Header

Hejhallå alla fina!

Ääääntligen kommer det vara genuint roligt att blogga, för jag har skaffat mig en ordentlig kamera!
Eftersom inredning är mitt stora intresse i livet och därav det jag helst delar med mig av, så är det ju mycket roligare om man kan göra det med snajdiga bilder!! Så här kommer ett litet smakprov.


PEACE


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag har inte helt bestämt mig över vad jag tycker om det här med bloggandet egentligen. Jag är väldigt delad i mina egna åsikter angående detta. Häromdagen raderade jag mitt facebookkonto, av flera olika anledningar. För det första tycker jag inte att det gav mig något, man var inte och strökollade lite då och då. Tillslut hade jag kvar kontot mest för att kunna nå folk. Och då lyfter jag hellre telefonen och ringer, så jag får en mer personlig och äkta kontakt till mina nära.
För det andra så vet jag inte vad jag tycker om den sortens offentlighet heller, jag vet inte vad det ger?

Det är därför jag har så svårt att bestämma mig för det här med bloggandet. Eftersom jag aldrig kommer bli någon stor bloggare som blir känd eller tjänar pengar på mitt skrivande, så undrar jag ibland om jag vill lägga ut mitt liv till offentligheten såhär? Med alla sociala medier som finns, så kanske man borde värna mer om sin privata sfär? Så jag ville fråga mig själv varför jag nu ska göra det. Jag vill inte göra något som jag inte står för eller går in för till 100%.

Och jag har bestämt mig för att göra det för min egen skull. För att jag alltid har älskat att skriva, men tappat bort mig lite där. Jag vill få tillbaka min skrivarglöd. Men också för att kunna gå tillbaka och minnas, se tillbaka på hur vi hade det. Det är ett smidigt sätt att spara minnen på!

Jag har ju också min stora passion för inredning, och jag tycker att det är ännu roligare när jag får fota och dela med mig. Det blir roligare för mig själv med, att se det konkret i bild och se hur vår stil ändras med tiden.

Sedan jag klev in i mammarollen har jag även börjat brinna mer för samhällsfrågor och med min depression i bagaget, så känns det som att jag kan ha en del vettiga saker att dela med mig av.

Nu kommer ju familjen alltid att vara prio ett för mig, bloggandet eller cybervärlden får aldrig gå före. Men jag ska skriva så ofta jag kan, vill och orkar! :)


Peace

Likes

Comments

Hemma igen efter en toppenhelg i stugan. Ikväll ska vi bara mysa och ladda batterierna inför ännu en vecka med jobb för pappan, och doppyssel för mig & Elton. Bakning står på agendan, för vår del. Men det kan vara lättare sagt än gjort att få till med en liten bebis😅

Likes

Comments

Idag tog jag och Elton en promenad till Jakobs jobb för att möta upp honom efter jobbet. Sen gick vi en sväng, lilla familjen. Så stolt man känner sig när man går på stadens gator med det dyrbaraste och finaste man kan ha, en alldeles egen liten familj!

När vi kom hem och in i värmen igen, så värmde vi glögg och hade bakverkstad. En riktig mysdag har vi haft.

Likes

Comments

Idag har vi haft en produktiv första advent. Vi tog en sväng till kyrkogården och gjorde fint på pappas & farfars gravar. Sen åkte vi med farmor för storhandling, och vi fick köpt det sista till Eltons dop 👍🏻👍🏻

I fredags fick jag en liten adventspresent av min älskling, kommer användas flitigt nu i juletid. Så galet fina glögg"koppar".😍

Här har jag två prinsar bredvid mig som trivs väldigt bra att sova i varandras sällskap! Det är svårt att vänja Elton vid spjälsängen när man ser detta🙄😍 Vilket band dessa två har alltså, far & son❤️

Likes

Comments

Upprepade gånger har jag fått höra att jag är "lyckligt lottad" som fick ett kejsarsnitt och slapp föda vaginalt. Jag har bara hållt god min och bitit mig i läppen vid dessa tillfällen. För under de omständigheterna som jag fick ett kejsarsnitt, är man lyckligt lottad om man slipper! Min största skräck inför förlossningen var att det skulle bli ett akut kejsarsnitt, för det är ju ett tecken på att allt inte går som det ska. Och jag fick ju gå igenom precis samma process som de med vaginalförlossning. Jag fick gå igenom ett långt värkarbete och kämpa länge innan detta beslut togs.

Dessutom vet man att en naturlig förlossning på alla sätt är bättre för både mor och barn. Ett kejsarsnitt är ett stort och riskfyllt ingrepp. Som innebär lång återhämtning och större smärta efteråt.

Så jag tar faktiskt illa upp och blir ledsen när jag får höra att jag hade sån tur som slapp föda vaginalt. För det var ju min dröm, att få föra honom till världen med min egen styrka och kraft. Men sen har ju naturen sin egen vilja ibland. Jag tycker bara att folk som tänker att man har tur om man får ett kejsarsnitt, de ska tänka om. Det är stor skillnad på ett planerat och ett akut kejsarsnitt. Detta var inte något jag ville, utan helt tvärtom. Det här innebar en oerhört stor rädsla för både mig och Jakob, när jag rullades iväg till operationen. Efter att ha kämpat med värkar i så många dagar, så blir det en chock när det blir såhär.

Nu är jag är ju naturligtvis otroligt glad över att detta alternativ finns, så att man kunde rädda livet på både honom och mig. Men dessa omständigheter är inga jag önskar någon ska behöva vara med om. Sen är ju en förlossning aldrig den andra lik. Och jag vet att de finns dem med oerhörd förlossningsrädsla, som vill ha ett planerat kejsarsnitt. Men jag tillhör inte den kategorin. Så nej, jag känner mig inte lyckligt lottad som fick gå igenom det här. Eftersom detta blev ett slags trauma för mig. När jag var gravid var jag inte alls rädd för att föda, men tack vare denna dramatiska förlossning med kejsarsnitt som utgång, har jag faktiskt utvecklat en rädsla inför nästa gång. Jag är livrädd över att behöva gå igenom samma sak igen. Så det är klart det känns när kvinnor som haft helt vanliga förlossningar utan komplikationer, säger att jag ska vara glad att det blev som det blev. Jag har hellre ont i min "fiffi" ett tag, än att behöva gå igenom den rädslan vi fick va med om, en gång till.

Likes

Comments

Idag blir vår älskling en månad, och det firade vi med att ta en frukost ute på stan. Jag fick även en liten present av min stora älskling, en berlock av ett E till mitt "Thomas Sabo" armband.
Det blev också lite shopping till hemmet, var årstid har sin färg tycker jag. Så nu tar vi bort det rosa och somriga, och in med varma färger.

Likes

Comments

Till kvällen blev det en promenad bort till kyrkogården för att sätta ljus på Jakobs farföräldrars grav. Och nu blir det kvällsmys framför film. Livet som småbarnsföräldrar är lättare än man kunde tro :D Speciellt när man fått en sån här snäll kille, då flyter vardagen på!

Likes

Comments

Hej igen trogna läsare! Som ni kanske förstår så har inte bloggen varit prio ett sedan våran lilla prins kom till oss. Men nu ska jag försöka mig på en förlossningsberättelse från våra fyra kämpiga dagar.

Det hela började söndagen 25 september vid niotiden på kvällen. En stor del av slemproppen gick när jag skulle kissa innan läggdags. Sedan började värkarna vid ca 2 på natten, Jakob som börjar jobba 4 på morgonen åkte och jobbade eftersom det var så långt mellan värkarna. Det blev en jobbig dag för honom som bara väntade på att jag skulle ringa hem honom, men icke... Det fortsatte med oregelbundna värkar. Jag försökte med allt kändes det som, försökte gå och hålla mig upprätt så mycket som möjligt så att trycket neråt kunde få igång det på riktigt. Men timmarna gick och det gjorde bara ondare och ondare, men det blev fortfarande inte regelbundet.

Hela måndagen och tisdagen gick, men värkarna blev inte tätare...

Magen till vänster är utan en värk och magen till höger är under en värk, hahah lite skillnad!

Efter att ha kämpat i nästan tre dagar utan framgång åkte vi natten till onsdagen ner till förlossningen för att få en s.k. "sovdos", alltså en mix av piller som skulle stanna av det hela lite, så jag kunde få slappna av och sova. Det funkade väl lite sådär, jag fick sova var 20e minut i alla fall. För då hade värkarna börjat bli regelbundna. På onsdagsmorgonen kom en blödning när jag gick på toan, och resten av slemproppen. Vi ringde förlossningen och de ville att vi skulle komma ner. Vi packade bilen men var inställda på att bli hemskickade igen eftersom det var så pass lång mellan värkarna, jag hade ca 2 på 10 minuter. Vi blev inskrivna 10:40 på morgonen och väl där så sattes ett CTG, som mäter värkarnas styrka och registrerar barnets hjärtverksamhet. När jag låg där i sjukhussängen, trött och matt och kämpade mig genom en värk så var plötsligt hela rummet fullt av folk. Det var läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och gud vet vad. Då var nämligen hjärtljuden som ska vara på ca 120-150 nere på 50-70. De vände på mig och grejade, men de antog att ctg't hade hamnat konstigt så det mätte min puls istället för bebisens, för helt plötsligt så var de ju uppe i normalt igen. Sen kom nästa värk och det blev likadant igen, och så fortsatte det så. 12:29 sätts en "skalpelektrod" på bebisens huvud istället så att man inte kan mista hans puls för min. För att göra det behövde de spräcka hål på vattnet, så då visste vi att vi äntligen kommer vi komma härifrån med en bebis! Och när vattnet väl gått blev värkarna både tätare och intensivare, så 13:01 får jag bekanta mig med den omtalade lustgasen!


Men glädjen byttes snart ut mot oro, för när denna "mätare" väl var på plats och jag fick en ny värk, så såg man att det var hans hjärtljud som gick ner så kraftigt. De provade att ha mig i olika ställningar för att lätta på trycket i magen. Och så blev det varje gång en värk kom, hans hjärtljud gick ner, rummet fylldes av läkare och barnmorskor som slängde mig hit och dit för att ändra trycket snabbt. Läkaren fick också ta blodprover från hans huvud då och då för att se hur han mådde.

Timmarna gick och såhär höll det på. 16:28 fick jag ryggmärgsbedövning som jag var starkt emot, men de insisterade mer eller mindre. Dock hjälper den inte för fem öre...Istället börjar jag kräkas i samband med en värk och fosterljuden sjunker kraftigt. De sätter en ny ryggbedövning men den tar inte heller...

18:49 är jag öppen 8cm och det kändes som att, nu är det äntligen nära. Men ack så fel vi hade, för vi fick kämpa i ytterligare 5 timmar utan att öppnas något mer, trots 5 värkar på 10 minuter.

Såhär snygg kan man va när man haft ont i 4 lååånga dagar.

01:03 beslutades det att det fick bli ett akut kejsarsnitt, för varken han eller jag skulle orka så mycket mer. Aldrig har jag varit så livrädd och lättad på samma gång som då, för ett kejsarsnitt ingick ju liksom inte i planen. Men när klockan slog 01:14 var all oro och all värk som bortblåst, för då får vi äntligen höra det skrik som vi så länge väntat på. Allt brast för både mig och Jakob, och vi kunde aldrig varit lyckligare!


2850 gram vägde du och du var 48cm lång. En liten kille som numera har den största platsen i mammas och pappas hjärtan!


Likes

Comments

Jakob och jag har fått låna en kamera av hans syster, till förlossningen. Så jag går loss på att lära mig den nu🤗😄 Mycket roligare att blogga när man kan ta fina bilder med!

Hade även lite bakverkstad idag, gör så mycket jag orkar/kan för att få dagarna att gå!

Likes

Comments

Instagram@alinajouline

  • Blogkeen
  • Nouw