Header

Skäms för hur dålig jag var på det här med att driva en blogg... men men, livet har till fullo kommit emellan och jag hinner knappt ens med det heller. Men jag lovar att bli bättre och dra igång detta mer. Kommer skriva av mig en dag och berätta hur läget ligger till eftersom jag nu har en bestämd dag i December om vad som sker med mig. Spänt.

Hittade en inlämningsuppgift som jag skrev förra året i gymnasiet inom idrotten och tänkte faktiskt dela med mig av den eftersom den kopplas till dagens samhälle och vilken påverkan sociala medier har på oss alla, eller iallafall dom flesta. Den handlar om min hälsosituation och hur det var förra året och kan säga att det är inte mycket som har förändrats mer än negativt tyvärr..

Idrott: Emilias hälsobild

Utifrån mitt perspektiv

"Min hälsosituation är i nuläget inte alls bra och lik så hälsan. Det beror på mina ryggskador som gör mig begränsad från all sorts träning och fysiska aktiviteter och det har varit så sedan i augusti förra året. Jag varken kan eller får utöva någon fysisk aktivitet mer än att gå en runda på ca 20 min i lugn takt för att hålla blodcirkulationen uppe och för att minska risken att få blodpropp eftersom jag för mesta dels är stillasittande.

Min hälsa försöker jag ändå hålla i god form men jag måste vara extra noga med vad jag äter och dricker eftersom det är lätt att man kan bli överviktig och komma i oform på grund av att jag inte kan röra mig eller träna bort det. Jag försöker sköta det så bra det går genom att minska kalorierna som t.ex. potatis och bröd och istället ersätta det med mer grönsaker och rotfrukter som t.ex. sötpotatis istället för vanlig potatis.

På grund av min situation har det lett mig till en enorm stress och ”gått upp i huvudet” på mig eftersom jag är ständigt stressad och går med en oro om vad som kommer hända i framtiden och om jag någonsin kommer kunna spela fotboll igen, det är min största rädsla. Och nu i 2:an är det som mest i skolan och det stressar mig också eftersom när jag var frisk kunde jag sitta och plugga i 2h sen stack man och tränade i 2h med laget och snackade om annat än plugg och kom på andra tankar och rensade huvudet. Men nu är jag instängd i min egen bubbla och har inte samma möjlighet längre att rensa huvudet på det sättet och komma med ny energi på samma sätt som innan och det är extremt tufft. En dag tog det stopp i skolan på en lektion och jag bröt ihop i tårar. Det var då både jag, mina vänner, familj och lärare insåg att jag behöver hjälp och prata med någon för att kunna klara av allting.

Jag tog kontakt med kurator och försökte tillsammans hitta möjligheter att minska min stress och komma över min oro. Det hela ledde till en elevhälsoorganisation för mig och vi kom fram till olika möjligheter som underlättade för mig och jag kunde lite släppa tanken av om jag kommer kunna klara skolan och ta studenten när jag egentligen ska.

I framtiden vet jag inte vad som kommer hända eller vart jag kommer stå. Jag hoppas på att kunna försöka bli som vanligt igen, kunna spela fotboll och medverka på alla fysiska aktiviteter med vänner och familj eftersom jag var en väldigt aktiv tjej som älskar att vara ute i naturen, träna och hitta på saker. Jag är ingen stillasittande person och det är extra jobbigt nu eftersom det är mitt enda alternativ just nu.

Utifrån ett grupp perspektiv

När jag tänker från ett grupp perspektiv tror jag att folk undrar vad det är med mig eftersom jag ena dagen kan gå med kryckor men andra dagen utan, det dom inte vet eller ser är min hårt sittande korsett jag har runt midjan för att försöka slippa kryckor och ta massa smärtstillande tabletter.

Skolan stöttar min situation väldigt bra och jag har fått bra hjälp som t.ex. specialstolar för att jag ska kunna sitta och koncentrera mig på lektionen. Dom försöker hitta så många möjligheter för mig som möjligt och respekterar varför jag kanske inte är på någon lektion utan att dom vet anledningen. Lik så på idrotten, att jag kommer kunna få mitt betyg från 1:an och utgå från det. Det glädjer mig också eftersom jag vill kunna gå ut med bra betyg utan att dom ska ha påverkats utav skadan.

