Header

Jodå, en update på livet då?


Jag vaknar. Jag jobbar. Jag kommer hem. Jag vilar en timme. Jag hänger med familjen. Jag går och lägger mig. Ibland kommer även inslag av dans och mina egna photoshoots. Har upptäckt en funktion på min kamera som är LIIIIFE, så lättare än nånsin att ta bilder på sig själv vilket jag utnyttjar till max.

Vet dock inte alltid vad jag ska göra med alla snygga bilder. Jag lägger fett med press på mig själv för att min insta ska bli intressant och då får jag ångest och måste spendera minst en timme med redigering bara för att lägga upp EN bild. Måste sluta med det. Så det händer inte aldeles för ofta. Måste btw rensa bland alla skitkonton jag följer för kollar ändå inte på dem... MEN så kom jag ju att Tova väntar otröttsamt på nya blogginlägg så då kan jag ju visa allt för henne >:)

So here u go Tova <3 Lite retrofeel en torsdagskväll

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ett inlägg till Tova ;*

Såhär ser alltså mitt skrivbord ut.

Backarna i hyllan, klasserna på skärmen, de halvfärdiga mejlen och sorteringen av filerna varvas med diverse kladdadande på post-it lappar, konstant småätande av kakor/godis från Ica och ett oändligt searchande för hemsidor med resetips.

Försöker hitta några bra böcker som berättar om att lång-tids resa (disclaimer: jag tänker lång-tidsresa) och det går väl helt ok. Tar nog lite mycket av min arbetstid dock... oops :)))))

Lämnar er med en cliffhanger: Kommentera om ni vill veta vart/när jag ska resa hihihi


Ps. Låt som funnits i mitt huvud hela dan: (ni får två versioner)

Likes

Comments

Okay so, de där bilderna som jag sa skulle komma upp på bloggen senaste gången... that didn't happen....

MEN har iaf klippt mig så tänkte att jag kunde visa upp det. Har inte lagt ut något på några sociala medier ännu så nästan inga som vet hihi. Feel honoured.

Kbye

Likes

Comments

Köpte en tröja på Zara igår.

Den är absolut omöjlig att ha på sig.

Trycket är som ett stort plakat på magen så varje gång man tar fram armarna sticker det ut som en box. Inte najs. Lämnas tyvärr tillbaka.

⁉️Snälla Zara gör en ny version med tryck i annat material!

Sincerely,
Desperat konsument ⁉️

PS 🚼
Påminn mig om att göra ett inlägg om utflykten till Helsingör. Ska show of my swag outfit och lite annat.

PS NR TVÅ
Kolla in min nya vlogg <3 (Japp, vi är fortfarande bara i Kanada, sakta men säkert)

Likes

Comments

"Är du okej?"
"Ja ja ja, allt lungt"

*klick*

Eller?

Likes

Comments

Ibland när jag har motgångar, eller ja, oftast när jag har motgångar, känner jag mig, som den normala människa jag är, väldigt väldigt ensam. Oftast i de situationerna önskar jag att jag hade haft en kille bredvid mig som kunde hålla mig och pussa mig på huvudet och säga att allt är bra. Ibland tänker jag att första bästa snubbe går bra. Ibland saknar jag mitt ex för att det för mig är honom hela konceptet kärlek bygger på. Ibland suktar jag efter en perfekt, men oh så fiktionell, karaktär i en bok.

Vill bara ha nån som skickar sms och säger att jag är fin även när jag inte känner mig fin. Hade glömt detta ett tag men kom på häromdan att man gjorde sånt i förhållanden. Hade glömt hur fri man kände sig i världen för det fanns en som hade ens rygg. Eller ja, det fanns ju betydligt många fler känslor än så men det var iaf en av dem.

Ibland tänker jag att hell no I don't need no man och att jag är sjukt stark bara jag har mig själv. Men så ibland, som just nu, så faller den känslan tillbaka och jag vill mer än allt i hela världen att ha den perfekta pojken för mig och jag vill att vi har ett speciellt band som gör att vi bara connectar i våra spirits och alltid förstår varandra och aldrig är osams och bara har det bra hela tiden. Impossible, i know. Men om man sätter drömmarna högt så kan man ju iaf komma en bit på vägen.

