Jag öppnar dörren och ställer mig så jag har huvudet över kanten mot våningssängen i rummet där vi är samlade från nästan alla olika delar i hela Sverige, jag blundar och känner klumpen i halsen försöker pressa sig uppåt, jag har panik. Panik när tiden kryper närmare och att jag faktiskt måste fatta beslut. Beslut som är egoistiska och många kanske känner att jag lämnar dem i sticket. Vilket jag gör, på vissa sätt samtidigt som att det här ska bli MITT år. Året där jag fokuserar på mig själv och lär mig allt om mig själv. Men att lämna allt bakom sig?

Kan jag verkligen göra det?

Vad ska alla tycka om jag gör på det sättet?

Kommer alla finnas kvar när jag är klar med mitt egoår?

Tankarna dunkar i huvudet och gråten är i halsen hela kvällen och jag vill bara hem.

Jag vill hem.

Hem hem hem hem.

Efter två dagar? Hur i hela världen ska det fungera.

Jag känner mig isolerad och ensam trots att jag nästan känner vissa där sedan innan. Det var meningen att jag skulle känna mig lugnare, men allt är bara tvärt om.

Min hjärna känns som en klump och jag kan inte längre tänka klara tankar. Den uppgift jag vanligtvis skulle älska och lägga hela min själ i blir halvdan och jag får inte ut något vettigt på pappret jag skriver på.

Jag gör mig själv besviken redan nu. Jag vet att jag kommer bli besviken när jag får tillbaka det. Tankarna jag kommer att tänka finns redan i mitt medvetande ”varför försökte du inte mer, jag menar där var det ju lätt?”

Jag kastar mig in i bilen och stänger in mig på rummet så fort jag kommer hem. Tankarna om tiden kommer ikapp mig snabbt och jag får panik igen.

”Gud vad dålig dotter jag är, jag tar inte vara på tiden”.

Jag nästan springer ut efter vi ätit middag.

Jag går med farligt högt tempo för min kropp och skippar varje låt i spellistan, det finns ingen låt i listan som kan sätta ord på mina känslor.

Jag bara går och går.

Och vill aldrig att vägen ska ta slut.

Jag bestämmer mig för att ta tag i tankarna och sätter mig ner på en parkbänk framför en av de platser jag uppskattar mest.

Tar upp benen på bänken och lutar huvudet mot dem samtidigt som jag låter klumpen i halsen släppa, jag gråter.

Jag gråter som aldrig förr.

Jag sätter på min favoritlåt och låter den gå om och om igen medan solglasögonens glas döljer mina svullna ögon.

Efter att ha lyssnat på låten kanske tio gånger bestämmer jag mig för att det kanske är dags att gå.

Jag går långsamt, jag gråter och måste tänka så att varje steg blir rätt.

Jag går på en av Stockholms största gator och gråter, fast jag ser blickarna, om det nu var någon som kollad konstigt.

Jag orkar inte ens bry mig, varför ska jag bry mig.

Det här är mitt år.

(tänker inte ens be om ursäkt för hur flummigt detta är)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Ta hand om dig kompis"
Det var det sista han sa när han gav mig en tafatt kram precis innan vi skiljdes åt på centralen. Jag skulle ta tunnelbanan hem och han skulle ta nästa tåg, tåget som tog honom hem till sin lilla trygghet, bort från mig och bort från storstadsbruset.
Jag tror jag gjorde honom osäker, jag såg rakt igenom honom. Jag såg hans osäkerhet, den osäkerhet jag visste att han vilje dölja.
"Ta hand om dig kompis"
Orden ekade i huvudet hela vägen hem.
Kompis, kompis, kompis, kompis.
Ordet blev på mina fem minuter hem det värsta ord jag hört.
Fanfanfan.
Jag vet ju att vi är olika, rena motsatsen.
Det har vi till och med skämtat om, eller vi har skämtat när det har varit något vi har haft gemensamt, som vår musiksmak och hur lite vi bryr oss om våra kompisar.
Saker jag inte ens höll med om, eller ja, han gillade min musik, jag gillade aldrig hans. Och han vet hur mycket mina kompisar betyder för mig.
Så vi hade ingenting gemensamt.
Eller jo, en sak.
Jag gillar det han vill satsa hela sitt liv på, men förutom det är han egentligen allt det jag inte vill ha.
Jag vill uppleva och utmana,
Han vill ha sin trygghet.
Jag vill klara saker själv,
Han är mammas pojke.
Jag vill få bra betyg,
Han nöjer sig med ett godkänt.
Jag tycker Stockholm är för litet och
Han blir rädd för hur stort Stockholm är.
Men trots det blir jag stel i hela kroppen när han rör mig.
Och jag är hans kompis.
Hans jävla kompis.
Ja, jo jag visste ju det egentligen, jag vet för mycket om honom för att det skulle kunna bli något mer och jag vet inte hur det känns.
Jag vet helt ärligt inte.
Det är bäst, det vet jag.
JAG är den som skulle bli sårad.
JAG är den som skulle få offra mina saker, för jag vet att han inte gör sånt.
Han kan inte ge och det vet han själv, men han är en sån som faktist inte bryr sig om sina brister trots att det är lätt att åtgärda.
Jag trodde väl att jag skulle kunna förändra det, förändra honom.
Jo jag fick tillbaka honom till sin bästa kompis, det tycker jag ändå att jag kan ta cred för.
Men det blir nog det enda, jag tror nog att våran historia får sluta där. Sluta där på centralen med ett "ta hand om dig kompis" för det blir nog bäst så.
Eller kanske inte, vad vet jag.








