Jag öppnar dörren och ställer mig så jag har huvudet över kanten mot våningssängen i rummet där vi är samlade från nästan alla olika delar i hela Sverige, jag blundar och känner klumpen i halsen försöker pressa sig uppåt, jag har panik. Panik när tiden kryper närmare och att jag faktiskt måste fatta beslut. Beslut som är egoistiska och många kanske känner att jag lämnar dem i sticket. Vilket jag gör, på vissa sätt samtidigt som att det här ska bli MITT år. Året där jag fokuserar på mig själv och lär mig allt om mig själv. Men att lämna allt bakom sig?

Kan jag verkligen göra det?

Vad ska alla tycka om jag gör på det sättet?

Kommer alla finnas kvar när jag är klar med mitt egoår?

Tankarna dunkar i huvudet och gråten är i halsen hela kvällen och jag vill bara hem.

Jag vill hem.

Hem hem hem hem.

Efter två dagar? Hur i hela världen ska det fungera.

Jag känner mig isolerad och ensam trots att jag nästan känner vissa där sedan innan. Det var meningen att jag skulle känna mig lugnare, men allt är bara tvärt om.

Min hjärna känns som en klump och jag kan inte längre tänka klara tankar. Den uppgift jag vanligtvis skulle älska och lägga hela min själ i blir halvdan och jag får inte ut något vettigt på pappret jag skriver på.

Jag gör mig själv besviken redan nu. Jag vet att jag kommer bli besviken när jag får tillbaka det. Tankarna jag kommer att tänka finns redan i mitt medvetande ”varför försökte du inte mer, jag menar där var det ju lätt?”

Jag kastar mig in i bilen och stänger in mig på rummet så fort jag kommer hem. Tankarna om tiden kommer ikapp mig snabbt och jag får panik igen.

”Gud vad dålig dotter jag är, jag tar inte vara på tiden”.

Jag nästan springer ut efter vi ätit middag.

Jag går med farligt högt tempo för min kropp och skippar varje låt i spellistan, det finns ingen låt i listan som kan sätta ord på mina känslor.

Jag bara går och går.

Och vill aldrig att vägen ska ta slut.

Jag bestämmer mig för att ta tag i tankarna och sätter mig ner på en parkbänk framför en av de platser jag uppskattar mest.

Tar upp benen på bänken och lutar huvudet mot dem samtidigt som jag låter klumpen i halsen släppa, jag gråter.

Jag gråter som aldrig förr.

Jag sätter på min favoritlåt och låter den gå om och om igen medan solglasögonens glas döljer mina svullna ögon.

Efter att ha lyssnat på låten kanske tio gånger bestämmer jag mig för att det kanske är dags att gå.

Jag går långsamt, jag gråter och måste tänka så att varje steg blir rätt.

Jag går på en av Stockholms största gator och gråter, fast jag ser blickarna, om det nu var någon som kollad konstigt.

Jag orkar inte ens bry mig, varför ska jag bry mig.

Det här är mitt år.

(tänker inte ens be om ursäkt för hur flummigt detta är)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Ta hand om dig kompis"
Det var det sista han sa när han gav mig en tafatt kram precis innan vi skiljdes åt på centralen. Jag skulle ta tunnelbanan hem och han skulle ta nästa tåg, tåget som tog honom hem till sin lilla trygghet, bort från mig och bort från storstadsbruset.
Jag tror jag gjorde honom osäker, jag såg rakt igenom honom. Jag såg hans osäkerhet, den osäkerhet jag visste att han vilje dölja.
"Ta hand om dig kompis"
Orden ekade i huvudet hela vägen hem.
Kompis, kompis, kompis, kompis.
Ordet blev på mina fem minuter hem det värsta ord jag hört.
Fanfanfan.
Jag vet ju att vi är olika, rena motsatsen.
Det har vi till och med skämtat om, eller vi har skämtat när det har varit något vi har haft gemensamt, som vår musiksmak och hur lite vi bryr oss om våra kompisar.
Saker jag inte ens höll med om, eller ja, han gillade min musik, jag gillade aldrig hans. Och han vet hur mycket mina kompisar betyder för mig.
Så vi hade ingenting gemensamt.
Eller jo, en sak.
Jag gillar det han vill satsa hela sitt liv på, men förutom det är han egentligen allt det jag inte vill ha.
Jag vill uppleva och utmana,
Han vill ha sin trygghet.
Jag vill klara saker själv,
Han är mammas pojke.
Jag vill få bra betyg,
Han nöjer sig med ett godkänt.
Jag tycker Stockholm är för litet och
Han blir rädd för hur stort Stockholm är.
Men trots det blir jag stel i hela kroppen när han rör mig.
Och jag är hans kompis.
Hans jävla kompis.
Ja, jo jag visste ju det egentligen, jag vet för mycket om honom för att det skulle kunna bli något mer och jag vet inte hur det känns.
Jag vet helt ärligt inte.
Det är bäst, det vet jag.
JAG är den som skulle bli sårad.
JAG är den som skulle få offra mina saker, för jag vet att han inte gör sånt.
Han kan inte ge och det vet han själv, men han är en sån som faktist inte bryr sig om sina brister trots att det är lätt att åtgärda.
Jag trodde väl att jag skulle kunna förändra det, förändra honom.
Jo jag fick tillbaka honom till sin bästa kompis, det tycker jag ändå att jag kan ta cred för.
Men det blir nog det enda, jag tror nog att våran historia får sluta där. Sluta där på centralen med ett "ta hand om dig kompis" för det blir nog bäst så.
Eller kanske inte, vad vet jag.








