Hejsan alla underbara!

Idag tänkte jag skriva om min hörselnedsättning, fick lite inspiration av ett program på SVT om en tjej som är döv! Jag är inte döv men har en hörselnedsättning,en lätt sådan tycker jag iallafall!

Mamma o pappa märkte att jag inte hörde så jättebra när jag var ungefär 4 år tror jag, för att jag pratade lite sluddrigt och hörde inte riktigt allt och när jag var förkyld och det händer även idag när jag är förkyld att jag hör ännu sämre. Så de åkte in till en hörselläkare också antar jag de uppräckte sen att jag var döv på mitt vänstra öra men hörde helt normalt på mitt högra öra! Och jag kommer så väl ihåg på dagis då jag fick gå till en talpedagog som kom till dagiset och där fick jag hjälp med att börja kunna säga S och T (tror ja det var) sen så lärde jag mig de och det var inte mer med det!
Jag och mamma åkte några gånger per år till en audionom i Skövde och pratade och kollade vad jag kunde ha för hjälpmedel i skolan, kommer inte riktigt ihåg när jag fick denna grej men fick iallafall en slags ”radio” där ljudet kom ifrån en mic som läraren då hade, jag tyckte då i början att den hjälpte men sen i slutet så tyckte jag bara att det var pinsamt att bära runt på den för alla frågade vad det var och jag orkade inte förklara och den hjälpte faktiskt inte så bra alls. Men som tur var på våren innan jag skulle börja i 7an så kom de nån och föreslog en slags hörapparat eller en förstärkare som tar upp ljudet ifrån min vänstra sida där jag är döv till mitt högra så hjärnan tror att ljudet kommer ifrån vänster håll. Första gången jag testade den var jag hemma, då vad jag typ nyss fått den och kan säga att jag hörde skillnad. Helt otroligt var det faktiskt, det var som om jag hörde på båda mina öron, blev helt paff. Så den hörapparaten/förstärkaren har vart med mig sen 2011 ungefär tills nu 2017 så den är ganska gammal men nu innan skolan så bytte jag till en ännu mindre som var mer ”modern” i teknikens värld, den är jätte smidig och hör ännu bättre än min förra jag hade haft. Så är glad att jag har den!

En del kanske undrar hur jag fick tag på Riksgymnasiet för döva/hörselskadade/&språknedsatta? Jo det var genom min audionom som skickade och föreslog att jag skulle börja där efter jag slutat 9an, fick då detta när jag fick i 8an. Tänkte först att, nä detta är inget för mig, det är så långt bort från alla och mina vänner(dem jag hade då) osv, men jag och mamma bestämde tillsammans att jag skulle söka dit för det var de bästa för mig, med liten klass och hjälpmedel med mikrofoner och hjälp med andra ämnen. Så jag och mamma var på besöksdagarna uppe i Örebro hösten 2013 och våren 2014, eller om det var våren 2013, minns inte så bra men nånstans där. Det var jättekul att få se med egna ögon vart jag skulle kanske gå på gymnasiet, att jag kanske skulle få vänner över hela Sverige osv, så efter vi vart där två tillfällen vi kunnat så var det bara att söka in och flytta upp till Örebro! Bästa jag gjort kan jag säga.
Jag bodde första året hos en väldigt bra familj, som tur var så jobbade mamman på skolan där jag gick(går) som tolk, väldigt bra! Bodde där hela 1an tills jag skulle börja 2an, då kände jag att nä jag vill nog bo själv på ett elevkollektiv med andra elever, för hade inte så jättemycket att göra när jag kom hem så mamma och jag bestämde att jag skulle flytta till ett elevkollektiv! Bästa jag gjort, så himla kul, man träffar så många nya vänner som är både hörselskadade och har nån form av språknedsättning (dyslexi,adhd,add osv) och man får träffa så många som är så lik en själv fast ändå så är alla så olika! Det var ju tråkigt att flytta ifrån familjen men samtidigt en lättnad då jag kände mig mer ”vuxen” att jag skulle bo själv i en typ ”etta”. Var jättenervös men taggad också för en av mina vänner skulle också flytta och ja nu bor vi grannar, lite kul faktiskt. Då har man varann nära om det är något eller så, satte det är jättebra!

Som sagt så trivs jag än i dag jättebra på både skolan och på elevkollektivet. Även fast jag haft mina ner o upp gångar så lär man sig något nytt varje dag. Ångrar verkligen INTE en sekund att jag sökte dit och att jag är den jag är! Annars hade jag kanske inte träffat mina underbara vänner jag har idag!
Så om ni känner någon som är döv/hörselskadad eller har en språknedsättning(dyslexi,adhd,add osv) som behöver hjälp och behöver vara i små grupper och som vill helt enkelt ha en ny start så tycker jag du ska rekommendera detta. Jag ångrar mig inte iallafall och det tror jag inte den personen kommer heller!

