Header

Oj hörrni, vad hände med min blogg på slutet? Den blev helt bortprioriterad och jag tog vara på min sista tid som New York bo istället helt enkelt.

Det har hänt så mycket sedan jag skrev på bloggen sist, och som ni kan läsa av titeln så befinner jag mig nu i Sverige igen. Min hemkomst var en överraskning så jag gjorde allt jag kunde för att hålla det hemligt från vänner och familj. Berättade för några få eftersom jag behövde vara säker på att familjen skulle vara hemma när jag kom hem. Överraskningen gick hur bra som helst. Ingen anade någonting alls, så min familjs reaktion blev verkligen priceless. Det var så obeskrivligt skönt att se alla igen, speciellt efter min flygresa hem som toppade listorna över de värsta flygresorna i mitt liv. Det började med att jag var tvungen att slänga 12 kg av min packning på JFK för att de krävde nästan 6000 kr för övervikten (för att jag hade en mellanlandning och tydligen behövde betala dubbelt). Allt gick verkligen åt helvete, och jag var även få minuter från att missa mitt andra flyg i Oslo hem till Stockholm för att mitt plan kom in för sent. Usch, det var hemskt och allt jag ville var ju att ringa hem till mamma och pappa men samtidigt ville jag hålla överraskningen hemlig och inte förstöra allt pga otur med flygen. Som tur var hade jag min fina värdmamma och Alex som verkligen hjälpte mig så mycket och lugnande ner mig. Jag brukar vara väldigt lugn och ha kontroll i stressiga situationer, men det blev bara för mycket och mina känslor var redan överallt efter att ha sagt hejdå till familjen. Usch... Efter mycket om och men (och en hel del löpning och trängning i köer) så hann jag med flyget från Oslo och landade på Arlanda kl 13.00.

Min sista vecka hos familjen var lite annorlunda, då den nya Au pairen kom en vecka innan jag skulle åka. Det var för att jag skulle lära upp den nya tjejen och visa henne runt osv. Det var mest för att förenkla hela övergången för alla. Jag hade precis likadant när jag kom och det var så himla skönt att ha någon där att fråga allt man undrar över, och se hur någon annan gör allt.

Nu har jag iallafall varit hemma 10 dagar och kan säga att det är ungefär som jag trodde att det skulle vara. Det är en otrolig trygghet att vara hemma, men också så är det oförändrat från när jag åkte. Några kanske har flyttat från stan och några få restauranger har öppnat, men utöver det är det mesta sig likt. Men jag klagar inte. Det är ju ändå det här jag har saknat. Jag gillar känslan av att vara hemma igen, även om jag lika mycket känner att jag har lämnat mitt hem i USA. Men 18 månader var extremt långt tid och jag var ändå klar med Au Pair grejen. Jag saknar familjen så det gör ont redan, och allt jag vill är att kunna krama dem. Men vi har kontakt dagligen och kan FaceTimea. Jag vet också att jag kommer hälsa på snart och att vi ses igen, vilket är så skönt. Att säga hejdå var utan tvekan bland det jobbigaste jag gjort, men det är ändå skönt på något sätt att man vet att det är så lätt med kommunikation idag. Det var ju helt annorlunda när typ min mamma åkte när hon var 18. Det var inte alls samma sak för henne när hon kommit hem. Nu kunde jag landa i Sverige och ringa FaceTime gratis så fort jag landat och vi kan smsa när som helst, skicka bilder och allt det där.

Det är en enorm omställning livsmässigt att komma hem, och det är en känsla ingen som inte varit Au Pair förstår tror jag. Det där huset, familjen och staden har varit mitt liv och min vardag i 18 månader. Det kändes liksom inte som något tillfälligt där och då. Och 10 timmar från att jag lämnade livet där befann jag mig i ett nytt land, en ny vardag, nytt folk och det tar tid att vänja sig vid omställningen. Jag menar visst jag är van vid livet i Norrköping, det är ju här jag spenderat hela mitt liv. Men det är sjukt hur man byggt upp ett tryggt och stabilt liv och vardag där borta, och sen försvinner det på en dag. Det kommer bli bra här, det vet jag. Det tar lite tid bara, och det får det göra. Är som sagt så otroligt glad över att vara hemma med alla igen och kunna träffas i verkligheten istället för över Skype. Imorgon börjar jag jobba också, och det känns superkul!

