View tracker

Idag lyssnar jag på soundtracket från hip hop musikalen Hamilton och önskar att jag haft pengar så jag kan åka till Broadway och se den med egna ögon! Musiken, texten och allt är helt amazing! Samtidigt sitter och försöker skriva. Inte lätt när musiken inte riktigt passar i en kall och mörk cyberpunkvärld.

Likes

Comments

Idag tror jag (äntligen) att redigeringen av Vintersång kan kallas för färdig. Känns som om jag har redigerat i ett och ett halvt år när det egentligen bara är några veckor. Har ändrat och korrigerat och allt man ska göra och förhoppningsvis är den bra nu. Förhoppningsvis.

Vilket innebär att jag idag kan börja skriva på uppföljaren Rimfrost så smått. Introducera lite nya karaktärer och börja marschera mot den onda demonherren i öst. Med andra ord göra mina karaktärers liv till ett living hell. Tycker synd om dem som har mig som författare.

Jag har dessutom köpt hem Sista riket i Mistborn-serien av Brandon Sanderson. Måste få tummen ur röven och läsa den också. Det är inte lätt att vara författare haha. Sån tur att det är regnväder över nordvästra Skåne idag. Som gjort för att sitta inne och skriva och läsa och drömma sig bort!


Likes

Comments

Nu är året snart slut och jag kämpar vidare med mina fantasyböcker. Jobbar för tillfället på typ 4 stycken som innehåller fantasy på något sätt. En Urban fantasy, två high fantasy och en som jag egentligen misstänker är Cyberpunk. Jag vet inte varför jag dras till fantasy, det bara är något som är superintressant med magi och övernaturlighet. Därför vill jag skriva något om Svensk fantasy.

Finns det?

Ja, men inte i den utsträckningen jag hade hoppats. Efter att ha gjort mycket research på internet och diverse förlag är det en fråga jag ständigt ställer mig själv:

Varför är de stora förlagen rädda för svensk fantasy?

Det är så uppenbart att de helst inte ger ut fantasy av just svenska författare, trots folkets törst och hunger efter just den genren. Jag förstår inte varför, och som svensk fantasyförfattare själv kan jag inte hjälpa att bli frustrerad. Varför väljer de stora förlagen att hellre köpa in utländsk fantasy än att satsa på de minst lika bra lokala författarna? För mig är detta ett stort mysterium som jag gärna vill veta svaret på.

Utomlands i England och USA (Till och med Polen har The Witcher-serien) har fantasy blivit en stor hit och det ges ut på löpande band. Unga författare inom genren får chanser att synas och höras och framförallt de kvinnliga författarna. Varför kan inte Sverige göra samma sak? Jag kan inte hjälpa att känna att det handlar om någon sorts traditionsenlighet. Att i Sverige har vi alltid gjort så här och ska alltid göra såhär. De stroppiga gubbarna i Svenska Akademin verkar bara lyssna på det regelmässigt korrekta örat. Något jag har märkt är att det hellre publiceras böcker som är välskrivna och tråkiga, än bra underhållning.

Böcker för mig är underhållning. Det är ett sätt för mig att fara iväg till ett främmande land eller en annan tid än min egen och få uppleva saker som jag aldrig kommer få uppleva i verkliga livet. Det är upplevelsen att få ta del av en annan persons/karaktärs berättelse och lära känna den på djupet. Jag kan inte ens räkna alla böcker jag läst som fått så oerhört fina betyg och som jag, baserat på dem, trott skulle vara skitbra, men som fallit lika platt som en pannkaka. Som exempel väljer jag "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton.

Jag trodde den skulle vara jättebra, jag var superhypad över att få läsa den. Upplägget var spännande och miljöerna välbeskrivna. Men det var också allt. Handlingen var långsam och grå, det hände aldrig någonting förrän i slutet och slutet kändes inte ens mödan värd. Karaktärerna var dåligt gestaltade och hela boken kändes mer som en akademisk uppsats än en skönlitterär roman. Jag minns att jag tänkte "Hur kan den här boken ha fått så fina betyg och vara så tråkig?" Jo, för att den är korrekt skriven.

