Header

Då var dagen här. Lite sjukt ändå. Jag har inte skrivit, tänkte lägga hela den här blogg grejen bakom mig; det var ju bara någon jag gjorde under tiden jag bodde där. Där borta, over there. Men så kom dagen. Idag kom. Klockan slog över till 00.01 och jag insåg - dagen är här. Vet ni vilken dag jag pratar om?

Det har gått ett år. Ett år sedan jag klev av flygplanet, som tog mig hela vägen från Philadelphia, USA, hem till lilla vackra Göteborg. Ett år sedan jag möttes av ett fint, stort, helt underbart gäng människor på Landvetter och livet kändes sådär kluvet. Jag var så glad, så lycklig. Att nu, äntligen var jag hemma igen. Eller "hemma". Jag var hos de personerna jag saknat så mycket i alla fall, oavsett hur hemma jag kände mig.

Och nu har året gått. Jag har gråtit, skrattat, saknat och gått vidare. Jag har insett att jag kanske aldrig skulle åkt tillbaka till Sverige över huvudtaget, för det var så mycket enklare att känna sig hemma i USA än vad det har varit att känna sig hemma här i Sverige igen. Jag har gått från att prata med och om min host familj varje dag; till att inse att det var för jobbigt eller att ingen längre bryr sig om att höra på det så båda samtalen dog ut. Jag lever; ett liv i Göteborg och jag gör det egentligen på ren rutin.

Nej, jag ska inte vara sån. Jag kom in på juristprogrammet. Bara det är en mäktig sak i sig. Jag klaffade av två drömmar på mindre än ett år; bodde i USA och började plugga juridik! Ibland gör jag mig själv så extremt stolt. Så mitt liv här, det suger verkligen inte. Tvärtom - jag har det väldigt bra. Men rent landsmässigt, så önskar jag att jag aldrig hade lämnat USA.

Det finns en del av mig. I mitt lilla lilla hjärta, som alltid kommer vara mer hemma där. En liten bit som alltid kommer älska Jackson och Brooklyn som om de vore mina egna barn. En liten del av mig, som aldrig kommer glömma den delen av mitt liv. Och jag är så glad. Att jag hade det så bra, att jag vet att det alltid kommer vara positiva minnen som lever vidare.

Och nu har det gått ett år. Nu kan jag äntligen åka tillbaka och hälsa på. Jag hade det som ett krav. "Låt det gå ett år Ebba. Annars kommer du åka dit, och aldrig åka hem igen". Så nu har det gått ett år - nu kan jag äntligen åka. Så nu blir det att sätta sig ner med kalendern och börja kolla på när det passar bäst med en resa compare to schoolkalendern!

Ett år, är det inte lite sjukt ändå? Att det har gått så sjukt, sjukt fort. Finner inga ord riktigt. Vet inte om det är nu det är okej att brista?- för ingen förstår nog hur mycket jag saknar det. Eller så ska jag nog försöka njuta lite extra av den här dagen. För tänk på alla som aldrig fick uppleva vad jag fick uppleva. Eller alla de som aldrig ens fick upptäcka snarlikt. Eller alla de som tvekade och aldrig åkte. Tänk alla de jag gick rakt över och tog platsen ifrån när jag hamnade hos familjen Blake. Tänk att jag fick turen att vara med och uppfostra bland de mest magiska barn jag någonsin mött. Tänk att lilla jag - Ebba från Göteborg - fick uppleva allt detta. Ja jag väljer nog att vara glad faktiskt.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

På söndag är det tre veckor. Tre veckor sedan jag klev av flyget på Landvetter och möttes av de underbaraste människorna jag vet. Tre veckor sedan jag kom tillbaka till Sverige, mitt hemland och nu börjar rutinerna flyta på.

Men det finns saker folk inte förstår. Saker ingen berättade för en när man signerade sina papper & valde att åka till USA ett år. Saker jag aldrig trodde jag skulle känna, sakna, saker som jag trodde skulle vara precis likadana, eller saker man bara förväntade sig.

Jag hade den bästa tiden i mitt liv under mitt år i USA. Trots motgångar, saknad och saker man inte alltid förstod sig på, så var det den absolut bästa tiden i mitt liv. Och jag kom att älska hela min hostfamilj mer än vad jag hade förväntat mig. Jag kom att bli så fast vid "mina barn" där, på ett sätt som inte går att förklara.
Jag började älska mig själv, den personen jag blev av att bli så independent, så "vuxen" och jag älskade hur jag lät allt gammalt, tråkigt, gå. Jag älskade hur jag kunde vakna upp själv en morgon, ta bilen och upptäcka en ny stad, på egen hand.
Jag fann nya sätt att älska varje dag, att bli positiv. Att uppskatta livet.
Jag blev lite...amerikansk. Lärde mig dricka starbuckskaffe som man köpte i drivethrough, att bli exalterad av sport på TV, att fira alla högtider lite sådär extra mycket och jag lärde mig att prata engelska, med synonymer & slang och allt vad det innefattar. Det kanske tog ett litet tag, men bara på några få månader fann jag ett nytt liv, en ny umgängeskrets, en ny familj. Och jag visste att det skulle ske, eller man hoppades att det skulle ske, men jag trodde aldrig det skulle bli såhär svårt att vänja av sig från det livet man ändå skapade där borta.