Har inte bestämt vad jag ska göra med bloggen än. Det var ju en blogg jag skaffade för att skriva om Au Pair livet, och det är ju slut nu. Feel free att ställa några frågor om ni har det så svarar jag såklart, men tror inte jag kommer fortsätta blogga nu när jag är hemma igen. Tack snälla till alla ni som följt mig, varit intresserade, lyssnat på podden, frågat frågor och peppat mig. Det känns jättekul att så många följt min resa i USA, och att jag också kunnat inspirera andra till att åka.

Ha det bra!

Här är några bilder från sista dagarna. Titta på den fina tårtan som min värdmormor gjorde till avskedsfesten. Så fin <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej fina ni!

Dagarna går, veckorna går och snart är det inte mycket tid kvar för mig här. Jag har försökt att planera upp mina sista helger, och jag och Alex kom fram till att det bara var förra helgen kvar vi kunde åka upp till mina värdmorföräldrars hus i Becket, Massachusetts. Jag älskar ju att vara där uppe som många av er säkert vet redan, och har verkligen velat att Alex skulle få hänga där en helg innan vi skiljs åt. Förra helgen visade sig passa helt perfekt, så förra fredagen på eftermiddagen satte vi oss i bilen och åkte upp. Vi hade världens otur med olycka på vägen och stod helt stillaståendes i säkert minst 1 timme. Det brukar ta ca 2 timmar och 15 min, men tog oss ca 4 timmar att åka upp. Väl uppe väntade finaste Alan och Maria med kylt vin och middag till oss. De är verkligen bäst!!

Helgen var en perfekt blandning av alla mina favoritsaker. Sovmorgnar, outletshopping, tänd brasa, stooor säng med fluffigt täcke, vin, god mat, skidåkning (går ej under kategorin favoritsaker but still) myskläder, lugn, givande konversationer. Och det bästa av allt var att dela allt detta med den finaste vännen <3 Jag vet att jag sagt det förut men jag undrar verkligen vad jag gjorde innan jag träffade Alex. Det går knappt en dag utan att vi träffas och nu kan jag inte ens föreställa mig en vardag utan gummans ansikte.
På tal om Alex så snodde jag hennes bilder. In och kika hennes blogg

Likes

Comments

Nu är det dags för ny video igen. Alex och jag spelade in en "the accent challenge" igår och så mycket som vi skrattade igår har jag inte skrattat på hur länge som helst. Oj, jag trodde verkligen inte det var möjligt att vara såhär dålig på dialekter men, Alex och jag tog utan tvekan priset för sämsta dialektimitatörerna i historien.

ag tycker själv den blev svinrolig om jag ska va ärlig haha. Kolla gärna och berätta vad ni tyckte!

Likes

Comments

I fredags skjutsade jag familjen till flygplatsen som åkte till Florida. Jag och Erin stannar som sagt hemma eftersom hon har skola och cheer som hon inte kan skippa. Hur som helst, jag tänkte att vi kunde göra något speciellt eftersom hon missar Florida som hon såklart också hade velat åka till. Hon har tjatat länge på mig om att försöka få till en dag i city, men det har inte riktigt funnits någon bra dag för det. Så frågade om hon ville åka in nu när vi väl hade chansen och det ville hon såklart. Hon tog med sig sin kompis Jane så vi hängde i city hela dagen. Vi åkte in kl 11 och tog tåget hem igen vid 8 på kvällen.