Puss&kram❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hejsan alla underbara!

Idag är det faktiskt inte vilken dag som helst, utan det är för tidigt föddas dag idag! Hade helt glömt tills min pappa smsa i morse,tack pappa! Ni kanske undrar varför jag just skriver om det, jo de är för att jag själv är för tidigt född. 3 månader för tidigt, föddes i vecka 27 har jag för mig att mamma sagt och jag fick ingen näring för min navelsträng var för tunn så de fick helt enkelt ta ut mig 3 månader tidigare än tänkt, 14/8 istället för 11/11. Helt otroligt att jag överlevde, har sett bilder på mig och kunde inte andas själv ett tag o var jätte liten, ”bara” 25 cm och vägde 450g. När jag skriver det så så kan jag inte förstå att det är jag som för snart 20 år sen nästa år, var så liten.
Det har ju kommit med dåliga saker eftersom jag föddes tidigt så utvecklades inte min hjärna i samma takt o de resulterade ju att jag måste ha tiden till att tänka osv inom skolarbeten väldigt noggrant och i min takt. Min hörselnedsättning kommer förmodligen där ifrån, och att jag är så ”liten” för min ålder, när jag var ungefär 4/5 år tills jag va 14/15 år så hade jag tillväxthormon igenom en liten spruta för att pusha på mina egna! Och sen har jag växt liiiite själv nu de senaste åren mem inte så mycket men lite iallfall och det är mycket för mig! Var alltid ett helt huvud kortare, så en del trodde jag gick i förskoleklass när jag egentligen gick i t.ex fjärde klass, brydde mig inte alls om va folk sa då om min längd! Men kan fortfarande ibland tänka när jag går förbi några som är ungefär i min längd eller längre som går i kanske 6an till 9an, att jag känner mig som 10 år framför dem fast jag egentligen är äldre,lite jobbigt att tänka så men ibland så, men inte så ofta jag tänker så längre! För när jag kom till Örebro så var inte alla as långa utan i jämnlång längd med mig och kände mig ”normal” lång om man säger så!

Med denna text ville jag bara få ut lite ifrån mitt huvud o förmedla att det är okej att va förtidigt född och du som läser kanske är det och kan känna igen dig, vi kämpar ihop du och jag igenom ALLT!
Puss Alice❤️

Likes

Comments

Hej finisar! Hoppas ni mår bra, jag mår helt okej faktiskt det rullar framåt!

Är så dålig på att börja med att skriva ett inlägg men så i detta inlägg kommer jag bara att skriva ifrån mina tankar som jag har just nu on my mind.

De saker som får mig att verkligen kämpa är ju självklart eller det kanske inte är självklart att alla som mår psykiskt dåligt får stöd av familjen/släkten och sina vänner, men det får jag iallafall och det är jag sjukt tacksam över. Speciellt min lilla mamma som alltid finns där för mig oavsett hur dåligt jag mår eller hur bra jag mår, hon finns där ändå! Och alla mina vänner jag har fått genom att gå här uppe i Örebro, helt otroligt egentligen tycker jag. Så TACK verkligen!! För att ni finns. Hade aldrig klarat mig dit jag är idag om ni inte fanns till.
Den ena saken är ju då bakningen, har alltid bakat sen jag var liten o har haft i bakhuvudet att jag skulle vilja bli konditor men också att jag vill hjälpa andra som har de svårt i samhället. Men att baka är något som får mig att tänka på annat, att jag då inte tänker negativa tankar om mig själv utan positiva tankar, att jag kan göra tårtor eller att jag bara känner mig allmänt stolt över de jag gjort. Är så glad att jag bytte till bageri för hade nog ärligt talat mått sämre än vad jag gör nu. Så är otroligt glad över att jag äntligen får göra något jag tycker om att göra.!!
Så, du som mår piss just nu. Tänk på de saker du faktiskt tycker om att göra eller bara vara med sin familj för de hjälper en faktiskt med att få kärlek från sin familj! I beilive in you!

Till denna text så kommer jag lägga ut lite utav de jag gjort hittills i vårt bageri på skolan!
Puss och kram!❤️

Likes

Comments

Hej alla fina! I detta inlägg kommer jag skriva om mina egna erfarenheter kring psykisk ohälsa.
Så vi kan börja med frågan ”vilken av alla dessa sjukdomar inom psykisk ohälsa har du?”

