Det är så konstigt. Det är så många känslor.

Å ena sidan är jag lugn, säker på att det värsta behöver blåsa över och sedan kommer allt att bli bra med oss. Jag ska klara av skolan, du behöver slippa stressen och få lite mer ordning, ett jobb och en inkomst kanske. Om ett år är min kandidatuppsats inlämnad och vi kanske kan börja planera, hitta någonstans att flytta tillsammans. Börja skapa vår egen vardag.

Å andra sidan är jag på kanten till avgrunden, en gråtattack ifrån att bara lämna och inte komma tillbaka. Säga att jag inte orkar mer, inte ens jobba för att det ska funka. Jag har velat ge upp så många gånger, fast egentligen har jag ju inte velat ge upp. Jag har bara inte orkar jobba mer. Vi är två i detta förhållande, så varför känner jag mig så ensam?

Och så är den tredje sidan. Den jag inte förstår. Den sidan av mig som vill ringa dig nu, trots att du säkert är sur på mig, och säga att jag älskar dig. För ibland tror jag att jag gör det. Men jag kan inte säga det. För jag har aldrig fattat de som älskar någon så snabbt in i ett förhållande, och vi är ju bara fyra månader. Men jag vet inte hur många gånger jag har andats in för att säga att jag älskar dig bara de senaste två veckorna. Lika många gånger har jag andats ut utan att säga något alls.

Jag vet inte vad jag ska göra med dessa känslor. Jag vet inte vad jag ska göra alls, med någonting. Jag väntar bara på att något ska hända, något som tar mig åt något håll. Skolan ska klaras, livet ska levas, saker ska göras. Ord måste sägas, ord som tar oss åt något håll. Om det är framåt eller åt olika håll, det vet jag inte än. Men jag vet vad jag hoppas och vill.

Joel, jag tror att jag älskar dig.

Nu har jag sagt det. Men du läser inte bloggar, om du ens minns att jag har en. Så vi får väl se när jag säger det på riktigt, till dig. Då kanske du förstår vad du betyder för mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag vill säga att jag är glad. Jag vill säga att jag inte sitter och väntar på att du ska ha tid med mig. Jag vill säga att jag inte känner mig bortprioriterad och undanknuffad. Jag vill säga att jag känner mig viktig och omtyckt. Jag vill säga att jag mår bra och att vårt förhållande bara har börjat. Jag vill säga att jag ser en framtid för oss, en bra framtid. Jag vill säga att jag inte känner mig patetisk som skriver ett blogginlägg som du aldrig kommer läsa istället för att berätta för dig, men det fungerar ju tydligen inte att förklara för dig hur jag mår så jag måste göra detta för att få ur mig vad jag känner.



JAG VILL SKRIKA ATT ALLT ÄR EN JÄVLA LÖGN OCH JAG UNDRAR VAD SOM HÄNDER?! Allt var så bra och jag såg en framtid med dig. Jag mådde bättre än på länge och du verkade lika glad du. Men vi pratar inte längre. Du försvinner från mig. Snälla, försvinn inte. Jag vill inte att du försvinner. Prata med mig, berätta vad som är fel. Vi måste kunna lösa problem istället för att tiga ihjäl dem. Låt oss inte dö såhär, jag tycker om dig för mycket.

Likes

Comments

Det var väldigt länge sedan jag skrev någonting här. Jag har inte haft något att skriva om, eller så har jag inte haft ork att göra det. Nu är det slutet av april iallafall, bara en månad kvar till jag får åka hem och vara fri från Borås och plugg ett tag. Förhoppningsvis får jag ett sommarjobb, vi får väl se.

Lite om vad som har hänt sedan typ februari:
Jag har fyllt år, 21 år gammal nu
Fick biljett till Jonas Gardell i födelsedagspresent så mamma och jag kollade på honom i början av april, OMG bästa!!
Tilda och jag bestämde oss för att inte köpa något till varandra utan istället åkte vi tillsammans till Emporia och hade en mysig shoppingdag!
Har åkt fram och tillbaka mellan hemma och Borås, haft ångest och pluggat, sådär som jag alltid gör.
Det har säkert hänt massa andra saker som jag inte minns just nu, men detta var en del iallafall.

JO, jag har kommit in i en Twenty One Pilots-fas nu. Lyssnar inte på mycket annat för tillfället. Tänkte lägga in lite fina bilder som hänt sedan sist och tipsa om ett par nya favoritlåtar, innan jag nu ska sova och vila inför ett par intensiva pluggdagar. Har en rapport som ska in på söndag och ett seminarium nu på onsdag, och det bästa är att det är grupparbeten. För jag jobbar så bra i grupp...

Aja, ha det bra så hörs vi kanske snart. Får se om jag kan bli bättre på att uppdatera här, annars får ni ta det som det kommer. Ha de gott, haj!