Det är nya tider. Media i form av film och serier är en stor del av våra liv och sagornas värld måste därför få lov att utvecklas därefter. Oftast, har jag märkt, är de böcker som ges ut av små förlag mycket bättre än de som de stora förlagen ger ut. Antagligen är detta för att författarna inte är lika etablerade. Vilket verkar ge bättre böcker. Jag själv värdesätter fantasi och underhållning framför välskrivenhet och korrekt litterärt reglagemang och jag tror att den större delen av befolkningen som läser också gör det. Det är därför som egenpublicering har fått ett sådant uppsving, för att de författarna skiter i hur korrekt boken ska vara. De vill bara underhålla och jag tänker att så måste det få vara. Jag tänker att detta är det nya Litteratursverige. Istället för att bara köpa in utländsk fantasy måste svensk fantasy få en rejäl chans. Någonstans måste något ändras, så hur skulle det vara med att faktiskt börja se på fantasy som en faktiskt genre och inse att det är vad folk vill ha. Kriminalare har blivit kliché. Fantasy är framtiden. Upp till kamp, alla svenska fantasyförfattare!

Likes

Comments

Woho, ett kapitel kvar och sen är boken i grunden färdig! Det som behövs sen är redigering och annan korrigering på typ allt. Det har bara tagit mig ca 3 år. Two more books to go och sen är hela serien färdig också. Haha.... wish me luck.

Likes

Comments

Inspirationsbilder till min High Fantasy serie vid namn "Vintersång". Älskar folk som gör såna här bilder, de är riktiga guldgruvor för fantasyförfattare.

Likes

Comments

Högt spel av Leigh Bardugo (på engelska Six of Crows). OMG. This fucking book!

Högt spel är utan tvivel en av de bästa böcker jag läst! Den är precis i min stil och jag skäms inte för att erkänna det. 

Nej, man behöver inte ha läst Grisha-triologin innan, man fattar allt ändå. Boken står på egna ben, men är alltså del i Grisha-universumet.

Handling: Boken handlar om sex ungdomar som alla är missanpassade på något sätt. De rör sig i Ketterdams undre värld och livnär sig som tjuvar, spioner och bedragare. En dag får de ett mycket frestande erbjudande, där de som en grupp måste gå samman för att infiltrera ett av de mest välbevakade fängelserna i världen och leverera en fånge till en rik grosshandlare. Som belöning kommer de få fyra miljoner var, tillräckligt för att lämna sina gamla, missanpassade liv. Men detta innebär förstås att de måste lära sig komma överens.

​Karaktärer: ​Huvudsperson är Kaz Brekker, sjuttonårigt underbarn och kriminellt geni. Det är han som är hjärnan och mastermind bakom planen och ledaren för gruppen. Kaz var utan tvekan min favoritkaraktär. Han är smart, iskall och brottas med ett mycket mörkt förflutet. Han påminde mig vädigt mycket om Tommy Shelby ifrån "Peaky Blinders" vilket jag älskade! 

De andra karaktärerna var mycket älskvärda och mycket unika. De skiljer sig från varandra och ingen är den andra lik. Jag älskar dem allihop. Man får se berättelsen utspela sig genom deras ögon i olika kapitel och det gav dem alla så mycket karaktär och grund. Man sympatiserade med alla och kom dem genast väldigt nära inpå. 

​Flöde: ​Mycket bra blandning av fina, känslosamma scener och fartfyllda scener. Många "epic moments" som verkligen griper tag i hjärtat. Flera gånger skakade jag om boken och skrek högt "Nej, vad håller du på med, Idiot!!" Att läsa den här boken har verkligen varit en känsloresa. Jag brukar inte gråta av böcker, men den här fick mig att gråta flera gånger. 

Mycket, mycket underbar bok. Längtar så efter att tvåan ska komma ut på svenska! Gå och köp Högt spel nu!



Likes

Comments

​Hej! 

