Lördagen den 10e kom pappa, Julle och mamma och hämtade upp mig och min cykel. Detta året hade vi införskaffat en ny cykelhållare till bilen. Alla fyra cyklarna fick plats och de stod stabilt och stadigt där bak.



Efter ca 5 timmar i bilen inklusive någon paus anlände vi till Vadstena där vi skulle bo. Vi checkade in, lastade av cyklarna och vår packning. Sedan körde vi in till Motala för att hämta ut våra nummerlappar. Vi stämde träff med Alan och så gick vi till en pub och åt god mat och öl.

På kvällen när vi var tillbaka i Vadstena på hotellet fixade vi med allt det praktiska - vad vi ska cykla i, sätta fast nummerlappar osv. Vi firade mammas födelsedag också.

Söndag den 11e.
Dagen D.
Dagen då vi ska cykla 150 km. Jag, pappa, Julle och mamma startade kl 9,06. Alan startade kl 9,02.



Pappa och Julle cyklade tillsammans hela sträckan.
Jag och mamma körde tillsammans i ca 22 km. Sen tappade jag mamma. Min plan var att stanna på två depåer (var 5e mil). Första depån som kom efter ca 3 mil cyklade jag bara förbi. Det var här som Ombergsbacken kom. Jag hade gett mig den på att cykla uppför hela. Förra året cyklade jag uppför den första backen. Sedan var det platt och efter det kom en till backe och då blev det för mycket så jag hoppade av cykeln och gick uppför. Sammanlagt tre backar. Detta året cyklade jag uppför alla tre mördarbackarna. Det gick så fruktansvärt sakta men jag cyklade. I en av backarna kom en liten klunga där en av dem ropade "Bra kämpat Alice, heja heja!". Jag tänkte "Vem sjutton är det som vet vad jag heter?!". Jag var verkligen oförmögen till att prata då jag kämpade på för fullt men jag gjorde tummen upp mot honom och log så mycket jag kunde. Insåg sedan att han visste vad jag hette eftersom jag hade min nummerlapp på ryggen. På nummerlappen står det ens fullständiga namn. Det där hejaropet levde jag på i flera flera mil.

På de första 22 km som jag och mamma cyklade tillsammans kom det en ambulans med blåljus. Pappa och Julle berättade att de var tvungna att stanna och kliva av cyklarna vid Omberget eftersom ambulansen var eller hade varit där. Senare på kvällen förstod vi vad som hade hänt. En 60-årig man hade fått hjärtstopp. Flera deltagare hade stannat och utförde HLR på honom tills en följebil hade anlänt med hjärtstartare och slutligen ambulansen var på plats. Tyvärr gick inte hans liv att rädda. Han dog senare på sjukhuset. Fruktansvärt hemskt.

Jag cyklade på. Min plan var ju att endast stanna på två depåer men det sket sig. Stannade på varenda en efter Omberg. Hade ont i nacke, axlar och rygg så jag var tvungen att gå av cykeln och sträcka på mig. Till råga på allt hade jag huvudvärk också.

När jag cyklade hakade jag flera gånger på folk och låg i slipstream. En sådan enorm skillnad det verkligen är på att cykla helt själv eller att ligga bakom någon annan. När jag låg bakom andra kunde jag cykla 25-30 km/h utan att ens bli trött. En galet underbar känsla!

Vid tre tillfällen öppnade himlen sig. Jag blev dyngsur. Som det regnade. Fick smuts och skit i ansiktet eftersom jag låg nära andra cyklister. Deras däck skvätte ju upp en massa vatten och smuts.

Jag slog förra årets tid. Dock inte med så mycket som jag hade hoppats på vilket berodde på att jag hade stannat på varenda depå. Jag är väldigt nöjd ändå eftersom jag insåg att jag vågade och kunde cykla så pass mycket fortare som jag inte trodde plus att jag kunde och vågade ligga nära andra cyklister för att få draghjälp. Mäktig känsla!




När jag hade kommit i mål ringde jag Julle. De sa att de skulle möta upp mig vid väskinlämningen. Jag gick och hämtade ut min väska. Regnet öste ner. Jag brydde mig inte ett dugg eftersom jag redan var så blöt man bara kan bli. Vi gick och hämtade ut mitt diplom och sedan till bilen vid Zederslundskolan där jag gick in för att duscha.

