Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet inte om det är en sån sak jag säger för att verka annorlunda från andra människor. Kanske säger jag det för att se vilka som flyr. Kanske är det bara jag som uppfattar mig som svår att ha att göra med. Kanske är det bara jag som överanalyserar allt jag säger och gör, som överanalyserar allt du gör och säger, allt han gör och säger. Eller så är jag bara svår att ha att göra med.

Jag vet inte vad han har för syn på förhållanden. Han har haft ett par, de flesta har slutat sämre. Jag har haft ett, för mig slutade det bra, kanske inte lika bra för han som blev lämnad. Detta är hans första distansförhållande, mitt andra. Det är jobbigt, 3,5 timmar i tågresa mellan oss. Men ibland känns det inte som att det är distansen som skulle kunna ta död på oss, utan att det är jag.

Jag har hemlängtan, både efter honom, familjen och vänner. Jag behöver någon som pratar med mig och som säger att de saknar mig, någon som längtar till jag kommer hem igen. Jag har det, bästa vännen säger det och jag blir glad, men han säger det inte lika mycket. Jag vet inte om det har med äldre förhållanden att göra eller bara med honom själv. Eller om det har med mig att göra, att jag inte är den han trodde.

Förra gången jag var i Borås pratade vi varje dag. Snapchat, skype och vanliga samtal. Vi pratade tills vi somnade och ibland var samtalen fortfarande igång på morgonen efter så vi sa godmorgon innan vi skulle iväg. När vi inte kom på något att prata om ställde vi frågor om allt och inget till varandra. Jag vill tillbaka till det, men han känns trött och undflyende. Jag vill ringa men vågar inte, jag kanske stör. Jag saknar honom, hans röst, hans lukt och alla konstiga saker han har för sig.

Jag vet inte om jag är svår att ha att göra med. Jag vet bara att jag behöver ständig bekräftelse på att jag betyder någonting. Jag behöver att han vill prata med mig, att jag inte känner mig jobbig som tränger mig på och vill prata med honom. Jag behöver att han säger att han tycker om mig, för jag tvivlar så lätt. Men jag vet inte hur det har funkat i hans tidigare förhållanden, om jag är jobbigare än tidigare flickvänner eller om jag inte är den värsta. Jag vet inte och jag vågar inte fråga, för vill jag egentligen veta svaret? Eller ja, ärligt talat vågar jag inte fråga för det känns som att en sån fråga skulle göra mig ännu jobbigare än jag redan känner mig.

Eller så är hela detta jävla scenario bara påhittat i min hjärna. Kanske så orkar han inte prata för han faktiskt är trött och sjuk. Kanske borde jag lugna ner mig, sluta tänka och hoppas att han mår bättre snart så han orkar prata med mig. Kanske får jag bara se hur det blir. Lugna ner mig och vänta på honom, och hoppas att jag inte bryter ihop fullständigt bara för att han inte gör precis allt som jag vill. Han är ändå en egen person, jag måste låta honom ha ett eget liv. Jag behöver inte prata med honom 24/7, även om jag kanske gärna hade gjort det. Jag bara hoppas, med allt jag är, att han inte tycker att distans är för jobbigt eller att jag inte är den han trodde. För på denna korta tid betyder han väldigt mycket för mig och jag vet inte om jag skulle klara ett avslut just nu.

Det kanske låter patetiskt, men det är så jag känner. Jag tycker om honom och jag är rädd att jag skrämmer bort honom med mitt behov av bekräftelse. Jag är rädd att jag har blivit någon han inte vill ha.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ännu en gång har jag lämnat Karlskrona bakom mig och åkt tillbaka till Borås. Har haft det väldigt bra hemma, som alltid, men som vanligt kommer de jobbiga tankarna lagom till tåget närmare sig Borås.

Jag fäster mig snabbt vid människor, särskilt när de visar mig uppskattning och verkar tycka om mig trots att jag är som jag är. Detta kan ofta göra att jag tvivlar på att folk vet vad de gett sig in på när de är med mig. Ett exempel är snubben på nyår som bästa vän tyckte att jag skulle passa med och därför skulle hångla med på nyår. Två veckor senare blev vi tillsammans och nu har det gått en månad. Han är så jävla underbar och fin och jag tycker det är läskigt hur mycket jag tycker om honom efter så kort tid. För ett tag sedan fick jag veta att han har haft en crush på mig ganska länge, typ sedan den tiden vi umgicks p.g.a. att han var tillsammans med en kompis till mig, vilket är cirka 6 år sedan. Nu är jag rädd att han insett att jag inte är så bra som han trodde, att han känner att vi gick för fort fram och att han nu har tröttnat på mig och ångrat sig. Är så jävla rädd för jag tycker verkligen om honom.