För er som tycker om att skriva (prosa, poesi mm.) finns det en hemsida som heter Kapitel 1. Där kan alla sorters författare lägga upp sina alster och be om feedback från andra medlemmar. It's a good system. Folk där är mycket vänliga och tillmötesgående. För er som är - eller kanske kommer bli - intresserade av mina texter kan ni kika in på min Kapitel 1 sida och kolla in de råmanus jag har där, alltså texter och böcker som inte blivit helt redigerade/korrigerade/tryckta ännu. 

Länk: http://www.kapitel1.se/alice-ekstrom

Tänkte i samma veva läga ut första kapitlet av "Urverksdrottningen", första delen i serien om Rekviem. Den som handlar om vampyrer i 1800-talets Sverige. De kapitel som är färdigskrivna finns att läsa på Kapitel 1.

PlotHelsingborg, 1891. Vampyrer, industriella genombrott, ånga och död. Två tränade vampyrjägare på flykt undan lagen. Det här kan bara betyda problem.

​1 - Katedraler av stål

”Vad ser du i min framtid, Madam Simona?”
Anna Rolin släppte myntet i skålen på bordet framför sig. 
Det enda ljus som lyste upp den dunkla vagnen kom från två tända stearinljus. Lukten av hav letade sig in och blandade sig med doften av rökelse, svavel och torkade örter.
Kvinnan som satt framför henne tog ett bloss av sin pipa och lät röken slingra sig likt ormar runt ansiktet. Den nötbruna hyn gjorde att hon lätt smälte in i mörkret. Hennes blick – likt gröna eldar i skymningen – tycktes inte bara se igenom tid och rum, utan även kött och blod. 
”Jag ser en mask för ditt ansikte och en bjudning prisad i blod. Du kommer älska en kung, men kungen kommer äkta en prinsessa. Och du kommer dansa vals med djävulen tills en av er stupar.”
Anna nickade långsamt och tog in spådomen. Hon förstod inget av det, men visste mycket väl att profetior inte var till för att förstås förrän de redan var uppnådda. Då det inte längre fanns tid till att ändra dem. 
”Du verkar orolig över något”, antydde Madam Simona. ”Berätta för mig, kära barn.”
”Jag är inte orolig”, svarade Anna och lutade sig tillbaka med ryggen mot väggen. Strök en hand genom det tjocka, kopparfärgade håret. ”Snarare vaksam. Jag kan förnimma i luften att det är något som är på väg att hända, men jag vet inte vad.”
”Lita på din instinkt. Din zigenarhalva är den som lyser starkast hos dig.”
Hon nickade långsamt. 
”Igår hörde jag en polisman på krogen fråga efter Elias Skarp. De har inte slutat leta och jag tror att det bara är en tidsfråga innan de hittar honom.”
”Varför oroar du dig för honom?” frågade Madam Simon och såg på henne med menande blick. ”Ni gjorde rätt som splittrade på er. Han är inte längre ringledare för en liga av trasiga gatubarn. Du behöver inte ta något som helst ansvar för honom.”
”Men det gör jag”, svarade Anna med en suck. ”Han räddade mig. Jag är skyldig honom mitt liv.”
”Du lovade honom ditt liv, det är skillnad.” Simona skakade lätt på huvudet. ”Jag varnade dig för vad hans sällskap skulle ge dig. Otur och olycka. Men det var ditt eget val att umgås med de där gatupojkarna. Pojkar som idag är män. Och du vet hur män är. De har ambitioner. Hade du aldrig träffat dem hade din situation inte heller sett ut som den gör idag.”
Anna visste att hon hade rätt. Det var hennes eget fel, hennes eget val. Det var enkelt att skylla på ödet eller gud eller någon annan högre makt, men sanningen var att hon bara hade sig själv och skylla. Sig själv och den där korkade Elias. 
Simona lutade sig över bordet och lade sin hand på hennes. 
”Vi reser efter fullmånen”, sade hon och fångade hennes blick. ”Till kontinenten. Du borde komma med oss. Andas frisk luft igen och tvätta den här stadens rök och skit ur ditt huvud. Det finns inte längre något gott kvar för dig här. Förutom lidande och död.”