Likes

Comments

Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet inte om det är en sån sak jag säger för att verka annorlunda från andra människor. Kanske säger jag det för att se vilka som flyr. Kanske är det bara jag som uppfattar mig som svår att ha att göra med. Kanske är det bara jag som överanalyserar allt jag säger och gör, som överanalyserar allt du gör och säger, allt han gör och säger. Eller så är jag bara svår att ha att göra med.

Jag vet inte vad han har för syn på förhållanden. Han har haft ett par, de flesta har slutat sämre. Jag har haft ett, för mig slutade det bra, kanske inte lika bra för han som blev lämnad. Detta är hans första distansförhållande, mitt andra. Det är jobbigt, 3,5 timmar i tågresa mellan oss. Men ibland känns det inte som att det är distansen som skulle kunna ta död på oss, utan att det är jag.

Jag har hemlängtan, både efter honom, familjen och vänner. Jag behöver någon som pratar med mig och som säger att de saknar mig, någon som längtar till jag kommer hem igen. Jag har det, bästa vännen säger det och jag blir glad, men han säger det inte lika mycket. Jag vet inte om det har med äldre förhållanden att göra eller bara med honom själv. Eller om det har med mig att göra, att jag inte är den han trodde.

Förra gången jag var i Borås pratade vi varje dag. Snapchat, skype och vanliga samtal. Vi pratade tills vi somnade och ibland var samtalen fortfarande igång på morgonen efter så vi sa godmorgon innan vi skulle iväg. När vi inte kom på något att prata om ställde vi frågor om allt och inget till varandra. Jag vill tillbaka till det, men han känns trött och undflyende. Jag vill ringa men vågar inte, jag kanske stör. Jag saknar honom, hans röst, hans lukt och alla konstiga saker han har för sig.

Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet bara att jag behöver ständig bekräftelse på att jag betyder någonting. Jag behöver att han vill prata med mig, att jag inte känner mig jobbig som tränger mig på och vill prata med honom. Jag behöver att han säger att han tycker om mig, för jag tvivlar så lätt. Men jag vet inte hur det har funkat i hans tidigare förhållanden, om jag är jobbigare än tidigare flickvänner eller om jag inte är den värsta. Jag vet inte och jag vågar inte fråga, för vill jag egentligen veta svaret? Eller ja, ärligt talat vågar jag inte fråga för det känns som att en sån fråga skulle göra mig ännu jobbigare än jag redan känner mig.

Eller så är hela detta jävla scenario bara påhittat i min hjärna. Kanske så orkar han inte prata för han faktiskt är trött och sjuk. Kanske borde jag lugna ner mig, sluta tänka och hoppas att han mår bättre snart så han orkar prata med mig. Kanske får jag bara se hur det blir. Lugna ner mig och vänta på honom, och hoppas att jag inte bryter ihop fullständigt bara för att han inte gör precis allt som jag vill. Han är ändå en egen person, jag måste låta honom ha ett eget liv. Jag behöver inte prata med honom 24/7, även om jag kanske gärna hade gjort det. Jag bara hoppas, med allt jag är, att han inte tycker att distans är för jobbigt eller att jag inte är den han trodde. För på denna korta tid betyder han väldigt mycket för mig och jag vet inte om jag skulle klara ett avslut just nu.

Det kanske låter patetiskt, men det är så jag känner. Jag tycker om honom och jag är rädd att jag skrämmer bort honom med mitt behov av bekräftelse. Jag är rädd att jag har blivit någon han inte vill ha.

Likes

Comments

Ännu en gång har jag lämnat Karlskrona bakom mig och åkt tillbaka till Borås. Har haft det väldigt bra hemma, som alltid, men som vanligt kommer de jobbiga tankarna lagom till tåget närmare sig Borås.

Jag fäster mig snabbt vid människor, särskilt när de visar mig uppskattning och verkar tycka om mig trots att jag är som jag är. Detta kan ofta göra att jag tvivlar på att folk vet vad de gett sig in på när de är med mig. Ett exempel är snubben på nyår som bästa vän tyckte att jag skulle passa med och därför skulle hångla med på nyår. Två veckor senare blev vi tillsammans och nu har det gått en månad. Han är så jävla underbar och fin och jag tycker det är läskigt hur mycket jag tycker om honom efter så kort tid. För ett tag sedan fick jag veta att han har haft en crush på mig ganska länge, typ sedan den tiden vi umgicks p.g.a. att han var tillsammans med en kompis till mig, vilket är cirka 6 år sedan. Nu är jag rädd att han insett att jag inte är så bra som han trodde, att han känner att vi gick för fort fram och att han nu har tröttnat på mig och ångrat sig. Är så jävla rädd för jag tycker verkligen om honom.

