Header

Ohälsa, Tankar

Från en bättre stund under nålen.

Jag känner mig väldigt ofta oförstådd. Jag känner mig väldigt ofta ensam, även bland folk. Jag känner mig väldigt ofta osynlig, borttappad och vilsen. Ingen förstår mig helt.

Hur förklarar man för någon som inte förstår? Hur förklarar jag för mina vänner att jag 100% av dygnet känner mig trött, seg och olycklig? Hur kan man förklara för någon, som gör en till världens lyckligaste människa, att man är olycklig? Många gånger när meningen "jag mår inte så bra" blir besvarad med "nej det gör inte jag heller", fast man ändå säger "jag mår VERKLIGEN inte bra" känner jag mig oförstådd. Jag är tacksam över att mina vänner inte har erfarenhet utav ångest på samma sätt som mig, för det finns inte en fiende i världen jag önskar ska må på samma vis, eller över huvud taget lida utav ångest.

Jag vill bli tagen på allvar, jag vill få någon att förstå att jag inte mår bra, och då handlar det inte om lite huvudvärk och trötthet utan det handlar om livsgnistan som sakta sjunker, armar och ben som domnar bort, huvudet som tappas i marken och ryggen som inte längre håller mig uppe. 100% av dygnet känner jag mig trött, men 85% av dygnet känner jag mig inte som en människa utan som en varelse som lika gärna skulle kunna dö, här och nu, helst igår. Jag vet inte hur länge jag orkar leva med en känsla som drar ner mig jämnt och ständigt, jag vet inte hur länge jag orkar känna mig trött, deppig och ångestfylld.

Dagar går och ryggen blir allt mer sviktande men ändå ska man hålla humöret på topp? Dagar går och för varje skratt känner jag hur en tår rullar ner i hjärtat, dagar går och för varje minut blir andetagen tyngre.

Veckor går, och ena veckan känns det helt okej, livet är inte helt svart och vitt utan lite färger här och där. Andra veckan är livet inte ens svart och vitt, utan totalt bäcksvart.

Jag skrattar utan att känna lycka, jag umgås med mina vänner för deras skull, jag visar glädje för att mina medmänniskor inte ska må dåligt på grund utav mig. Jag går per automatik utan att förstå varför.

När ska jag kämpa för mig själv och inte för andra?

Jag mår dåligt, hela tiden. Förstå det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ohälsa, Tankar

Bild från en lunch med Mattias.

Jag har några gånger känt att "this is the one" för mig. Några gånger som jag känt att jag inte behöver mer i livet, för det jag har räcker. Senast igår skrev Hannah "du ska inte nöja dig med med någon som behandlat dig sådär". Jag vill gärna se det bästa i människor, jag vill gärna se vad människor är kapabla till och inte vad de saknar.

Kärlek innehåller 3 ämnen. Oxytocin, Seratonin och Dopamin, som tillhör belöningssystemet. Jag har under mina senaste år, gång efter gång, tänkt att "Bättre än såhär kan det inte bli" men ändå ligger jag nu i soffan och tänker tillbaka på mitt senaste år. Hur kunde jag gå med på att bli behandlad sådär? Hur kunde jag åter igen skrapa bort det mina vänner säger till mig när jag vet att de alltid har rätt i slutändan? Jag blir arg på mig själv för att jag tänkt att det inte kunde bli bättre, när det i själva verket var bland det mest oacceptabla?

Det värsta i ett förhållande behöver inte endast vara övergrepp eller våld. Det värsta för någon är vad den person upplever det som.
3 ämnen, lika bra som dåliga och det är de som gör en människa svag.

En människa ska ALDRIG känna sig nedvärderad, bli tagen för given, dra båda lassen, leva ett ensamt liv i ett förhållande eller känna sig otillräcklig. DU, just DU som läser detta, om du känner igen dig i mina exempel ska du veta att du är underbar. Du, en människa inte lik någon annan är unik och värd allt på denna jord.

Jag vet inte hur det faktiskt känns att vara lycklig med någon, att känna sig uppskattad av någon. Jag har startat ett nytt kapitel i mitt liv med någon som dragit ner mig så otroligt lågt, jag har startat ett nytt kapitel med någon som inte sett mig för den jag är utan glidit runt som en nonchalant självupptagen människa. Jag startade ett nytt kapitel i min första lägenhet med någon som inte ville mig väl. Jag har äntligen flyttat hemifrån med frid och fröjd, jag har äntligen flyttat HEM, till mitt hem, till min lägenhet och jag kan äntligen känna glädje över att komma hem.

KÄMPA, mina vänner, KÄMPA för det ni är värda för. Be strong.

Likes

Comments

Ohälsa, Tankar

Mina fina änglar, vad skulle jag gjort utan er?

Ni vet den personen som alltid ställt upp för er? Den personen som alltid funnits där i vått och torrt och gjort allt som krävs för att man ska må bra? Den personen som ert hjärta pumpat extra mycket kärlek åt, den personen som det finns två änglar på varsin axel istället för en djävul och en ängel?

Inte jag heller. Men det kunde varit så.

Jag minns dagen som om det vore igår, eller till och med just nu. Känslan går inte bort och tack och lov för det! En känsla som kroppen inte känner igen efter 20 års tid i livet, en känsla som får kroppen att pirra, hjärtat slår fyra extra slag.. Känslan som alltid finns med dig, vart du än befinner dig på jordklotet. Jag trodde inte det var möjligt, och som många andra, precis som jag, knuffar man bort lyckan. Man knuffar bort precis ALL procent lycka och god känsla i kroppen för att man naturligtvis är rädd för att bli lämnad igen. Lämnads-känslan sitter där från början, varför ska det få plats med mer? Nej tack, jag behöver inte den sortens procent till högre grad.

