Kan vi bara ta en stund till att prata om vädret igår!

Det var tillräckligt varmt för att jag äntligen skulle kunna dra på mig min jeansjacka som jag har saknat att använda sen i somras, och att jag nu äntligen kan dra fram cykeln och cykla utan att behöva förfrysa mina fingrar! Så, på väderfronten var gårdagen helt galet bra, men gårdagen var även otroligt mysig och rolig. Jag och min pojkvän Calle bestämde oss igår för att vi skulle dra ut och hitta på något. Främst för att det var så fint väder men också för att jag skulle få kunna använda min nya kamera som jag köpt av honom. OCH DEN ÄR HELT GALET BRA!

Jag menar kolla bara på bilderna på fåglarna till exempel, helt basurka!

Jaja, men vi stack ut i alla fall. Vi drog ut min cykel, även kallad "den blå faran". Och bestämde oss för att ta oss ner till Citadellet i Landskrona, staden där jag bor. Citadellet började byggas 1549 och stod färdigt kring 1559. Citadellet byggdes en gång i tiden som en fästning, för att skydda sig ifrån krig och kunna förvara vapen och annat dylikt. Men efter några hundra år ändrade det riktning och blev då ett fängelse.

Jag har alltid sen jag var liten och gick med dagis vid citadellet att det varit en sjukt ball byggnad, men många detaljer och framför allt vallgraven som gjorde en nyfiken och intresserad särskilt som liten. Väl framme vid slottet bestämde jag och min pojkvän Calle oss för att se om det möjligtvis var så att i alla fall bron grind var öppen så man kunde få komma in på innergården av citadellet. Men det visade sig att vi hade mer tur än så, det var nämligen öppet in till huvudbyggnaden så man kunde få gå in och gå runt i de olika rummen som fanns där. Det var så mysigt och gå där, kolla på alla rummen och så klart få ha med mig Calle, vi hade det superkul. Men efter att ha vandrat runt en stund där, bestämde vi oss för att härnäst hitta ett ställe att sitta och äta vår lilla matsäck som vi hade med oss som bestod av 2 clementiner, 2 bananer, 2 äpplen och en flaska vatten. Vi gick en liten bit från Citadellets ingång tills vi kom till den nybyggda boulebanan där jag och Calle hade suttit i somras, fåren som brukar gå i hagarna bredvid hade de inte tagit ut än, så sällskapet vi fick var trutarna och måsarna som seglade ovanför oss. På vägen hem sen lyckades jag ta en häftig bild på reflektionen av en svan i den yttre vallgraven runt citadellet, men även de vackra träden runt vallgraven innnan kameran dog. Efter den lilla turist utflykten i staden där jag bor var vi väldigt nöjda och aningen trötta. Senare avslutades kvällen med en match pictionary, ett av de roligaste spelen som finns.

Puss och kram skumbanan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det känns verkligen som att vintern har varat i en evighet. Bara senaste för några timmar sen var det snöblandat ösregn och man börjar ju undra var fan våren är någonstans.

Men förutom att man nu efter flera månaders vinter och trots den otroliga längtan efter vår, så längtar jag något helt sjukt till sommaren!

Min sommar 2016 var helt magisk. Jag fick besöka en helt ny stad och uppleva dess miljöer, jag blev tillsammans med min finaste pojkvän i juli, jag träffade kompisar, badade, träffade min bror och bara hade det så sjukt jävla bra som man kan ha det.

Inför sommaren 2017 så ser jag ännu större potential till en ännu bättre sommar än vanligt. Sommaren 2017 kommer vara full av upplevelser. Jag ska bland annat;

  • dra till festivalen Copenhell 2017.
  • dra till festivalen Skogsröjet.
  • se Megadeth på Grönan.
  • se Laleh på Sofiero
  • sommarjobba och få in lite cash.

Bara den korta listan på saker som jag vet jag kommer få uppleva i sommar får mig att bara önska att man satt i aulan på skolan och tackade för terminen för att sedan få springa ut och ha hela sommarlovet framför sig. Kunna umgås med min pojkvän och kompisar och inte känna någon stress för uppgifter som ska in och prov som ska skrivas.

Nej, men en sak är säker, nu måste den här jävla vintern försvinna så våren kan få komma fram och sedan utvecklas till sommar.

Puss och kram skumbanan.

Likes

Comments

Det här inlägget är väldigt spontant från min sida, det jag ska skriva om fick i alla fall jag reda på idag.

Jag satt på tåget på väg hem från Lund, och som så många andra satt jag och scrollade i oändlighet, så såg jag plötsligt en artikel som Aftonbladet delat, i artikeln stod det att man nu återinför värnplikten och att dåccirka 13.000 ungdomar av det kvinnliga och manliga könet som är födda 1999 eller 2000 ska bli skickade till mönstring.