Jag går/gick hos en sjukgymnast på Kupolen i Klippan för att försöka bygga upp min inre muskelkorsett och få stressfrakturen att läka och fick övningar ifrån honom. Dock visade det inget bra resultat på röntgen men hjälpen fanns där och han försökte underlätta för mig med de kunskaperna han har. Jag är tacksam att det finns till så stor hjälp och att det för mig är kostnadsfritt och att det till största delen hjälper de flesta människor att komma på benen igen från t.ex. en skada eller efter operationer.

Min familj & min pojkvän är mitt största stöd som gör allt i sin makt för att få mig på andra tankar, underlätta för mig och försöka få hjälp så snabbt som möjligt. T.ex. så sökte pappa mig ner till Malmö för att han visste att det gick snabbare och dom var bättre läkare där och mamma ringer minst 2 gånger i månaden till mina olika läkare och röntgen och sjukhus för att få svar och tid så snart som möjligt. Min pojkvän finns där dygnet runt och kramar mig extra hårt när det är som jobbigast. Tack vare att dom gör detta för mig har jag fått tid om en vecka där beslutet kommer tas. Det är tufft för min familj att se mig såhär och jag ser på dom när jag ligger och gråter att dom känner sig maktlösa när jag bara ligger där och inte kan göra något åt det. Mamma säger ofta ”jag önskar att jag kunde ta smärtan ifrån dig för att se dig slippa lida, det gör ont i mig som mamma” Det är tack vare dom att mitt hopp finns kvar och att jag fortfarande försöker följa med på saker även om jag inte kan medverka på dom.

Jag försöker fortfarande att följa med på alla matcher som mitt fotbollslag spelar och kolla träningar för att kunna känna mig lite delaktig. Jag försöker också närvara när fotbollsföreningen hittar på saker. Hela laget är också ett stöd samt tränare och andra i föreningen. T.ex. när det delades ut priser för skyttedrottning osv fick jag ett egengjort pris av dom som dom hade döpt till ”årets träningssupporter” Det tog hårt i mig men samtidigt blev jag rörd av den betydelsen dom fortfarande ger mig i laget och gör mig delaktig fortfarande.

Utifrån ett samhälls-perspektiv

Från samhällsperspektivet blir man ständigt påmind om hur mycket man ska träna, hur aktiv man ska vara och hur idealkroppen ser ut i andras ögon och framförallt hur killar kollar. Det gör mig så fruktansvärt arg när man t.ex. skrollar igenom Instagram för där kommer hela tiden upp träningsbilder på tjejer som är pinnsmala samtidigt som dom har en platt mage, stora bröst, smal midja och stor rumpa. Det är massa dumma ideal som får människor att må dåligt och jag ska inte sticka under stolen med att det inte påverkar mig för det gör det verkligen, något fruktansvärt.

Jag står ofta i spegeln och kollar på mig själv och ser hur min kropp tappar muskler efter muskler, styrka och formen jag hade för 1 år sedan. Det gör ont i mig och det gör mig deprimerad för jag vet att hur mycket jag än vill träna och se ut som jag själv vill och tycker så kan jag inte göra något åt det just nu. Och det gör mig arg att man hela tiden ska behöva se dessa bilder, höra om träning i alla dess former och blickar och snacket som går hos killar och även andra tjejer. Jag är besviken på samhället som har gjort det till stora ideal och att man längre inte kan få se ut som man vill, göra vad man vill och vara unik och sticka ut från mängden utan att det ska hela tiden handla om att nå upp till rätt nivå för att passa in i dagens samhälle.

Det kan leda till olika sjukdomar för människor som påverkas så mycket av samhällets förtryck och därav leder till depression och sjukdomar som dom egentligen inte behövt gå igenom om det inte vore för sociala medier och stora ideal på tv:n, i butiker och på öppen gata.

Jag är tacksam att det finns så mycket hjälpmedel i samhället utöver detta. T.ex. kurator i skolan, psykologer, sjukgymnaster som man går hos kostnadsfritt upp till en viss ålder och duktiga läkare runt om i Sverige som man får söka sig till. Utan detta vet jag inte hur läget skulle sett ut för mig idag och resten av alla människor. Dom är till en stor hjälp och är väldigt unika i dagens samhälle. Att det finns så många människor som vill hjälpa andra människor att må bra, kunna leva ett gott liv och komma ur svåra och tuffa situationer. Jag tackar samhället för vad dom gör för mig men samtidigt så är jag besviken på hur för långt fram dom tagit oss när det gäller sociala medier, hat och hur man ska vara som person och se ut. Att man längre inte kan få vara unik för just den man är.