Likes

Comments

Denna dagen har haft en underton av "fy fan, vad är det för fel på mig?" Enda sedan jag vaknade i morse har jag haft en äcklig känsla av att inte räcka till eller vara bra nog och att ingen egentligen tycker om mig utan bara står ut med och tolererar mig. Inte ens nu känns det bra, när jag faktiskt blev medbjuden att äta pannkakor och kolla film hos en kompis, vilket var jättetrevligt, eller när jag pratar skype med darling. Jag har en äcklig känsla i bröstet och en röst i huvudet som skriker att de inte vill ha med mig, inte prata med mig, de tycker inte om mig. Jag vet inte vad jag ska göra med denna känslan mer än att gömma den, ignorera den, och hoppas att den inte har rätt. Le och hoppas att ingen ser. Ligga i sängen och gråta så ingen hör. Lyssna på musik som förhoppningsvis hjälper. Sova och hoppas att det bara är sömnbrist som ger mig dessa känslor och tankar.

Likes

Comments

När man har blivit personen man inte vill vara, när man känner sig påfrestande och jobbig. När man har insisterat på att man ska ha varsitt liv där man inte behöver umgås varje vaken minut.

Men jag har blivit jobbig. Jag vill prata med honom alltid, hade jag kunnat hade jag skypat med honom 24/7, och jag snapchatar honom alltid. Jag hatar mig själv för jag känner mig sjukt jobbig. Och jag litar inte ens på att han faktiskt tycker om mig, för det är väl ingen som gör det. Det är väl därför det alltid är jag som startar våra samtal. Fy fan för den jag är...

Likes

Comments

Och så kom dagen jag inte trodde skulle komma på ett väldigt bra tag. Jag kan, efter lite mer än ett år som singel, titulera mig som flickvän. Jag som för en månad sedan sa att jag inte ville ha ett förhållande. Men så hittade ju fina bästis ett nyårshångel till mig och nu är det så här. Jag vet inte ens om jag vet vad som hände, men jag kan inte säga att jag inte är nöjd.

Men ibland känns det nästan läskigt, för han känns nästan perfekt utformad just för mig. Han respekterar mig och vad jag känner och han pushar inte. Sex till exempel. Jag sa att jag ville vänta lite, han sa okej och så var det bra med det. Även om vi hade jävlats med varandra ganska mycket så var det inte ett måste att ha sex. Det var en sån lättnad för mig. Egentligen borde alla vara sådana, samtycke är så väldigt viktigt, men jag tycker mest man hör skit och efter mitt ex var det så jävla skönt med någon som lyssnade på mig. Det känns egentligen sjukt att man gör en stor sak av att någon inte var ett rövhål, men det är väl den världen vi lever i.

För övrigt har jag fått höra av bästis pojkvän att min snubbe är bra i sängen (hur han nu vet det) och av det jag har varit med om än så länge (hångel och lite annat jävelskap) så är jag inte besviken haha. Jag bara hoppas att han inte har för stora förhoppningar på mig eller sätter för stor press på sig själv eller något sånt. Än så länge har jag inga förhoppningar alls, så länge jag får hångla och han inte pushar mig till saker jag inte vill är jag nöjd.

Så, då har jag fått skriva av mig lite. Fin är han iallafall och jag tycker om honom. Men nu ska jag lyssna på musik och måla om mina naglar. Här är ett låttips också, jag är fortfarande inne i en Fall Out Boy-fas.

Likes

Comments

Man vet att livet har blivit lite roligare när man till och med kan plugga utan att det känns som att livslusten försvinner. Är lite stressad p.g.a. att jag har fyra uppgifter som ska in ganska snart. En har jag gjort klart och skickat in idag, så nu är det bara tre kvar och det känns ändå ganska bra. Tror mycket beror på att fina Tilda, aka matchmaker, parade ihop mig med en snubbe på nyår. Sen råkade det bli så att vi umgicks i typ tre dagar och nu vill jag inte sova själv.