Anyways, vet inte ens hur jag ska göra för att hitta min perfekta pojke. Tinder suger balle och fester krockar med andra aktiviteter så vad satan ska man göra. Är sjukt trött på att vänta. Villa ha nu.

Blö

Likes

Comments

Tror inte att jag har berättat detta för särskilt många, men när jag var i New York för nu tre veckor sen, så mådde jag inte särskilt bra. Hela resan dittills hade absolut varit rolig men att umgås med familjen 24/7 hade börjat ta ut sin rätt och jag var vid det laget ganska trött. Några dagar tidigare i Cape Cod fick jag ett mejl från Au Pair in America om att en Au Pair familj från Brooklyn var intresserad i mig, och detta gjorde mig helt i extas. Jag skypade med dem samma kväll och vi bestämde att jag skulle komma på middag hos dem när jag kom till New York. Det var verkligen ett guldläge för mig då en Au Pair-plats i New York länge hade varit min dröm. Allt var då frid och fröjd och några dagar senare kom vi till Williamsburg där vi skulle bo. Där och då kändes NY så himla häftigt. Det var här alla ville vara. Detta var stället att skryta om. När vi kom ombord på den första tunnelbanan tänkte jag ”här brukar de ju ha tunnelbane-shower. Undrar om vi kommer få se det” och en minut senare kom det in tre killar och gjorde volter och klättrade i taket. Folk sjöng helt öppet på stationen. Människor vimlade förbi. Helt amazing tyckte jag. Lägenheten vi kom till var jättebra. Området Williamsburg var jättebra. Vi gick ut och åt på vår gata och det var perfekt.

Så kom dag två.

Det var så sjukt varmt ute. Vi åkte till Central Park och upp i Empire State Building och alla var glada. På kvällen skulle jag till Au Pair-familjen på middag men jag tänkte inte så mycket på det. Självklart var det lite pirrigt men hade inställningen att det säkert skulle gå bra. Timmarna gick så på och det blev dags att ta sig dit. De bodde i Bangla-town (alltså Bangladesh området), jag hade adressen och hittade snabbt huset. Jag kom in. Jag satte mig. Och vi åt middag.

Det var inte så att det var en dålig familj. Dottern gav mig en rundtur runt hela huset och sonen erbjöd att vi skulle ligga i trädgården och kolla på eldflugorna. Vilka för övrigt är grymt fina. Au Pair-rummet var ganska litet och var dessutom i källaren utan några fönster, men det väl det enda som konkret inte kändes så bra, annars var allt trevligt.

Efter ett par timmar hade vi ätit färdigt och barnen skulle gå och lägga sig. Mamma, pappa och Edgar hade ätit i närheten så de kom förbi och plockade upp mig. De stod redo för att få höra på allt som hände men jag kunde inte säga så mycket för helt plötsligt kändes jag fullkomligt tom. Jag var inte glad. Jag var inte ledsen. Jag var bara tom. Tom på känslor. Tom på drömmar. Jag som en månad tidigare så målmedvetet sagt ”i höst ska jag vara Au Pair!” kände nu ingen dragningskraft till varken det ena eller det andra. Bara osäkerhet. Och ångest.

Jag tänkte att jag skulle sova på det.

Det höll i sig.

Jag tänkte att ”jag blev bara överväldigad det lägger sig snart”.

Det höll i sig.

Dagen därpå tror jag det var, efter vi hade varit på bio och kollat film, blev jag helt konstig i kroppen. Jag kändes inte verklig. Omgivningen kändes inte verklig. Det var som att jag var i en sjukt dålig film och jag kände hur mina ben instinktivt bar mig mot toaletten för att få lite egenrum. Jag kände hur min kropp satte sig men hur mitt ansikte var helt lamt och såg hur tårarna träffade insidan av glasögonen fast att jag var helt tom inuti. Mamma kom in på badrummet och ni vet när man tycker att det är pinsamt att gråta för man vet inte varför man gråter, så var det. Fastän världen inte kändes verklig så gjorde mammas närvaro en reva i overkligheten. Då visste jag på nåt sätt att det inte var overkligt, för varför skulle jag ha den instinkten i en overklig värld? I vilket fall höll jag uppe fasaden några minuter men sen ville jag inte ljuga för mig själv mer utan omfamnade mamma och grät där, mitt i bion. Så kan man också göra.