Här är 2 exempel på hur samhället påverkar och hur stor påverkan skönhetsideal har på unga i samhället idag och hur fel det är.

Emilia Andersson EK15"

Det finns såklart delade åsikter om det jag skrivit men det var såhär jag kände då och hur mina åsikter delades. Ni tänker kanske annorlunda eller så håller ni delvis med, det är personligt från person till person.

Ta hand om er & ha en trevlig helg så hör jag av mig i nästa vecka (hoppas jag)


<3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Bloggen har bara stått några veckor och det är jag verkligen ledsen för men allt annat har kommit emellan. Jag hoppas allt är bra med er och att ni fått mycket sol på er.

Jag var som sagt och tog sprutorna i Lund på Valborg. Det vart något utav de äckligaste sprutorna jag tagit i mitt liv. Mamma berättade för mig att dom var 2 dm långa och hela sprutan var nere i min rygg à rumpa à början av benet. Jag fick en på varje sida och fy fan vad ont dom gjorde, har aldrig varit med om något liknande förr. Jag låg alldeles stilla eftersom dom skulle in i rätt led samtidigt som dom hade röntgen på mig. Men ärligt, jag brukar tåla sprutor annars men denna gång höll jag på att tuppa av på riktigt. Det var så hemskt och det gjorde så så ont.

Efteråt kände jag att jag blev stel och jag tappade lite känsel i benen och dem hängde inte riktigt med. Vi drog oss hemåt från Lund till R där jag skulle spendera resten av dagen och morgondagen. Men jag var så trött att jag somnade direkt när jag kom dit i ca 30 min för sedan vart jag tvungen att göra vid mig eftersom vi skulle först och hämta Elias och sen till Hbg och sen Rydebäck.

Under dessa veckor har jag för första gången på 10 månader kunnat försöka jogga och det har jag gjort. Jag joggade i skogen & gjorde övningar och kände inte av någon smärta överhuvudtaget och jag var så glad när jag kom hem och berättade för min familj att jag klarade det. Sen dess har jag joggat ca 5 gånger till så totalt 6 gånger ink övningar har jag kunnat göra utan smärta och det sa min läkare till mig att det var okej och bara bra om jag kunde testa.

Det var längesedan jag mått så bra som jag gjort dessa veckor och att jag kunnat vara trött på ett fysiskt sätt, svettats, fått in ny energi och känna igenom min kropp igen. Jag såg hoppet komma tillbaka igen.

Men… Nu har det snart gått exakt en månad. Sprutorna har redan börjat släppa.

Från i torsdags till igår vart vi i Mullsjö med min familj och alla våra släktingar i Stockholm. Det har verkligen varit så oerhört kul och vi har haft 25 grader och sol hela dagarna. Det var helt underbart och vår stuga var bara bäst. Vi hade egen pool, jacuzzi, bastu och nära till en sjö. Vi har paddlat, solat, spelat massa kubb och varit i poolen nästan hela dagarna & spelat vattenvolleyboll. Wow vad bra vi haft det och det har verkligen varit balsam för min själ som var välbehövligt.

Men igår morse slog det till på mig innan vi skulle åka hem och jag skulle sitta i en bil i 2 1/2h. Jag vaknade med en sån smärta i vänster sida och jag kunde knappt gå. Det gjorde så ont och jag hade inget smärtstillande med mig eftersom jag trodde sprutorna skulle hålla i längre än tills igår. Men det känns som dom släppt nu och nu går jag med korsetten igen.

R kom hem till mig igår och fy vad jag saknat honom. Vi spelade kubb med min familj, käkade gott och bara tog det lugnt och mös igår och imorse innan skolan.