När jag läst färdigt artikeln kände jag bara hur en klump i magen växte på mig.

Jag är en människa som är rädd för otroligt mycket, men är det nått jag är riktigt rädd för så är det krig och våld. Just nu känner jag bara att jag vägra, det sista jag vill är att göra lumpen. Sen vet jag ju att det är under mönstring som de undersöker en om man har fysiken och psyket till det.

När jag läste hela artikeln så kändes det verkligen som om jag vilken sekund som helst skulle kräkas, alla olika sorters ångest blandade sig till en enda röra. Främst panikångest, men även existentiell ångest och separationsångest. Separationsångest ifall till exempel min pojkvän var kvalificerad för lumpen eller någon nära vän, och om det nu skulle bli krig i Sverige, skulle de klara sig då, skulle jag klara mig?

Ni kanske tycker jag gör en så mycket större sak av det här än vad det behöver vara, men jag får verkligen panik. För mig känns det just nu, när det är så färskt fortfarande, som att det är världens undergång.

Usch, fyfan, jag är så jävla rädd alltså.

Hoppas verkligen inte att jag har trampat folk på tårna i det här inlägget som är för värnplikt, men hela grejen med värnplikt, militär etc. etc. gör mig så rädd och får mig känna mig så otroligt liten.

Hoppas ni i alla fall får en fortsatt trevlig dag.


Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Hej på er, för att snabbt uppdatera er på vad som hänt i mitt liv så kan jag fatta det så här;

jag har haft sportlov och har verkligen bara tagit det lugnt, spenderat tid med min fantastiska pojkvän och familj.

Men till det jag faktiskt ville prata om idag, ångest. Det ämnet som det talats otroligt mycket om på sistone som gör mig otroligt glad, för ju mer vi pratar om det desto mer förståelse får vi för psykisk ohälsa. Men många ser det nog också som ett otroligt uttjatat samtalsämne som endast är till för att få kunna uttrycka hur synd man tycker om sig själv.

Men det är inte det jag är ute efter, jag tänker att vi ska prata om ångest rent allmänt, hur mina upplevelser har varit av den osv.

Min ångest började nog ganska tidigt i ålder, men jag tror inte jag kunde sätta namn på vad det var jag kände förrän jag kom upp i årskurs 8 på högstadiet. Jag minns att jag under någon lektion blev alldeles iskall och svettig och fick tunnelseende, alla ljud runt omkring lät som det var i en låda. Det var första gången jag verkligen upplevde hur ångest kunde kännas. Men första gången jag skrev om min ångest här på bloggen var den 31 december 2015. Jag minns när jag skulle publicera mitt inlägg, jag var så fruktansvärt nervös för vad folk skulle tycka och tänka och jag tyckte nästintill att det kändes pinsamt, som att det var en skam att lida av ångest.

Men nu så här 2 år efter det inser jag att det är ingen skam, man ska verkligen inte skämmas för sin ångest. Och det är inte förrän ungefär nu som jag lärt mig tygla min panikångest och separationsångest. Jag tror att det är tack vare att jag fått möjlighet att prata om det med många, men samt att jag har en otroligt förstående pojkvän och familj.

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till, känner jag nu när jag faktiskt skriver om det, men jag vill väl mest ge till er andra som kanske är mitt i er ångest, ni kanske inte vet hur ni ska hantera den. Det absolut bästa knepet som jag använt mig av är att lära mig andning, centrera andning och försöka att inte hyperventilera när jag får till exempel panikångest, men även att inte försöka oroa mig för det som hänt och det som kommer att hända. Att ta en dag i taget.

Det som jag vet att jag vill få fram är att skit i alla dom som slänger ur sig "åh nu ska det gnällas igen", "du vill ju bara ha uppmärksamhet" etc. Skit totalt i dem, de är trångsynta. Du är inte dum bara för att du vill prata om din ångest, det är en healingprocess som man måste ha för att kunna "läka". Och du är definitivt inte konstig för din ångest och det är verkligen inte en skam att lida av ångest. Många lider av det och har gått igenom liknande saker, det är viktigt att vi alla får lära oss mer om ångest och få en bättre uppsikt om vad ångest faktiskt är och i vilka former den kan te sig.

Så som en sista grej, omge er av dom som ni tycker om och som tycker om dig och finns för dig jämnt och ständigt.

Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Idag är det alltså den 14 februari, dagen för alla hjärtans dag.