Hela veckan fanns olustkänslorna och osäkerheten kvar. Jag gick runt som en zombie i en stad som var mer levande än någon annan jag någonsin varit i. Jag som varit så trött på föräldrarna blev plötsligt helt beroende av dem. Det var som att jag hade regredierat.

Jag tror att jag var på en brytpunkt mellan stora och lilla jag. Jag hade hitintills känt mig stark, rolig, attraktiv och modig, men nu undrade jag vem fan jag trodde jag att jag egentligen var? Skulle jag verkligen klara mig själv i en stad jag inte kände, åtta timmars flygresa hemifrån? Skulle jag någonsin kunna klara av att flytta ens? Att skaffa ett jobb och tjäna pengar och leva ett eget liv och uppnå egna drömmar? Patetiskt.

Mitt självförtroende tog ett slag i magen. I mitt huvud var jag helt värdelös. Det kändes som att jag inte hade en enda plats på jorden som jag trivdes på. Kollade jag på en karta kände jag inte lust att resa så som jag tidigare gjort, utan endast att jag aldrig någonsin skulle känna mig hemma någonstans. Jag skulle aldrig bli ett fullständigt jag igen.

Sen åkte vi hem.

Jag fick absolut uppleva roliga saker i NY, att se musikalen Miss Saigon på Broadway var exempelvis en av dem. En annan var att träffa mina sysslingar som jag inte sett på år och dar. Central park tyckte jag jättemycket om och Empire byggnaden var så himla fin. Men jag kände inte den där känslan som man skulle känna efter en vecka i New York. Att man bara ÄLSKAR staden. Att detta är platsen man bar SKA vara på. För så kände jag inte. Även nu en månad senare förknippar jag det istället med ett visst obehag.

Och oresonligt nog tycker jag att det är pinsamt? Att det är pinsamt att jag inte älskar New York. Pinsamt att jag i flera år har drömt om en stad som jag sedan mådde dåligt i. Pinsamt att jag inte ens kunde pressa mig själv att njuta nu när jag faktiskt var där. Men vad är ens det för logik? New York stannar kvar Alice, du kan testa igen. Kanske är det bara inte staden för dig. Det är okej. Du behöver inte älska den bara för att så många andra gör det och OM du plötsligt börjar älska den så är det okej också. Man får ändra sig Alice. Tänk så.

Känslan av att vara liten och vilsen i en värld som var mycket större än man kunde ana höll i sig ett bra tag. Sakta men säkert började motivationen för saker komma tillbaka men fortfarande en vecka efter att jag kom hem svarade jag inte på ett enda Au Pair-mejl eller sökte ett enda jobb. Jag ville bara att världen skulle sluta röra sig så snabbt så att jag inte behövde göra något. Dansträningarna började och det piggade upp mig lite. Där hade jag mina danskompisar och jag kunde fokusera på här och nu. Efter några dagar svarade jag på några mejl ändå och skapade en profil på arbetsförmedlingen, för målet att flytta hemifrån blev faktiskt starkare igen. Efter ytterligare en vecka hade jag kommit i kontakt med en familj i San Fransisco istället och skrev minst fyra personliga brev till olika arbetsplatser dagligen.