Likes

Comments

Jag tvättar bort alla synder vid ett tangentbord
Gillar nåns foto delar nåns självmord
Måste se en långfilm för att ens somna
Måste få en fucking örfil för att komma
Så jag drömmer om en sommar
Ekon utav nödrop
Letar efter stödord
Hittar inte många
Men spliffen den brinner långsamt
Vårt lilla paradis det börjar bli ett Gomorrah
Och mamma vi e fångar
Jag snubblar på en Tjackis
Han sitter bara ensam
Jag tittar bort och hälsar
Han nickar när jag fortgår
Han e inte tung, han e min bror det var mitt ordspråk
Men skicka mig ett tecken ba nånting jag tro på
Jag fyller dessa dagar med att fylla upp ett tomt hål
Inget hem det är bara nåt ställe vi ställer skor på
Bränner hela filtret
Jag lär mig bara mer
Men jag känner bara mindre

Likes

Comments

Vi har inga ord kvar
Trots att du bytte vischan emot storstan
Känner mig solo
Även om vi bor ihop får jag inte fram en bokstav
Jag trodde nog du var bra skit
Men du är bara skiten som vanligt
All in, men när jag blev star så blev du avis
Jag tänker langa tornados på ditt lagomliv
Så vi ses väl någon annan dag i vinden


Ta tillbaka allt och din Thomas Sabo-ring.
Vi andas destruktivt, fastnat i rutiner efter fem års kris
Vi är resten av livet, vänner i ruiner
Vi är inte ens lika har det visat sig med tiden

Vår kärlek är fittig, nästan autistisk
Vi är flimmer av det som var filmiskt
Vi ropar på vinden, och kräver en insikt
Jag har nog aldrig älskat dig på riktigt

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Du borde gå till psykologen
För gångerna du sårat mig när jag redan mådde dåligt
Borde va brottsligt, spotta i såren
Inte konstigt att du hänger på kåken
Väntar in stormen som kan vända det stilla
Tänker vända min ångest till något jag kan minnas
Vi snackar bara på låtsas, aldrig något bollplank

Vi kommer aldrig långt på måttliga vindar
Vi går på HLR, flagnar bara bort som gammal målarfärg
När jag vill gå på anabola, känna hur det blåser
Dränkas av tårarna, sväva som Jordans

Vår kärlek är fittig, nästan autistisk
Vi är flimmer av det som var filmiskt
Vi ropar på vinden, och kräver en insikt
Jag kommer aldrig älska dig på riktigt

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Ge mig en lätt bris, det är min medicin
Då minns jag vår tid i vinden
Ge mig en lätt bris för det är min medicin
Då minns jag vår tid i vinden

Kommer du tillbaka, kommer du tillbaka, kommer du tillbaka?
För då minns jag vår tid i vinden
Kommer du tillbaka, kommer du tillbaka, kommer du tillbaka?

I en lägenhet på trappa två, det var då du sa det så
Iskallt med tårar längs med kinden
För vi seglar på svarta moln, och jag vet att det kan bli svårt
Så vi ses väl någon annan dag i vinden

Likes

Comments

Jag är helt förkrossad, det känns som någon har rivit ut mitt hjärta för att sedan sätta tillbaka det, men inte helt rätt. Hur kunde det hända? Varför blev det som det blev och varför just de. Livet är så jävla orättvist och det visas så tydligt, de hade ju hela sina liv framför sig.

Likes

Comments

Denhär låten får mig att bli ledsen och glad på samma gång. Fyfannnnn vad bra den är, texten och allt! En av mina favoritlåtar, eller bådas, vet att jag kan tala för båda om denhär<333

Det här är svårt att förklara

kanske inte bara en vanlig låt om min vardag
Toppar och dalar, jag gav dig mitt hjärta
bara rakt ut, hmm det är min dåliga vana
För det blir så ibland, jag vet
det tar tid och jag tror jag vet
Vad vi gjorde för fel, passionerat
men okontrollerat, ha, idioter
Och jag vill bara känna hur det känns
tänka tillbaka bara minnas vår sekvens
Våra stunder vi hade, tankar idéer
din lukt i din nacke, pussar och skrattar

och sista gången vi delade en spliff på balkongen
satt uppe på natten

Och jag minns när jag mådde kasst
du sa jag kan dra vårt last
Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats

Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
Den enda personen som tagit upp min tankekraft
24/7.. Baby Saudade, som en brasse sagt
Och jag trodde jag borde va trygg
vi gör det tillsammans och hon har min rygg
Oh shit vad jag älskar dig
trots att jag knappt visste vad dom orden betydde

Och det vet jag typ inte ens idag
det gick för fort, vi vände blad
från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av
Det bästa sex jag haft i hela mitt liv
jag nästan jag nästan skäms över att säga det högt
ibland så, skippar vi snacket vi bara vet vad vi vill
Det kändes nästan överflödigt och använda rösten, okej

Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion
vi åt och drack & grät och vi skrattade och vi kom ihop
Som bästa vänner som har tagit det till nästa level
där vi bara hoppades men fick se vad som hände

För hon var bäst, försök & överträffa det ja
För hon var bäst, försök & överträffa det ja
För hon var bäst, men kommer aldrig mer tillbaks
För hon, flyger iväg som ett pappersflygplan

Lilla baby jag kan inte stanna kvar
jag fuckar upp ditt organiserade liv
Jag har rappat in en massa pengar
allt du vill kan du få, men ingen trygg framtid
Jag har packat mina saker,
på väg ut från vår lägenhet, men snart är den din
Skulle bara vilja krypa ner i sängen hos dig och
säga förlåt för de blev som det blir

För jag kommer som ett yrväder med ett höganäskrus runt halsen
Och vinner ditt hjärta men flyr iväg
till nästa så fort som jag anar något ansvar

För jag fattar mycket, mycket väl att
hjärtat vid min lösa själ och blodet i mina ådror
kommer från min pappa,
men tänker starta min familj så fort det går dåligt
Det sociala arvet får rätt igen
och det går utöver min bästa vän
Jag älskar dig, så vi kanske kanske kanske syns igen




Likes

Comments

Jag kollar på gamla bilder och jag får en klump i magen för jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde under den perioden. Jag kan se på mina ögon hur förstörd jag var och om jag hade kunnat se mitt hjärta hade jag sett att det var förstört också. Men samtidigt blir jag glad, för jag inser hur mycket bättre allt är nu. Allt är så jävla mycket bättre nu och jag mår bra och de stunderna allt är dåligt är inget i jämförelse hur jag mådde då. Tiden läkte alla sår du lämnade och jag är nästan helt läkt nu.

Likes

Comments

Känner vi fortfarande varandra?

Jag kan inte längre ditt nummer utantill och jag har glömt bort din portkod. Jag vet inte vad du gör just nu, vad du gjorde igår eller vad du gjorde i helgen. Jag vet inte hur det går för dig i skolan eller om du fick det där jobbet på coop. Jag vet inte om du såg klart vår serie eller om du fortfarande sover till tolv på morgonen. Jag vet inte om du fortfarande använder samma parfym eller om du fortfarande har samma frisyr. Jag vet inte om du fortfarande är mörkrädd eller hur du mår. Jag vet inte vad som händer i ditt liv just nu.

Men om jag anstränger mig kan jag komma ihåg hur din röst låter, hur ditt skratt låter och hur dina skämt brukade vara. Jag kan komma ihåg känslan av dina fingrar som smeker min rygg och dina kyssar i min nacke. Jag kan komma ihåg tryggheten jag kände när jag låg på ditt bröst och hur du tittade på mig som någon aldrig gjort förut men jag börjar glömma, det vet jag. Det är inte så självklart som det förut var. Jag måste tänka efter och allt som en gång var du börjar sakta försvinna i små pusselbitar som jag inte kan sätta ihop igen. Och de kommer aldrig kunna sättas ihop igen, för vi blir sakta men säkert främlingar.

Och främlingar känner inte varandra.

Likes

Comments

Vädret gör mig så glad! Kan det ens vara såhär varmt i mars? Sommarkänslor måste ändå vara det bästa som finns. Insåg idag att det är 1 april på lördag, två månader till 1 juni. 2 månader till sena sommarkvällar, bad, picknickar, sol, glada människor, allt! Ahhhh blir så glad av sommaren den här sommaren ska bli bästbästbäst.

Veronicas låtar ger mig sommarkänslor så idag har jag lyssnat massa på henne

Likes

Comments

Jag blir aldrig nöjd, verkligen aldrig.
Jag blickar framåt hela tiden, jag vill inte vara kvar. Söker ständigt förändring. Allt från att kapa av halva mitt hår när jag väntar på att det ska växa ut till att vilja byta ut saker i min närhet som kompisar och platser. Jag är rädd för människor som kan nöja sig med att bo i Stockholm hela sitt liv. Missförstå mig rätt, jag älskar Stockholm, men det är för litet. Jag vill vidga mina vyer, jag vill se nytt och uppleva saker jag aldrig kommer kunna göra i lilla landet lagom. Men trots längtan bort härifrån vet jag inte var min längtan tar slut, jag vet inte var jag kommer bli nöjd. Ändå är jag den som aldrig förväntar mig något, jag väntar mig alltid det värsta för att inte bli besviken, men blir ändå det. Även om jag förväntade mig det värsta. Vad vet jag, det kanske är menat att jag ska vara nöjd? Om det nu är så, är det något dåligt då?

Likes

Comments