View tracker

Det har alltid legat en skam kring all sorts psykisk ohälsa, då psykisk ohälsa varit något som slitit ut en stor del av min barndom. 

Och jag har på något vis haft det i ryggraden att tiga, som en reflex att ducka eller ta skydd när någon slår efter en. Det tog helt enkelt stopp i halsgropen av en fet klump fylld med ångest och skam som hindrade varenda ord om döden & dess tankar från att lämna min kropp.

I höstas, två veckor in på första året som gymnasielev, som skulle i min värld bli en ny start på livet, (klyschig tonåring) så kraschade jag. Då hade jag varit deprimerad i mer än sex månader utan varken diagnos eller medicinering.Jag påbörjade omgående medicineras med antidepressiva utan några som helst resultat. 

Samtidigt som jag slet som ett djur med att komma in i nya klassen och lära känna nya människor så skulle jag bygga upp mig själv efter år av mobbning och trakasserier av männskor nära mig, men även av mig själv.

Det funkade helt enkelt inte och mindre än 5 veckor efter skolstarten blev jag inlagd. Vad som hände där går jag inte in på, det är jag inte (och kanske jag aldrig kommer vara) modig nog eller redo att skriva här. Mycket av de 3 månader jag var inlagd minns jag inte heller helt ärligt. 

 Jag minns att jag vägrade öppna mig, jag vägrade berätta vad jag kände och hur jag mådde. Jag vägrade förklara hur total tomhet kändes. För INGEN skulle förstå mig, för ingen kunde känna så som jag. Det visste jag.

En av sköterskorna på avdelningen fick mig en morgon att skriva ner några få meningar eftersom hon visste att jag hade lättare att skriva än att tala. Jag började skriva om tomheten, om mörkret och hopplösheten. 

I dagar satt jag i parken utanför avdelningen och bara skrev. Det mesta delade jag inte med mig av till någon mer än mig själv och det har jag fortfarande inte gjort.


De där första meningarna som den sköterskan fick mig att skriva tror jag räddade mig helt ärligt. För hade jag inte börjat skriva hade jag aldrig börjat prata om det. Och när jag väl började prata om det, så började det sakta vända för mig. 


Även om jag inte kan kontrollera dessa perioder av depression så vet jag att just att prata om det, är det bästa jag kan göra. Inte för någon annan, bara för mig. För den psykologen som jag talade med var inte beroende av mig, det var inte han som behövde dras ut från det oändliga mörkret. Det var jag. Hur kränkt jag än kände mig från de psykologer och läkare som hade ansvaret för min behandling under de tre månaderna så var jag tvungen att svälja allt det. För att prata om det var min enda väg ut från avdelningen.

Det ser så tragiskt ut att skriva att avdelningens helvete och hur de behandlade mig var det som fick mig att kämpa, men det var just det. Jag har aldrig varit så arg som jag var vissa perioder under de tre månaderna, jag har aldrig skrikit så mycket eller varit så aggrevis som jag var då. Den ilskan som skapades mot dom var det som fick mig att känna igen, jag kände ilska och jag började känna sorg igen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Denna blogg är till för att visa att det är okej att ha tankar som inte är i närheten av det som klassas som okej i dagens samhälle. För att ha en sida där jag står för att det är okej att må dålig.Där jag ger mig själv chansen att visa alla runt om att man kan vara en helt vanlig tonåring hur ovanlig man än är.

Jag ville endast inleda med en kort presentation, ge dig ett kanske väldigt oklart,men förhoppningsvis ett intressant första intryck av vad jag har att erbjuda. Även om denna blogg är till för att dela med mig av mina tankar, vilket ofta kan bli väldigt tungt för många så vill jag inte att detta ska bli något negativt. Det finns så mycket mer än psyisk ohälsa med i bilden hos en tonåring, faktiskt hos vilken sjuk människa som helst.

Jag brinner för kriminologi och älskar mode, jag umgås med vänner, jag reser och jobbar extra. Jag lovar att det finns många likheter mellan oss, det handlar bara om att våga prata om vad som gör oss så olika, för ju mer vi visar att det är okej att må dåligt, desto mer hjälper vi varandra för att tillslut må bra igen

Likes

Comments

 
Jag har sedan barnsben varit den med stora drömmar, drömmar som enligt mig inte är orealistiska någonstans. Även om jag hört många gånger att flytta ensam till Australien är något som är orealistisk, tror jag starkt på att ingen någonsin ska få mig att tvivla på mina drömmar. Långa perioder tvivlar jag på min framtid, men mina drömmar är alltid tydliga, jag ska dit och jag ska upptäcka detta land och resten av de vackra länder denna jord har att erbjuda mig. 
 
 
 

Likes

Comments