Jag öppnar dörren och ställer mig så jag har huvudet över kanten mot våningssängen i rummet där vi är samlade från nästan alla olika delar i hela Sverige, jag blundar och känner klumpen i halsen försöker pressa sig uppåt, jag har panik. Panik när tiden kryper närmare och att jag faktiskt måste fatta beslut. Beslut som är egoistiska och många kanske känner att jag lämnar dem i sticket. Vilket jag gör, på vissa sätt samtidigt som att det här ska bli MITT år. Året där jag fokuserar på mig själv och lär mig allt om mig själv. Men att lämna allt bakom sig?

Kan jag verkligen göra det?

Vad ska alla tycka om jag gör på det sättet?

Kommer alla finnas kvar när jag är klar med mitt egoår?

Tankarna dunkar i huvudet och gråten är i halsen hela kvällen och jag vill bara hem.

Jag vill hem.

Hem hem hem hem.

Efter två dagar? Hur i hela världen ska det fungera.

Jag känner mig isolerad och ensam trots att jag nästan känner vissa där sedan innan. Det var meningen att jag skulle känna mig lugnare, men allt är bara tvärt om.

Min hjärna känns som en klump och jag kan inte längre tänka klara tankar. Den uppgift jag vanligtvis skulle älska och lägga hela min själ i blir halvdan och jag får inte ut något vettigt på pappret jag skriver på.

Jag gör mig själv besviken redan nu. Jag vet att jag kommer bli besviken när jag får tillbaka det. Tankarna jag kommer att tänka finns redan i mitt medvetande ”varför försökte du inte mer, jag menar där var det ju lätt?”

Jag kastar mig in i bilen och stänger in mig på rummet så fort jag kommer hem. Tankarna om tiden kommer ikapp mig snabbt och jag får panik igen.

”Gud vad dålig dotter jag är, jag tar inte vara på tiden”.

Jag nästan springer ut efter vi ätit middag.

Jag går med farligt högt tempo för min kropp och skippar varje låt i spellistan, det finns ingen låt i listan som kan sätta ord på mina känslor.

Jag bara går och går.

Och vill aldrig att vägen ska ta slut.

Jag bestämmer mig för att ta tag i tankarna och sätter mig ner på en parkbänk framför en av de platser jag uppskattar mest.

Tar upp benen på bänken och lutar huvudet mot dem samtidigt som jag låter klumpen i halsen släppa, jag gråter.

Jag gråter som aldrig förr.

Jag sätter på min favoritlåt och låter den gå om och om igen medan solglasögonens glas döljer mina svullna ögon.

Efter att ha lyssnat på låten kanske tio gånger bestämmer jag mig för att det kanske är dags att gå.

Jag går långsamt, jag gråter och måste tänka så att varje steg blir rätt.

Jag går på en av Stockholms största gator och gråter, fast jag ser blickarna, om det nu var någon som kollad konstigt.

Jag orkar inte ens bry mig, varför ska jag bry mig.

Det här är mitt år.

(tänker inte ens be om ursäkt för hur flummigt detta är)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments