Känner vi fortfarande varandra?

Jag kan inte längre ditt nummer utantill och jag har glömt bort din portkod. Jag vet inte vad du gör just nu, vad du gjorde igår eller vad du gjorde i helgen. Jag vet inte hur det går för dig i skolan eller om du fick det där jobbet på coop. Jag vet inte om du såg klart vår serie eller om du fortfarande sover till tolv på morgonen. Jag vet inte om du fortfarande använder samma parfym eller om du fortfarande har samma frisyr. Jag vet inte om du fortfarande är mörkrädd eller hur du mår. Jag vet inte vad som händer i ditt liv just nu.

Men om jag anstränger mig kan jag komma ihåg hur din röst låter, hur ditt skratt låter och hur dina skämt brukade vara. Jag kan komma ihåg känslan av dina fingrar som smeker min rygg och dina kyssar i min nacke. Jag kan komma ihåg tryggheten jag kände när jag låg på ditt bröst och hur du tittade på mig som någon aldrig gjort förut men jag börjar glömma, det vet jag. Det är inte så självklart som det förut var. Jag måste tänka efter och allt som en gång var du börjar sakta försvinna i små pusselbitar som jag inte kan sätta ihop igen. Och de kommer aldrig kunna sättas ihop igen, för vi blir sakta men säkert främlingar.

Och främlingar känner inte varandra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vädret gör mig så glad! Kan det ens vara såhär varmt i mars? Sommarkänslor måste ändå vara det bästa som finns. Insåg idag att det är 1 april på lördag, två månader till 1 juni. 2 månader till sena sommarkvällar, bad, picknickar, sol, glada människor, allt! Ahhhh blir så glad av sommaren den här sommaren ska bli bästbästbäst.

Veronicas låtar ger mig sommarkänslor så idag har jag lyssnat massa på henne

Likes

Comments

Jag blir aldrig nöjd, verkligen aldrig.
Jag blickar framåt hela tiden, jag vill inte vara kvar. Söker ständigt förändring. Allt från att kapa av halva mitt hår när jag väntar på att det ska växa ut till att vilja byta ut saker i min närhet som kompisar och platser. Jag är rädd för människor som kan nöja sig med att bo i Stockholm hela sitt liv. Missförstå mig rätt, jag älskar Stockholm, men det är för litet. Jag vill vidga mina vyer, jag vill se nytt och uppleva saker jag aldrig kommer kunna göra i lilla landet lagom. Men trots längtan bort härifrån vet jag inte var min längtan tar slut, jag vet inte var jag kommer bli nöjd. Ändå är jag den som aldrig förväntar mig något, jag väntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken, men blir ändå det. Även om jag förväntade mig det värsta. Vad vet jag, det kanske är menat att jag ska vara nöjd? Om det nu är så, är det något dåligt då?

Likes

Comments

Något som skrämmer mig så mycket är hur fort tiden går. Snart kommer jag vara 80 och tänka på hur fort tiden gått och det ger mig p a n i k. Kan jag inte bara få vara forever young.


Likes

Comments

Blir aldrig vi efter ikväll

Men jag känner dig bättre än du känner dig själv

Snackar inte längre, men jag känner likväl

Tjänar inget på det, men jag tänder ikväll

Likes

Comments

Mitt problem var att jag alltid började gråta. Jag sa exakt allt jag kände och tänkte tills känslorna tog över så pass mycket att jag istället började gråta och då vände jag mig bort från dig. I början höll du om mig och torkade bort mina tårar med dina händer medan jag stirrade in i väggen tills tårarna tagit slut och jag vågade titta dig i ögonen igen. Då brukade du kyssa mig och i de sekunderna kände jag i hela mitt hjärta att allt skulle bli bra igen och den känslan kvävde rösten i huvudet som sa att allt bara skulle bli värre. Men det blev värre. Istället för att torka mina tårar så började du tillslut himla med ögonen och mumla ”ska du börja gråta igen?” när du såg hur mina ögon vattnades. Du tröttnade på att trösta mig och efter ett tag behövde du aldrig trösta mig för du träffade mig inte längre. Jag låg inte bredvid dig när du vaknade, jag lyssnade inte på dig medan du berättade om din dag, jag kysste dig inte längre för jag var inte längre din.

