen utekväll.

Iallafall. Jag och pappa la oss, somnade och jag väcktes vid 11. Det har nog aldrig varit så skönt att sova som då. När han precis hade väckt mig så ringer dem från sjukhuset. Dem ville ta ett ultraljud på benet. Så 13.30 var vi här igen. Hon på röntgen hittade alltså en propp i benet på honom. Är det inte en hjärtinfarkt, så är det en propp i benet. Han och mamma är inne hos läkaren nu, själv sitter jag i väntrummet och tittar runt. Kul! Jättekul! De ska lösa upp proppen, och om det blir inläggning eller inte vet jag inte än. Huvudsaken är att han blir frisk, och om vi sitter här lika länge idag bryr jag mig faktiskt inte om! Nu slipper han iallafall sitta hemma och undra vad det är för något.. Tjatat på honom i dagar att vi skulle åka in, men icke. Tur att han själv tog initiativet igår att åka in. Klok pappa ändå!

Likes

Comments

Redan 3 december!? Jag har så svårt för denna dagen. Just den 3 december väcker minnen som ingen vill ha, men som jag tyvärr bär runt på hela tiden. Ledsen om jag upprepar mig för många av er! Två år har iallafall gått sedan jag sökte till psykakuten första gången. TVÅ ÅR! Det är först när jag ser det såhär som jag egentligen förstår att jag mått dåligt väldigt länge. Att jag svävat mellan liv och död i två år. Jag förstår det faktiskt inte, inte alls. Helt obregripligt att tiden går så fort. Jag träffade två underbara människor därinne, men som tyvärr inte kunde göra något då. Även fast jag minns hela kvällen, så har jag minnesluckor lite här och där. Jag var inne i en bubbla och inte mig själv, jag var där, men ändå inte. Många saker kan jag berätta in i minsta detalj, medan andra saker bara hände.

Jag är faktiskt glad över att det hände, att jag tog steget som jag aldrig trodde jag skulle ta. Jag har mest förknippat stället med extremt psykiskt sjuka människor. Människor med psykoser, människor som försökt ta sitt liv, som stått på spåret, vuxna som polisen har kommit in med osv. Och där satt jag, lilla lilla jag en sen decemberkväll och berättade allt från början till den dagen.

Och här sitter jag, två år senare, mer stabil i psyket och med mycket mer kunskap kring det hela.

Likes

Comments

Natten till igår hade jag den vidrigaste och äckligase drömmen någonsin. Jag har drömt så konstiga, äckliga och hemska drömmar genom livet. Men denna mår jag verkligen skit av, hela dagen igår gick jag runt och tänkte på den. Jag tänker på även idag på den. Den kändes verklig, och jag var mer nedstämd än vanligt. Jag drömde att jag hade varit inne hos min läkare på psyket, gick ut och stängde dörren och skickade till mamma att jag var färdig och påväg till bilen. Gick vidare i korridoren och då känner jag hur en person tar tag runt halsen på mig, drar in mig i något rum och våldtar mig. När jag tittade upp på personen, märker jag att det är min förra psykolog som håller på med mig. Jag bara låg där, kunde inte röra på mig. Kroppen var bortdomnad.

Jag vaknade och var helt kallsvettig, jag trodde verkligen att det var på riktigt. Jag var rädd, hade hjärtklappning och svetten bara rann. Jag känner mig vidrig, äcklig och smutsig. Var nära på att börja gråta hela dagen igår, men samtidigt tänkte jag att det bara var en dröm. Det är inget att gråta över, självklart inget fel med att gråta om man vill och behöver det. Men för mig kändes det fel. Jag mår så dåligt över detta, så dåligt att jag funderar på ta upp det med min läkare nästa vecka. Han har ju satt sina spår i mig. Och anmälan jag gjorde mot honom för några veckor sedan, har jag inte hört något mer av. Vill dö för att sluta känna mig såhär. Vidrigt, äckligt, smutsigt.

Likes

Comments

Less på mitt liv, less på allt. Less på mina mediciner. Varför måste mediciner vara dyra? Jag var nyss på Apoteket och skulle hämta ut Lamotrigin, eftersom jag tar 6 stycken om dagen så får jag alltid utskrivet två paket samtidigt. Jag hade precis kollat kontot och tyckte att jag hade tillräckligt, har hämtat ut dem flera gånger och jag vet egentligen vad dem kostar, men jag förtränger det efter varje gång. Orkar liksom inte tänka på vad allt kostar. Iallafall, denna gången hade jag på riktigt glömt vad dem kostar. 2 paket av lamotrigin, 100 stycken i varje, blir alltså 500 kr utan rabatt.. Det är halva mitt studiebidrag. Det är första december och till den 31:e har jag typ 300 kr att leva på. Som jag nämnt innan så vill jag klara det själv, utan mamma och pappas hjälp, men det vettifan hur det blir denna månaden..

På en månad äter jag 168 st lamotrigin.. Sjukt. Jag hade kunnat skrika och gråta och även dra av mitt hår. Jag är så arg irriterad, förbannad osv osv. Jag bröt nästan ihop på vägen hem, låter säkert löjligt för många, men att behöva lägga halva studiebidraget på EN medicin.. Ingen som vill det. Har tre andra mediciner också, som tur är så tar inte dem slut lika fort. Men skulle jag köpa allt på en gång, skulle det bli närmare 800 kr. Räkna ut hur mycket det blir på ett år. Blir deprimerad bara av att tänka på det.

Får panik nu!

Likes

Comments

Tror inte jag berättat detta innan och har jag det så ber jag om ursäkt, hehe. Iallafall, första eller andra veckan på praktiken hade jag och min handledare socialaktivering med en man och vi gick ner till matsalen. Han köpte fika och vi satte oss vid ett bord där det redan satt två andra, en annan man och en som jag jobbar tillsammans med. Mannen som hon satt med sa till mig "Gud vad du är ful i ansiktet!" Alla vänder sig mot mig och tittar. WTF tänkte jag för mig själv, min värsta tanke var typ en snorkråka, finne eller smuts. Så jag frågade "vad menar du? Varför är jag ful?" Du är ju en tjur, säger han då. Ja sa jag, och jag är jäkligt snygg! Han förstod dock inte riktigt hur jag kunde förstöra mig och mitt utseende, tydligen skulle jag aldrig få en man heller.. Och ungdomarna är alltså hopplösa nu för tiden. Asså trodde jag skulle dö då jag verkligen inte kunde ta honom på allvar. Efteråt log han mot mig och sa "jag hoppas inte att det blir fler!" Och nej det kommer det inte bli vilket jag sa till honom. Han sken upp som en sol då..

Tydligen var ungdomarna förr i tiden mycket mer väluppfostrade och inte med "skit" på kroppen. Men tatueringarna var tydligen helt okej!? Jaja, mannen fick iallafall något att prata om då.

Likes

Comments