Pappa och Julle gick tillbaka till målet för att stå där när mamma cyklade in.






Jag fick tiden 7,13 jämfört med förra årets på 7,27.


Mamma fick tiden 8,01.

Pappa och Julle fick tiden 4,42.

Alan fick tiden 10,15.

Är så sjukt stolt över samtligas prestationer!


2017 blir det året då jag gör min andra halvklassiker.


2017-06-11. 25% av Halvklassikern är nu avklarad. 🚲🏁

Pappa och Julle


Jag


Mamma


Alan

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mitt tredje Göteborgsvarv.

Resan till Göteborg började i fredags 19/5. Mamma hämtade mig med bil. När hon var utanför mitt skyndade jag mig så att hon inte skulle vänta. Man ska aldrig ha bråttom. Då kan det gå illa. Jag låste ytterdörren och var på väg nerför de fem trappstegen i trapphuset ner till porten. Med nycklarna i vänstra handen och resväskan i den högra var jag i full färd med att ta mig nerför trappstegen. Pang bom och där försvann fötterna under mig. Jag landade pladask på rumpan. Slog i rumpan, vänstra delen av ländryggen och högra lillfingret. Jag dunsade ner tre trappsteg. Vid varje duns for det som en ilning upp till huvudet. Lillfingret blev lite blått och svullet. Rumpan fick sig ett rejält blåmärke och på ryggen är det rött och ömmar. Bra start på helgen. What doesn't kill you makes you stronger.

Hela natten fram till igår (lördag 20/5) vaknade jag flera gånger med huvudvärk. En av gångerna som jag vaknade var det någon som stod och bankade på dörren och ryckte i handtaget. Han (eller hon) bankade hur länge som helst. Orkade inte bry mig. Var för trött. Till slut gav personen upp. Back to sleep.




Dagen D (lördag (20/5). Göteborgsvarvet. Mitt tredje år i rad. Vaknade och huvudvärken fanns där fortfarande. Suck. Huvudvärken försvann aldrig. Min huvudvärk brukar försvinna under tiden som jag springer så jag tänkte att det är lugnt. Åkte till Slottsskogsvallen där starten var. När första starten gick visade försvarsmakten upp sina flyg. Väldigt mäktigt.








Jag och Katarina


Min start gick kl 15,07. Huvudvärken gjorde sig fortfarande påmind. Snart försvinner den tänkte jag. Starten gick. Jag började springa iväg. Snart släpper huvudvärken. Snart. Jag kände av smällarna jag hade fått på skinkan och i ryggslutet. Vid varje steg kändes det. Efter ett tag började knäet kännas lite också. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt. Suck alltså. Ska jag tvunget springa med alla dessa krämpor? Haha. Skam den som ger sig.
Det fanns privatpersoner längs med banan som fotograferade. Jag försökte le till alla. Har jag tur så kanske jag hamnar på bild. Vem vet. Jag sprang med min vattenflaska fylld med energidricka. Det var ett klokt beslut. Jag tog vatten några gånger på vätskestationerna.



Hade ökat farten successivt genom hela loppet. När det var två kilometer kvar ökade jag ytterligare. Jag hade sådan huvudvärk och illamående när jag sprang. Jag kollade på min klocka och såg att jag kommer slå mitt rekord på Göteborgsvarvet. Så glad jag blev. När jag kom in på stadion där målet var gav jag allt jag hade.


När vi hade kommit hem till hotellet igen mådde jag så dåligt. Hade migrän och var illamående. Försökte äta lite mat men kunde inte. Fick lägga mig i sängen och vila. Jag hade så ont att jag bara ville gråta. Efter någon timme försvann illamåendet och migränen hade förbättrats ytterst lite.






En privatperson (som förra året jobbade som fotograf på Göteborgsvarvet) längs med banan fångade mig på bild. Jag såg honom och kameran och började le. Hade inte den minsta tanke på att han skulle hitta mig på fb och skicka mig denna bilden. Så oerhört förvånad och glad jag blev!








Förra året fick jag tiden 2:24:16.

