Halllå! 😊

Det blir inte så många inlägg här, men när jag känner att det är något viktigt jag vill få fram så skriver jag helt enkelt.

Något jag tycker är helt sinnessjukt är hur vi behandlas. Det är endel jag snackar med som har psykisk ohälsa samt att jag själv lider av det och hur i helvete behandlas vi egentligen?
Det är så sällan vi kollar vart vi står idag, hur långt vi har lyckats och hur starka vi egentligen har varit som har tagit oss hit vi är idag.
När vi har möten, när vi jobbar, när vi går i skolan, när vi inte klarar av att göra någonting utav det, när vi folk ser att vi mår dåligt så får vi ofta höra att vi inte kommer klara saker. Vi får ofta höra att vi som lider av psykisk ohälsa ofta inte kommer lyckas med saker och ting och varför är det såhär? VARFÖR?!
Varför får vi inte peppning innan vi bottnar och varför får vi inte tillräckligt med stöttning? Det är viktigt med kärlek och folk som står kvar trots motgångar, det är viktigt att folk påminner oss extra mycket om att vi är duktiga, att vi är bra och vi är tillräckliga som människor. När vi har lyckats med något, PEPPA och GLÄDJS för våran skull!
När vi lyckas klara 1 sak kan vara allt vi vill begära. När vi lyckas med något litet så är det som att vi är på toppen.
Våra huvuden är igång hela tiden med massor av tankar och tankarna kan spridas till ångest och ångest leder till panik och när vi har panik minns vi sällan vad som hände för stunden. Vi har ofta ofta dålig magkänsla och känner oss dåliga, att vi inte duger.
Det är många som får känslan av att vi inte orkar leva, att vi inte orkar gå upp ur sängen och därför är det så viktigt att från morgonen redan får en peppning! och varför inte ett fint sms som '' ha en bra dag nu, glöm inte att du är stark''. Vi uppskattar det som fan bara att vi inte alltid orkar visa det. Men när vi har kraften till att orka visa eller berätta hur viktigt du är som är med oss och krigar, TA ÅT DIG, för det kan ha varit jätte ansträngande att orkar skriva eller säga det och det är inte för att vi inte vill eller inte orkar. Utan det är för alla våra känslor går åt när vi mår dåligt. När vi försöker visa hur viktigt du är för oss så menar vi det verkligen.

Det jag vill få fram av detta är att vi får kämpa ihop, att vi aldrig lämnar någon åt sidan och att det är så himla viktigt att peppa varandra. Att vi påminner varandra om hur bra och värdefulla vi är. Vi är bra och VI är tillräckliga.

// kram Leo 💗









Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Hej mina fina läsare!
Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Så vi kör på ett blogginlägg nu!

Varför backar vi när vi får reda på att någon lider av fysisk eller psykisk ohälsa?
Något jag inte riktigt har förstått är varför folk backar? Beror det på att ni är rädda för att göra fel? Beror det kanske på att ni är rädda för att ni ska må dåligt själva? beror det på att ni inte vill bära andras problem?

​Om det beror på att ni är rädda för att göra fel, tänk inte så. Personen till fråga är mer tacksam än vad du någonsin kommer att ana. Att bara ha en person att vända sig till betyder mer än vad du någonsin kommer att tro. Du har alltså funnits till och lyssnat, när personen till fråga kanske aldrig har varit med om det innan.

Skulle det bero på att ni är rädda för att ni själva ska må dåligt på grund av att ni finns till, säg då till på ett vänligt sätt som ex. '' Jag ber om ursäkt, men för tillfälligt klarar inte jag av att bära på både dina och mina ''problem'' samtidigt. Jag skulle vilja det, men är inte så stark för tillfälligt. '' Var bara ärliga hela tiden. Ni kommer så långt på det. ​Visst, det kanske gör ont till en början att få höra sanningen. Men det är ju bättre de, än att ni skulle dra en vit lögn och sen bara dra.

​​​​
​Om det skulle bero på att ni inte vill bära på andras problem, snälla tänk om. För att du finns till och lyssnar, behöver inte betyda att du ska gå runt och gro över hur en annan person mår. Visst, det gör man automatiskt då. Men tänk exempelvis, du har kanske räddat livet på en människa. Det är så många i dagens läge som man egentligen inte vet om, som man kanske inte ser på utåt som person, att den faktiskt lider av antingen fysisk eller psykisk ohälsa. Kanske har personen till fråga varit med om något som du aldrig skulle kunna föreställa att en person har varit med om. Kanske har personen aldrig vågat öppna sig så som den gör för dig.
Det handlar bara om att sträcka ut en hand till någon som behöver det.
Det betyder så otroligt mycket mer än vad folk tror.
Vi måste lära oss att acceptera varandra, att de inte är något fel med att ha sin bakgrund.
Vi alla är så fina och underbara på vårat egna sätt att vara som person.

Sträck ut en extra hand och visa att man inte behöver kömpa ensam. Var en god människa. Lova mig det.
Ta hand om er!







Likes

Comments

Hej mina läsare!
Jag har insett att jag trivs mycket bättre med äldre sällskap runt om mig. Jag har insett att jag faktiskt trivs på ett ställe nu som jag inte har gjort de senaste 6 åren i skolan. Förr var jag hela tiden rädd över att jag förmodligen inte kommer ha någon att äta med på lunchen, jag kanske inte har någon att umgås med på rasten, folk kommer kolla på mig och tro jag är dum i huvudet för att folk inte har kunnat acceptera mig och mina val.
Men nu har jag kommit i sikt med att jag trivs som fasen på den praktik platsen jag är på idag. Det känns så otroligt skönt. Att äntligen kunna gå till ett ställe där man trivs och att inte folk kollar snett, stöter utanför eller att vara orolig över vem man ska käka med. För dit kommer alltid någon och de är har en schysst attityd och bemöter mig jätte bra. Att äntligen börjar komma rätt, de känns så otroligt bra.

Hoppas ni har haft en minst lika bra dag ni också. kramis



Likes

Comments

Hallådär mina fina läsare!
Nu var det längesedan jag gjorde ett inlägg här igen. Eller det brukar åtminstone bli väldigt mycket uppehåll mellan inläggen jag gör.

Mina dagar det senaste har varit riktigt tuffa. Väldigt tuffa angående min kropp.
Som sagt, det är inte lätt att vara personen som är född i fel kropp. Vissa dagar är kämpigare än andra. Det tar så mycket energi av ens vardag när man hela tiden måste vända på sitt tänkande. Men man får se det positiva i det hela. Tänk hur jävulens stark man blir när ens dag är slut och man ska gå och lägga sig. Då har man klarat av ytliggare en dag.

Men på tal om det roliga nu! Jag har träffat min fina vän idag och det var så otroligt roligt att träffa henne. Det är inte så ofta vi träffas. För bara några månader sedan så träffades vi varje dag, men nu är det mer att vi träffas varannan vecka eller någon gång varje vecka. Så det är inte alls ofta jämfört med vad vi brukade göra. Så det var riktigt mysigt att spendera lite tid med henne. Dessutom är hon min vapendragare. Det måste jag skryta lite om. hihi

Ikväll har jag även haft lite egen tid då jag har ställt mig och gjort vofflor, lyssnat på musik och bara njutit av lugnet. Det kan behövas det med ibland!

Men ni får ha det så bra så hörs vi snart igen.

Kram Leo.

Ps.. ska försöka lyckas få med bilder i detta inlägg. Så vi får se hur det går. haha.























Likes

Comments

Hallådär allihopa!

Tror det var förra veckan då vi skulle ha uppropning om vilka som var i aulan och jag hade helt glömt bort vad mitt födelsenamn var. Jag var inte beredd på att de skulle säga mitt födelsenamn, utan att de skulle säga mitt namn jag faktiskt har, som är Leo Lindström.
När dem hade ropat upp ett antal elever och att de sedan kom till mig. Så var jag tvungen att fråga mina polare jag satt med under tiden vi blev placerade i grupper,
'' är det mig dom menar? Eller finns det någon mer som '' heter '' så ?''
jag blev helt i chock och visste inte ens att det var jag. För det är ju inte mig dom egentligen ropar upp. Utan de är ett namn som inte finns i mitt huvud, som inte är jag.

Att de kan gå så långt egentligen. Man vill inte vara den som man föddes till, man vill inte ha kvar på papper de födelsenamn mina föräldrar faktiskt har döpt mig till. Detta skrämmer mig fortfarande idag, att jag inte visste om att dem menade mig. De SKRÄMMER mig.

Ha det bra mina läsare!/ Leo






Likes

Comments

hur fungerar ångest? Det är ett svårt svar på den frågan.
Men för mig fungerar det så att, jag blir varm i hela kroppen, oändligt varm, får svettningar, börjar skaka och sedan fryser jag. Under stunden då jag får min panikångest, börjar pulsen gå upp i högvarv och man vet inte riktigt vad som händer under tiden. Det känns som man lika gärna kan lägga sig ner och vissa (jag med) kan tro att man ska dö.
Jag vissa gånger får svårt att hantera detta och kan häva ur mig att '' jag orkar inte detta. De blir för mycket*



Men eftersom att jag har stridit med denna kamp dagligen av slutet på femman så börjar man vänja sig. Man förstår att, ja, nu kommer ångesten och man måste försöka kämpa sig i genom den.
Men när den kommer, tycker jag själv att det är väldigt viktigt att man har folk runt om sig som finns där och stöttar på någotvis.



Visst folk som inte har denna kamp med sig varje dag eller någon gång ibland, kan oftast bli schygga eller rädda. Men en sak som jag kan rekommendera om.
Bli inte det. Ta det lugnt. Fråga personen vad som pågår. Ibland kan det vara skönt med en kram eller några stärkande ord.
Att få höra i en sådan stund '' du är stark'' det betyder massor, eller om du själv inte varit med om detta, att du kan säga:
'' du är bra. Jag har själv inte varit med om detta, så kanske inte direkt förstå känslan över hur detta fungerar. Men jag är imponerad över hur du kämpar''.



Men det du säger är viktigt att du menar eller kommer från hjärtat.. För annars är det ingen ide att du öppnar munnen.
Folk som är med om detta. Tar åt sig av varje ord du säger.



Tack för mig!.
Kände att jag behövde skriva av mig om detta och jag tycker det kan vara viktigt för folk att förstå sig på eller åtminstone ta in det.




/ Leo













Likes

Comments

Hej mina läsare! 😊

Det var ett tag sen sist. Det var säkert någon eller några månader sedan. Har faktiskt inte kikat mitt gamla inlägg än.  Så jag vet inte riktigt.
Men i detta inlägg tänkte jag faktiskt förklara för er, varför jag har kommit fram till att bli kallad för Lelle.

Det var en början med att komma ut ​att jag faktiskt är trans. Mitt efternamn är Lindström och frågade en
'' lärare'' vad hon tyckte jag skulle kalla mig, för jag ville ju inte att det skulle luta åt något som har med en tjej att göra och Lelle har ju inte direkt med ett tjej namn att göra. Antar jag eller? Lelle har jag för mig är ett smeknamn till namnet Lennart. (något jag fick reda på i efterhand. haha)
Men '' läraren'' som jag hade frågade även innan, ifall det är så att jag vill vara '' killig'' av mig. Eftersom att '' jag '' eller så kallade min tvilling syster nyss hade klippt av sig sitt långa hår. Då beslöt jag mig direkt och sa, JA. Jag ska vara killen i förhållande. Med ett rådanade ansikte.
Så, så ligger det till!

(måste erkänna att jag inte är särskilt bra på avslut. Men hoppas ni förstod i alla fall.)

Det namn jag ska ändra till när jag får chansen att göra det, alltså om ca 10 månader är, Leo. Ett namn jag älskar och det känns som jag. Eller det är jag. Jag heter Leo Lindström.
Mitt födelsenamn är inte jag. Det är som sagt min tvilling syster.  Så nu vet ni det också.


Så nu fick jag detta sagt också.
Detta kanske blev lite rörigt och så. Men det bror på att jag har ont om tid. Men tack för att ni tog er tid till att läsa det. Ta hand om er. Kram.

/ Leo.

Likes

Comments

Ni vet när man bråkar, saker man lovat blir annorlunda, saker som man inte trodde om en person blir tvärtemot och allt blir totalt kaos och man blir så sårad längst innerst.
Det var för ca 2 veckor sedan, då det blev ett j-vla liv i skolan. Jag hade tydligen betett mig illa, råkat svära utan att tänka mig för och allt sånt där. Men jag hade försökt behärskat mig, även om jag inte mådde så jädrans bra.
Vi hade ett "snack" som inte var ett snack, utan ett samtal då det var fyra personer som skällde ut mig. Jag frågade vad felet jag hade gjort var, men det skulle jag ha vetat själv. Jag sa som det var, att jag förstod inte hela grejen med att jag fick denna utskällningen och jag hade försökt att tänka mig för som bara den. Men det hjälptes inte. För fel hade jag gjort.
Men det är inte detta jag vill komma fram till, utan det är en sak jag ska berätta nu.

Jag fick höra detta/denna grej gång på gång, på mindre än en halvtimma, flera gånger. Jag fick höra att dom inte skulle säga detta namn om inte jag började sköta mig. Jag fick höra det så jäkla många gånger, så jag gick isär och var förstörd sen Torsdags på den veckan och hela helgen och det känns tyvärr än idag.
Men det dem hade sagt var: " jag kommer inte säga LELLE, om inte du börjar skärpa dig här i skolan" Och " vad är felet på att säga Amanda och att säga Limpan, lelle, lindström"
Jag gick av. Precis mitt  i tur.

Jag hade förklarat för dom så många gånger innan och förklarade dagligen, att kalla mig Lelle istället för Amanda. För Amanda existerar inte i mitt huvud. Det finns ingen som heter Amanda hos mig, det finns bara en person som heter Leo Lelle Lindström. Och det är JAG.

Inte mer med det. Så sa dom att jag skulle höra av mig om det var något mer jag ville från den dagen. Men inte hörde jag av mig på flera dagar. Och har fortfarande svårt att bemöta lärarna som sårade mig så grovt inombords. Det var som knivar som högg in rakt i hjärtat.

Förlåt för att det blev ett inlägg som var mycket negativt. Men var bara tvungen att skriva av mig lite snabbt nu innan nästa lektion börjar. Det blev en lättnad inombords.


Likes

Comments

Hej. Idag ska jag berätta en sak som  är väldigt känsligt och för jobbigt i dagens läge att komma ut med.

Jag har försökt att komma ut med det mer och mer, eftersom att det ska kännas lättare för mig i vardagen och trivas och kunna komma ut bland folk.
Folk kanske har märkt redan nu under det senaste året, att jag hellre klär mig som en kille och inte tjej och det är för att jag har mod nog, att verkligen visa vem jag är.
Jag är som sagt född i fel kropp och det är inte lätt att hantera sånt. Varje gång jag kliver in i duschen exempelvis och ser att jag faktiskt har former på min övre del av kroppen, gör det ont. Hur skulle det kanske kännas för dig, om du var i en sådan situation? Jag tror inte alls att det skulle vara så lätt för dig.
Att i dagens läge man måste kämpa för att visa vad man vill och vem man faktiskt är. Man måste våga gå ut, ta ett extra steg och verkligen visa vad man går för. Det är inte lätt. Det är faktiskt inte det.
Så visa respekt. Jag ber er. Visa.Visa respekt för folk som faktiskt vill och behöver er stöttning. Tack för mig.

Likes

Comments

Hej hopp alla läsare.
Sitter nu i skolan och väntar in nästa lektion som börjar tio och känner inte alls för att sitta kvar här på högelid skolan. Eftersom att jag vet att jag nu kunde ha gått första året på gymnasiet.
Men det handlar hela tiden på att vilja, kämpa och få in betyg i alla dessa ämnen, som ja inte fick in i fiol. Så jag tänker kämpa varje minut, sekund och timmar jag är i skolan och göra så gått jag kan. För jag vet att jag kan lyckas, bara jag inte ger upp. Det är just det som är så himla bra.

Det kanske inte alltid är så lätt. Men att hela tiden göra sitt bästa. Det kommer man långt på.
Så jag tänker inte ge upp. Jag tänker kämpa mig fram hela tiden. För jag vet vart jag en dag kommer att stå.
Jag tänker bygga, bygga upp mina betyg, så att jag väl kommer in på den linjen som jag vill till höst.
Så ni som läser detta. Kom ihåg en sak.
Ge aldrig upp för något du vill. Tro på dig själv. Gör ditt bästa oavsett om det kanske tar emot inombords. Men en vacker dag då du kämpat dig igenom det svåra. Så kommer ett ljus att öppnas. Och det är precis vad du då har förtjänat efter allt ditt slit.
Så håll huvudet högt. Och fokusera på något bra! 😄  
 



Likes

Comments