Alla hjärtans dag har på den senaste tiden, i alla fall från min synvinkel, blivit en så otroligt omtalad och dramatisk dag. Överallt på sociala medier ser man hashtags som #singleawerness #lovesucks etc. Folk har liksom fått för sig att alla hjärtans dag enbart är till för par. Överallt ser man bara gnäll, gnäll, gnäll.

Jag anser inte att man måste gilla dagen, verkligen inte, men folk har missförstått hela konceptet med alla hjärtans dag. För mig är alla hjärtans dag en "högtid" som man kan fira med familj, vänner, eller sin partner. Man behöver inte köpa dyra presenter, det behöver inte vara blommor och så stora presenter som möjligt, man kan ha knytkalas hemma hos någon, filmkväll hemma i tevesoffan, osv.

Jag personligen gillar verkligen alla hjärtans dag, visst man ska visa sin kärlek för varandra mer än en gång om året, man ska visa sin kärlek för varandra så ofta det bara går, men jag tycker det är lite charmigt att vi har en dag om året där vi kan göra något speciellt för varandra eller med varandra, oavsett om det då innebär filmkväll, knytkalas, eller en ask choklad.

Jag vill inte kräka ut mina åsikter om att folk ska gilla alla hjärtans dag, men jag tycker att folk måste bli mer öppensinnade för att alla hjärtans dag inte bara är till för par, den är till för alla stora som små.

För övrigt har jag fått en liten fin kasse i alla hjärtans dag present av mamma och så köpte jag en fin ask choklad och ett kort till min finaste pojkvän.

Kom ihåg, det är en gång om året, gör något roligt av den om ni vill, det är aldrig ett måste att spendera pengar på presenter, ibland kan en aktivitet med vänner eller familj betyda mer än att bli överöst med presenter.

PUSS & kRAM SKUMBANAN.

Likes

Comments

Igår, alltså den 2017.01.29 satt jag på en ersättningsbuss på väg mot Lund från Höör. Jag minns att jag satt där i den trånga och halvmörka bussen och så fick jag för mig att jag verkligen ville skriva ner min omgivning och hur jag kände mig just där och då. Många kanske tänker, hon verkar ju något flummig, men jag kände verkligen att jag ville göra och gjorde då det. Jag öppnade min kalender på anteckningssidorna allra längst bak och så började jag skriva, hela resan till Lund skrev jag om min omgivning och hur jag kände mig där och då. Något jag även vill poängtera är att jag vanligtvis helst inte delar med mig av just typ privata anteckningar, så som hur jag mår, privata tankar o funderingar etc. Men jag känner att detta är ett undantag, då texten jag skrev på min bussresa känns speciell på något vis och jag vill verkligen visa den för er.

Den kan låta något flummig, till och med klyschig i många tillfällen men det är så den ser ut, och jag kommer inte ändra eller redigera den på något vis då jag vill att ni ska få läsa precis det jag såg och kände runt om mig där på bussen.

" .2017.01.29. | Här sitter jag på en ersättningsbuss från Höör mot Lund. Det är nästan helt släckt i bussen. Runt omkring mig hör jag hur de andra resenärerna omkring mig pratar och diskuterar på deras hemspråk, ibland hör man sorlet av skratt från olika delar av bussen, alla ljuden blir till ett sorl, ett mummel. Det får mig att känna mig trygg på något vis. Att sitta på en buss med människor jag inte känner, det ger en tiden att under dessa 48 minuter restid kunna fundera vad de har varit med om, men även att kunna sitta och titta ut genom mitt immiga bussfönster och endast kunna urskilja mörkret och eventuellt siluetterna från träden ut mot vägen som ser ut att svischa förbi, ibland även ljuset från ett hus vid vägkanten. När jag då sitter o nästintill tittar i blindo får jag även tid att tänka över vad som hänt under dagen, eller veckan, eller vad som ska ske framöver. Trots att jag bokstavligt talat är i princip mörker blind och verkligen typ inte kan se något i mörker så känner jag trots detta en trygghet. I denna folkfyllda buss med en halv kylig AC blåsandes, sitter jag här insvept i min stora stickade skottskmönstrade halsduk och känner den här tryggheten jag pratat om. Den trygghet som enligt mig inte går att förklara. Det är inte den tryggheten man känner när man sitter i pyjamas vid pianot hemma eller när man ligger insvept i famnen på sin pojkvän, den är helt enkelt oförklarbar.