Jag visste redan innan att jag skulle få ett nytt liv, men jag visste aldrig att det skulle bli så svårt att gå tillbaka till mitt gamla.

Missförstå mig inte. Jag älskar att vara tillbaka. Jag valde att inte förlänga av en anledning. Men det är så svårt att förklara och jag tycker det är viktigt för folk att veta, att försöka förstå. Att mitt i all glädje att ha återförenades med sitt svenska jag, så är man kluven över hur mycket man saknar allt det andra, allt det nya man byggt upp.
Jag är medveten om att jag alltid kan åka tillbaka, om tre veckor eller tre år, o jag kommer fortfarande ha människor att träffa. Men det kommer fortfarande aldrig bli samma sak. Jag kommer aldrig igen vara den svenska aupairen. Precis som jag aldrig kommer bli samma tjej som jag var innan jag lämnade Sverige.

Tre veckor har gått & jag börjar komma tillbaka till rutinerna. Letar jobb, jobbar extra. Tränar och sover som jag ska. Pratar på svenska, men ibland tänker jag fortfarande på engelska. Och fast jag är här, och vardagen börjar komma tillbaka, är det första jag tänker på varje morgonen barnen i USA. Och minst en gång varje dag tänker jag på hur det amerikanska kaffet smakar.
Det är de små detaljerna som ingen någonsin kommer att förstå. I alla fall ingen som inte delar samma upplevelse. Och det är okej.

Tre veckor tillbaka i Sverige och på ett ögonblick är allt runtomkring mig som det var innan jag åkte. Människor är inte lika uppspelta över att jag är hemma längre, det är inte nytt längre. Alla andra är tillbaka till sina liv, som de levt nu, hela året. Allt är precis som vanligt.
Förutom jag. Jag kommer aldrig bli som förr.

Och det är jag så glad för.

Likes

Comments

Yes, the day is here. I am offically leaving the US. I will see you soon again.

Likes

Comments

365 dagar. Plus två. 367 dagar. Alla är förbi. Det är över. Jag är inte längre en aupair. Hur galet är det? All den här tiden och nu är det slut...
Har nog aldrig gråtit såhär mycket i hela mitt liv, och lär gråta lika mycket till. Dom här hejdåen som gjorts idag, har varit de svåraste jag gjort. På riktigt. Att se Brooklyn vända sig om och skutta iväg. Att pussa på Jackson en sista gång. Att krama om Diana och Mike. Att få höra hur glada dom är att just jag kom den där dagen för ett år sedan. Jag kan inte förstå att det är slut.

Jag vet att det inte är hejdå för alltid. Jag vet att jag kommer komma tillbaka. Men det kommer fortfarande aldrig bli samma sak. Precis som jag aldrig kommer bli samma person som innan. Jag är en ny, bättre, människa idag. Och det är till stor del tack vare min älskade host familj.
Det finns verkligen inga ord för hur ont det här gör.

Jag såg två av världens finaste barn gå in på dagis idag. Jag krama dom, sa hejdå och jag kommer aldrig glömma den här känslan. Att älska någon såhär mycket som inte varit i mitt liv mer än 365 dagar. 367.

It's time so leave, but it's not goodbye. It's a "I see you later". ❤️

Likes

Comments

Idag är dagen. Ett år i USA. Kan ni förstå eller? Ett helt år har gått sen jag stod på Landvetter, vinkade av familjen och påbörjade mitt livs äventyr. Ett helt år. Det är så galet.

Men ska stanna några extra dagar med familjen så det där snyftande inlägget, det kommer på fredag. Så ja, klockan visar cirka 8.10 och jag har nyss släppt av barnen på dagis. Hade dom från igår eftermiddag, över natten och ska hämta dom på dagis i eftermiddag också. Där emellan ska jag sova. Jackson vaknade 04.45 och ville inte somna om så sen dess har jag vart vaken. Och sov i Brookies rum också så vaknat några gånger under natten, då hon skrattat och pratat med "folk" i sömnen haha!
Så nu ska jag snabbt packa ihop sakerna som ligger på sängen, dra på mig myskläder o hoppa i säng igen i några timmar!
Ha en bra tisdag. Xoxo

Likes

Comments

Nu kommer jag alltid bära med mig en liten del av Palm Desert.
Så nöjd, och stolt, att jag trots nålrädsla la mig ner o gjorde den, utan någon att hålla i handen!! Thanks to Cactus Tattoo Parlor!!!