Ditt problem var att du aldrig började gråta .De få gångerna dina ögon vattnades så gjorde du allt för att inte släppa ut tårarna. Du sa det du tyckte lät starkast och mest överlägset istället för det du kände och tänkte. Istället för att förklara varför du gjorde saker som gjorde mig arg så fnös du åt mig och pratade med mig som att jag var dum i huvudet. I början lät jag dig vinna och gav med mig bara för att jag inte orkade bråka. Då brukade du kyssa mig, för du visste att jag då kände i hela mitt hjärta att allt skulle bli bra igen och den känslan kvävde rösten i mitt huvud som sa att allt skulle bli värre. Men det blev värre. Istället för att låta dig kyssa mig så skrek jag åt dig att du skulle förklara för mig vad du menade, att jag inte var någon tankeläsare och att vi måste prata om våra problem för att lösa de. Men efter ett tag behövde vi aldrig mer prata om våra problem för vi pratade inte längre. Du låg inte bredvid mig när jag vaknade, du lyssnade inte på mig medan jag berättade om min dag, du kysste mig inte längre för du var inte längre min.

Våra problem var egentligen inga problem, det var bara så vi var.

Vi var för olika, och det var vårt riktiga problem. Så pass olika att vi inte förstod varandra.

Likes

Comments

144
144 dagar
144 dagar kvar
144 dagar kvar här
144 dagar kvar här hemma
Och allt känns helt overkligt

Likes

Comments

Jag kände hur den kalla höstvinden från fönstret nådde min kropp så jag kröp tillbaka intill dig, drog åt mig mina vita lakan och lindade in oss i de. Din hand smekte bort den sista tåren från min kind medan jag la mig på ditt bröst och jag undrade varför vi ens började bråka den här gången.

”Jag vill verkligen att vi ska funka” sa jag.

Du drog bort hårslingan som täckte mitt ena öga och dina läppar snuddade mjukt min panna.

”Jag med” sa du och jag visste att du menade det.

Men då visste vi inte att det var början på slutet.


Likes

Comments

Jag vet ju inners inne, det kommer inte gå. Inte smärtfritt i alla fall. Bokstavligen. Det kommer ju att gå, tack vare min vilja. Jag vill det här så jävla mycket. Men inte min kropp. Jag vet ju det. Jag vet hur smärtan känns, jag vet att nätterna jag inte kommer kunna sova för att det gör så ont kommer bli fler. Det kommer bli en del av vardagen och hända allt oftare. Jag kommer överväga att skaffa en hissnyckel i skolan, men lägger bort tanken. Jag vill ju vara som alla andra. Jag vet redan hur det kommer bli, jag vet ju. Men jag gör det för känslan av samhörighet. Jag gör det för att jag älskar ljudet av att lyckas. Fast jag vet ju att jag egentligen var väldigt less på det här. Less på att tillsagt, att bli uttittad och känna att jag inte gör rätt. Att känna mig missnöjd, att aldrig vara nöjd med mig själv.

P R E S T A T I O N S Å N G E S T

Men ändå vill jag tillbaka? Tillbaka till smärta? Jag har så mycket att förlora på det här, det vet jag. Jag vill inte att det ska sluta på samma sätt, hyperventilerandes, gråtandes och skakandes framför honom. Jag vill att det ska sluta när jag vill, inte när kroppen säger ifrån. Jag vill säga när det är nog. Jag vill kunna pusha mig själv tills jag inte kan mer, inte tills lederna inte klarar det. Att veta att jag inte kan det är det värsta, att det inte är jag som avgör. Jag avgör inte när smärtan kommer krypandes under träningen. Kommer krypandes i löpningen jag vill ta, men inte kroppen. Smärtan som jag vet kommer sitta kvar dagen efter, eller kanske två dagar till, om jag har otur. Att jag måste sitta med benen rakt och får verkligen inte korsa dem, för då blir det värre. Att jag inte slutar? Jag slutar helt enkelt för att det är mitt sätt att straffa min kropp, för att den inte funkar som den ska. Jag gör det för jag älskar människorna där, för frihetskänslan det ger mig. Men jag hatar att prata om det, för ingen kommer någonsin förstå. Förstå varför jag vill sitta på tunnelbanan, även om det bara är en station, även om det är helt smockat och jag är enligt samhället den som ska stå, kanske till och med erbjuda min plats till andra som behöver den mer än mig. Jag hatar att prata om det för ingen kommer någonsin förstå, förstå den dagliga smärtan och tyngden som beror på min kropp. Jag hatar att prata om det, för jag vill ju bara vara som alla andra.

Likes

Comments