Jag kommer nu i detta inlägg att prata/skriva om psykisk ohälsa, eftersom det är mer vanligt än ovanligt nu för tiden med all press och ångest osv inom vårt samhälle idag helt enkelt. Psykisk ohälsa är inte det lättaste att ta sig igenom om man säger så, man kan ha det hela livet ut eller i en viss period i sitt liv.

Har tänkt på att skriva om detta till och från men inte haft ork och mod till det eftersom jag går själv igenom en jobbig period inom psykisk ohälsa just nu och har gjort ett långt tag, utan att jag ens märkt det sen nu förra hösten/vintern/våren. Hade inte modet att söka hjälp eller ens prata med någon än mina närmaste vänner. Det var väldigt jobbigt eftersom jag hade sån ångest och ingen ork till någonting men visste inte varför, försökte vara glad men kvällarna slutade nästan alltid i tårar och att jag sov extremt dåligt så jag knappt orkade med skolan. Jag hamnade i fel "umgänge" och smyg rökte lite då och då (gör inte det längre så ni kan vara lugna) för att dämpa ångesten men det hjälpte ju inte satt säga, var ute sent på kvällarna och ja det slutade inte så bra helt enkelt men jag kom ur det "umgänget" jag var med efter att jag insett själv att jag mår inte bra med dessa människor alls, det märkte även en av mina vänner att jag inte mådde alls bra.
Men hösten gick och det gick som de gick jag klarade helt enkelt hösten oavsett all ångest osv.

Hade fortfarande inte sagt till mamma att jag mådde dåligt, men hon misstänkte flera gånger eftersom hon såg det på mig och bad mig gå och prata med skolsystern på min skola för att prata ut så jag gjorde som hon sa, jag och skolsystern pratade om allt från panikattacker till ångestattacker,socialångest och depression.
Tills det blev jullov och alla skulle hem till sin hemstad, där det blev ännu sämre för hemma i lilla Falköping finns inte mina vänner som kan få mig på lite bättre humör, förutom mamma som fanns där och finns för mig i vått och tort!
Vi började skolan igen och jag tänkte att nu ska jag kämpa, iallfall försöka och det fick åt helskotta faktiskt, jag mådde sämre och hade ingen ork alls. Jag gick inte till skolan och gick inte ens till praktiken vi skulle ha i 3 veckor för mådde så pass dåligt.
Kommer inte ihåg så jättemycket eftersom det gick så fort med att jag tog tåget hem från Örebro till Falköping och pratade allvar med både mamma och pappa, då fick jag verkligen lixom ett "breakdown" och grät och försökte förklara hur jag kände osv. Är stolt och glad över mig själv att jag faktiskt vågade prata ut.
Efter att jag hade vart hemma ett tag så åkte jag och mamma till Göteborg, till min doktor jag har där och berättade allt om hur jag mådde osv, och hon kom fram till att hon skulle kontakta då vuxenpsykiatrin i Falköping så jag fick hjälp direkt, istället för att vänta och då kanske det hade blivit ännu värre. Så då fick jag en tid och medicin, detta var då i Maj jag fick medicinen så fram tills nu så har jag haft medicinen i ungefär 3/4 månader.

Just nu i nuläget så går jag fortfarande på antidepressiv medicin,så är inte helt "frisk" ifrån min depression ännu. Så det tar ett tag att bli den Alice jag var innan högstadiet, sprallig och var helt enkelt överallt,pratglad tjej. Är väldigt blyg först men sen efter ett tag då jag känner mig trygg då kan jag släppa loss hur mycket som helst. Känner att jag är på god väg men är inte riktigt där än!

Med detta inlägg så vill jag komma till att det är okej att må dåligt, det är okej att söka hjälp, det finns fina änglar där ute som verkligen vill att du ska må bra! Och att det är okej att prata om psykisk ohälsa, för det är väldigt viktigt att prata om detta "ämne" som är väldigt tabu i vårt samhälle idag, en del personer som mår psykiskt dåligt tas ibland inte på allvar, men det finns hjälp så om du mår dåligt så sök hjälm, det kommer att hjälpa dig otroligt mycket även om du inte ser ljuset i tunneln just nu.

Puss puss / Alice❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments