https://nouw.com/piimpiina/veckans-blogg-29943180?nstitle=PiimPiina&nsuserid=1222452

Gå in och var med och tävla om att bli veckans blogg!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mötet igår gick faktiskt så mycket bättre än förväntat, jag trodde att dem kanske skulle vara skeptiska mot min plan att flytta till Gotland efter min tid här, men tvärtom så var dem mycket positiva till det! Så nu är det bara att hålla tummarna att allt löser sig. C stannade kvar ett litet tag efter och vi fick lite egentid, det betydde så otroligt mycket för mig, jag har saknat henne så mycket!

Annars gjorde jag inte så mycket igår, vi spelade lite sällskapsspel på kvällen vilket var roligt, sen gick jag och la mig tidigt. Helt slut efter att ha spänt mig inför mötet.

Likes

Comments

Idag har jag möte, ett viktigt möte med soc och psykiatri. Jag vill helst bara gömma mig, krypa under täcket och inte komma fram förrän dem har åkt. Det ända positiva med det här är att jag ska få träffa världens bästa C! Saknar henne så mycket..

Egentligen är inte det här mötet jättefarligt, jag menar, det är ju inte livsavgörande. Eller det kanske det är? Ifall jag inte får förlängd vårdtid här så kan det faktiskt vara livsavgörande. För då är jag tillbaka inom slutenvården på nolltid.

Jag är i vilket fall väldigt nervös inför det här mötet, men jag försöker vara positiv och tänka att det kommer gå bra. Annat än det så mår jag inte på topp för tillfället, hela livet känns som en gråskala som går från ljust till mörkare, mörkare och mörkare, tillslut kommer det väl bara vara svart, eller något...

Likes

Comments

Jag förstår inte vad det är för fel, varför kan inte allting bara gå bra och framåt? Det känns ibland som att jag tar ett steg fram och två tillbaka. Jag vet egentligen att så inte är fallet, utan att jag faktiskt gör ganska så många framsteg men jag har en tendens att bara se till det som är negativt, även då jag utåt sätt alltid har på en mask och säger att allting är bra. Den masken har långsamt börjat spricka och känslorna där bakom har börjat synas. Med det kommer även rädslan, rädslan över hur framtiden kommer gå, hur jag ska klara det och vad som kommer hända med mig. Det kommer även sorg, sorgen över det jag har varit med om i mitt 23-åriga liv.

Ikväll känns allting extra jobbigt efter ett samtal med min terapeut J, vi pratade om min uppväxt och hur jag hamnade inom slutenvården från första början, det drog upp jobbiga minnen och tankar. Slutenvården har hjälpt mig mycket, den har räddat mitt liv många gånger. Men det är först nu som jag går till botten med problemen. Ikväll hade jag kanske behövt prata med något, men jag känner mig så besvärlig och vill inte vara i vägen, så jag drar på mig den spruckna masken istället.

Likes

Comments

Igår hade jag och R en fantastisk trevlig KP-tid med våra kontaktpersoner, eftersom vi har samma så tyckte vi att vi kunde slå ihop en KP-tid tillsammans alla fyra vilket var väldigt lyckat. Först var vi ute och åt på en trevlig resturang, sen avslutade vi med bowling vilket inte är min starka sida...

Likes

Comments

Dagen har varit lång, bubblat i hela kroppen och en energi som jag inte har haft möjlighet att få utlopp för. Medicinen har dämpat mig ganska så bra och jag känner mig nu trött och bubblorna som liknar vatten som man sedan sodastreamar börjar återgå till avslaget bubbelvatten.

Det blev en tur till stranden där Ludde fick springa av sig och annat än det har det inte hänt så mycket. Samtal där vi gick igenom en planering som låter bra och sen temagrupp.

Ikväll känner jag mig lite dämpad faktiskt, jag tänkte se på serien 30 liv i veckan, men känner att jag nog inte är där mentalt och väntar nog med att se de programmet när jag känner mig lite stabilare.

Likes

Comments

När jag vaknade igår morse, tidigt som vanligt så hade jag en känsla i kroppen som jag så tydligt känner igen, jag ville skriva ut mig, flytta till Gotland, resa runt jorden och bara leva livet fullt ut. Varför ska jag vara här? Jag hör inte hemma här, jag mår ju bra! Jättebra till och med. Forcerat tal, stora planer om framtiden, vägen upp till en hypomani var ett faktum.

Personalen märkte det här, det gick inte att undgå att någonting inte stod rätt till. Med medicin och vila så kom jag ner på jorden relativt fort, och nu sitter jag här. Med tomhetskänslor och lite ilsk för att jag inte fick lov att vara så glad som jag var igår. Men jag vet ju egentligen hur det slutar om man inte stoppar det i tid.

Hur är det möjligt att det blir så här? För lite sömn? För mycket aktivitet? Nu kom jag inte ända upp då det bromsades fort, men jag bara undrar, hur i helvette kan det bli så här? Jag har inte slarvat med min medicin och jag har inte varit överdrivet aktiv men ändå så blir det så här. Jag ska prata med läkaren och se vad man kan göra åt saken. Igår hade jag kul, jag mådde bra och jag var inte ett dugg rädd för framtiden, jag var övertygad om att jag kommer klara den. Idag känner jag mig inte lika säker.

Likes

Comments

Dagen har varit ganska seg, jag har haft teamträff och samtal men annat än det har det inte hänt så mycket mer. Under kvällsrundan med Ludde så funderade jag mycket, dels så funderade jag på det här med att blogga, om jag verkligen ska vara så öppen som jag faktiskt är, jag skämdes till och med över att jag har varit så öppen. Men sen så tänkte jag igen och kom fram till att ja, jag ska skriva och jag ska dela med mig av min resa. Det kanske sitter någon där ute som läser min blogg och som mår dåligt, som känner sig ensam och annorlunda och som faktiskt kanske kan känna igen sig i det jag skriver. Dessutom är jag så jäkla trött på att psykisk ohälsa ska vara så tabubelagt, det är inget fel att må dåligt och många gånger vet man inte heller varför man mår dåligt och det är okej. Man måste inte veta varför och man måste inte ha en anledning utan ibland så har man bara känslan av att någonting är fel. Därför vill jag dela med mig av mitt, för att minska på tabun om psykisk ohälsa, det är ju ingen som ifrågasätter ifall man har en somatisk sjukdom...

I vilket fall, under min kvällsrunda med Ludde så tänkte jag också på vilken vacker kväll det var och att jag nu kan fånga dem här ljusglimtarna i vardagen. Nu lever jag, innan överlevde jag bara, men det fanns ingen där. Det gör mig motiverad, till att bli ännu bättre, till att börja leva livet på riktigt. Alla dagar kommer kanske inte kännas så här men jag tänker ta tillvara på den här känslan så länge den varar. Hoppas ni har en fin kväll!

Likes

Comments

Jag läste igenom i princip hela min blogg igår, och det är ganska många inlägg från när jag var inlagd på sjukhuset. Min första tanke var att jag skulle ta bort dem, börja på en ny kula. Skriva peppande och positiva inlägg. Men grejen är ju det att allt är inte alltid positivt, livet är en berg och dalbana och att radera dem inläggen är som att radera en bit av mig själv, att ignorera det faktum att jag faktiskt har varit inlagd under en lång tid innan jag fick komma till behandlingshemmet.

Jag vill inte radera den biten av mitt liv, jag vill inte låtsas om som att det som hänt inte har hänt. Det är naket och det är utelämnande men det är sanningen. Livet är inte en dans på rosor och det jag vill få fram med den här bloggen är att det kan vända, även om man är nere i den djupaste avgrunden så kan livet vända.

Jag har kommit så otroligt långt sen jag kom till behandlingshemmet. Jag har lärt mig att börja känna istället för att stänga av, skada mig eller ta medicin. Jag håller på att lära mig att acceptera att jag är jag och jag pratar om de trauman jag har varit med om till skillnad från innan då jag bara sopade allting under mattan.

Att läsa tillbaka i bloggen när allt var nattsvart är såklart jobbigt och det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på hur jag mådde. Jag trodde inte livet var menat för mig och jag trodde inte att det fanns någon framtid. Framtiden är något som fortfarande skrämmer mig, hur ska jag klara av att leva ett normalt liv efter år på sjukhus och behandlingshem. Men jag ska kriga och vinna över mina demoner för livet var visst menat för mig.

Likes

Comments

Jag ska verkligen ta tag i de här med bloggandet igen. Ibland får jag frågor om hur jag vågar vara så öppen, men jag skäms inte för att jag lider utav psykisk ohälsa. Det finns så många fler där ute och jag vill lyfta upp ämnet så att folk förstår att det är ingenting at skämmas över. Alla känner vi någon som är drabbad. Jag är väldigt öppen över lag med människor jag träffar. Med det menar jag inte att jag går fram och hälsar- hej jag heter Alicia och jag är bipolär. Men helt ärligt, varför ska jag skämmas? Varför är psykisk ohälsa så jäkla tabubelagt? Jag är så otroligt trött på att man ska vara perfekt hela tiden, alla har vi våra brister.

Nåväl, det jag tänkte skriva idag är något jag är så exalterad över samtidigt som jag är vettskrämd. Jag har fattat ett beslut, ett beslut om att jag ska flytta till Gotland sen, så hej alla mina gotlandvänner, snart kommer jag! Jag är livrädd för framtiden, hur jag ska klara av den. Jag har levt bakom låsta dörrar och på behandlingshem i 3 år nu, det är helt galet. Det gör mig ledsen över att tänka på allting jag har missat och tyvärr kan man ju inte backa bandet utan jag får helt enkelt skapa nya minnen!

Likes

Comments