Detta året fick jag tiden 2:16:47. 🏆



Mitt rekord på halvmaraton är i Malmö på tiden 2:10:40 men man kan inte jämföra Malmö med Göteborg. Därför jämför jag alla Göteborgsvarvet-tiderna med varandra och inte med övriga lopp.






Hittills har en bild dykt upp från Marathonfoto. Får se om fler dyker upp :)

Likes

Comments

Ska försöka uppta mitt bloggande igen. Får se hur länge jag orkar skriva här denna gången innan jag gör ett uppehåll 😜



Förra veckan, 2 april, var jag och mamma i Köpenhamn och shoppade loss. Märkeskläder till riktigt bra rabatterade priser. Fyndade Björn Borg, Karl Lagerfeld, Versace, Armani och klänningen som syns här intill på bilden. En Missoni.
Underkläder från Björn Borg. En blus från Karl Lagerfeld. En väska från Versace. En scarf/halsduk från Armani.
Är så sjukt nöjd. Nu vill jag ha sommar och sol så att jag kan spatsera runt i min fina klänning!


Idag sprang jag en runda. Fattar inte hur det kan gå så pass bra som det tydligen gör. Känns som ett mirakel att jag kommer under 6 min/km. Som jag sagt så många gånger tidigare; Trodde aldrig i hela mitt liv att jag ens skulle kunna springa under 6 min. Fortfarande är jag inte så bra som jag skulle kunna vara. Skam den som ger sig. Har kämpat i alldeles för många år och knappt gjort några framsteg. Nu däremot händer det något som jag inte fattar. Kan det hålla i sig eller är det bara tillfälligt? Ingen förstår hur jobbigt det har varit och att jag kämpat som ett djur. En vacker dag är jag under 5 min/km och då kommer jag gråta av glädje. Ett stort steg för en liten människa är att jag lyckades med 5,33 min/km på EN MIL!

Likes

Comments

Idag var det vår sista crawl-kurs. Orkar i princip endast simma 25 m crawl och sedan måste jag vila innan jag går på nästa längd. Haha. Hmm, undrar hur in i sjutton jag hade tänkt med mitt mål att kunna crawla 1500 m i Juli. Då är det nämligen dags för Vansbro Halvsim.
Har dessutom anmält mig till Malmö Triathlon. Sprintdistansen fick det bli. 400 m simning, 20 km cykling och slutligen 5 km löpning. Detta blir mitt första triathlon. Förhoppningsvis blir det inte mitt sista. Haha.


🏊🚲🏃



Äntligen fick jag fixat mina käraste medaljer. Är så sjukt nöjd! Har nog aldrig varit så stolt över någon prestation som när jag sprungit de senaste åren. Vissa medaljer medför starkare minnen än andra. Även om jag inte är en snabb löpare så är jag ändå nöjd. Det starkaste minnet är nog ändå Sydkustloppet. En halvmara. 30/4. Tre månader efter att min farmor dog. Fy farao vilken pärs det var att ta sig igenom det loppet. Började gråta någon gång under loppets gång och fick andnöd som följd. Nej, fy, det glömmer jag aldrig.


Julen närmar sig med stormsteg. En jul utan farmor känns overkligt. Det känns inte rätt. Det kommer kännas så tomt. ❤😢

Likes

Comments

Varför är det alltid så att helgerna går så sjukt fort?

I lördags var vi i Köpenhamn. Ströget, Magasin du Nord, Jensen's Böfhus. En toppendag. Vi gick förbi Tivoli och köerna för att komma in var sjukt långa. Förmodar att det är nu när det är juletider som alla vill dit. Hade varit kul att vara där inne men inte att stå i de oerhört långa köerna. Fixade även lite fin julbelysning på balkongen. Stiligt värre!


Magasin du Nord


Tivoli


Juleljus


Idag tog jag en liten löprunda på 6 km innan jag skulle iväg och simma. Hade alldeles för mycket kläder på mig när jag sprang. Det var 5 grader ute och den vita hooden var alldeles för mycket. Jag borde haft koll på det men jag är nöjd ändå. Lite onödigt genomsvettig men det som inte dödar härdar.



Kort och gott - Glad andra advent på er 😍

Likes

Comments