Ett litet inlägg så här på kvällskvisten.

Jag har en fundering, är det någon mer än jag som känner att en har någon med sig, någon som vakar över en. Personen i fråga kanske inte är vid liv längre, eller kanske bara bor väldigt långt bort eller något liknande. Men jag känner verkligen att jag har någon hos mig som ständigt vakar över mig.

Hon finns där för mig trots att hon inte längre lever idag. Det känns som att när allt bara känns skit ibland och man inte kan se något som helst ljus i situation så kommer det som en varm hand över ens axlar. Som att hon lägger händerna på mig och säger att jag kan ta det lugnt, det kommer att lösa sig. Eller när man gjort ett stort beslut och man är så sjukt glad så kan man precis som känna en värme i sig, och tänka att den som vakar över en antagligen är mycket glad och stolt för en.

Vissa kanske inte tror på sånt här alls, men jag tror verkligen på detta. Och genom att jag både tror och känner en närvaro, som att hon vakar över mig så känner jag mig trygg och älskad.

Alla har rätt till att känna och tycka vad de vill, så länge det inte skadar andra.

(Hoppas inte inlägget blev alltför flummigt och eventuellt klyschigt, hahahaga)


<3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har under så lång tid jag egentligen kan minnas alltid försökt att "hitta mig själv". Som att jag ska hitta en identitet som jag känner "nä, men det här är grejer, det är så här jag ska vara". Och jag är mycket väl medveten om att 18 år inte är mycket och man kommer sjunka in i sig själv när man blir äldre. Men jag känner mig ändå väldigt mogen för min ålder, som att den person jag är nu, är den person jag alltid kommer vara, som att jag liksom har hittat mig själv redan bara 18 år gammal. Samtidigt som någonting i mig stretar emot och flaxar med armarna och ropar att det jag fått för mig är helt åt helvete fel, att man aldrig kommer att hitta sig själv, att man ständigt kommer vara i den process för att hitta sig själv, den versionen av sig själv som man kan våga stå för. En annan röst i mig flaxar även den med armarna och står och ropar att vi redan har hittat oss själva. Att vi redan hade hittat oss när vi låg där nyfödda i famnen på BB, att man redan då är den personligheten man kommer vara genom hela livet, och att det enda som förändras är att personligheten mognar genom åren.

Kanske borde jag lyssna på alla dessa röster till viss del. Men det är något i mig som får mig att verkligen lyssna på den sista rösten, att vi faktiskt är födda med vår personlighet och att den mognar med oss, men trots det ligger det en röst som gnager mig i bakhuvudet som säger att den enda egentliga anledningen till att vi försöker så kallat "hitta oss själva" är för att vi vill passa in. Att man genom andras åsikter, samhällets normer etc. blir så påverkad att det går ut över oss själva, vår personlighet.

Och det är något jag verkligen känt av tydligt. Jag vet själv inte hur många gånger man har träffat någon man tycker är super cool, eller trevlig eller vad som helst och alla andra tycker exakt likadant, nog är där då något i en som får en att bara vilja göra en 360 graders vändning och bli en helt annan person.

Samtidigt kan denna känslan av att vilja förändra eller hitta sig själv komma från annat håll, som exempelvis utanförskap, mobbning och grupptryck.

Något som jag fick uppleva under tidig ålder, att inte få vara en del. Att känna sig utanför, att inte vara "rätt". Och det sätter verkligen sina spår, och jag vet att jag inte är den enda som känner så. Jag tycker personligen att det är ganska svårt att prata öppet om mobbning på grund av att vissa verkligen inte tar den på allvar. Vissa bara viftar bort det som att "jaja, men vadå då". Och så får det inte vara.

Under grundskolan och högstadiet då min utanförskap kändes som värst fick jag verkligen ett sug av att vilja förändra mig, inte hitta mig. Utan förändra. För att man inte kände sig välkommen, för att man kände sig klumpig och ivägen.

Men så känner jag inte längre, för nu har jag kommit till en plats där folk accepterar mig för den jag är. Och jag kan ärligt säga att trots att det känns som jag hittat den jag kommer vara livet ut, så vet jag också att där alltid kommer komma något som kommer få mig att misstro på hur jag valt att vara, men man vet att det alltid löser sig till slut.

Slutet kanske blev lite cliché, men det är ju faktiskt sant på ett eller annat vis.


..........