Vi gjorde helt ärligt inte så jättemycket. Vi hade tänkt kanske åka skridskor, gå på vaxmuséet eller något sånt ifall vi blev uttråkade men det blev vi verkligen inte. Iofs nu när jag skrev den där meningen så insåg jag hur orimligt det är att man ska bli uttråkad i New York City men jag tror ni förstår vad jag menar. Vi vill kanske göra någon aktivitet mer än att gå runt och shoppa. Men tiden gick så jäkla fort så vi hann inte ens tänka på något sånt haha.

Vi började dagen med att gå till Black Tap. Det är ett burger place som framförallt kanske är kända för sina milkshakes som är helt over the top (kostar dock 15 dollar/styck också så they better be special). Jane och Erin ville så gärna gå dit så vi gick dit direkt. Tror det finns 4 olika i city, och vi gick till den i Midtown. Det var kö utanför restaurangen men vi ställde oss i kön ändå, när vi ändå hade gått dit. Det tog oss ca 1 timme att få bord, och vi var så frusna efter att ha stått i kön så länge. Maten var absolut god, skulle aldrig kunna säga att den inte var god. Men kan verkligen säga att det inte var värt den väntan. Finns verkligen ställen med minst lika god mat, men där vi hade sluppit att stå i kö så länge. Dock var det ju en upplevelse i sig så vi alla var överens om att vi inte ångrade det., men vi var också överens om att vi inte kommer göra om det haha. Tror ni fattar! Vi åt liksom en burgare var, och köpte två shakes (inte ens en var!!) och fick en nota på 80 dollar.

Idag har jag mest chillat, gått på en promenad i skogen, duschat och varit iväg och handlat lite. Ska snart skjutsa Erin och hennes vänner till deras kompis och så kommer Alex hit snart. Blir nog ett och annat avsnitt av Prison Break ikväll som vi började på i förrgår. Världens bästa serie!! Erin är ledig från skolan imorgon, så vi kan båda sova ut länge. SÅ skönt<3 Såklart jag är ledsen över att missa Florida, men är så tacksam över att jag redan fått besöka Florida två gånger med min värdfamilj under min tid här. Måste också säga att jag verkligen uppskattar dessa sovmorgnar och att ha så mycket ledig tid under dessa dagar. Det är något jag inte haft på länge, så det är verkligen skönt att få lite ny energi.

Likes

Comments

Jag och Alex tog ett perfekt beslut att gå på en liten vinterpromenad idag i snöstormen. Vi skulle åka och äta frozen youghurt men Alex föreslog att vi kunde gå från henne, så jag ställde bilen där så gick vi. Det snöade rätt mycket men det var faktiskt inte alls så farligt utan snarare rätt skönt. Vi gick till 16 handles och åt, sen gick vi tillbaka till bilen och åkte på jakt efter mössa och vantar. Dock tyvärr utan resultat, då alla affärer tydligen hade sålt slut på alla mössor och vantar. Antingen det eller så såg mössorna ut som skit och var neongula eller skrikrosa, dvs inte min favorit. Blir att ge sig ut imorgon igen kanske och leta. Vägarna var inte alls bra idag pga all snö. Det var verkligen inte bra plogat och däcken på bilen är ju året-runt-däck och fäster inget grepp alls, så det kan vara lite läskigt att köra på sånt här väglag. Det var lite kaos idag ute med alla bilar som körde typ 10km/h och slirade runt på vägarna.

Ligger just nu i soffan med mitt äldsta värdbarn och Alex och ser en film. Jag är dock skittrött så blir verkligen att sova när filmen är slut. Har jobbat nu ikväll från klockan halv sju för mina värdföräldrar är på en överraskningsfest för min värdpappas syster. Imorgon är jag dock helt ledig så det ska bli skönt. Eventuellt blir det en visit in till city, men allt beror på vädret.