Försökte nå min läkare idag eftersom jag fått telefon tid den 20:e juni men nu gör det ont och jag skulle höra av mig om jag fick ont. Men jag får tydligen vänta till den 20:e enligt receptionisten. Blir så fruktansvärt trött på sjukvården ibland, att dom ibland är hur bra som helst men sen nästa gång är dom så oklara och nonchalanta, åh. Men iallafall, nu får jag vänta & se och ta tabletter igen antagligen och inte träna mer… blir så ledsen.

Nu är det två veckor kvar av skolan och det är smockat för mig. På onsdag ska jag till R och sova hos honom till torsdag. Sen efter skolan ska jag dra mig mot hans familj igen och sen in och kolla när han går bal, min fina. Och emellan här är det en inlämning, 2 redovisningar och ett prov denna vecka också... Ska hinna förbereda inför 3:ornas bal på måndag, studentlekar på onsdag, slutar skolan på torsdag och sen student på fredag. Så jag har fullt upp och behöver förbereda mycket nu och lägga upp ett schema för att klara av dessa dagar. Därav kommer jag inte hinna blogga dessa dagarna heller utan har annat som måste prioriteras nu.

Ha de bäst hörrni så hörs vi snart!!

// E



- lite sc bilder från veckorna

Likes

Comments

Hej fina människor

Hoppas allt är bra med er, allt är bra med mig. Snart långhelg vilket ska bli jätteskönt men det är något ut över det vanliga som sker för mig på söndag.

Vi har tyckt att tiden runnit iväg och att det snart gått en månad och att jag fortfarande inte fått någon tid för cortisonen så vi ringde först ner till Malmö som sedan kopplade vidare mig till Lunds sjukhus. När jag ringer och frågar säger dom att det är 4-5 månaders väntetid innan jag kan få ta den. Jag blev chockad och besviken eftersom läkaren sa att jag borde få en tid inom en månad men att det visar sig vara kanske 5 månaders väntetid… Jag ifrågasatte och berättade hur läget är och att jag inte tänker vänta så lång tid för att endast få sprutan eftersom det kommer förskjuta allting en ännu längre tid och det pallar jag ärligt talat inte. Jag vill bli opererad och frisk så fort det går. Hon förstod situationen och hade läst min remiss och sa att hon hade en tid nu på söndag (ja, valborg) 10.40 för att dom satt in extra resurser.

Så tiiidigt på söndag drar vi oss ner till Lund för att sitta på sjukhuset och inte i statsparken (L) men vi lär inte vara ensamma i Lund och därav får bilen rulla tidigt. Om jag förstod pappret rätt som jag fick hemskickat idag så tror jag först att jag ska röntgas och sen få cortison-sprutan och lokalbedövningen. Dom kallar det blockaden.

Det står att jag kan få känselnedsättning och kraftnedsättning i benen som kommer hålla i under några timmar och att jag förmodligen kommer ha värre besvär och ont i ryggen några dagar in på nästa vecka, MEN det får jag ta. Hoppas bara att jag kommer klara av resten av dagen/kvällen/natten på valborg och att biverkningarna har släppt framåt kvällen där planer är inbokade.

Helgen ser hyfsat lugn ut. Imorgon kväll ska jag se laget spela match här i Kvidinge så ska dit och stötta tänkte jag sedan vet jag inte vad som händer resten av kvällen än. Lördag ska jag förmodligen också kolla match, Robins, och sedan ska vi fixa lite i mitt nya rum också som snart är klart!!! R följer sedan med mig hem och på kvällen ska vi ha familjemiddag med min familj + 2 boyfriends.

Hoppas ni alla får en skön långhelg och är rädda om er på Valborg, det är viktigt! och sluta aldrig tro på dig själv. Jag hör av mig på måndag igen hur jag mår.

Ni är bäst!

Godnatt /E

Min lilla vän, så kallade korsetten som jag bär med mig. En räddare i nöden.

Likes

Comments

Hej allesammans & hoppas ni har det skönt i solen. Äntligen är det lov och det är så galet skönt och välbehövligt och därav försöker jag ta vara på varje dag. Har spenderat dessa dagarna med min familj & R och hittat på något varje dag.

Igår var det 1 år sedan jag spelade premiärmatchen och som idag låg jag på sjukhus. Det är ofattbart hur snabbt tiden gått samtidigt som jag tycker att det tar en evighet för mig att bli bra igen.