Anna drog tillbaka sin hand. Så länge hon kunde minnas hade hennes liv endast bestått av lidande och död. 
”Tack för din tid, Madam”, sade hon kort och reste sig upp. Fick böja på nacken för att inte slå i det låga taket. Det var mycket Simona visste, saker som ingen annan verkade veta – men det fanns även saker hon var oförstådd med. 
”Anna”, sade spåkvinnan och hejdade henne i dörren. ”En vacker dag kommer den där odågan dra in dig i trubbel, så djupt att du aldrig kommer komma ur igen. Innan den dagen kommer hoppas jag att du tar ditt förnuft till fånga och lämnar den här staden en gång för alla.”
Anna klev ut ur vagnen och stängde dörren efter sig. Om det bara hade varit så enkelt. Hennes faster skyllde på Elias, såsom alla andra gjorde, precis som hon själv gjort i början. Men efter hand hade hon insett att det lika mycket var hennes fel att det hade blivit som det blev. 
Människan föds fri och överallt är hon i bojor. Det var Rousseau som hade sagt så. Om han vetat hur sant de orden klingade i hennes öron. Hon drog jackan tätare om sina axlar och knäppte den. 
Helsingborg låg mörk och fuktig i kvällen. Skratt och musik hördes från en närliggande krog och på Industrivägen gick nattnymferna de glänsande kullerstensgatorna upp och ned. Resandefolkets läger låg på en torr äng, från gatorna beskyddad av tallskog och strax därifrån kunde man skymta Öresund som låg mörkt och illavarslande bakom kopparverken. Om dagarna brukade de skyhöga skorstenarna pustade ut svart ånga likt ilskna vulkaner. Där inne slavade stackars arbetare dagarna i ända för en svältlön. Fabrikerna kallades i folkmun för katedraler av stål, men Anna hade aldrig förstått varför. Det fanns inget som helst gudfruktigt med dem. Snarare tvärtom var de djävulens kyrkor. Och hon om någon visste allt om djävulen och hans många former. 
Hon gick nerför gatan med raska steg. Nätterna hade börjat bli kalla i takt med att löven gulnade och snart skulle vintern stå för dörren. På himlen, bakom de snabbt förbipasserande molnen skymtade en silverne månskära. Hon stannade och blickade över axeln. Följde någon efter henne? Hon hade lätt kunnat skylla på paranoia och naivitet, men hon visste mycket bättre än så. Efter en livstid av upptränade reflexer och muskelminnen visste hon med säkerhet hur känslan av att vara förföljd pirrade på ett visst sätt i nacken. 
Hon fortsatte gå. Förbi slakterihallarna och arbetarbostäderna. Snart var hon ensam ute på gatan. Inte en själ syntes till någonstans – ändå kunde hon höra fotsteg som dovt ekade efter hennes, men då hon tittade fanns det ingen där. Hon ökade takten och svängde in i en mörk gränd.
Stegen närmade sig. Snart kunde hon höra andetag och se ett par röda ögon lysa i mörkret. Likt en katt i motljus. Fast större. Mycket större. Den här hade skepnaden av en man. 
”God afton, väna fröken.”
Anna svarade genom att våldsamt trycka upp honom mot väggen och pressa armen mot hans hals. Drog i samma rörelse springkniven från sin dolda plats i skon och fällde ut den, höll det silverskimrande bladet bara någon millimeter från hans ansikte. 
Mannen spärrade upp sina röda ögon och blottade de sylvassa huggtänderna i en ogillande grimas. Han talade med brytning, som om han var från balkanländerna. 
Dhampir!” väste han och försökte slingra sig ur hennes grepp, men utan framgång. Han var stark, men Anna var starkare.
Hon höll honom fast i ett järngrepp. Hon var inte direkt känd i sina kretsar för sitt lätta handlag och hade inga planer på att ändra det heller. Hon spände sina mörka ögon i honom. 
”Jag har varken tid eller lust att fraternisera med vampyrer, så lyssna noga för jag säger det endast en gång. Kniven i min hand är smidd av silver, om du försöker dig på något kommer jag pressa den mot din hud och det kommer bränna som av tusen solar och ditt ansikte kommer aldrig vara sig likt igen. Är det uppfattat?”
