View tracker

Min älskade lilla prins blir snart 4 månader 💙 Tiden bara springer iväg och jag älskar honom mer och mer för varje dag. Aldrig hade jag kunna tro att man kunde älska någon som jag älskar honom. Det är verkligen som alla säger, att den kärleken inte går att beskriva.

Han börjar vara mer och mer med när man pratar med honom. Han kan le, skratta och har börjat greppa saker lite smått. Nacken är ganska stadig och han sitter bra i sin bumbostol. Så kul är det att se dom små utvecklingsstegen. Nästa grej kommer nog bli att vända sig själv 🙂

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänk att lillen redan har blivit 3 månader. Hans gammelfarmor kom förbi en sväng och lämnade en blombukett till honom. 

Tidsbegreppet har blivit skevt sen han kom. Det känns på ett sätt som om tiden har gått så himla fort, men samtidigt så känns det ju som om han alltid varit här. Det är verkligen som all säger, att man inte kan förstå vad man fyllde sina dagar med innan man blev förälder 💙

Likes

Comments

View tracker

Så var det måndag igen. O är på jobbet och lillen och jag ska roa oss själva under dagarna. Dagens aktiviteter är att gå och handla lite mat inför veckan och i eftermiddag ska vi på föräldragrupp. Förra gången vi var där skrek han sig genom hela timmen så vi får se hur det går idag. Ska göra ett försök i alla fall.

Lite knäckande är det när han blir ledsen och trött när vi är borta. Sen sitter resten av föräldrarna med sina barn  som bara sover. Tror det är lite så med föräldragrupper över lag. Att man jämför sig för mycket och även att alla bara pratar om hur bra allt är. Det är liksom ingen som kan säga att det faktiskt är jobbigt att ha en liten bebis. Är som att om man säger det så säger man också att man tycker sitt barn är jobbigt, men så är det ju inte. Jag kan tycka att det vore skönt att höra någon annan säga att de också blir frustrerade ibland och att allt inte är rosafluffigt gulligt hela tiden.

En av mina bästa vänner ska få barn senare i år och det ska bli så kul tycker jag. Att ha någon att kunna ventilera med och som man kan säga hur man upplever allt till. Jag är den första i övrigt i mitt gäng som får barn så det kan kännas lite ensamt ibland så det ska bli kul med en till bebis ❤

Likes

Comments

​Så var det söndag igen. Fredagen spenderades hemma i stort sätt hela dagen, lillen hade lite feber efter vaccinationen så vi mös hemma han och jag. På kvällen tittade vi på idol och åt godis. Tycker inte att det är lika bra i år faktiskt med nya juryn, men favoriten är i alla fall Greg. Han är överlägset bäst enligt mig.

Igår var vi på kalas hos en släkting. Åt tårta i stora lass. Det gillar vi. Idag blir det lite fix hemmavid och sen ska vi på middag hos min mamma. 

Likes

Comments

​Igår var vi på bvc och tog 3 månader vaccin. Usch så ont det gjorde i mig när hon  stack honom. En spruta  varje lår. 

Idag har han lite feber så det blir en lugn mysdag här hemma. Han hade 38 grader så det känns inte som att någon Alvedon behövs än iaf. Han äter dock lite dåligt så vi får avvakta och se hur det utvecklar sig. Bvc sköterskan sa att jag skulle ge Alvedon om han får feber upp mot 39 grader. 

Lilla hjärtat 💙

Likes

Comments

​Jag tänkte gå igenom lite hur jag mått efter förlossningen.

Kroppsligt: magen försvann i samma stund lillen kom ut. Gällande de nedre regionerna så förstår jag nu begreppet babianrumpa rätt väl. Herre så öm jag var efteråt. Fick sy några stygn efteråt, men inte jättemycket. Blödningen var ganska sparsamma. Kanske eftersom dom var inne och tittade så det verkligen var tomt i livmodern efteråt. 

