Vi har inga ord kvar
Trots att du bytte vischan emot storstan
Känner mig solo
Även om vi bor ihop får jag inte fram en bokstav
Jag trodde nog du var bra skit
Men du är bara skiten som vanligt
All in, men när jag blev star så blev du avis
Jag tänker langa tornados på ditt lagomliv
Så vi ses väl någon annan dag i vinden


Ta tillbaka allt och din Thomas Sabo-ring.
Vi andas destruktivt, fastnat i rutiner efter fem års kris
Vi är resten av livet, vänner i ruiner
Vi är inte ens lika har det visat sig med tiden

Vår kärlek är fittig, nästan autistisk
Vi är flimmer av det som var filmiskt
Vi ropar på vinden, och kräver en insikt
Jag har nog aldrig älskat dig på riktigt

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Du borde gå till psykologen
För gångerna du sårat mig när jag redan mådde dåligt
Borde va brottsligt, spotta i såren
Inte konstigt att du hänger på kåken
Väntar in stormen som kan vända det stilla
Tänker vända min ångest till något jag kan minnas
Vi snackar bara på låtsas, aldrig något bollplank

Vi kommer aldrig långt på måttliga vindar
Vi går på HLR, flagnar bara bort som gammal målarfärg
När jag vill gå på anabola, känna hur det blåser
Dränkas av tårarna, sväva som Jordans

Vår kärlek är fittig, nästan autistisk
Vi är flimmer av det som var filmiskt
Vi ropar på vinden, och kräver en insikt
Jag kommer aldrig älska dig på riktigt

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Ge mig en lätt bris, det är min medicin
Då minns jag vår tid i vinden
Ge mig en lätt bris för det är min medicin
Då minns jag vår tid i vinden

Kommer du tillbaka, kommer du tillbaka, kommer du tillbaka?
För då minns jag vår tid i vinden
Kommer du tillbaka, kommer du tillbaka, kommer du tillbaka?

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag blir aldrig nöjd, verkligen aldrig.
Jag blickar framåt hela tiden, jag vill inte vara kvar. Söker ständigt förändring. Allt från att kapa av halva mitt hår när jag väntar på att det ska växa ut till att vilja byta ut saker i min närhet som kompisar och platser. Jag är rädd för människor som kan nöja sig med att bo i Stockholm hela sitt liv. Missförstå mig rätt, jag älskar Stockholm, men det är för litet. Jag vill vidga mina vyer, jag vill se nytt och uppleva saker jag aldrig kommer kunna göra i lilla landet lagom. Men trots längtan bort härifrån vet jag inte var min längtan tar slut, jag vet inte var jag kommer bli nöjd. Ändå är jag den som aldrig förväntar mig något, jag väntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken, men blir ändå det. Även om jag förväntade mig det värsta. Vad vet jag, det kanske är menat att jag ska vara nöjd? Om det nu är så, är det något dåligt då?

Likes

Comments