Likes

Comments

Minns ni huset jag pratade om för flera veckor sedan med allt julpynt för typ 100 000 dollar. Jag tog med Alex dit någon vecka innan jul för hon hade inte sett det och jag ville se det igen. Det är alltså ett hus med så otroligt mycket julpynt att det är helt sjukt. Det är likadant varje år och har blivit ett hus som folk åker till för att ta kort. De har till och med besök av tomten en dag i December så familjer med barn får komma dit och träffa tomten.

Tänkte försöka förklara lite men tror mest bilderna får tala för sig själva. Det är kanske 5-6 mindre hus på tomten med olika "teman" innuti. Nu är ju bilderna tagit med min värdelösa mobilkamera så ni ser kanske inte detta i superkvalité och svårt att få med detaljer. Men det är helt otroligt vilket jobb det ligger bakom allt detta. Varje hus med figurer har också mekanik, dvs att de typ rör sig där inne och "jobbar". Saker snurrar, åker från sida till sida osv. Fattar ni hur mkt det här har kostat?? Och all el som är igång dygnet runt för att hålla igång allt. Detta skulle man aldrig aldrig någonsin hitta i Sverige. I Sverige är det en rutten liten ljusslinga i ett träd på sin höjd haha. Folk är hus som helst där hela tiden för att fota, men de har staket så man kan inte gå nära själva huset utan bara de mindre liksom.

Den första bilden ni ser tog jag bara på 3 av de små husen för att ni ska förstå hur de ser ut..

HUR COOLT ÄR INTE DETTA?

Likes

Comments

Idag är det lördag och jag vaknade upp med en täppt näsa, hals, bihålor och jag vet inte vad. Kunde knappt andas och det kändes inte alls kul. Har skypeat lite med folk hemifrån, och satt ihop inlägget om ansökan. Ligger på golvet med hög musik ur högtalaren och bara tar det lugnt. Alex hängde här igår kväll och vi åt grönsaker och dipp och spelade wait for it............BUBBLE STRUGGLE!!! Ni minns väl?? Hahah vi pratade om det förra helgen och började spela och vi kunde verkligen inte sluta. Perfekt fredagsaktivitet för två tjejer på 20 och 21 år hahah. Nej men jag klagar absolut inte, har varit en lång vecka med mycket jobb och jobbar ikväll också så jag kände inte direkt för att göra något. Kan inte påstå att det händer ofta att jag får ett sug att göra särskilt mycket på helgerna längre om jag ska vara ärlig. Just nu älskar jag att bara chilla sönder på helgerna, för att jag känner att jag är så trött efter en arbetsvecka och att jag bara vill ta det lugnt. Sen är det klart jag gör lite småsaker som att åka till malls, kanske käka någonstans eller något sånt. Men minns inte ens senast jag var inne i city till exempel. Undvek verkligen att åka in under julhysterin, för hade ingen anledning. Åkte in när vi var på Rockettes och såg julpyntet och allt, men hade ändå sett trädet och allt annat stort året innan så kände inget behov. Hur som helst, är glad att Alex finns 1 minut bort så vi kan chilla ihop för det är vi bra på. Kan inte fatta att jag ska åka hem innan henne, vi träffas verkligen varje dag så kommer bli konstigt att vara utan gumman <3

Likes

Comments

Hej Alice, tack för en väldigt hjälpsam blogg och podcast. Jag har haft tankar och drömmar om att åka som aupair om 1,5 år. Jag undrar bara hur bra engelska familjen pratar, har dem väldigt mycket dialekt? ´Är det svårt att hänga med på vad dem säger,pratar dem fort? Jag undrar även vilken typ av frågor man svarar på när man ansöker. Kanske hade varit hjälpsamt för både mig och många andra intresserade att få ett inlägg om bara ansökningen. Min sista fråga är vad som händer om ingen vill ha en som aupair och hur ofta det händer. Kram!

