När jag sitter vid skrivbordet och världen stannar, när vattnets droppar försiktigt smattrar mot den blanka rutan och när molnen rullar över målarduken som målats och kallas himmelen, det är då jag känner. Det är då jag känner hur mycket jag känner, var jag känner, hur jag känner men aldrig varför. Jag plågas ofta av tanken på att jag kanske känner fel. Inga känslor är felaktiga men ibland lurar man till och med sig själv.

Kanske är natten ett täcke över Solen för att hålla den varm när det är Månens tur att visa sig. Kanske är nattens timmar en tid och tillfällighet för alla som inte känner sig som någons nära och kära. Natten kanske är en tid för vilsna varelser att sätta sig ner och istället för att hitta ett mönster att följa i sitt eget liv hitta ett i stjärnornas.

Och trots det känslomässiga faktum att natten är fantastisk finns det någonting som exploderar mer än Månens speglingar i vatten och hjärtan. Solnedgången. Soluppgången. Tiden då tavlan kallad himmelen är målad som en blomma så vacker att tårar av nostalgi kan rulla ner för varenda människas kind. En tid som förklarar det oförklarliga, en tid att aldrig glömma. En tid som gången innan var så fängslande fantastisk att gången innan dess genast var glömd. Om ändå himmelen var någonting man kunde pausa ibland bara för att tänka efter. Om ändå någonting gick att pausa om så bara för att få tänka i nån minut. I nån oändlighet eller så.

Likes

Comments