Likes

Comments

Onsdag kväll. Jisses va tiden flyger förbi. Känns som jag skriver det hela tiden men det är galet hur fort tiden går när man har saker att göra hela tiden. Veckan har bestått av jobb på morgonen och kvällen sen i måndags, med några timmar av mellan passen. På den tiden har jag hunnit packa 1/3 resväskor, slängt saker som inte ska med hem och glott igenom nästan en halv säsong av CSI NY. Ja, jag älskar mina serier.
Mer än så har jag inte gjort faktiskt. Vaknade idag och mådde tacksamt mycket bättre än resterande dagar, kan äntligen andas genom näsan igen, så imorgon ska jag försöka pallra mig till gymmet.
Näst sista arbetspasset för veckan imon, är ju ledig lördag-söndag, och det ska bli skönt med lite sovmorgon. Har även tatuering bokad, en lunch med flickorna, ett go-away party/häng för att säga hejdå till de grabbar jag träffat under året o även en sleepover at Jeanettes. Ja, tiden går fort men sen har jag ju varje timme uppbokad också haha!
Kan inte riktigt förstå att det idag är 9 dagar kvar tills jag lämnar familjen. Hemskt. Riktigt hemskt. Ta hand om er. Xoxo

Likes

Comments

Sunday already, and this day is almost gone too. What happened with this week?

Well, since last time I wrote, nothing has really happened. The entire family over here has been sick, one at the time and I got the bad luck to get a cold, a bad one. So Friday, when I was suppose to work two shifts, I only had energy to work 5 hours. Another nice lady came and took care of the kids, while I went to bed at 7pm and slept until the next morning; well rested and a little bit less cold hehe ;)

So, I haven't really been doing much this week. Had a coffee with a friend today, helped Di with some shredding and went to the grocery store. I have also tried my best to pack up a few stuff; isn't is kind of crazy that I am leaving in less than 2 weeks?

On the day today, in three weeks, I will be "home" again, in Sweden, back to the old life. Three weeks, included my 9 days of travel before I go back. That is so crazy. I can't believe how fast the time has just passed by. So, I guess I'm not that sad that I am working between 8-10 hours Monday-Friday next week, because I want to spend as much time as I can with the kids now anyway.

So tomorrow a long shift is waiting, and hopefully little Jack is feeling better. Poor guy has a really bad cold himself :( And if I feel better, I might pop by the gym when I am done working, get some energy and thoughts out of my head. I really hope you had a great week y'all.
xoxo

(märkte inte ens att jag skrev på engelska förens nu.... galet?!)

Likes

Comments

Onsdag, och första dagen av min tiodagars-arbetsvecka. Idag har dagen gått ganska fort, för det har inte varit en lugn sekund. Varit på barn museum med båda barnen, åkt o handlat mat och nu sover Brooklyn och förhoppningsvis somnar jack snart, så jag kan sätta mig ner och bara andas för en sekund.
Diana har blivit sjuk också, så igår fick jag hoppa in och jobba två timmar, & ska även sova i Jacks rum inatt så jag kan ta honom om han vaknar under natten. Hoppas verkligen Diana och Mike ger mig en annan dag ledigt, som tack haha. Menmen, inte många dagar kvar nu så egentligen tar jag bara vara på varje minut med barnen nu.
Ikväll blir det barnbio med Brookie som aupairmöte också, det ska bli super mysigt. Nu känna det mest som jag bara skriver utan att riktigt ha något att skriva haha! Dagarna flyger förbi nu. Har börjat packa mina saker, bokat tatueringstid och planerar mot hejdå-party för fullt. Nu åker jag snart. Så galet.
Take care. Xoxo

Likes

Comments

haha förlåt!!! Glömmer av att blogga nu när tiden flyger förbi. Just nu ligger jag i sängen efter en lång arbetsdag. Imorgon, söndag, väntar 10 timmar jobb och sedan blir det bio med Laboom. En sista dejt typ innan hon ska bege sig härifrån.
Åkte även och köpte en till resväska idag, får inte hem alla mina saker i en haha! Kostade mig $14, köpte den på en thrift shop, så jag är glad hehe! Nu börjar dagarna gå snabbt känner jag, nere på 29 dagar innan hemgång och 17 med familjen, så tar vara på varje minut jag kan. Därför bloggandet går segt. Men lovar att försöka bli bättre med att skriva om allt som sker nu på slutet...
Dags att sova. Ingen sovmorgon för mig imorgon inte haha!!! Xoxo

Likes

Comments