Fick denna kommentar från en tjej som heter Maja och tänkte att det kanske är något som fler är intresserade av, så här nedan har jag knåpat ihop ett inlägg angående ansökningsprocessen och lite därtill. Ska även försöka besvara andra vanliga frågor som jag får ibland på olika medier, för många undrar över samma saker.

1. På frågan om hur bra engelska familjen pratar och om de har mycket dialekt så kan jag svara att du inte behöver oroa dig. Jag kan ju inte svara på hur bred dialekt de har dock, eftersom det är olika i alla delstater och man pratar ju lite annorlunda beroende på om du är i väst, söder, öst osv. Men jag förstår ändå varför du frågar, för jag var väldigt nervös över hur deras engelska skulle vara och om jag skulle ha problem att förstå. De pratar ju såklart perfekt engelska eftersom det är deras modersmål och det enda språk de kan. Men jag har inte upplevt en enda gång att jag har haft svårt att förstå vad de säger. Nervositeten släpper när man träffas och börjar ha konversationer. Jag tror nästan att alla blir förvånade över hur lätt engelskan flyter på för en själv också, mot vad man kanske trodde det skulle göra. Jag vande mig otroligt fort vid engelskan, och man slutar liksom tänka på vad man ska säga. I början funderade jag mer och valde mina meningar, hur jag skulle formulera dem etc men man slutar med det väldigt fort och meningar kommer bara ur en precis som med svenskan. Du lär även märka i skype när du pratar med familjen om de har dialekt. Jag märkte att min värdfamilj pratade väldigt normal engelska utan dialekt och hade inget problem att hänga med överhuvudtaget. Det allra viktigaste jag har att säga angående detta är att tänk på att det inte finns någon familj som förväntar sig att du ska prata engelska felfritt och alltid förstå allt. Engelska är ju inte vårt modersmål, och nästan alla amerikaner jag träffat är alltid så förvånade och imponerade över hur bra vi svenskar är på engelska och frågar hur vi kan prata så bra engelska. De flesta amerikaner kan ju liksom ett språk och det är engelska, så de förväntar sig inte att du pratar exakt som dem och de förstår att engelskan utvecklas och att man lär sig under tiden. Våga fråga om ord och saker du undrar över. Det gjorde jag i början och det gör jag fortfarande om det kommer upp ord jag inte förstår. Frågar man inte så lär man sig ju inte de svåra orden. Det är ett perfekt sätt att lära sig engelska och mycket bättre än typ engelska-lektioner i skolan, eftersom det här är i verkliga livet och du är i ett engelsktalande land.

Ansökningsprocessen

1. Det första steget i att bli au pair är att registrera sig på en hemsida. Jag anmälde mig t.ex. på Cultural Care Au Pair för det var den organisationen jag vill åka med och rekommenderar även andra att åka med. Det är inte så att man anmäler sig och MÅSTE bli au pair, utan man anmäler sig för att komma på ett informationsmöte. Jag gick på ett I Norrköping eftersom jag bodde där, och på mötet får man reda på all fakta man behöver och man får tillfälle att fråga alla frågor man har. Det är alltid en föredetta au pair på dessa möten, vilket jag tycker är jättebra eftersom det är skönt att prata med någon som varit au pair själv och har erfarenhet. Om man vill kan man även påbörja sin ansökan innan man går på detta möte om man vill, vilket de rekommenderar för då kan man även fråga frågor angående ansökan som kanske kommit upp på vägen.

På detta möte är det även en liten intervju, men jag säger det nu och detta är inget annat än sanning: VAR INTE NERVÖS. Jag VET att typ alla är nervösa inför denna och många frågar mig hur bra engelska man måste ha, vilka frågor som kommer osv osv. Men det är hur lugnt och avslappnat som helst. De frågar lätta frågor och var bara dig själv och svara ärligt på frågorna. Det är frågor som varför du vill bli au pair, dina styrkor osv, vad som fick dig att söka, vad du har för intressen, vad du förväntar dig av att vara au pair och liknande frågor. Det är en kort liten del av intervjun som hålls på engelska. Intervjuaren säger såklart till innan och jag kanske fick 4-6 frågor på engelska på min intervju och det var hur lugnt som helst. De vill bara se så att man förstår en fråga och kan ha en liten lättare konversation, eftersom man bör förstå engelska till viss del för att åka som au pair ;) De förväntar sig INTE en person med flytande engelska och avancerat ordförråd. Men I don't blame you. Jag satt själv där hemma och skrev ned meningar hit och dit och försökte se vad som lät bäst, valde mina ord väl osv. Men kör bara!!