Likes

Comments

Jag tror vi alla kan känna igen oss i att vi någon gång bara vill gå ifrån allt och bara få isolera sig och vara för sig själv. Att tankarna tar över och man bara känner sig tung och genomskinlig. Så känner jag mig idag. Tung och genomskinlig. Och det är definitivt något man måste få vara, man kan aldrig vara glad och studsig alltid. Men när jag väl känner såhär, att jag känner mig tung och genomskinlig och bara vill isolera mig från omvärlden så blir det som om jag blir stum. Jag vill inte prata och det är som att jag ber om ursäkt för varje steg jag tar, vilket jag vet att jag definitivt inte behöver känna, men det är verkligen så jag känner mig. Särskilt mot dom som man håller väldigt nära.

Och när jag känner såhär så försöker jag alltid göra annat som ska få mig på bättre tankar, jag ritar, jag skriver, jag vattnar växterna, och som idag till exempel så tog jag mina inlines och drog ut en runda för att bara få utlopp för tankarna. Men idag är det en av dem dagarna då det verkligen känns som att tankarna inte kommer ur mig, hur jag än gör. Jag känner mig bara orolig och ledsen. Så förhoppningsvis känner jag i alla fall inte så här imorgon. För det är verkligen inte kul.

Vad brukar ni göra när ni känner så här, isåfall let me know för jag behöver lära mig och fösa bort dåliga tankar.

Puss och kram skumbanan.

Likes

Comments

Igår fyllde jag och pappa äntligen år, och inte nog med det så fyllde jag 18 år, wohooo!!!!

Jag är nu alltså myndig och har kontroll över min egen ekonomi och mitt leverne. Känns faktiskt bra trots att jag är aningen orolig för att jag nog är en av dem som har sämst koll på hur saker och ting fungerar med exempelvis räkningar osv. Men det ska nog gå bra iallafall.

Nu är det enda jag väntar på att få flytta hemifrån. Jag menar tänk att få ha ett eget ställe, kanske som man delar med någon man tycker om eller en kompis, eller bara helt själv. Men bara att få vara självständig liksom, det är något jag verkligen längtar till. När man har fått hämta nycklarna och det bara är till att packa kartongerna och flytta in.

Men i fredags kom iallafall min bror och hans flickvän ner från Örebro för att stanna över helgen, främst för att fira min och pappas födelsedag men också för att vi ska få möjlighet att träffa varandra, vilket är ibland är aningen svårt på grund av avståndet mellan varandra.

På lördagen sen bestämde vi oss för att ha lite firande bara jag, min pojkvän, mamma, pappa, min bror och hans flickvän innan morgondagens kalas. Så vi drog till Helsingör, en av dem finaste städerna enligt mig, hade jag fått möjlighet att bo där för en billig peng hade jag tackat ja direkt. Hela gänget tog sig iallafall efter frukost ner till Helsingborg för att sedan ta färjan över till Helsingör, dock lyckades vi pricka in den dagen med sämst väder, det blåste och regnade och vid visa tillfällen snöade det också, så vädret var helt enkelt inte riktigt på vår sida. När vi nått andra sidan vattnet och kommit fram till Helsingör delade vi upp oss i två lag. Jag, min pojkvän och min mamma stack och kollade runt på några olika second hands och min pappa, min bror och hans flickvän stack och hittade ett fik. Jag lyckades faktiskt fynda en polo t-shirt, en skitsnygg stickad tröja och EN GUL JACKA MED FICKA PÅ MAGEN!! Asså den jackan är på riktigt såååå sjukt snygg! Efter att mitt lilla lag kollat färdigt möttes vi alla upp igen och tog en fika tillsammans för att sen dra oss hemåt igen.

Väl hemma vilade vi oss alla ett tag och beställde sedan hem den mat som man ville ha. Det var verkligen så mysigt istället för att sitta och käka köttbullar, prinskorvar och sill till påskmat. Som avslut på kvällen blev det även lite Pictonary, en klassiker.

När söndag väl kommit väcktes jag och pappa av sång och varsitt glas äppelmust och massa fina födelsedagspresenter. Jag fick massa fina grejer, bland annat en superfin kimono och en så fin gul sjal av min pojkvän plus en massa andra fina grejer. Jag känner mig nästan bortskämd som får så fina grejer av familj och vänner. Efter sång och presentöppning var det dags för det sista fixet med maten till kalaset och piffa upp sig innan gästerna skulle komma. Kalaset blev lyckat och det var mysigt att träffa alla, och återigen kände jag mig nästan bortskämd men otroligt tacksam för alla fina presenter jag fick!