Mannen gav ifrån sig ett kvävt väsande, ett resultat av hennes arm tryckt mot hans strupe. Hon antog att det betydde ja. Aldrig hade hon mött en vampyr som vågade ta risken att brännas av silver. Det smärtade för mycket sades det. Tur för henne eftersom kniven egentligen bara var en gammal sak hon plockat upp på marknaden.
”Det är sant”, fortsatte hon. ”Jag är vad ni kallar dhampir, ett halvblod. Men jag arbetar inte åt Rekviem längre. Därför har jag ingen befogenhet att döda dig. Vi gör det enkelt för oss. Du går hem och håller dig i skinnet tills fullmånen lockar fram det värsta hos dig och då, förhoppningsvis, kommer jag få min chans att döda dig.” Hon drog tillbaka kniven och släppte honom. Knuffade honom åt sidan. ”Gå hem till din familj.”
Vampyren stod kvar, såg på henne med en blick av rädsla blandat med förvirring. En man i trettioårsåldern, sjaskigt klädd och med orakad haka. Många vampyrer var vackra och prydliga, men inte den här. Den här var lågklassig, en vampyr som blivit förvandlad. Endast de högklassiga vampyrerna kunde dricka blod och ändå behålla sitt vackra och bleka yttre. Den här var tydligt förstörd av sitt missbruk. 
”De är alla döda”, sade han försiktigt. ”Tagen av tiden.”
”Gå då hem och sörj dem. Här kan du inte stanna.” 
Hon hade inga som helst sympatier för honom, även om hon borde ha det. Hon hade dödat fler än hon kunde räkna, sett deras blickar slockna i samma stund hon krossat deras hjärtan, sett livet rinna ur dem likt vatten i ett handfat. 
Hon pekade på honom med kniven och gav honom en vass blick. 
”Det här mötet har aldrig ägt rum.”
”Då är hon på flykt”, sade han något förnöjt över sin slutledningsförmåga. ”Frågan är bara från vad.”
Anna gick mot honom med hotfulla steg och kniven i högsta hugg. ”Det betyder att om du inte håller din trut kommer jag personligen stänga den åt dig.” 
”Som du vill, Dhampira”, svarade mannen och backade några steg, höll händerna framför sig som för att visa att han var obeväpnad. ”Kanske tar jag mig en annan odödlig på vägen hem.”
Anna stoppade undan kniven och skyndade nerför gatan, bort från mannen. Vad han gjorde och inte gjorde var hans ensak. Hon hade varnat honom och om han valde att inte lyssna fanns det inte mycket hon kunde göra. Hon var dödstrött på dem allihopa. För någon som avskydde folk på det sätt hon gjorde, var pundarna de värsta. Vampyrer som missbrukade blod som andra missbrukade opium. Det sades att om man väl smakat blod en gång var det omöjligt att sluta. Anna hade smakat en gång för många år sedan och då hade det varit oundvikligt. Hennes kropp kunde fortfarande darra vid blotta minnet. Allting hade blivit både klarare och suddigare på samma gång. En genomträngande känsla av njutning, så stark att de flesta vampyrer aldrig kunde få nog. Alla sinnen förstärktes och i ett dygn var man odödlig. Sedan rann effekten ut och allt som fanns kvar var en isande ensamhet. Ett vakuum, ett mörker. För den som inte hade råd att köpa de fina sakerna fanns det bara ett enda sätt att smaka blod på – och det involverade de oskyldiga människorna. Anna hade sett hundratals av dem. Döda, lämnade i rännstenen likt bleka, kalla dockor, tömda på blod. Det var dem hon i nio år försökt beskydda, de som inte själva kunde försvara sig mot vampyrer. Redan från början hade hon ifrågasatt vilka som egentligen var de onda. Var det vampyrerna eller var det de som ville se dem döda? Nu, nio år senare hade hon fortfarande samma fråga ältandes i huvudet. Det var mycket lättare att tänka att alla som inte var hon var en fiende. På så sätt skulle hon aldrig behöva sänka garden och falla offer för sin egen dumhets skull. Om hon låtsades som att hon inte hade ett hjärta, skulle det heller aldrig kunna krossas.