2. Sedan är det bara färdigställa din ansökan på din profil. Det är alla möjliga frågor om dig, din familj, din fritid, arbete, egenskaper, körning, simning, barnerfarenhet osv. Tänk på att detta är en jobbansökan, det är ett jobb du söker så tänk på svaren du skriver och lägg tid på ansökan så den sticker ut. Det kommer gynna dig i längden. Jag fick hjälpa min värdfamilj att välja ut en ny au pair, och man ser verkligen skillnad på ansökan och ansökan om man säger så. Bara ett litet tips!

Barnerfarenheten måste styrkas med en referens, och referenserna blir kontaktade av Cultural Care (i mitt fall) för att se att allt stämmer. Många frågar mig även om barnerfarenheten och vad jag hade för erfarenhet, hur man får erfarenhet osv. ALL barnpassning räknas, så länge du varit över 15 år och haft fullt ansvar för barnet (dvs inte andra vuxna där). Du kan räkna praktik, syskonpassning, kusiner, barnvakt till andra barn, fritidsledare, vikarie, om du varit ledare på ett summercamp eller liknande. Skriv allt du har även om du själv tycker det inte räknas för att det t.ex. var din lillasyster. Men jo, det räknas. Du kan alltid ringa till ett dagis eller förskola och säga att du ska åka som au pair och behöver tjäna in timmarna. Det har jag hört folk göra innan, och förskolor har tagit emot. Det är ju win-win. Du får timmarna du behöver och de får lite gratis arbetskraft ;)

3. När din ansökan är klar blir du antagen till programmet och börjar matchningsprocessen för att hitta din framtida värdfamilj. Detta är den mest spännande delen såklart. Många undrar även om man själv får välja familj, och såklart är det upp till dig vilka du vill åka till men det är inte du som letar familj, utan det är familjerna som letar au pair. Du får med andra ord ett mail när det är en familj som är intresserad av dig. Minns känslan så väl när man fick ett mail där det stod att en familj har tittat på ansökan och är intresserade, för det är inte förrän då man får tillgång till familjens ansökan och kan läsa om dem. Det är så himla spännande att läsa om dem och kolla på bilderna, för det känns så overkligt. Man kan boka in ett skype-möte för att prata med familjen och lära känna dem litegrann. Sen kan du välja ja eller nej till familjen, men såklart behöver båda parter säga ja för att det ska ske. Har för mig att om både au pairen och familjen säger ja, så får man ett samtal från någon från kontoret där de frågar om man vill bli familjens au pair för att bekräfta över telefonen.

4. Nu börjar alla förberedelser inför avresan. Det är visum, internationellt körkort, försäkring, besök på ambassaden, hälsoundersökning och allt annat praktiskt. Det finns även några kurser man måste ta del av online inför avresan, men all sån information finns på din profil på hemsidan.

5. AVRESA! Det kommer inte kännas på riktigt förrän du står där på flygplatsen, redo att krama alla hejdå och påbörja ditt äventyr. Kanske känns det inte ens på riktigt då, utan du inser vad som faktiskt händer när du landar i USA. Jag som åkte med Cultural Care spenderade första 5 dagarna på Training School i New York, vilket är obligatoriskt oavsett vart man bor. Det är kurser och aktiviteter under dagarna, minst sagt fullspäckat schema men absolut givande och framförallt kul att få träffa andra au pairer. Det ger dig möjlighet att knyta kontakter och träffa au pairer som ska åka till samma stat/stad/område som dig. De delade även upp oss så man bodde med folk som skulle bo nära, vilket jag tycker är hur bra som helst för det gör det lättare att hitta varandra. Under min vecka på skolan var vi t.ex. 350 personer, så det förenklar verkligen att bli uppdelade efter avstånd.