Och nu är jag här, 18 år och myndig.



Puss och kram skumbanan.

Likes

Comments

Sen sist jag skrev har det hänt mycket. Både bra och dåligt.

Jag tror att de flesta tänker på terrorattacken i Stockholm nu i helgen. Något som jag inte ville tänka skulle kunna ske. Jag skäms när jag tänker på att jag för det mesta bara bläddrar förbi artiklar eller annonser om att skänka pengar till organisationer som hjälper alla de drabbade i Syrien för exempel, jag känner mig spyfärdig av min ignorans. Att det ska behöva ske något i ens hemland för att man ska vakna till liv. Det första jag tänkte på när jag fick reda på attentat i Stockholm var framförallt, är alla man känner där uppe i säkerhet? Eller har de drabbats? Det var mycket oro i en, en oro av hur det var med ens nära och kära, men även en oro över "kommer det ske igen?" och i så fall hur och var?

Något annat som hänt som är roligare är att jag nu äntligen har påsklov, lite ledighet så här mitt i terminen. Men min pojkvän Calle har även fått jobb på Skånes djurpark, och jag är så otroligt glad för hans skull. Man ser verkligen hur han skiner upp varje gång han pratar om det och om vad som har hänt under dagen, och även när man träffas efteråt.

Och något annat som jag personligen tycker är extra roligt är att det nu på söndag den 16 april är... min.... FÖDELSEDAG! Min 18 årsdag!!! Jag blir myndig! Sen ser jag ju såklart fram emot presentöppning och annat skoj, men just att fylla 18 känns så mäktigt och häftigt, nu kommer jag kunna ta bilkörkort bland annat, IIIHHHHHHGGHHH! SÅ JÄVLA TAGGAD! Och det bästa är att jag ska få fira den med min pojkvän, min bror och hans tjej som bor en bra bit ifrån oss i Örebro, min mamma och pappa och min lilla hund, samt lite släkt och vänner! Så det här lovet kommer förhoppningsvis bli lika bra om inte bättre än vad jag tänkt mig.

För att avsluta så skickar jag alla mina tankar och all min varma kärlek till de poliser, ambulansmän och brandmän, och alla de som har förlorat någon i attentatet i Stockholm nu i helgen<3

pUSS OCH kRAM SKUMBANAN.                tA HAND OM VARANDRA<3

Likes

Comments

Kan vi bara ta en stund till att prata om vädret igår!

Det var tillräckligt varmt för att jag äntligen skulle kunna dra på mig min jeansjacka som jag har saknat att använda sen i somras, och att jag nu äntligen kan dra fram cykeln och cykla utan att behöva förfrysa mina fingrar! Så, på väderfronten var gårdagen helt galet bra, men gårdagen var även otroligt mysig och rolig. Jag och min pojkvän Calle bestämde oss igår för att vi skulle dra ut och hitta på något. Främst för att det var så fint väder men också för att jag skulle få kunna använda min nya kamera som jag köpt av honom. OCH DEN ÄR HELT GALET BRA!

Jag menar kolla bara på bilderna på fåglarna till exempel, helt basurka!

Jaja, men vi stack ut i alla fall. Vi drog ut min cykel, även kallad "den blå faran". Och bestämde oss för att ta oss ner till Citadellet i Landskrona, staden där jag bor. Citadellet började byggas 1549 och stod färdigt kring 1559. Citadellet byggdes en gång i tiden som en fästning, för att skydda sig ifrån krig och kunna förvara vapen och annat dylikt. Men efter några hundra år ändrade det riktning och blev då ett fängelse.

Jag har alltid sen jag var liten och gick med dagis vid citadellet att det varit en sjukt ball byggnad, men många detaljer och framför allt vallgraven som gjorde en nyfiken och intresserad särskilt som liten. Väl framme vid slottet bestämde jag och min pojkvän Calle oss för att se om det möjligtvis var så att i alla fall bron grind var öppen så man kunde få komma in på innergården av citadellet. Men det visade sig att vi hade mer tur än så, det var nämligen öppet in till huvudbyggnaden så man kunde få gå in och gå runt i de olika rummen som fanns där. Det var så mysigt och gå där, kolla på alla rummen och så klart få ha med mig Calle, vi hade det superkul. Men efter att ha vandrat runt en stund där, bestämde vi oss för att härnäst hitta ett ställe att sitta och äta vår lilla matsäck som vi hade med oss som bestod av 2 clementiner, 2 bananer, 2 äpplen och en flaska vatten. Vi gick en liten bit från Citadellets ingång tills vi kom till den nybyggda boulebanan där jag och Calle hade suttit i somras, fåren som brukar gå i hagarna bredvid hade de inte tagit ut än, så sällskapet vi fick var trutarna och måsarna som seglade ovanför oss. På vägen hem sen lyckades jag ta en häftig bild på reflektionen av en svan i den yttre vallgraven runt citadellet, men även de vackra träden runt vallgraven innnan kameran dog. Efter den lilla turist utflykten i staden där jag bor var vi väldigt nöjda och aningen trötta. Senare avslutades kvällen med en match pictionary, ett av de roligaste spelen som finns.

Puss och kram skumbanan.

Likes

Comments

Det känns verkligen som att vintern har varat i en evighet. Bara senaste för några timmar sen var det snöblandat ösregn och man börjar ju undra var fan våren är någonstans.

Men förutom att man nu efter flera månaders vinter och trots den otroliga längtan efter vår, så längtar jag något helt sjukt till sommaren!

Min sommar 2016 var helt magisk. Jag fick besöka en helt ny stad och uppleva dess miljöer, jag blev tillsammans med min finaste pojkvän i juli, jag träffade kompisar, badade, träffade min bror och bara hade det så sjukt jävla bra som man kan ha det.

Inför sommaren 2017 så ser jag ännu större potential till en ännu bättre sommar än vanligt. Sommaren 2017 kommer vara full av upplevelser. Jag ska bland annat;

  • dra till festivalen Copenhell 2017.
  • dra till festivalen Skogsröjet.
  • se Megadeth på Grönan.
  • se Laleh på Sofiero
  • sommarjobba och få in lite cash.

Bara den korta listan på saker som jag vet jag kommer få uppleva i sommar får mig att bara önska att man satt i aulan på skolan och tackade för terminen för att sedan få springa ut och ha hela sommarlovet framför sig. Kunna umgås med min pojkvän och kompisar och inte känna någon stress för uppgifter som ska in och prov som ska skrivas.

Nej, men en sak är säker, nu måste den här jävla vintern försvinna så våren kan få komma fram och sedan utvecklas till sommar.

Puss och kram skumbanan.

Likes

Comments

Det här inlägget är väldigt spontant från min sida, det jag ska skriva om fick i alla fall jag reda på idag.

Jag satt på tåget på väg hem från Lund, och som så många andra satt jag och scrollade i oändlighet, så såg jag plötsligt en artikel som Aftonbladet delat, i artikeln stod det att man nu återinför värnplikten och att dåccirka 13.000 ungdomar av det kvinnliga och manliga könet som är födda 1999 eller 2000 ska bli skickade till mönstring.

När jag läst färdigt artikeln kände jag bara hur en klump i magen växte på mig.

Jag är en människa som är rädd för otroligt mycket, men är det nått jag är riktigt rädd för så är det krig och våld. Just nu känner jag bara att jag vägra, det sista jag vill är att göra lumpen. Sen vet jag ju att det är under mönstring som de undersöker en om man har fysiken och psyket till det.

När jag läste hela artikeln så kändes det verkligen som om jag vilken sekund som helst skulle kräkas, alla olika sorters ångest blandade sig till en enda röra. Främst panikångest, men även existentiell ångest och separationsångest. Separationsångest ifall till exempel min pojkvän var kvalificerad för lumpen eller någon nära vän, och om det nu skulle bli krig i Sverige, skulle de klara sig då, skulle jag klara mig?

Ni kanske tycker jag gör en så mycket större sak av det här än vad det behöver vara, men jag får verkligen panik. För mig känns det just nu, när det är så färskt fortfarande, som att det är världens undergång.

Usch, fyfan, jag är så jävla rädd alltså.

Hoppas verkligen inte att jag har trampat folk på tårna i det här inlägget som är för värnplikt, men hela grejen med värnplikt, militär etc. etc. gör mig så rädd och får mig känna mig så otroligt liten.

Hoppas ni i alla fall får en fortsatt trevlig dag.


Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Hej på er, för att snabbt uppdatera er på vad som hänt i mitt liv så kan jag fatta det så här;

jag har haft sportlov och har verkligen bara tagit det lugnt, spenderat tid med min fantastiska pojkvän och familj.

Men till det jag faktiskt ville prata om idag, ångest. Det ämnet som det talats otroligt mycket om på sistone som gör mig otroligt glad, för ju mer vi pratar om det desto mer förståelse får vi för psykisk ohälsa. Men många ser det nog också som ett otroligt uttjatat samtalsämne som endast är till för att få kunna uttrycka hur synd man tycker om sig själv.