Jo, jag var ju som sagt i Malmö i onsdags men kände att jag var lite i obalans för att skriva av mig här så kör på det idag istället. Det började bra där nere eftersom i parkeringshuset hittade jag 90 kronor (haha) på marken helt random och då slog tanken både mig och mamma att det är ett tecken på att något bra kommer att ske denna dag.

Min nya läkare var verkligen hur bra som helst och förstådd med mig. MEN som sagt, fick se röntgen bilderna på mig själv och berätta lite om min smärta och hur min nuvarande dagliga vardag ser ut för honom för att han skulle få en ordentlig överblick över mig.

Han berättade för mig och visade mig att diskbråcket i min rygg var förhållande vis litet och det var högst sannolikt att det var den andra skadan som ger mig smärta och som är det stora problemet. Det som en gång var en stressfraktur med/på kotbågen är numera en riktig lys som innebär att det är av och går inte att läka av sig själv oavsett tid och då är operation den enda möjligheten för att jag ska kunna bli bra igen. Det var på tal om en direkt lagnings-operation men den skulle tydligen inte hjälpa mig i detta fall, sa han. Han vill därför vara säker på vilken skada som ska opereras och för att kunna vara det så ska jag ner till Lund inom 1 månad och få en kortisonspruta och lokalbedövning i den skadan, lysen. Hjälper den sprutan och tar bort min smärta i en vecka så är det den skadan som besvärar och då är det den som ska opereras. Det vill säga att det isåfall blir steloperation för min del.

Min förra läkare var anti steloperation för han ville försöka hitta andra lösningar för mig men det verkar inte finnas något annat alternativ än steloperation. Det är ett val jag får ta, om jag vill stelas eller inte. Han hoppas på att kunna ge mig en tid inom 3-4 månader. En lång tid känner jag men iom det bara finns 2 st där som gör den sortens steloperation på en sån skada så är det ont om tider, annars skulle vi få möjligheten att söka ännu ett sjukhus med dom specialisterna för att få en snabbare tid.

Om allt går sin väg efter operationen och hela rehab tiden så kommer jag förmodligen kunna spela fotboll igen inom en framtid, sa han. Jag kommer kunna träna igen de vill säga så som jag gjorde för 2 år sedan. Jag kommer förmodligen kunna komma tillbaka till min vanliga vardag, även om det är en lång väg tillbaka. Steloperationen kommer såklart förhindra vissa övningar och aktiviteter i och med att min rörelse i den delen av ryggen kommer bli inaktiv. Men, det får jag leva med helt enkelt. Måste se det positiva i det hela.

Det lättade en sten från mitt bröst kände jag när jag gick ut från läkar-rummet. Mitt hopp om att bli bra igen kom tillbaka och både jag och mamma kände lättnad. Doktorn la sin hand på min axel precis innan jag skulle gå ut och sa ”det här får inte knäcka dig Emilia, det kommer gå bra och vi ska göra allt för att det ska bli bra igen. Det får inte knäcka dig, du klarar detta” Det stärkte mig och jag känner förtroende för min läkare, tack.

Men trots allt och att jag fått dessa ”hoppfulla” beskeden så känner jag mig ganska vilsen både i mig och på mig själv. Jag vill göra en förändring.

Jag vet inte riktigt vart jag står just nu eller vad jag vill. Det är mycket som händer och som ska förberedas för dom 2 kommande månaderna (om jag kommer kunna närvara på det förstås) och jag känner mig allmänt stressad. Likså med olika relationer med vänner, familj, kärlek och allmänt. Det känns som jag tappat mig själv lite och relationer med vänner. Jag föredrar tid med mig själv samtidigt som jag blir frustrerad när jag väl bara sitter hemma och vill vara med mina vänner och hitta på massa spontana saker som t.ex. nu på lovet.

Men istället stänger jag in mig själv i min egna bubbla och tänker alldeles för mycket och då blir jag bara ledsen och frustrerad. Jag vill få ny energi, göra spontana saker, dra runt i en bil med hög musik och solbrillorna på och bara hänga. Men något stoppar mig och antar att det är jag själv. Allt känns oklart för mig just nu.