Nu hade jag lite tur eftersom jag är au pair i New York så jag behövde inte flyga igen, medan de som är t.ex. i andra stater måste flyga igen. Dock är det nog inte ett problem alls eftersom man är fylld av så mycket adrenalin och excitement, och man vet även att nästa gång man landar så kommer man träffa värdfamiljen. Känslan när man träffar familjen första gången är obeskrivlig. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, hjärtat pumpade sönder inom mig och jag var helt skakig. Det är så sjukt att man skypeat och haft kontakt under flera veckor och sedan står de helt plötsligt precis framför en. Känns inte som att de faktiskt finns på riktigt förrän man möts. Det är svårt att förklara, men så häftigt att uppleva.

Om det är något annat ni undrar över eller inte tycker jag svarade helt på, så får ni mer än gärna fråga under detta inlägg. Jag kan svara på kommentarerna i nya inlägg så att fler kan ta del av svaren. Men om du som Maja har funderat på att åka som au pair i 1,5 år och inte tagit steget än - GÖR DET! Vad är det som hindrar dig? Fundera över vad det är som gör att du inte tar tag i det och börjar. Gå iallafall på ett informationsmöte och se hur det känns efteråt? Man måste början någonstans. Jag tänkte inte så mycket utan anmälde mig bara och rätt som det var var jag i New York, vilket jag tror var det bästa för mig. Man överanalyserar genom att vänta och det får en att tänka på alla rädslor. Man kan övervinna alla rädslor, och man växer och lär sig så mycket genom att åka. Jag vet att många är rädda för att de kanske ska ha otur och inte trivas i familjen, men vad är det värsta som kan hända med det? Man kan alltid gå in i rematch och hitta en ny familj vilket jag absolut rekommenderar framför att åka hem. Trivs du inte så ge en annan familj chansen att förändra din uppfattning kring att vara au pair. Men det är aldrig aldrig någon annan än du själv som kommer att ta beslut åt dig. Du tar besluten. Får du panik och hemlängtan och inte vill stanna är det ingen som kommer att tvinga dig att stanna i 12 månader. Alla vill att du ska må bra. Organisationen vill ju att du ska få den bästa möjliga upplevelsen, din familj vill att du ska bo och trivas hos dem och en gladare au pair - desto gladare barn. Försök att tänka bort alla "tänk om" "vad händer om" "men vad jag jag om". Det löser sig alltid. Jag önskar att alla fick uppleva det jag fått uppleva och erfarenheterna jag fått från detta har fått mig växa och inse så mycket kring mig själv och folk runt omkring mig. Sen är det också viktigt att inte jämföra med andra. Au pair är ju ett jobb, men det är ett jobb som ser olika ut för alla. Ingen kommer någonsin ha samma upplevelse som mig, inte ens au pairen som är au pair i min familj efter eller före mig. Man är ju olika personer och har olika personkemi och olika relationer. Barnen växer, personligheterna växer fram, de växer mentalt, schemat ändras och exakt allt påverkar ju upplevelsen i sin helhet. Så jämför inte med någon annan. Du har din egen upplevelse. Folk som säger att au pair inte är för dem, absolut det köper jag till 100%. Men tänk också på att det är baserat på familjen du är hos. Det är ju en bra relation till familjen som är nyckeln till en bra upplevelse.