Men det är inte det jag är ute efter, jag tänker att vi ska prata om ångest rent allmänt, hur mina upplevelser har varit av den osv.

Min ångest började nog ganska tidigt i ålder, men jag tror inte jag kunde sätta namn på vad det var jag kände förrän jag kom upp i årskurs 8 på högstadiet. Jag minns att jag under någon lektion blev alldeles iskall och svettig och fick tunnelseende, alla ljud runt omkring lät som det var i en låda. Det var första gången jag verkligen upplevde hur ångest kunde kännas. Men första gången jag skrev om min ångest här på bloggen var den 31 december 2015. Jag minns när jag skulle publicera mitt inlägg, jag var så fruktansvärt nervös för vad folk skulle tycka och tänka och jag tyckte nästintill att det kändes pinsamt, som att det var en skam att lida av ångest.

Men nu så här 2 år efter det inser jag att det är ingen skam, man ska verkligen inte skämmas för sin ångest. Och det är inte förrän ungefär nu som jag lärt mig tygla min panikångest och separationsångest. Jag tror att det är tack vare att jag fått möjlighet att prata om det med många, men samt att jag har en otroligt förstående pojkvän och familj.

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till, känner jag nu när jag faktiskt skriver om det, men jag vill väl mest ge till er andra som kanske är mitt i er ångest, ni kanske inte vet hur ni ska hantera den. Det absolut bästa knepet som jag använt mig av är att lära mig andning, centrera andning och försöka att inte hyperventilera när jag får till exempel panikångest, men även att inte försöka oroa mig för det som hänt och det som kommer att hända. Att ta en dag i taget.

Det som jag vet att jag vill få fram är att skit i alla dom som slänger ur sig "åh nu ska det gnällas igen", "du vill ju bara ha uppmärksamhet" etc. Skit totalt i dem, de är trångsynta. Du är inte dum bara för att du vill prata om din ångest, det är en healingprocess som man måste ha för att kunna "läka". Och du är definitivt inte konstig för din ångest och det är verkligen inte en skam att lida av ångest. Många lider av det och har gått igenom liknande saker, det är viktigt att vi alla får lära oss mer om ångest och få en bättre uppsikt om vad ångest faktiskt är och i vilka former den kan te sig.

Så som en sista grej, omge er av dom som ni tycker om och som tycker om dig och finns för dig jämnt och ständigt.

Puss & Kram skumbanan.

Likes

Comments

Idag är det alltså den 14 februari, dagen för alla hjärtans dag.

Alla hjärtans dag har på den senaste tiden, i alla fall från min synvinkel, blivit en så otroligt omtalad och dramatisk dag. Överallt på sociala medier ser man hashtags som #singleawerness #lovesucks etc. Folk har liksom fått för sig att alla hjärtans dag enbart är till för par. Överallt ser man bara gnäll, gnäll, gnäll.

Jag anser inte att man måste gilla dagen, verkligen inte, men folk har missförstått hela konceptet med alla hjärtans dag. För mig är alla hjärtans dag en "högtid" som man kan fira med familj, vänner, eller sin partner. Man behöver inte köpa dyra presenter, det behöver inte vara blommor och så stora presenter som möjligt, man kan ha knytkalas hemma hos någon, filmkväll hemma i tevesoffan, osv.

Jag personligen gillar verkligen alla hjärtans dag, visst man ska visa sin kärlek för varandra mer än en gång om året, man ska visa sin kärlek för varandra så ofta det bara går, men jag tycker det är lite charmigt att vi har en dag om året där vi kan göra något speciellt för varandra eller med varandra, oavsett om det då innebär filmkväll, knytkalas, eller en ask choklad.

Jag vill inte kräka ut mina åsikter om att folk ska gilla alla hjärtans dag, men jag tycker att folk måste bli mer öppensinnade för att alla hjärtans dag inte bara är till för par, den är till för alla stora som små.

För övrigt har jag fått en liten fin kasse i alla hjärtans dag present av mamma och så köpte jag en fin ask choklad och ett kort till min finaste pojkvän.

Kom ihåg, det är en gång om året, gör något roligt av den om ni vill, det är aldrig ett måste att spendera pengar på presenter, ibland kan en aktivitet med vänner eller familj betyda mer än att bli överöst med presenter.

PUSS & kRAM SKUMBANAN.

Likes

Comments