Bussen stannar nu till på en mellanstation, mellanstationen Eslöv. Det väller in nytt folk på bussen. Jag hör bara mumlet av dem som en bakgrund i hörlurarna medan jag lyssnar på ett avsnitt utav creepypodden. Kanske inte det smartaste man kan göra om man är lättskrämd och mörkrädd eller är det så att berättaren i podden trollbinder ens intresse med sin röst när han berättar de spännande historierna som ibland får en att känna hjärtklappning. Jag vet inte ens vad det här jag skriver är påväg. Kanske behövde jag bara få skriva av mig, kanske behövde jag bara något att fästa blicken på mer än ut genom mitt immiga bussfönster, eller var det bara så att jag ville ha någonting att göra på min 48 minuters resa mot Lund med ersättningsbuss från Höörs station. Nu inom kort tänker jag stänga boken jag skriver i, lyssna vidare på Creepypodden och trollbinda mig i berättarens röst, samtidigt som barnbarn skriken på bussen blir bakgrunden till resterande del av avsnittet.

Här sitter jag på en ersättningsbuss i en oförklarbar trygghet, med en podd i öronen, samtidigt som min omgivning blir ett sorl.

Jag heter Alice Cecilia Goldstrand och det här var bara några av de tankar man få på en 48 minuters resa med ersättningsbuss."


Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Den känns så sjukt att jag om bara några månader kommer att ha slutat år 2 på gymnasiet. Tiden har verkligen gått så sjukt jäkla snabbt, nästan lite för snabbt om man frågar mig. Inför det hela känner jag både en stor lättnad men även en viss stress över att nu snart börja mitt tredje år på gymnasiet. Det är ju nu som det är dags för att välja sina individuella val av kurser. Vad ska man läsa och om man vill ha fler än vad som är möjligt är det då en bra idé att läsa utökat?

En sak jag vet säkert är att jag verkligen bara vill välja musik kurser som individuella val till trean. En kurs som jag särskilt vill läsa till trean är kursen som heter estetisk kommunikation, där kommer man få möjligheten att få tillsammans med alla i andra kursen sätta upp en musikal. Det kanske låter lite klyschigt, men det är fan drömmen, få latja runt på scen och samtidigt göra det jag älskar vilket är att sjunga, och något som jag gjort en väldigt väldigt lång tid.

Det kanske är lite väl i förtid, men jag har trots att jag inte ens läst klart år 2 på gymnasiet börjat tänka på vad jag skulle vilja läsa på folkis. Och det är dans, show och musikal. Jag kan känt att den info man har fått genom skolan då man ska söka vidare är bara till folkhögskolor där man spelar jazz och massa annat, och det är verkligen inte något som intresserar mig alls, i alla fall inte för tillfället, trots att det är kul att sjunga jazz, är det dock inte något jag skulle vilja göra på heltid. Jag tror att hela grejen med att få röra på mig och latja lite samtidigt som jag gör något som jag tycker är kul är det som skulle passa mig som handen i handsken.

Jag känner nu i efterhand att detta inlägget kanske är lite "out of the blue" men jag tycker det verkligen kändes nödvändigt att dela med er. För jag gissar att många av er som läser är runt min ålder. Jaja, ännu en klyschig sak innan jag slutar, när ni väljer till gymnasiet, till en kurs eller till folkis eller vad som helst, välj då vad ni helst skulle vilja välja och vad ni tycker verkar roligt, välj inte något bara för att någon annan tycker det. Det är ditt val och det är du som bestämmer.

Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Det här kommer bli ett väldigt personligt inlägg. Jag vet många i min närhet och särskilt även jag själv som har dåligt självförtroende över sin kropp. Man ser sin kropp som mindre värd än andras och att den aldrig är fin och tillräcklig. Jag har sen långt tillbaka, redan i låg- och mellanstadie varit otroligt medveten om min kropp, hur jag såg ut och att jag inte såg ut så som jag ville. De enda jag ville ha var en "platt mage". Trots att jag var frisk och mådde bra så ville jag se ut som de tjejer man såg på tv och i tidningar. Jag såg ordet tjock som ett hot, ett fult ord.

Jag minns även hur jag som liten fick ord kastat på mig som "elefant", vilket många av de som sa det aldrig lär komma ihåg.

Min kropp är det som jag alltid haft svår kontakt med. Jag hade en period runt årskurs sex då jag bestämde mig för att bli smal, jag skulle svälta mig själv för ju mindre åt tänkte jag, desto smalare måste jag bli. Som tur var höll detta ej länge då jag märkte att jag blev alldeles för hungrig. Och vem vet hur det hade kunnat sluta om jag faktiskt fortsatt.

Jag är nu snart 18 och har fortfarande inte den bästa relationen till min kropp, men jag börjar att intala mig själv att jag är faktiskt vacker. Jag försöker ta fram det som jag tycker om med min kropp, det jag känner mig bekväm med och ger mig själv komplimanger. Samt att jag nu har helt otroliga vänner runt omkring mig och en fantastisk pojkvän som ger mig otroligt mycket stöd och fina komplimanger och jag detsamma till dem.

