jag bara går. jag går kilometer efter kilometer, under broar och genom skogar. runt omkring mig finns det blommor och ängar, solen lyser och jag slutar inte gå. jag tänker inte sluta förens jag känner nånting. så jag vet att jag lever. men jag är tom och ihålig och jag känner mig inte ens trött fastän jag nästan gått en mil. jag tänker inte, jag känner inte. jag finns nog inte ens längre. jag skriver ”när kommer lyckan?” på lappar och sätter upp runt staden. men egentligen undrar jag inte bara var den gömmer sig utan också vart hela mitt känsloregister är.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

jag är i spanien och ibland mår jag dåligt men oftast ganska bra. jag är lite ovan med det. det var så himla längesen jag inte konstant kände tomhet och att få må bra är helt sjukt för mig. det trodde jag aldrig. jag fick för mig att det skulle vara så hela livet. men nu tar det inte emot för mig att skratta, det är genuint. jag gråter inte åt allt. jag känner inte den där oändliga meningslösheten.

om jag ska vara ärlig är jag stolt över att vara en person som har mycket ångest. jag vill så gärna vara en sån person att jag tänker att det kanske kan vara självvalt. jag pushar mig själv i att se hur dåligt jag kan må. men även om jag känner mest mening när jag är fylld av ångest och smärta så är det är ganska skönt att kunna andas med ett helt hjärta igen.

Likes

Comments

vad är på riktigt och vad är en dröm

jag har så svårt att veta skillnaden

och min sömn är konstig

det här är sommaren i ett nötskal

------------------------------------------------------------------------

jag gör inte så mycket om dagarna

ibland blickar jag ut över staden och undrar var du är

men mest går jag bara runt i trosor och känner mig ensam


Likes

Comments

för ungefär ett år sedan:

jag var i berlin med några från skolan och två lärare. jag tror aldrig jag varit så lycklig som jag var på den resan. en av anledningarna till det var för att jag fick väldigt mycket uppmärksamhet av män på grund av mitt utseende. en till och med stannade för att be om mitt nummer. jag hade aldrig varit med om något liknande. jag kände att jag äntligen fick bevisat för mig själv att jag inte var ful.

när jag pratade om hur bra jag mådde av det med en av lärarna sa hon: "det är ju jättesynd att du behöver andras bekräftelse för att inse att du är fin." just det fastnade hos mig och jag har försökt leva efter det (går ju sådär).

det känns som att populärkulturen hela mitt liv har velat få mig att inse att jag inte är värd något förrän någon upptäcker mig. att jag ska sitta hemma och vänta och längta efter det. varför måste den personen vara någon annan än mig själv? varför räcker det inte med att jag gillar den jag är? det är inte så att de sätt andra ser mig på speglar någon slags verklighet.

det är dags för mig att förstå att det räcker med att bara jag själv älskar mig. för det är ju det enda viktiga här i livet.

Likes

Comments

jag har suttit på samma plats nästan hela mitt liv. jag har inte rört mig ur fläcken.

sen kommer det dagar då min puls är skyhög och jag måste bort härifrån. jag skulle säga att dom dagarna kommer väldigt ofta men att det är sällan jag faktiskt gör någonting åt det. jag vet inte hur jag ska bota det så jag ligger kvar i min säng.
men nu ska det bli ändring på det.

Likes

Comments

när kommer det någonsin bli min tur, kan du förklara det för mig. kan du snälla göra det. medan du ändå håller på kan du kanske berätta för mig varför man får den där känslan ibland, den när ens hjärta värker och ens huvud blir immigt. den när man måste pausa vad man än gör i någon minut för att försöka samla sig för man får inte gråta nej inte nu snälla ingen får se. ibland går man sönder mitt på gatan ändå för att man bara gör det. då går man hem och lägger sig under täcket och hoppas att det snart blir natt så att man kanske kan somna in för att allt känns värdelöst och man vet inte varför. ibland blir det så bara och ibland helt utan anledning. jag förstår inte varför vi människor är programmerade på det sättet.

skriven 1/2-2017

Likes

Comments

springer ett lopp genom stan. går med mamma och hennes jobb och det känns som jag har ett hål i bröstet. jag känner mig tom och ihålig.
vi går förbi din lägenhet. hålet blir större.
jag berättar för mamma och börjar gråta.
"vad är det?"
"jag är bara så ledsen hela tiden och jag vet inte varför. det går aldrig aldrig över."
jag får en kram och hon säger att det kan vara så ibland. det måste inte finnas en anledning jämt.
men det fanns en anledning. det var för att jag tänkte på dig och för att vi va vid dig och alla stirrade på mig och jag lovar att dom tänkte fan vad krossad och patetisk hon är. allting handlar om dig hela tiden och det känns som jag inte får någon luft. måste påminna mig själv att andas i en fyrkant. jag orkar inte vara den som gråter offentligt om det inte råkar vara så att du ser det.

Likes

Comments

vem är jag nu?
vågar inte släppa in nån ny för jag gjorde aldrig slut
vem är jag nu?
jag står kvar här nu fast vi dog ut
lyssnar du?
varje låt öppnar gamla sår, min musik ekar tomt
minns din hud, i min värld tar vi aldrig slut
lyssnar du?

jag går in i min dröm så hårt, vill stänga av, låta tiden gå
mitt hjärta kommer aldrig sluta slå för oss två

min pusselbit som saknas alltid
jag ropar men du svarar aldrig
har gråtit säkert tusen tårar
och saknat dig i hundra låtar

- little jinder


Likes

Comments

ingen vet. vi sitter i köket alla tre och jag vill säga det, jag vill skrika ut det. ingen vet att jag vill det.
jag försöker men orden viker sig, det kommer inte fram någonting. när ska jag berätta för dem om inte nu, innan det är försent? jag gör en plan i mitt huvud. om fem minuter säger jag det.
jag vet att folk säger det till varandra hela tiden och jag vet att jag också borde göra det. men jag har aldrig vågat för de orden betyder så mycket för mig och jag är inte van med att slänga ur dem.
tiden tickar och jag inser att det snart är dags.
okej så nu måste du säga det för du lovade dig själv att du skulle det. ett två tre nu är det dags. vid nästa räkning måste jag göra det.
plötsligt märker jag hur jag reser mig upp från bordet. jag hör mig själv säga "tack för maten" och ser hur jag går därifrån.
ingen vet vad jag hade tänkt säga.

Likes

Comments