Jag läkte dock inte som jag skulle vid stygnen. Det hade bildats granulationsvävnad där stygnen suttit så det fick jag åka till kvinnokliniken och "lacka" bort. Tror det innebär att typ bränna bort eller något sånt. Ont som tusan gjorde det och jag fick göra det flera gånger. Första gången höll jag på att svimma av smärta. Men smärtorna jag hade försvann nästan helt. Ska dit en gång till och ta det sista på torsdag. 

Mentalt: jag har verkligen men efter förlossningen mentalt. Det var mycket traumatiskt för mej och jag hade ångest för att jag trodde att jag skulle dö. Jag är så ledsen för att jag förlorade de första timmarna med min son och för att jag inte kommer våga skaffa fler barn. Det är nästan så jag blir ledsen av att höra om andras förlossningar för jag tycker det verkar som om det går så bra för alla andra utom mej. Att jag är den enda med den här erfarenheten. 

Jag är så himla lycklig för min son. Han är det bästa som har hänt mig och jag är glad att det var jag som blev dålig efteråt och inte han. han är värd varenda minut av smärta och varenda förlorad droppe blod. Jag älskar honom mest av allt 💙 Det är det jag måste försöka tänka på. Min lilla O. 

Likes

Comments

Bilresan in till förlossningen var hemsk. Jag hade tidigare behövt stå för att hantera smärtan, men nu var jag fast i en bil. För oss tar det en timme in till sjukhuset så hela resan var riktigt jobbig. Fick stanna en gång så jag fick resa på mig när en värk kom, men det funkade inte att göra det varenda gång så vi bara körde på. 

Vi var framme runt 16 och kom in till förlossningen. Vi blev välkomnade av en undersköterska som vägde mig, sen visade hon oss in i ett förlossningsrum. Där fick vi vänta på att en barnmorskan skulle komma in. Jag gick på toaletten och väl där så upptäckte jag att slemproppen gått. När barnmorskan kom berättade jag detta men hon förklarade att det kan den göra veckor innan bebisen kommer. 

Hon sa att de skulle ta ett ctg samt göra en undersökning, men att vi nog skulle få åka hem igen då hon inte tyckte att jag var så smärtpåverkad. Hon kopplade upp ctg och så fick jag sitta med det i ca 20 minuter. 

När hon kom tillbaka så berättade hon att bebisen hade lite hög puls så en läkare var tvungen att titta. Men det visade sig ändå se okej ut och det var dags att undersöka mig.

Här blev hon riktigt förvånad och sa; "du är öppen 8 cm. Nu är det dags att föda barn snart". Både barnmorskan och vi blev lite chockade. Efter detta gick allt väldigt fort. Någonstans här gick även vattnet. O fick snöra av mig skorna och sen var vi igång. Ingen tid fanns för någon smärtlindring förutom lustgas. Men jag kände helt ärligt ingen effekt alls av lustgasen, blev inte ens lite yr. Den var dock bra att ha ändå för att ha något annat att fokusera på. Krystfasen häll på i 35 minuter, vilket tydligen är snabbt för en förstagångsföderska. Hemskt ont gjorde det och vid något skede kräktes jag också. Ändå helt okej tycker jag att det gick såhär i efterhand. Vilken kraft man har i kroppen! Känslan när han kom ut är svår att beskriva. Det kändes nästan som om jag hade varit avsvimmad och vaknade av att något långt och varmt gled ur mig. Och upp kom han på mitt bröst. Både han och jag skakade och allt kändes helt fantastiskt. Moderkakan kom ut av sig själv snabbt och jag tänkte; gud vad skönt nu är det över. Nu får vara med min fina son och lära känna honom ❤