Släpp tryggheten hemma och våga utmana dig själv. Antingen blir det en succé eller så blir det inte det, men då kommer du åtminstone vara glad att du testade och kunna gå vidare till nästa steg i livet utan att se tillbaka och ångra att du inte åkte, eller undra vad som hade hänt om du åkte. Man vill inte ha ett liv där man ångrar att man inte tog en chans när den fanns, och speciellt inte om det handlar om något som man innerst inne vill.

Ha en fin helg allihopa, och läser du detta och är sugen på att bli au pair. Gå in på hemsidan och anmäl dig till ett informationsmöte för att få veta mer och se hur det känns efter det. Du binder dig inte till något, men det är åtminstone en början på något som kan bli det bästa du varit med om i livet.

(Om du behöver en skjuts på vägen så tryck bara på länken här) 😉


Likes

Comments

Vi firade New Years Eve hos familjekompisar till oss, där Mi är au pair. Alex hängde med oss dit också, så det var verkligen kul att hänga alla tre. Det var faktiskt Mis födelsedag också, plus att hennes ena värdbarn fyllde 16 så det var många firanden i ett. Vi åt mat, pratade, skrattade och drack bubbel. Det var verkligen ett lyckat nyår. Vi var alla överens om att vi inte ville ge oss på att åka in till city och fira där haha, det var aldrig ens ett alternativ. Jag kände verkligen NOLL behov av att trängas med resten av alla tusentals människor inne i city, så det var ett bra beslut att stanna hemma. Många har sagt till mig typ "Skojar du, varför vill du inte in till TImes Square och firar, det är ju svincool". Men liksom, vad är det som är så coolt med att se kristallbollen falla ner på tolvslaget? Tycker verkligen inte det är värt all effort för att se droppet på tolvslaget och sedan är det över. Plus att det är köer exakt överallt den kvällen. Det är kö vart man än ska in, klubbarna är packade så nej kände verkligen tvärnej till det. Vissa tycker säkert det är svincoolt och jag är säker på att det är en upplevelse, men det är bara inget för mig.

Hur som helst, idag har jag jobbat och sedan åkte vi hela familjen till min värdpappas syster som fyller 50 idag. Vi åt middag och firade henne tillsammans med resten av släkten på en restaurang, det var supermysigt. Dessvärre var min mat inte alls god, så blev lite besviken för alla andras mat såg så himla god ut haha och alla satt och berättade hur goooood deras mat var. Aja, det var mysigt ändå. Nu ska jag sova, är så himla trött och imorgon är det back to school vilket betyder slut på sovmorgnar för min del. Puss!

Likes

Comments

Det är så speciellt med er två. Det är en kärlek jag inte kan förklara och en kärlek som jag aldrig känt förr. Hur kan det rymmas så mycket kärlek i era små kroppar? Jag älskar er så det gör ont i hela kroppen. Ni kan få mitt blod att koka ibland på grund av er envishet, men ni är också dem som får mitt hjärta att värmas och fyllas med så otroligt mycket kärlek. Hur ska jag kunna klara mig utan er? Hur ska jag kunna vakna och gå ut i köket och inte mötas av era små ansikten varje morgon? Vem ska jag hitta på godnattsagor och visor med? Jag kan inte tänka på att detta en dag kommer få ett slut. Jag kan inte förstå att vi inte alltid kommer bo i samma hus och att jag inte kommer följa er varje dag och se hur ni växer och blir ännu klokare än ni redan är. Jag älskar er så mycket K & T. Trots att ni bara är 3 & 4 finns det ingen annan i världen som lärt mig så mycket som ni två. År blev till månader och månader är nu veckor. Jag räknar ner men vill inte tänka på att den vanliga kramen jag får flera gånger varje dag, en dag kommer vara en hejdå-kram. Det enda som får mig glad i detta är att jag åtminstone kommer veta att det inte är den sista. Det är ju inte ett hejdå, det är ett vi ses snart. Ni har tagit en sån stor del av mitt hjärta och den biten kommer ni alltid alltid att ha kvar <3

Likes

Comments

Följ min YouTube-kanal
aliceselin