Likes

Comments

Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle skriva om vampyrer, men det har alltså hänt nu. Sorry moralen. Har nog alltid varit lite intresserad av vampyrer som väsen, men eftersom jag av naturen är en bitch har jag alltid försökt hålla mig så långt borta som möjligt. Sedan har ju Twilight och all annan jävla hype kring ämnet bidragit till min avsmak, men det tar jag som en självklarhet för de flesta. Men jag skriver en bok som utspelar sig under 1800-talet och vad är 1800-tal utan vampyrer? What to do liksom. Det svåra nu är ju att undvika klichéer. Jag kan lugnt säga att min bok inte kommer innehålla någon tjej som inte kan ta hand om sig själv eller som ständigt är beroende av sin partner, inga glittrande vampyrer och ingen jävla kärlekstriangel där huvudpersonen inte kan bestämma mellan två killar. Sorry Twilight, men du har redan förstört så mycket för mig vad det gäller vampyrer.

Den stora frågan är ju självklart - är vampyrer fortfarande sexiga? Är de fortfarande attraktiva inom skönkonsten? Gör jag mänskligheten en stor tjänst genom att hotta upp vampyrgenren lite, eller bidrar jag till självmordsförsöken? Det återstår att se.

Likes

Comments

Boklycka! Fyra nya böcker, alla historiska romaner! Ser fram emot att läsa :-)

- Miniatyrmakaren
- Barkhes döttrar
- Pottungen
- Påven Johanna

Likes

Comments

Jag ska börja med att säga att jag brukar inte läsa den här typen av böcker såsom kriminalare, deckare, spänning mm. Men eftersom den utspelar sig på 1700-talet och verkade lite annorlunda plockade den på min uppmärksamhet. Jag kan nu säga att jag gjorde rätt i att läsa den.

"I vargavintern land" börjar år 1717 i Lappland, närmare bestämt på Svartåsen. Maija är nyinflyttad med sin make Paavo och deras två döttrar Fredrika och Dorotea. Maija och döttrarna är ute och vallar getterna en dag när plötsligt Fredrika hittar en död man. Mannen är en av nybyggarna på Svartåsen och Maija är övertygad om att han blivit mördad. Men av vem? Maija ger sig på att försöka hitta den skyldige, men det är inte alla som uppskattar hennes nyfikenhet. Det visar sig att Svartåsen har fler mörka hemligheter än det ger sken av.

Som karaktär är Maija stark och handlingskraftig - något jag verkligen uppskattar när det gäller kvinnliga huvudkaraktärer. Hon älskar sina barn, vet oftast vad man ska göra i de flesta situationer och är inte rädd för att säga sin mening. En mycket väl bearbetad karaktär. Prästen tyckte jag också väldigt mycket om, trots att det var Maija och döttrarna som man mest brydde sig om.

Det enda negativa jag har att säga om den här boken är att den ibland kändes lite långdragen, scener som var med som man tänkte "Varför är detta med?" som bara kändes som utfyllnad. Och mycket väl medveten om att det här inte är en romance (trots att min inre romantiker hoppade fram hela tiden) måste jag ändå säga att den hade kunnat sluta lite bättre. Som det är nu känner jag mig otillfredställd och hade gärna velat få en lite bättre sammanknytning på slutet.

Annars är det en mycket intressant bok som ifrågasätter kyrkan (Yes please) och dåtidens sätt att se på sin omgivning. Jag gillar också starkt den paranormala paralellen som utspelar sig mitt i handlingen där det handlar om andar och trolldom. En mycket bra bok jag rekommenderar åt den som tycker om att riktigt dyka in i berättelser och som gillar historia. Den får fyra av fem!

Likes

Comments