Oj. Fredag kväll, en vecka efter midsommar. Ensamheten slog mig med en käftsmäll. Vad gör jag egentligen med mitt liv? Vad har jag gjort och vad kommer jag någonsin att göra? Kolla på serier och klaga på hemlängtan och jobbiga skoluppgifter är inget jag vill bli ihågkommen för.

Jag antar att många, om inte alla, har hört uttrycket "Don't cry because it's over, smile because it happened". Det har snurrat i mitt huvud ett par dagar nu. Efter bara fem månader är jag singel igen, och det slutade inte riktigt så som jag hade velat. Jag är glad att det hände, men ledsen att det tog slut. Och ledsen över att jag inte vet vad jag ska göra bara för att jag är ensam igen. De senaste dagarna har jag nästan tvingat folk att umgås med mig för att jag ska slippa tänka, men nu sitter jag här själv, och inser att jag är ensam.

Jag har klarat mig förut, var ju ensam ett år mellan pojkvännerna, men den första tiden är jobbig. Ingen att ringa och prata om ingenting, ingen att mysa med, hångla med, sova med. Ingen att titta på när de sover, tycka att de är det vackraste i världen. Det är bara jag, och allt runt om som påminner om honom. Och jag bara undrar om han ens är hälften så ledsen som jag, om han saknar mig.

Men jag inser att vi inte kände varandra så bra, att vi gärna kastade oss in i detta. Och det var bra en tid. Mycket skratt, mycket pussar, mycket mys och många underbara små ögonblick. Men nu är det som det är, och jag hoppas att vi båda hittar vad som är bäst för oss när det är tid för det.

Nu ska jag kolla på serier eller spela Wii med lillebror, Lego Harry Potter ftw!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Någonting är fel. Jag vet att något är fel, men jag vet inte egentligen vad som är fel eller hur jag ska lösa det. Jag vet bara att någonting med mig inte funkar just nu.

I ett par veckor, kanske en månad, har jag haft problem med sömnen och med mat. Jag blir trött vid en rimlig tid, runt 22 kanske, men har inte ro att somna förrän långt senare, runt klockan ett många gånger. Och sedan vaknar jag vid åtta-nio trots att jag kanske hade behövt några timmar till. Jag är konstant trött men kan inte göra något åt det.

Maten är också ett problem. Länge var det en rolig grej, för under högstadiet var ungefär var tredje mening som jag sa "Jag är hungrig". Eftersom jag är väldigt kräsen är det inte så konstigt att jag är hungrig när ingen skolmat är god och jag bara petar i maten. Men nu är det annorlunda. Jag är hungrig, jag äter, jag slutar äta när jag antingen blir mätt eller inte vågar äta mer p.g.a. att jag mår illa och är rädd för att spy. Och även om jag blir mätt eller illamående kan jag känna hunger efter bara 30 minuter ibland. Jag förstår inte min kropp just nu.

Först trodde jag att det var stress. Sista kursen innan sommaren, några kompletteringar att göra, mycket som ska hinnas med. Men det är slut nu, jag borde inte vara stressad. Om det inte är Joel som gör mig stressad, när han försvinner från mig i veckor i streck utan att höra av sig.

Allt detta gör att jag börjar skärma av mig från andra, distansera mig från de jag älskar. Större delen av min tid spenderar jag på mitt rum, antingen med dator och serier, en bok eller musik. Jag är nästan rädd för att umgås med mamma för länge själv för jag vill inte prata om allt som tynger mig. Jag vill inte gråta mer. Men jag försvinner och jag vet att de märker det. Och jag vet knappt vem jag är eller hur jag hittar mig själv igen. Jag vill bara supa bort allt jobbigt och må bra, men det är ju ingen lösning.

Likes

Comments

Jag har tänkt mycket på döden på den senaste tiden. Hur jag ska dö, om det är snart. Trafikolycka? Krocka med bilen, bli påkörd när jag är ute på promenad? Sätta något i halsen när jag är ensam och inte få loss det? Ett olyckligt fall? Tusen tankar, många är påverkade av alla polisserier jag kollar på.

Men de tankar som fastnade igår kväll var: Om jag dör imorrn, har jag levt? Är det saker jag ångrar att jag gjort, eller värre, ångrar jag saker jag inte gjort? Har jag sagt allt jag vill, allt som är viktigt? Har jag gjort alla dumma saker man ska göra som ung och galen?

Jag är väldigt säker på att jag har en del jag skulle ångra om jag dör imorrn och jag har inte sagt allt som är viktigt. Jag är en fegis, jag vill inte störa, jag vågar inte prata om känslor som kanske inte är besvarade och jag är så väldigt konflikträdd. Ganska mycket att ångra alltså.

Även om jag tänker på döden och tycker att jag borde leva mer, våga göra saker, så har jag svårt att tro att det kommer hända. Jag tror att jag är stressad eller något liknande just nu, jag sover dåligt, äter dåligt, tänker för mycket och inget jag brukar gilla är roligt. Förhoppningsvis kan ett break från skolan få mig på fötter igen, och allt runt omkring mig. En dag i taget, livet får vänta på mig tills dess jag orkar.

Likes

Comments

Det är så konstigt. Det är så många känslor.

Å ena sidan är jag lugn, säker på att det värsta behöver blåsa över och sedan kommer allt att bli bra med oss. Jag ska klara av skolan, du behöver slippa stressen och få lite mer ordning, ett jobb och en inkomst kanske. Om ett år är min kandidatuppsats inlämnad och vi kanske kan börja planera, hitta någonstans att flytta tillsammans. Börja skapa vår egen vardag.

Å andra sidan är jag på kanten till avgrunden, en gråtattack ifrån att bara lämna och inte komma tillbaka. Säga att jag inte orkar mer, inte ens jobba för att det ska funka. Jag har velat ge upp så många gånger, fast egentligen har jag ju inte velat ge upp. Jag har bara inte orkar jobba mer. Vi är två i detta förhållande, så varför känner jag mig så ensam?

Och så är den tredje sidan. Den jag inte förstår. Den sidan av mig som vill ringa dig nu, trots att du säkert är sur på mig, och säga att jag älskar dig. För ibland tror jag att jag gör det. Men jag kan inte säga det. För jag har aldrig fattat de som älskar någon så snabbt in i ett förhållande, och vi är ju bara fyra månader. Men jag vet inte hur många gånger jag har andats in för att säga att jag älskar dig bara de senaste två veckorna. Lika många gånger har jag andats ut utan att säga något alls.

Jag vet inte vad jag ska göra med dessa känslor. Jag vet inte vad jag ska göra alls, med någonting. Jag väntar bara på att något ska hända, något som tar mig åt något håll. Skolan ska klaras, livet ska levas, saker ska göras. Ord måste sägas, ord som tar oss åt något håll. Om det är framåt eller åt olika håll, det vet jag inte än. Men jag vet vad jag hoppas och vill.

Joel, jag tror att jag älskar dig.

Nu har jag sagt det. Men du läser inte bloggar, om du ens minns att jag har en. Så vi får väl se när jag säger det på riktigt, till dig. Då kanske du förstår vad du betyder för mig.

Likes

Comments

Jag vill säga att jag är glad. Jag vill säga att jag inte sitter och väntar på att du ska ha tid med mig. Jag vill säga att jag inte känner mig bortprioriterad och undanknuffad. Jag vill säga att jag känner mig viktig och omtyckt. Jag vill säga att jag mår bra och att vårt förhållande bara har börjat. Jag vill säga att jag ser en framtid för oss, en bra framtid. Jag vill säga att jag inte känner mig patetisk som skriver ett blogginlägg som du aldrig kommer läsa istället för att berätta för dig, men det fungerar ju tydligen inte att förklara för dig hur jag mår så jag måste göra detta för att få ur mig vad jag känner.