Igår fick jag ett mail från en kvinna som hade sett min profil på arbetsförmedlingen och ville ge mig ett jobb från slutet av augusti till oktober. Idag var jag på intervju och jag fick det! Snart ska jag prata med San Fransisco-familjen igen vilka troligtvis vill att jag ska börja i oktober! Och om de plötsligt inte skulle kännas bra så har jag en familj i Washington också som vill ha mig i november! Jag sov som skit inatt men mår faktiskt väldigt bra idag. Visst har det varit en ganska snabb mående-resa men ändå. Från att inte vilja gå upp ur sängen i New York till att nu vilja ha den 28 augusti redan imorgon tycker jag är ganska bra. Jag tror absolut inte att uppåt-känslan kommer hålla i sig. Motivationen för videoredigering är exempelvis fortfarande väldigt låg. Och jag räknar nästan med att pendla neråt igen när jag börjar jobba, och ännu längre ner när jag väl flyttar, men nu vet jag åtminstone att jag också kan pendla upp. Långt, långt upp.

Så, denna text var främst för mig själv, för att vara ärlig mot mig själv och blotta mina svaga stunder så väl som det starka. För att påminna mig om att jag pendlar. Som fan. 

Men den var också för alla som känner igen sig. Jag hoppas att den kan ge er en gnutta motivation i vår fullkomligt hopplösa värld.


Tack för att ni läste.


/Alice


ps. nedan är en låt som vi dansar ditt i mitt Crew. Även om texten handlar om något helt annat så passade just de två första raderna i refrängen fett bra in på situationen hahah

Likes

Comments

Idag färgade jag håret grönt!

Idk men fick en impuls och köpte Loreals ny Wash Out hårfärg i mintttt. Tyckte det blev rätt mys men blir nog ännu mysigare efter en dusch till. Angående produkten så tyckte jag att den var väldigt lätt att jobba med och gav fint resultat som ska hålla upp emot 10 tvättar har jag för mig. Så det är väl ca 3 veckor, perfekt längd för en sån här hårfärg då man hinner ha det ett tag men lätt kan få ur det. Hade hoppats på att en tub skulle räcka till flera fägringar men jag behövde nästan hela för mitt hår som är kort men relativt tjockt. Har ni långt+tjockt hår så rekommenderar jag därför att köpa två. Har iaf en liten klutt kvar som jag kan blanda ut med något balsam så vips har jag en pastellfärgning till!

Tog mig föreviga att fixa videon på insta som denna bilden är tagen från (men är man perfektionist så är man). Gå gärna in gick ge den en liten like bara därför ;)))))

Likes

Comments

Nu har jag skaffat mig min alldeles första bullet journal! En bujo (som man i bullet journal världen förkortar det som) är en dagbok + att göra lista + kalender i ett! Och det bästa är att man designar den helt själv så den blir 100% personlig.
Vissa gillar att göra det überfint medan andra nöjer sig med att bara har struktur. Tror jag kommer vara någonstans mitt emellan, ska börja lite försiktigt så jag inte tröttnar....

Vill ni ha lite inspiration till att göra egna så gå in på youtube och sök på WithWendy's Bullet Journaling For Beginners samt Margot Lee's How And Why I Journal. De är de absolut bästa videorna tycker jag (and believe me, såg typ 20 st innan jag beställde min)

Så vad behöver man?
- En prickig anteckningsbok!
Att den är prickig gör den väldigt flexibel och det är lätt att strukturera upp tabeller samtidigt som prickarna är väldigt diskreta. Jag köpte min på Royaldesign.se där den kostade 28 kr med gratis frakt! Nästan för bra.... Hade jättesvårt att hitta någon prickig anteckningsbok i butik och att beställa utomlands kunde ge frakt på 90 spänn så var väldigt glad när jag hittade denna! Vet ju inte om jag kommer hålla mig till det så är bra att det är en billig en
- Pennor! Om ni kollar Wendys video så rekommenderar hon att man bara har några få pennor i början för att inte bli för överväldigad vilket jag håller med om. Kommer köra på blyets, ett par svarta markers och en orange överstrykningspenna.
- Fantasi (och en stor hög inspiration)! Sök Bullet Journal på pinterest och få fram ett hav av inspo

Än så länge har jag bara en rubrik men ser fram emot att rita upp ett schema och sedan göra listor för bl.a serier att kolla på, musik att lyssna på, människor att träffa, en humörföljare och mycket mycket mer

Låter nedan rullar i mitt huvud samtidigt:

Likes

Comments