Efter någon minut började jag dock störtblöda. På kanske en halv minut hade det kommit in minst 10 personer i rummet, de hade ringt in bakjouren och O hade fått tagit vår son. (När han skulle ta honom hade de dock inte klippt navelsträngen så lillen bara skrek. Så klippte dom den och O fick hålla honom. Hade navelsträngen lindad runt armen och lillen bajsade ner honom det första han gjorde. Så fick han sitta och titta på medan han trodde att jag skulle dö). Läkarna masserade och tryckte på min mage, grejade en massa i underlivet, satte nålar och även jag trodde att jag skulle dö. De förklarade att jag skulle in på operation direkt och sen körde de iväg mig. Bort från O och lilla O. Efter detta är allt ganska suddigt för mig. Det jag minns är att det kändes som om dom hade en toaborste som dom körde runt med i mig och att skrek åt som att söva mig! Till slut gör dom i alla fall det och jag får somna.

När jag vaknar är jag ensam i ett rum tror jag. Jag vet inte hur min son mår, vart han är eller vad dom har gjort med mig. Jag är hes efter att ha blivit intuberad men försöker ropa efter någon. Det som händer då är att en sköterska kommer och säger argt åt mig att vara tyst för att de har andra patienter bakom skynken som är jättesjuka.  Jag försöker fråga vad som har hänt, men det kunde hon inte svara på och går därifrån. Såvitt jag visste kunde dom lika gärna ha opererat bort hela livmodern. Till slut kommer i alla fall barnmorskan som förlöste mig in och förklarar att lillen mår bra och att jag hade slutat blöda av mig själv till slut och att de gått in och tittat så ingen blödning kvarstod. Sen fick jag ligga kvar där i kanske en halvtimme timme innan jag äntligen skulle få träffa min son. 

Efter ca tre timmar får jag äntligen träffa honom. Min älskade son 💙

Vi fick vara kvar på bb i tre dagar i och med att jag förlorat så mycket blod. 2,25 liter blev det och jag behövde blodtransfusioner i två omgångar. Det kändes att man förlorat blod kan jag säga, jag var så yr så jag knappt kunde stå. Var sängliggandes första dagen/dagarna. Några timmar efter förlossningen ville jag gå på toaletten men vågade inte gå själv. Ringer efter hjälp och en undersköterska tar med mig. Väl där slocknar jag. O ser genom dörrspringan att dom släpar ut mig från toaletten och bär upp mig på en säng. jag vaknade upp av att de står ovanför sängen och frågar hur det gick. Hade tydligen slagit i golvet ganska hårt när jag svimmade. Men jag brydde mig inte i det läget. Jag ville bara in till min son igen och ta igen det där första tre timmarna vi förlorat! 

För att sammanfatta förlossningen så gick det jättebra när han kom ut, men när blödningen kom startade den värsta upplevelsen i mitt liv. Vi trodde att jag skulle dö på riktigt. När jag tänker på att vi åkte in fast de egentligen avrådde oss. Och att det bara tog 2,5 timme innan han kom ut. Då blir jag bara så rädd. I och med att vi har så långt att åka också så inser jag att då hade jag verkligen varit illa ute. Att skaffa ett till barn kommer jag aldrig våga.

Likes

Comments

​Fy tusan alltså! Igår när jag skulle lyfta babyskyddet lyckades jag vrida till ryggen på något konstigt sätt så jag tror jag fick ryggskott 😯

Har haft så himla ont. Kan inte lyfta lillen utan att vilja vråla av smärta. Har inte kunnat sova heller knappt. Hoppas att det går över illa kvickt!!

Likes

Comments

​Inför förlossningen hade jag inte planerat så mycket. Jag tänkte att jag får ta det som det kommer. Denna inställning är jag glad att jag hade, annars tror jag att jag hade blivit besviken att det inte gick som planerat. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt så mycket på förlossningen. Det är ju något som de flesta går igenom så varför skulle inte jag klara det tänkte jag. Min mamma berättade att hennes moderkaka inte lossade av sig själv och hon fick opereras efter förlossningen och förlorade mycket blod. Det gjorde att jag var rädd för att samma sak skulle hända mej. Jag ville inte förlora de första timmarna med mitt barn. Jag ville få belöningen för mödan. Mitt barn på bröstet och smärtan skulle försvinna. Det var det enda jag hade tänkt på inför förlossningen. Målbilden av min son på bröstet.

Hur som helst. Dagarna innan han kom hade jag inga känningar alls. Jag hade läst att man skulle ha förvärkar flera veckor innan men jag hade inte känns någonting alls så jag tänkte att jag nog skulle gå över tiden. 

Samma dag som jag gick in i vecka 40 (dvs v. 39+0) var jag och O hemma hos min farmor och farfar och spelade kort och fikade. Vi stannade till ca halv nio på kvällen. Sen gick vi hem och tittade lite på tv innan vi gick och la oss. Fortfarande hade jag inga känningar. 

Jag somnade ganska snabbt men vaknade vid tolv på natten av att det kändes konstigt i ryggen. Jag gick upp och kissade, men gick sedan och la mej igen. Det kopplade inte att något var på gång. Men nu gick det inte att sova. Ganska snabbt satte värkarna igång med ganska rejäl styrka (fast då visste jag ju inte att det var värkar jag hade). Jag väckte O och sa att jag hade ont. I detta läget kunde jag inte ligga ned när värkarna kom (då var klockan kanske halv ett eller så, så det gjorde väldigt ont snabbt). Jag sa åt O att somna om, jag kunde bara glömma att få sova mer. Så under hela natten kom rejäla värkar som höll i sig i 1-1,5 minut med 5-10 minuters mellanrum. Jag kunde enbart stå upp och vagga när de kom. Jag försökte med Alvedon och dusch, men det hjälpte inte ett skvatt. Vid sex på morgonen ringde jag in till förlossningen och förklarade läget. Barnmorskan verkade tycka jag var lite fjantig kändes det som som ringde in efter så kort tid och tyckte inte att det verkade som om jag hade så ont. Det där är förvärkar förklarade hon vänligt men bestämt. Vi la på och jag bröt ihop lite av att det bara var förvärkar jag hade. Hur i all sin dar skulle jag då klara av de riktiga värkarna då? 

Jag kämpade på några timmar till. O kom upp och gjorde frukost, men jag kunde inte äta när jag hade så ont. Fick lite panik över att jag varken kunde sova eller äta. Om det nu var något på gång var jag ju tvungen att ha sovit och ätit något för att orka.

Vid nio på morgonen ringde jag igen. En annan barnmorska än förra gången svarade att det nog bara var förvärkar och att jag måste acceptera smärtan. Jag fick komma in om jag ville, men dom skulle bara skicka hem mig igen. För oss som har en timme enkel väg så kändes det inte så lockande att sitta i en bil i två timmar när jag hade så ont så vi avvaktade ytterligare. O åkte och handlade och jag hade ont.

Vi försökte kolla på en film, spelade yatzy med mera och jag hade så himla ont. Vid två på dagen ringde jag igen. Fick ungefär samma svar som sist. Att det inte lät som om jag hade så ont och att vi nog skulle få åka hem igen. Men denna gången sa hon att vi kunde få med oss lite starkare smärtstillande hem i alla fall. Jag kände att det var värt resan om jag kunde få någon lindring alls så jag kanske kunde sova eller äta något i alla fall så vi bestämde oss för att packa väskorna och åka in! 

Fortsättning följer...

Likes

Comments

​Kaffe, denna magiska dryck ❤

Idag har jag och lillen haft besök av hans mormor och farmor. Mycket trevligt. Känns så bra att ha dom nära nu när man har en liten. Dels för min egen skull. Att ha hjälp om det är jobbigt någon dag, men även för lillens skull. Att han får en nära relation till sina mor och farföräldrar.

Likes

Comments