Av ett par olika anledningar är det bestämt att jag i 3 veckor ska skippa sjukgymnastiken för att istället träna på mitt vanliga gym. Jag har fått ett personligt träningspass av vår sjukgymnast och tränare inom innebandyn som är anpassat för mig och mina svagare punkter. Detta träningsupplägget är helt annorlunda från de som jag visat här innan så det ska bli kul och se om några framsteg inom träningen kan komma lite snabbare. Fokus ligger på rörligheten och styrkan. Förut tränade jag styrkan i maskiner, vilket endast riktade in sig på specifika muskler, men nu blir det mer fria vikter för att träna upp samspelet mellan hela kroppen. Spännande och kul med nytt!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förra veckan smög jag igång med den roliga delen av vägen tillbaka vilket självfallet är själva innebandyn! Jag var med på allt förutom tvåmål, alltså den del som innehåller närkamp och lite mer oförutsägbara rörelser. Att smyga igång i dubbel bemärkelsen dock. Dels så var ju det viktigaste att det kändes bra och att knät var stabilt, dels så har jag inte helt och fullt ut fått ett riktigt godkännande ännu... men jag kan inte hålla mig längre!! Och speciellt inte när det kändes SÅ HIMLA BRA. Inget ont, inget ostabilt, inget stelt - bara ren och skär lycka över att springa med en klubba och skjuta plastbollar.

När det gäller rehaben ligger fokus på att hitta tillbaka explosiviteten i det opererade benet. Mycket olika direkthopp i sidled, i repstegar och över hinder också.

Siktet är inställt framåt och är förväntansfull på vad vecka 31 har att erbjuda. Hey Ho Let's GO

Likes

Comments

Promenad till havet för att tänka lite och för att sortera allt som rör sig i huvudet just nu. Välbehövligt att andas lite.

Likes

Comments

Allt har satt sig i skallen. Jag ligger vaken på nätterna och drömmer om hur jag drar av nästa korsband. Hur sjukt är inte det. Jag ser scenariot framför mig i allra minsta lilla detalj. Jag har gjort comeback i min älskade innebandy för att sedan ta ett snedsteg och där var det knät. Bilderna jag ser är så verkliga att det känns trovärdigt. Jag ser exakt hur jag gör det och vart jag gör det. Jag hör mitt eget skrik och alla hysteri som blir runt om. Jag känner ingen smärta för allt jag kan tänka på är ''inte igen''.

Idag är det den 23 oktober. Idag är det dagen som jag avskyr mest av alla dagar på hela året. Idag är det dagen som på riktigt förstörde för mig. Idag är det årsjubileum. Idag är det ett år sedan jag blev skadad.

Likes

Comments

Träningspassen under vecka 12 till tänkta vecka 16 (som i själva verket blev vecka 24 för mig) har varit upplagda på detta sätt. Rätt så utmanande, rätt så jobbigt. Utöver detta har jag fokuserat på bålen och jobbat med bålstabiliteten då jag alltid svankar i övningar.

Likes

Comments

Whiihoo!! Efter sommaren hamnade jag efter med rehaben men nu har jag fått bekräftat av sjukgymnasten att jag tagit igen och ligger i fas med träningsprogrammet. Lycka delux och det är värt en selfie. Sedan sommaren har jag kämpat med passet för vecka 16 (+ vissa anda utvalda övningar) även fast jag är flera veckor förbi den tiden. Att komma ifatt och ligga i fas känns så himla bra och nu vill jag bara ta fler framsteg. Jag hoppas på att nästa steg är att få vara med lite under innebandyträningarna! Är riktgt trött på att sitta vid sidan och suget efter att få spela växer varje dag. Det tar vi en innebandybild på.

Likes

Comments

Det är helt sjukt vad tiden springer iväg! Visst säger man att tiden går fort när man har roligt, men med just roligt skulle jag inte beskriva denna perioden. Exakt TJUGOFYRA veckor sedan jag låg på operationsbordet och var så enormt nojig och nervös. 24 långa veckor som verkligen inte känns som hela 6 månader. Vissa stunder och vissa dagar har tiden gått så långsamt men nu när jag blickar tillbaka känns allt som igår.

Jag har iallafall blivit proffs på att skynda långsamt ​när det gäller träningen, och tipsar alla om att även göra det. När jag vill utmana knät med nya övningar är det självklart så att man inte klarar allt. Istället för att strunta i övningen, eller utföra den på fel sätt, börja med en ''enklare variant'' av övningen för att sedan kunna stegra. Till exempel: att hoppa. Klarar man inte ett vanligt hopp börja med att svikta med knäna på hela fotsulorna. Stegra med att svikta och komma upp på tå för att sedan till slut svikta och hoppa från marken. Det tar sin tid och det är något man måste komma över och acceptera. 

Många frågar och undrar om jag känner av knät och svaret är ja - varje dag. Det är så himla svårt att förklara för någon hur och på vilka sätt, men det känns. Jag kan inte böja fullt ut, jag kan inte sträcka fullt ut, jag kan inte ta i fullt ut och jag kan inte (rättare sagt vågar inte) lita på knät fullt ut. Men det kommer, det kommer - bara jag skyndar långsamt. 

Likes

Comments

Framsteg - bakslag, framsteg - bakslag. Just nu är det lite fram och tillbaka gällande knät. När jag stegrar med nya övningar reagerar knät och jag får ont och blir öm. Bara att börja om med grunderna, ta nya tag och prova igen.

Just nu jobbar jag mycket med tålighetsträning, det vill säga mycket hopp samt olika "steg" i olika rörelseriktningar. Exempel på övningar är höga knän på tjockmatta, jämfota hopp på step-upbräda och sidosteg på step-upbräda.

Något som är positivt utan några bakslag för tillfället är lätt styrkan. I 2 av 3 maskiner är jag uppe i samma vikt som det "friska" benet. Jag jobbar också mycket för att kunna gå djupare i mina knäböj. Jämfört med ett par veckor sedan kommer jag mycket längre, men jämfört hur djupt jag kunde gå innan skadan är det en bit kvar.

Likes

Comments

I tisdags tog jag mina första löpsteg på 304 dagar, vilket är hela TIO månader, och lyckan är total! Detta gick även över förväntat! Jag sprang 3 km vilket var precis lagom att börja med. Knät kändes bra under löprundan, det var dock lite läskigt att springa i nedförsbackar eftersom det lätt gick lite för fort. Konditionen trodde jag var som bortblåst efter alla dessa månader men jag var faktiskt inte död efter, haha. Dock kändes det tydligt att jag inte hade någon kraft eller explosivitet i uppförsbackar så intervaller lär bli nödvändigt i framtiden.

Det känns så skönt att vara tillbaka med löpningen, vilket varit ett delmål, och även att klara av det. Jag sprang med ett leende på läpparna, äntligen ett stort steg närmare.

Likes

Comments

www.nouw.com/alicevägtillbaka.se