Likes

Comments

Jag tvättar bort alla synder vid ett tangentbord
Gillar nåns foto delar nåns självmord
Måste se en långfilm för att ens somna
Måste få en fucking örfil för att komma
Så jag drömmer om en sommar
Ekon utav nödrop
Letar efter stödord
Hittar inte många
Men spliffen den brinner långsamt
Vårt lilla paradis det börjar bli ett Gomorrah
Och mamma vi e fångar
Jag snubblar på en Tjackis
Han sitter bara ensam
Jag tittar bort och hälsar
Han nickar när jag fortgår
Han e inte tung, han e min bror det var mitt ordspråk
Men skicka mig ett tecken ba nånting jag tro på
Jag fyller dessa dagar med att fylla upp ett tomt hål
Inget hem det är bara nåt ställe vi ställer skor på
Bränner hela filtret
Jag lär mig bara mer
Men jag känner bara mindre

Likes

Comments

Jag är helt förkrossad, det känns som någon har rivit ut mitt hjärta för att sedan sätta tillbaka det, men inte helt rätt. Hur kunde det hända? Varför blev det som det blev och varför just de. Livet är så jävla orättvist och det visas så tydligt, de hade ju hela sina liv framför sig.

Likes

Comments

Jag blir aldrig nöjd, verkligen aldrig.
Jag blickar framåt hela tiden, jag vill inte vara kvar. Söker ständigt förändring. Allt från att kapa av halva mitt hår när jag väntar på att det ska växa ut till att vilja byta ut saker i min närhet som kompisar och platser. Jag är rädd för människor som kan nöja sig med att bo i Stockholm hela sitt liv. Missförstå mig rätt, jag älskar Stockholm, men det är för litet. Jag vill vidga mina vyer, jag vill se nytt och uppleva saker jag aldrig kommer kunna göra i lilla landet lagom. Men trots längtan bort härifrån vet jag inte var min längtan tar slut, jag vet inte var jag kommer bli nöjd. Ändå är jag den som aldrig förväntar mig något, jag väntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken, men blir ändå det. Även om jag förväntade mig det värsta. Vad vet jag, det kanske är menat att jag ska vara nöjd? Om det nu är så, är det något dåligt då?

Likes

Comments

144
144 dagar
144 dagar kvar
144 dagar kvar här
144 dagar kvar här hemma
Och allt känns helt overkligt

Likes

Comments

Jag vet ju inners inne, det kommer inte gå. Inte smärtfritt i alla fall. Bokstavligen. Det kommer ju att gå, tack vare min vilja. Jag vill det här så jävla mycket. Men inte min kropp. Jag vet ju det. Jag vet hur smärtan känns, jag vet att nätterna jag inte kommer kunna sova för att det gör så ont kommer bli fler. Det kommer bli en del av vardagen och hända allt oftare. Jag kommer överväga att skaffa en hissnyckel i skolan, men lägger bort tanken. Jag vill ju vara som alla andra. Jag vet redan hur det kommer bli, jag vet ju. Men jag gör det för känslan av samhörighet. Jag gör det för att jag älskar ljudet av att lyckas. Fast jag vet ju att jag egentligen var väldigt less på det här. Less på att tillsagt, att bli uttittad och känna att jag inte gör rätt. Att känna mig missnöjd, att aldrig vara nöjd med mig själv.

P R E S T A T I O N S Å N G E S T

Men ändå vill jag tillbaka? Tillbaka till smärta? Jag har så mycket att förlora på det här, det vet jag. Jag vill inte att det ska sluta på samma sätt, hyperventilerandes, gråtandes och skakandes framför honom. Jag vill att det ska sluta när jag vill, inte när kroppen säger ifrån. Jag vill säga när det är nog. Jag vill kunna pusha mig själv tills jag inte kan mer, inte tills lederna inte klarar det. Att veta att jag inte kan det är det värsta, att det inte är jag som avgör. Jag avgör inte när smärtan kommer krypandes under träningen. Kommer krypandes i löpningen jag vill ta, men inte kroppen. Smärtan som jag vet kommer sitta kvar dagen efter, eller kanske två dagar till, om jag har otur. Att jag måste sitta med benen rakt och får verkligen inte korsa dem, för då blir det värre. Att jag inte slutar? Jag slutar helt enkelt för att det är mitt sätt att straffa min kropp, för att den inte funkar som den ska. Jag gör det för jag älskar människorna där, för frihetskänslan det ger mig. Men jag hatar att prata om det, för ingen kommer någonsin förstå. Förstå varför jag vill sitta på tunnelbanan, även om det bara är en station, även om det är helt smockat och jag är enligt samhället den som ska stå, kanske till och med erbjuda min plats till andra som behöver den mer än mig. Jag hatar att prata om det för ingen kommer någonsin förstå, förstå den dagliga smärtan och tyngden som beror på min kropp. Jag hatar att prata om det, för jag vill ju bara vara som alla andra.

Likes

Comments