JAG VILL SKRIKA ATT ALLT ÄR EN JÄVLA LÖGN OCH JAG UNDRAR VAD SOM HÄNDER?! Allt var så bra och jag såg en framtid med dig. Jag mådde bättre än på länge och du verkade lika glad du. Men vi pratar inte längre. Du försvinner från mig. Snälla, försvinn inte. Jag vill inte att du försvinner. Prata med mig, berätta vad som är fel. Vi måste kunna lösa problem istället för att tiga ihjäl dem. Låt oss inte dö såhär, jag tycker om dig för mycket.

Likes

Comments

Det var väldigt länge sedan jag skrev någonting här. Jag har inte haft något att skriva om, eller så har jag inte haft ork att göra det. Nu är det slutet av april iallafall, bara en månad kvar till jag får åka hem och vara fri från Borås och plugg ett tag. Förhoppningsvis får jag ett sommarjobb, vi får väl se.

Lite om vad som har hänt sedan typ februari:
Jag har fyllt år, 21 år gammal nu
Fick biljett till Jonas Gardell i födelsedagspresent så mamma och jag kollade på honom i början av april, OMG bästa!!
Tilda och jag bestämde oss för att inte köpa något till varandra utan istället åkte vi tillsammans till Emporia och hade en mysig shoppingdag!
Har åkt fram och tillbaka mellan hemma och Borås, haft ångest och pluggat, sådär som jag alltid gör.
Det har säkert hänt massa andra saker som jag inte minns just nu, men detta var en del iallafall.

JO, jag har kommit in i en Twenty One Pilots-fas nu. Lyssnar inte på mycket annat för tillfället. Tänkte lägga in lite fina bilder som hänt sedan sist och tipsa om ett par nya favoritlåtar, innan jag nu ska sova och vila inför ett par intensiva pluggdagar. Har en rapport som ska in på söndag och ett seminarium nu på onsdag, och det bästa är att det är grupparbeten. För jag jobbar så bra i grupp...

Aja, ha det bra så hörs vi kanske snart. Får se om jag kan bli bättre på att uppdatera här, annars får ni ta det som det kommer. Ha de gott, haj!

Likes

Comments

Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet inte om det är en sån sak jag säger för att verka annorlunda från andra människor. Kanske säger jag det för att se vilka som flyr. Kanske är det bara jag som uppfattar mig som svår att ha att göra med. Kanske är det bara jag som överanalyserar allt jag säger och gör, som överanalyserar allt du gör och säger, allt han gör och säger. Eller så är jag bara svår att ha att göra med.

Jag vet inte vad han har för syn på förhållanden. Han har haft ett par, de flesta har slutat sämre. Jag har haft ett, för mig slutade det bra, kanske inte lika bra för han som blev lämnad. Detta är hans första distansförhållande, mitt andra. Det är jobbigt, 3,5 timmar i tågresa mellan oss. Men ibland känns det inte som att det är distansen som skulle kunna ta död på oss, utan att det är jag.

Jag har hemlängtan, både efter honom, familjen och vänner. Jag behöver någon som pratar med mig och som säger att de saknar mig, någon som längtar till jag kommer hem igen. Jag har det, bästa vännen säger det och jag blir glad, men han säger det inte lika mycket. Jag vet inte om det har med äldre förhållanden att göra eller bara med honom själv. Eller om det har med mig att göra, att jag inte är den han trodde.

Förra gången jag var i Borås pratade vi varje dag. Snapchat, skype och vanliga samtal. Vi pratade tills vi somnade och ibland var samtalen fortfarande igång på morgonen efter så vi sa godmorgon innan vi skulle iväg. När vi inte kom på något att prata om ställde vi frågor om allt och inget till varandra. Jag vill tillbaka till det, men han känns trött och undflyende. Jag vill ringa men vågar inte, jag kanske stör. Jag saknar honom, hans röst, hans lukt och alla konstiga saker han har för sig.

Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet bara att jag behöver ständig bekräftelse på att jag betyder någonting. Jag behöver att han vill prata med mig, att jag inte känner mig jobbig som tränger mig på och vill prata med honom. Jag behöver att han säger att han tycker om mig, för jag tvivlar så lätt. Men jag vet inte hur det har funkat i hans tidigare förhållanden, om jag är jobbigare än tidigare flickvänner eller om jag inte är den värsta. Jag vet inte och jag vågar inte fråga, för vill jag egentligen veta svaret? Eller ja, ärligt talat vågar jag inte fråga för det känns som att en sån fråga skulle göra mig ännu jobbigare än jag redan känner mig.

Eller så är hela detta jävla scenario bara påhittat i min hjärna. Kanske så orkar han inte prata för han faktiskt är trött och sjuk. Kanske borde jag lugna ner mig, sluta tänka och hoppas att han mår bättre snart så han orkar prata med mig. Kanske får jag bara se hur det blir. Lugna ner mig och vänta på honom, och hoppas att jag inte bryter ihop fullständigt bara för att han inte gör precis allt som jag vill. Han är ändå en egen person, jag måste låta honom ha ett eget liv. Jag behöver inte prata med honom 24/7, även om jag kanske gärna hade gjort det. Jag bara hoppas, med allt jag är, att han inte tycker att distans är för jobbigt eller att jag inte är den han trodde. För på denna korta tid betyder han väldigt mycket för mig och jag vet inte om jag skulle klara ett avslut just nu.

Det kanske låter patetiskt, men det är så jag känner. Jag tycker om honom och jag är rädd att jag skrämmer bort honom med mitt behov av bekräftelse. Jag är rädd att jag har blivit någon han inte vill ha.

Likes

Comments

Ännu en gång har jag lämnat Karlskrona bakom mig och åkt tillbaka till Borås. Har haft det väldigt bra hemma, som alltid, men som vanligt kommer de jobbiga tankarna lagom till tåget närmare sig Borås.

Jag fäster mig snabbt vid människor, särskilt när de visar mig uppskattning och verkar tycka om mig trots att jag är som jag är. Detta kan ofta göra att jag tvivlar på att folk vet vad de gett sig in på när de är med mig. Ett exempel är snubben på nyår som bästa vän tyckte att jag skulle passa med och därför skulle hångla med på nyår. Två veckor senare blev vi tillsammans och nu har det gått en månad. Han är så jävla underbar och fin och jag tycker det är läskigt hur mycket jag tycker om honom efter så kort tid. För ett tag sedan fick jag veta att han har haft en crush på mig ganska länge, typ sedan den tiden vi umgicks p.g.a. att han var tillsammans med en kompis till mig, vilket är cirka 6 år sedan. Nu är jag rädd att han insett att jag inte är så bra som han trodde, att han känner att vi gick för fort fram och att han nu har tröttnat på mig och ångrat sig. Är så jävla rädd för jag tycker verkligen om honom.

Likes

Comments

Denna dagen har haft en underton av "fy fan, vad är det för fel på mig?" Enda sedan jag vaknade i morse har jag haft en äcklig känsla av att inte räcka till eller vara bra nog och att ingen egentligen tycker om mig utan bara står ut med och tolererar mig. Inte ens nu känns det bra, när jag faktiskt blev medbjuden att äta pannkakor och kolla film hos en kompis, vilket var jättetrevligt, eller när jag pratar skype med darling. Jag har en äcklig känsla i bröstet och en röst i huvudet som skriker att de inte vill ha med mig, inte prata med mig, de tycker inte om mig. Jag vet inte vad jag ska göra med denna känslan mer än att gömma den, ignorera den, och hoppas att den inte har rätt. Le och hoppas att ingen ser. Ligga i sängen och gråta så ingen hör. Lyssna på musik som förhoppningsvis hjälper. Sova och hoppas att det bara är sömnbrist som ger mig dessa känslor och tankar.

Likes

Comments