Hade dock megaångest hela dagen innan festen, för Tilda och Daniel hade planerat typ allt mellan mig och denna snubben och jag var osäker på om de missuppfattat vad han sagt och gjort världens största grej av en enda mening han sagt. Men det blev bra till slut och jag fick mig ett nyårshångel. Så nu får vi väl se om det hela utvecklar sig till något mer, men man kan ju hoppas på det bästa. Det är nästan läskigt hur bra han funkar med min familj och allt så än så länge känns det ju jävligt bra, haha. Och nyårfesten var hur jävla bra som helst, åtminstone för mig. Hade gärna gjort om den kvällen flera gånger, även om jag var nervös först. Men efter några drinkar lugnade det sig och allt bara blev så jävla bra. Är så jävla lycklig nu, trots skolstress.

Att jag fick hångla är typ det bästa än så länge detta år, det var fan en evighet sedan. Dock var det läskigt att han har tungpiercing först, men man vande sig ganska fort. Ska bara hitta lite tid bland allt annat så jag kan få hångla lite till innan jag åker tillbaka till Borås...

Har även klippt mig och bytt hårfärg, minns inte om jag skrivit något om det i ett tidigare inlägg. Bästa beslutet att klippa mig, vet dock inte om röd kommer att vara min färg på samma sätt som blått/turkost har varit. Men jag är nöjd!

Och nu, bilder!

Likes

Comments

Ännu en skoluppgift som inte blev godkänd, ännu en komplettering som måste göras.

Jag vet inte om jag orkar mer. Det är så mycket som ska göras och så lite jag orkar, jag vill bara gråta och sova. Utlandsresan i början av januari känns inte längre rolig och spännande, bara ångestladdad och stressande. Hur ska jag hinna allting? Skolarbeten, träffa kompisar, nyårsfest, bakisdag o.s.v. Jag vet inte bak eller fram, upp eller ner. Jag orkar inte mer. Plus denna jävla förkylning som drar all kraft ur mig också, roligare liv får man leta efter. Jag önskar att det hjälpte att skrika, men då får jag väl en hostattack och dör.

Likes

Comments

Det är många känslor just nu. Jag är glad över att vara hemma över jul och nyår. Jag är trött för jag sover dåligt eftersom jag är stressad över två inlämningar som ska in efter nyår. Det hade ju varit lugnt om det inte varit så att det är massa andra saker man självklart vill göra runt jul och nyår, plus att jag ska åka utomlands (för första gången, skitnervös!!!) efter nyår och kommer inte hem förrän dagen innan inlämningarna ska in. Så jag och min projektkamrat måste plugga järnet så vi inte måste göra allt sista dagen och jag vill ju inte lämna allt till hen jag jobbar med. Det skulle ju bara vara taskigt.

Men det jag inte orkar just nu är min mamma. Jag vet hur jag funkar när jag ska plugga. Jag gnäller, mår dåligt, skriver lite, gnäller mer och stressar. Jag vet att jag är sådan, men jag har än så länge fått in alla mina inlämningar i tid vilket är det jag känner räknas. Jag har inte alltid fått godkänt, men då är det ju bara att komplettera, vilket kanske inte är kul men så är det i´bland. Men min mamma gnäller på mig för att jag gör som jag alltid gör när jag pluggar. Imorrn ska vi vaccineras innan resan och sedan ska jag och bror färga håret och jag ska plugga. Mamma tänkte att de kunde handla och lite andra grejer efter sprutan, men jag känner inte att jag hinner det om jag ska plugga. Så bara för att jag vet att jag kanske inte kommer plugga så mycket som jag borde imorrn så tycker hon att jag kan följa med och handla. Är jag hemma har jag ändå datorn och chansen är större att jag faktiskt pluggar. Jag bara orkar inte när folk gnäller på mig för att jag inte pluggar. Gnäller jag för mycket så kan de säga till, men jag vet hur jag pluggar så det kommer att lösa sig till slut.

Jag är även lite rädd. Fick höra att det tydligen är en snubbe som kanske gillar mig lite, och han ska vara på samma fest som jag på nyår. Min fina bästis tycker att denna snubbe och jag tydligen skulle se gulliga ut tillsammans så hon har marknadsfört mig ganska bra. Detta är en snubbe jag känner sedan tidigare och tydligen har han alltid tyckt att jag var cool. Men jag är ändå rädd, för jag har verkligen ingen aning om vad jag tycker om det. Vill jag ha någon som tycker om mig på det sättet? Klarar jag av det? Jag är alldeles för rädd att hamna i ett liknande förhållande som mitt förra. Jag vill bara ha någon som tycker om mig och som vill mysa och hångla ibland. Någon som tycker om mina kompisar och som klarar av att jag vill umgås med andra ibland, även andra killar. Eller om jag bara vill vara själv ibland, för ibland klarar jag inte människor.