Dagarna går, veckorna går, månaderna går och till slut vet man inte vart i tiden man är förutom att ögonlocken visar dagen D. Dagen då det hände, dagen då man faktiskt kände sig uppskattad och intressant. Dagen då man inte längre var ensam, utan det alltid fanns någon där med två ögon på kroppen, två ögon på personligheten och två ögon på själen. Två ögon, och inte vilka ögon som helst, utan två ögon som klistrade sig runt dig, bevarade dig med kärlek och omtanke, två ögon du inte ville förlora.

Hade jag varit fri från ångest, fri från panik och fri från alla de som svek mig hade denna dag funnits i nutid, varje dag, varje vecka och varje månad. Varför straffas för de någon annan skrapat hål på? Hjärtat är gjord av mer tejp än muskelvävnad och inte fan är det på grund utav mina handlingar utan någon annans. Jag önskar SÅ mycket att dagen D levt med mig istället för ifrån mig, jag önskar SÅ mycket att dagen D fått plats i hjärtat så som jag fick plats i motsatta hjärtat. Jag önskar SÅ att det finns en lösning på detta bekymmer, för det tär på mig dag ut och dag in.

Du vet vem du är. Tack för dina försök, tack för dina handlingar som fått mig att må som en prinsessa. Tack för att du är du.

Likes

Comments

Ohälsa

Jag och min ångest delar livet och jag är inte mig själv utan den. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om det inte vore för min psykiska ohälsa.

Problemet är att jag mår dåligt även om jag har ett förhållande med någon, och det leder till att jag sprider ut ångestenklumpen till stackaren som vill vara med mig. Som vill vara en del av mig.

Jag skäms absolut inte över vad jag känner och hur jag mår, men jag skäms över att andra halvan inte är frisk när det kommer till kärleken. Jag kan leva mitt liv med ångest, men inte ensam. Jag har blivit lämnad på grund utav min psykiska ohälsa två gånger. En gång för min Hypotyeros (kommer ett inlägg om det framöver) och en gång för min utmattning. Jag har blivit lämnad i sticket efter att min kropp kastat sig i armarna på någon annan i tillit. 4 av 4 människor har svikit mig med en tjej de "råkade" ligga med och "råkade" hångla med.

Otrohet är ingenting längre, jag önskar att två stycken varit otrogna istället för att lämna mig i mina sämsta dagar. När man är i djupet av sin kurva, bottenskrapet av allt, vill man inte bli lämnad. Rättare sagt klarar inte. Man vill aldrig bli lämnad, absolut aldrig men någonstans där man trodde att botten var nådd når man ännu längre ner och till slut finns det inget stopp. Det man en gång trodde var slutet blev helt plötsligt bara början.

"Jag kommer aldrig lämna dig"
"Jag kommer för alltid älska dig"
"Du är mitt livs kärlek"

Är meningar som för mig inte betyder det de egentligen bör göra, utan till exempel "du är fin utan smink" gör mig lyckligaste tjejen på jorden och gör så att jag känner mig älskad. Jag är fruktansvärt ledsen över att jag inte kan ta emot ord som från grunden är ett fint budskap, jag är förbannat ledsen över att jag känner mig lurad så fort jag får höra att jag är älskad.

Någon gång i livet dyker säkert mannen i mitt liv upp, men då får det fan vara slut på min ångest. Personen som får mitt liv utan ångest är personen jag vill och kan, om ömsesidigt, dela mitt liv med.

För jag är rädd, jag är så oerhört rädd för att bli lämnad igen.

It's like once you've been hurt, you're so scared to get attached again, like you have this fear that every person you start to like is going to break your heart.

Likes

Comments

Ohälsa

Lite nytt i min lägenhet

En förändring.
En förändring jag antog skulle bli katastrofal, en förändring som fick min ångest att nå topparna av styrka. En förändring som faktiskt gjorde bättring.

Allt hände på ett telefonsamtal. En ånger fylld av ångest, "jag vill göra bättre, jag vill visa vad jag klarar av" blev inte besvarat. Min ångest, oklar som den brukar vara visste inte vart den skulle ta vägen. Hjärtat pumpade redan på högsta växeln, hjärnan var proppfull med tankar och ångesten fick då plats i exakt alla andra kroppsdelar. "Ge mig chansen jag är värd, jag har givit dig så många. Mycket mer än vad jag borde".
Svaret blev fortfarande Nej.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva, jag tänkte att jag nu dränks av mina egna salta tårar och jag antog att jag aldrig skulle få le eller skratta igen.

Samtalet tog 47 minuter och jag har aldrig varit så lättad över ett avslut som jag var då, och är just nu. Att en kropp kan signalera dödstankar, dödsångest och dödsrädsla för att sen efter 47 minuter släppa allt och känna lättnad. Separationångest är precis vad det låter som. Ångest över separation. Jag har så länge behövt göra mig av med de som gör mig olycklig, men hur dåligt jag än mår så tar det stopp. Tårar forsar, ångest flödar och tankar går till döden. Det tog mig 47 minuter att förstå vad livet egentligen innehåller: Glädje.

Det tog 1.5 år att genomgå mina 47 minuter, för att från dag 1 startar resan.

Tack för livet utan separationångest, tack för en förändring som gjorde mig till en ny och bättre människa, tack för att det finns avslut. Jag klarar mig genom allt.

Likes

Comments