Jag får en knut i magen när jag ser barn som bara går i lågstadiet och redan börjat oroa sig för sin kropp och klanka ner på sig själva så som jag gjort. Och överhuvudtaget när folk talar illa om sin kropp även om jag själv gör det dagligen. Jag kan flera gånger om dagen komma på mig själv med att försöka dölja min dubbelhaka och dra in magen.

Men sen är det också så att man aldrig kommer komma ifrån det här, man kommer aldrig vara hundra procent nöjd med sin kropp och det behöver man inte vara heller. Man får vara missnöjd med sig själv ibland, men man får inte låta det gå en till vansinne. Man måste ge sig själv beröm ibland.

Jag inser nu också att alla ser vi olika ut, och att det är något som helst fel med att ha en valk på magen. Och att tjock inte är ett dåligt ord alls, det är ett beskrivande ord som beskriver hur något ser ut som en tjock jacka, det ska inte få bli ett ord som används för att klanka ner en.

Det här kanske blev ett otroligt rörigt inlägg, men det är något som verkligen varit otroligt aktivt i mitt huvud den senaste tiden. Det här kommer låta otroligt cheesy och klyschigt, men ni är verkligen vackra som ni är och vill ni förändra er så ska ni göra det försiktigt och inte gå in alldeles för hårt mot er kropp, ta hand om den.

Det var allt, tack.

Puss & Kram skumbanan

Likes

Comments

Vilken jävla kväll det var! Det var ett sånt sjukt jävla ös och folk dansade och sjöng med. Det var en speciell stämning i publiken som inte riktigt går att beskriva.

Banden som spelade under kvällen hette The Tits som var först ut för kvällen, sen hade vi Humbug och sist men inte minst bandet Unk.

Jag älskar verkligen att gå på konserter, och just mindre konserter som denna på hemgården är lite extra mysiga. Det är en helt annan stämning i och mellan publiken och människorna.

Så sammanfattningsvis kan man ju säga att trots att Trump officiellt blev president nu den 20 januari 2017 så fick kvällen i alla fall ett fantastiskt bra slut!

Puss & Kram Skumbanan!

Likes

Comments

Jag ligger här i min säng, och tänker på alla minnen man skapat och fått. Minnen som man ofta kommer ha med sig hela sitt liv om man har tur. Jag är en människa som värdesätter stunder och händelser samt människor runt omkring mig. För mig kan till exempel ett foto betyda så mycket mer än att det bara är något man fångat på film och sedan printat ut på ett hårt glansigt papper. Nej, för mig betyder oftast en bild så mycket mer. Det är bildernas innehåll som är så viktigt för mig just, det är människorna i bilden eller händelsen som man kanske spontant tog i stundens hetta.

Bilderna ovan som jag lyckades plocka fram är några av de bilder som ligger mig nära om hjärtat, självklart har jag hur många som helst, men om jag var tvungen att välja ut bland alla så skulle jag sätta dessa som närmast mitt hjärta. På bilderna ser man mina vänner, min pojkvän eller bara en stund jag tyckte var speciell, kanske var det ljuset, kanske var det känslan som fanns omkring en.

Men när jag tänker tillbaka så inser jag att redan från tidig ålder så har jag älskat att fånga saker på film, eller på foto. Jag var det barnet som alltid i smyg snodde kameran och sprang ut i sommarvärmen med bara fötter och hade en hemlig liten photoshoot.

En sak som jag dock la märke till under tiden jag gjorde collaget var att majoriteten av bilderna är från sommaren. Sommaren för mig är verkligen att bara ta det lugnt, inte stressa och oroa sig i onödan, bara slappna av, vara med sina närmaste och bara ha det så jävla skönt. Men det var även under sommaren 2016 som jag och min pojkvän Calle blev tillsammans, han är verkligen det finaste jag vet och jag är så sjukt glad att jag har honom, så sommaren för mig var och är nu mer speciell än någonsin. Jag älskar den verkligen trots att jag "from time to time" kan gnälla över hur varmt det är och att man svettas som en gris, men det får man bara ta.

Detta var bara några tankar jag fick så här innan läggdags den 18 januari 2017. Men en sak som känns så sjukt najs är att man äntligen kan känna av att våren är på väg, så snart kommer värmen YEAH YEAH YEEAAH!!

Godnatt på er, eller godmorgon eller god eftermiddag för den delen!

Puss & Kram skumbanan

Likes

Comments