Samtidigt som jag är rädd så är jag lite förväntansfull. När bästis marknadsförde mig så sa hon att han skulle säga "snygga skosnören, ska vi hångla?" till mig, för jag har fått för mig att det är den enda raggningsrepliken som skulle kunna funka på mig. Nu hoppas jag att han ska säga det på nyår bara för att se hur jag själv skulle reagera. Samtidigt som jag funderar på att ha skor utan skosnören bara för att jävlas haha. Men vi får väl se vad som händer på nyår, bästis lär väl pusha både honom och mig att prata med varandra typ hela tiden. Tror hon är lite trött på mitt gnäll om att jag inte får hångla haha.

Aja, nu måste jag sova så jag orkar gnälla, plugga och färga hår imorrn. En liten låt att lyssna på innan jag somnar är dock aldrig fel.

Likes

Comments

Jag känner mig ensam. Jag vet inte varför, känslan bara kom över mig. Jag har haft besök hela helgen så jag var nästan trött på sällskap när hen åkte hem igår, men nu vill jag bara ha någon att prata med. Snubben jag brukade snacka med blev sjukt creepy till slut och det blev psykiskt påfrestande att snacka med honom. Jag visste att han gillade mig så jag visste också vart han ville komma. Men jag vill inte ha ett förhållande just nu och inte med honom.

Fast jag är vet ändå inte om jag inte vill ha ett förhållande. Jag är inte konsekvent i mitt eget tänkande och jag orkar inte med mig själv. Jag kanske bara inte har hittat "honom". Eller så funkar jag bara inte. Jag vet inte och vem fan bryr sig.

Det jag vet är att jag saknar att mysa med någon, skeda i sängen och sånt. Hångla. Ha någon som man vet vill umgås med en. Sitta uppe hela nätter och snacka.

Det mesta av detta gör jag med min fina bästa vän, mysa och sitta uppe och snacka och så. Men hon har pojkvän också, så jag kan ju inte ta upp all hennes tid. Jag behöver bara någon att snacka med när hon inte kan. Och att hångla med ibland kanske. Men jag vet fortfarande inte om jag faktiskt vill ha ett förhållande. Om det blir som det förra kan jag skita i det.

Det är väl det som är min största rädsla. Att jag ska komma in i ännu ett förhållande som är som mitt förra. Svartsjuka, jag kan inte umgås med kompisar för han ska ha all min tid, jag kan knappt prata med andra killar för jag "flörtar", små kommentarer om mina kläder och mitt smink utan att han egentligen sa något om mig och den ständiga känslan av att han inte har något liv utan mig. Jag klarar inte av att vara i centrum hela jävla tiden, jag klarar inte av att han inte kan leva utan mig. Jag måste få vara själv ibland, eller umgås med någon annan. Jag måste få göra mina saker, även om det bara innebär att få läsa en bok i sängen en dag.

Något som jag känner att jag är mest rädd för om jag skulle komma in i ett nytt förhållande är sexet. Jag har bara varit med en kille och, för att vara ärlig, var inte sex så jävla imponerande för mig. Men jag känner ändå, av någon jävla anledning, att om vi är tillsammans är jag "skyldig" att ha sex med honom. Så jävla sjuk tanke egentligen, jag är inte skyldig ett jävla skit. Det blev en del tjatsex med mitt ex där jag började med att säga nej och till slut gick med på sex för att få vara ifred sedan. Jag har länge trott att det var något fel på mig för att jag inte gillade sex eller för att jag inte var lika kåt som mitt ex. På senare tid undrar jag om jag bara inte haft "rätt" sex, blev mest "vaniljsex" med exet. Vi provade nästan aldrig något nytt och jag har ganska svårt att prata om vad jag vill prova, särskilt med den person som jag vill prova det med. Vilket är lite jobbigt, haha.

Hur kom jag från ensamhet till sex? Ingen vet, men så kan det gå. Nu tänkte jag dela ännu en låt med er iaf, för jag har kommit in i en Fall Out Boy-fas. Och sedan ska jag göra något med mitt liv, eller gå och lägga mig. Godnatt!

Likes

Comments