Jo jag har då depression och går fortfarande på medicin och ska göra det enda till maj nästa år, jag har ångest och enligt mig socialfobi och i vissa situationer panikångest. Jobbar med dessa och kämpar för att bli bra igen varje dag, tillexempel med att gå ut och gå i skogen,stan..ja vart som helst. För att rensa tankarna och gå bland människor, hatar verkligen att vara i en riktig folkmassa som på tillexempel en gymnasiemässa, fyf*n vad det tar på mig asså, blir helt skakig och yr och får ångest men efter ett tag släpper det men väl när jag är inne i det så är de hemskt.

Jobbar också med att tycka om mig själv, att acceptera att jag är som jag är, att jag kanske inte tänker innan jag säger något eller att jag är ibland väldigt impulsiv osv, så är jag. Att jag ser ut som jag gör osv. Det är väldigt svårt att acceptera det just idag i detta samhälle vi lever i idag, nästan alla dömer en direkt via t.ex. sociala medier.

Med min depression jag har så ligger det ihop med sin självbild osv och jag jobbar på det , de gör jag verkligen, försöker att ta åt mig utav komplimanger och så men det är svårt. Jag har mina dagar då allt känns helt värdelöst och att jag bara vill ligga i sängen å sova, men nu går det faktiskt bättre men de tar på mig, när jag känner när de kommer krypandes dagen innan på kvällen så somnar jag med ångest och vet att nästa dag kommer va en pissig dag helt enkelt. Men som sagt så har jag för det mesta bra dagar inom min depression. Så har ju gjort några framsteg iallfall, blivit mer social och vågar prata än innan med folk och kan vara mig själv mera än i våras och förra hösten så är riktigt stolt över mig själv faktiskt.

Hoppas ni förstod vad jag ville komma i detta inlägg.. som sagt du är aldrig ensam om att må psykiskt dåligt.

Kram Alice❤️

Likes

Comments

I detta inlägg vill jag bara få ut lite tankar som flugit i mitt huvud ett väldigt långt tag, enda från då jag börja i högstadiet.

Att trivas med sig själv är väldigt viktigt, att acceptera att såhär fungerar jag, såhär är jag som person osv. Det är faktiskt väldigt svårt att göra, när man från början av högstadiet helt plötsligt inte var den spralligaste och den pratglada tjejen längre. Inte tyckt att man är så fin osv, helt enkelt tyckt illa om sig själv. Högstadiet var väldigt jobbigt för mig, kände att jag inte kunde någonting på lektionerna vi hade, i de ämnen jag hade eller har svårt med, som läsa tillexempel.. jag fick inte reda på att jag hade min dyslexi och dyskalkyli förens 2014 (hösten).. så det var ganska kämpigt.
Kände mig utanför för att jag var ”annorlunda” hörde på ett öra och hade en hörapparat. Så mådde inte så bra då om jag tänker efter riktigt noga, hade inte så många vänner just då i min ålder eller i min klass. För blev som sagt utanför extremt mycket då en tjej jag var med bytte klass, så blev ännu mer utanför och ännu mer blygare. Och den blygheten har tagit med sig tills idag, ens tankar om en själv har hängt med ända tills idag och allas blickar osv har satt spår i mig än idag.
Men jag försöker varje dag att tänka ”skit samma om jag gör nått fel” eller nått liknande, försöker inte bry mig om vad andra tycker och tänker om mig. Och jag försöker inte tänka illa om mig själv, det är sånt som man får bearbeta, eftersom man har så mycket i sin ”ryggsäck” som min mamma brukar säga.

Ens självkänsla och självförtroende har ju sänkt genom åren helt klart, jag har inte riktigt vetat hur jag ska bete mig eller hur jag ska göra för att få folk att gilla mig som jag är, eftersom jag inte har fått ta ut den spralliga tjejen jag egentligen är i högstadiet pga vissa. Jag har väldigt svårt att ta in fina komplimanger tillexempel, som folk ger mig, det har blivit bättre med det men jag bearbetar det fortfarande.
Då jag började i Örebro 2014 så har det hänt ganska mycket genom de åren jag gått där, jag har fått nya vänner som kommer och går, har blivit accepterad för den jag är. Känner mig lixom hemma där på något sätt, för alla är så olika men ändå lika. Är så glad att jag har så fina vänner som vet mina dåliga,svaga och bra sidor hos mig, som accepterar att jag är jag helt enkelt. Även om jag själv inte kan göra det ibland. Trivs verkligen i Örebro, hatar att åka hem till lilla Falköping där ”allt” hände och då får jag flashbacks från högstadiet osv...

Så att trivas med sig själv har vart väldigt svårt för mig eftersom jag har så mycket skit i min ”ryggsäck” som jag fortfarande arbetar på.
Om du som läser detta går i t.ex 7an just nu och trivs inte alls med dig själv, har mått dåligt ett tag. Jag har och är i den sitsen just nu och jag VET att det kommer bli bra och du kommer få stöd från din familj och vänner. Lovar dig det!

Kram Alice❤️

Likes

Comments

Jag kommer nu i detta inlägg att prata/skriva om psykisk ohälsa, eftersom det är mer vanligt än ovanligt nu för tiden med all press och ångest osv inom vårt samhälle idag helt enkelt. Psykisk ohälsa är inte det lättaste att ta sig igenom om man säger så, man kan ha det hela livet ut eller i en viss period i sitt liv.

Har tänkt på att skriva om detta till och från men inte haft ork och mod till det eftersom jag går själv igenom en jobbig period inom psykisk ohälsa just nu och har gjort ett långt tag, utan att jag ens märkt det sen nu förra hösten/vintern/våren. Hade inte modet att söka hjälp eller ens prata med någon än mina närmaste vänner. Det var väldigt jobbigt eftersom jag hade sån ångest och ingen ork till någonting men visste inte varför, försökte vara glad men kvällarna slutade nästan alltid i tårar och att jag sov extremt dåligt så jag knappt orkade med skolan. Jag hamnade i fel "umgänge" och smyg rökte lite då och då (gör inte det längre så ni kan vara lugna) för att dämpa ångesten men det hjälpte ju inte satt säga, var ute sent på kvällarna och ja det slutade inte så bra helt enkelt men jag kom ur det "umgänget" jag var med efter att jag insett själv att jag mår inte bra med dessa människor alls, det märkte även en av mina vänner att jag inte mådde alls bra.
Men hösten gick och det gick som de gick jag klarade helt enkelt hösten oavsett all ångest osv.

Hade fortfarande inte sagt till mamma att jag mådde dåligt, men hon misstänkte flera gånger eftersom hon såg det på mig och bad mig gå och prata med skolsystern på min skola för att prata ut så jag gjorde som hon sa, jag och skolsystern pratade om allt från panikattacker till ångestattacker,socialångest och depression.
Tills det blev jullov och alla skulle hem till sin hemstad, där det blev ännu sämre för hemma i lilla Falköping finns inte mina vänner som kan få mig på lite bättre humör, förutom mamma som fanns där och finns för mig i vått och tort!
Vi började skolan igen och jag tänkte att nu ska jag kämpa, iallfall försöka och det fick åt helskotta faktiskt, jag mådde sämre och hade ingen ork alls. Jag gick inte till skolan och gick inte ens till praktiken vi skulle ha i 3 veckor för mådde så pass dåligt.
Kommer inte ihåg så jättemycket eftersom det gick så fort med att jag tog tåget hem från Örebro till Falköping och pratade allvar med både mamma och pappa, då fick jag verkligen lixom ett "breakdown" och grät och försökte förklara hur jag kände osv. Är stolt och glad över mig själv att jag faktiskt vågade prata ut.
Efter att jag hade vart hemma ett tag så åkte jag och mamma till Göteborg, till min doktor jag har där och berättade allt om hur jag mådde osv, och hon kom fram till att hon skulle kontakta då vuxenpsykiatrin i Falköping så jag fick hjälp direkt, istället för att vänta och då kanske det hade blivit ännu värre. Så då fick jag en tid och medicin, detta var då i Maj jag fick medicinen så fram tills nu så har jag haft medicinen i ungefär 3/4 månader.

Just nu i nuläget så går jag fortfarande på antidepressiv medicin,så är inte helt "frisk" ifrån min depression ännu. Så det tar ett tag att bli den Alice jag var innan högstadiet, sprallig och var helt enkelt överallt,pratglad tjej. Är väldigt blyg först men sen efter ett tag då jag känner mig trygg då kan jag släppa loss hur mycket som helst. Känner att jag är på god väg men är inte riktigt där än!

Med detta inlägg så vill jag komma till att det är okej att må dåligt, det är okej att söka hjälp, det finns fina änglar där ute som verkligen vill att du ska må bra! Och att det är okej att prata om psykisk ohälsa, för det är väldigt viktigt att prata om detta "ämne" som är väldigt tabu i vårt samhälle idag, en del personer som mår psykiskt dåligt tas ibland inte på allvar, men det finns hjälp så om du mår dåligt så sök hjälm, det kommer att hjälpa dig otroligt mycket även om du inte ser ljuset i tunneln just nu.

Puss puss / Alice❤️

Likes

Comments