Likes

Comments

Denna dagen har haft en underton av "fy fan, vad är det för fel på mig?" Enda sedan jag vaknade i morse har jag haft en äcklig känsla av att inte räcka till eller vara bra nog och att ingen egentligen tycker om mig utan bara står ut med och tolererar mig. Inte ens nu känns det bra, när jag faktiskt blev medbjuden att äta pannkakor och kolla film hos en kompis, vilket var jättetrevligt, eller när jag pratar skype med darling. Jag har en äcklig känsla i bröstet och en röst i huvudet som skriker att de inte vill ha med mig, inte prata med mig, de tycker inte om mig. Jag vet inte vad jag ska göra med denna känslan mer än att gömma den, ignorera den, och hoppas att den inte har rätt. Le och hoppas att ingen ser. Ligga i sängen och gråta så ingen hör. Lyssna på musik som förhoppningsvis hjälper. Sova och hoppas att det bara är sömnbrist som ger mig dessa känslor och tankar.

Likes

Comments

När man har blivit personen man inte vill vara, när man känner sig påfrestande och jobbig. När man har insisterat på att man ska ha varsitt liv där man inte behöver umgås varje vaken minut.

Men jag har blivit jobbig. Jag vill prata med honom alltid, hade jag kunnat hade jag skypat med honom 24/7, och jag snapchatar honom alltid. Jag hatar mig själv för jag känner mig sjukt jobbig. Och jag litar inte ens på att han faktiskt tycker om mig, för det är väl ingen som gör det. Det är väl därför det alltid är jag som startar våra samtal. Fy fan för den jag är...

Likes

Comments

Och så kom dagen jag inte trodde skulle komma på ett väldigt bra tag. Jag kan, efter lite mer än ett år som singel, titulera mig som flickvän. Jag som för en månad sedan sa att jag inte ville ha ett förhållande. Men så hittade ju fina bästis ett nyårshångel till mig och nu är det så här. Jag vet inte ens om jag vet vad som hände, men jag kan inte säga att jag inte är nöjd.

Men ibland känns det nästan läskigt, för han känns nästan perfekt utformad just för mig. Han respekterar mig och vad jag känner och han pushar inte. Sex till exempel. Jag sa att jag ville vänta lite, han sa okej och så var det bra med det. Även om vi hade jävlats med varandra ganska mycket så var det inte ett måste att ha sex. Det var en sån lättnad för mig. Egentligen borde alla vara sådana, samtycke är så väldigt viktigt, men jag tycker mest man hör skit och efter mitt ex var det så jävla skönt med någon som lyssnade på mig. Det känns egentligen sjukt att man gör en stor sak av att någon inte var ett rövhål, men det är väl den världen vi lever i.

För övrigt har jag fått höra av bästis pojkvän att min snubbe är bra i sängen (hur han nu vet det) och av det jag har varit med om än så länge (hångel och lite annat jävelskap) så är jag inte besviken haha. Jag bara hoppas att han inte har för stora förhoppningar på mig eller sätter för stor press på sig själv eller något sånt. Än så länge har jag inga förhoppningar alls, så länge jag får hångla och han inte pushar mig till saker jag inte vill är jag nöjd.

Så, då har jag fått skriva av mig lite. Fin är han iallafall och jag tycker om honom. Men nu ska jag lyssna på musik och måla om mina naglar. Här är ett låttips också, jag är fortfarande inne i en Fall Out Boy-fas.

Likes

Comments

Man vet att livet har blivit lite roligare när man till och med kan plugga utan att det känns som att livslusten försvinner. Är lite stressad p.g.a. att jag har fyra uppgifter som ska in ganska snart. En har jag gjort klart och skickat in idag, så nu är det bara tre kvar och det känns ändå ganska bra. Tror mycket beror på att fina Tilda, aka matchmaker, parade ihop mig med en snubbe på nyår. Sen råkade det bli så att vi umgicks i typ tre dagar och nu vill jag inte sova själv.

Hade dock megaångest hela dagen innan festen, för Tilda och Daniel hade planerat typ allt mellan mig och denna snubben och jag var osäker på om de missuppfattat vad han sagt och gjort världens största grej av en enda mening han sagt. Men det blev bra till slut och jag fick mig ett nyårshångel. Så nu får vi väl se om det hela utvecklar sig till något mer, men man kan ju hoppas på det bästa. Det är nästan läskigt hur bra han funkar med min familj och allt så än så länge känns det ju jävligt bra, haha. Och nyårfesten var hur jävla bra som helst, åtminstone för mig. Hade gärna gjort om den kvällen flera gånger, även om jag var nervös först. Men efter några drinkar lugnade det sig och allt bara blev så jävla bra. Är så jävla lycklig nu, trots skolstress.

Att jag fick hångla är typ det bästa än så länge detta år, det var fan en evighet sedan. Dock var det läskigt att han har tungpiercing först, men man vande sig ganska fort. Ska bara hitta lite tid bland allt annat så jag kan få hångla lite till innan jag åker tillbaka till Borås...

Har även klippt mig och bytt hårfärg, minns inte om jag skrivit något om det i ett tidigare inlägg. Bästa beslutet att klippa mig, vet dock inte om röd kommer att vara min färg på samma sätt som blått/turkost har varit. Men jag är nöjd!

Och nu, bilder!

Likes

Comments