Jag vet inte hur denna sommar kommer att se ut, allt beror på om jag kommer ligga i en säng hela sommaren för att läka eller om jag kommer kunna leva runt som en 17-åring samtidigt som jag vill jobba. De flesta av mina vänner är 18 eller äldre och därav kan det dra på massa roliga saker i sommar men jag är som sagt 17 år till december vilket verkligen suger.

Jag vill hitta mig själv och relationer igen, jag vill inte stänga in mig mer och det är endast jag själv som kan ändra på det och jag ska försöka börja nu direkt. Jag ska tillbaka.

Ett luddigt och långt inlägg men kände att jag behövde skriva av mig. Ha ett fortsatt bra lov och ta vara på allt du har, man vet inte vad man har eller hur man har det förens man förlorar det eller inte kan göra det mer.

Love/ E

Likes

Comments

Bilen rullar mot Malmö med en nervös Emilia och en lik så mamma. Tankar väller över.
Jag hör av mig när jag är hemma igen.

Wish me luck...
Ha en fortsatt fin & varm dag!

Likes

Comments

Ännu en gång, förlåt för den dåliga uppdateringen.

Idag är det torsdag, jag är pluggfri för en gångs skull och det är endast en dag kvar till lite ledighet. Jag har varken haft tid eller ork till att skriva då jag haft fullt upp med prov, inlämningar, möte och allmänt utanför skolan som tagit upp all min tid. Jag har varit stressad. Dock är ÄNTLIGEN alla inlämningar incheckade hos lärarna och prov är gjorda. Det har verkligen stått mig upp halsen till idag, då det sista provet skrevs. Dock har jag ett matteprov nästa fredag men känner mig säker (sjukt) på det och därav är det lugnt.

Får se vad helgen har att bjuda på, det ligger lite öppet. Men kommande vecka därpå består av möte, innebandyturnering i skolan (som jag & några andra håller i) sedan på torsdag beger jag mig äntligen ner till Malmö och får mitt besked som jag väntat på under så lång tid.. Har verkligen inte kunnat släppa tanken om vad som kommer ske.

En sak jag också märkt & tänkt på är hur mycket min magkänsla stämmer i flesta fall. Jag tycker det är väldigt jobbigt och obehagligt samtidigt som det kan vara bra i vissa situationer eftersom jag kan dra nytta av det när jag verkligen behöver gå på magkänsla. Jag kan läsa av situationer och människor ganska snabbt och det är lite jobbigt. Men jag skärms av mina egna tankar, händelser och framförallt min magkänsla. Saker jag ibland inbillar mig sker och vissa inte. Saker jag ibland tänker blir så och ibland inte. Det är läskigt eftersom jag är en tänkare som tänker alldeles för mycket och lägger så oerhört mycket onödig energi på fel saker och människor som egentligen bara är luft för mig. Det är onödig energi eftersom dom inte är värda det samtidigt som det drar kraften ur mig att jag ens bryr mig om vissa saker. Jag skräms av människor ärligt talat. Jag förstår fan inte hur vissa tänker och hur respektlös man kan vara mot andra. Usch säger jag bara, önskar att jag kunde nå ut till fler om hur man ska respektera andra och deras situationer samt relationer. Jag sätter ner foten direkt, jag tycker det är fel. Så mycket fel, fel och ännu en gång fel. 2017, det har gått för långt nu.

Respektera varandra och lägg dig inte i & rota runder i andras privata liv om du inte har med det att göra. För det kommer slå tillbaka mot dig hårt i slutändan, det kan jag lova.

Jag kan säga redan nu, det kommer inte komma upp inlägg varje dag utan när jag känner att jag vill skriva av mig eller har något intressant att skriva om.

Förresten, har en stor grej på gång nu som väntar…. Men det kommer jag komma ut med såfort jag vet mer och är helt säker på att det kommer ske och när jag känner mig redo. Men, jag kommer berätta.

Ha en fortsatt bra dag/E

Likes

Comments

Förlåt för dålig uppdatering..

Iallafall, nu är denna måndagen över och en dag närmre helg igen. Har varit en ganska lugn måndag förutom att vi hade ett svenska prov men det kändes bra. Stack lite tidigare från sista lektionen för ett ärende i Klippan som jag hade bokat tid för. Efter det drog jag mig hemåt till farmor där både min hund befann sig och 10 minuter senare anlände min älskade kusin också. Vi satt och fikade och pratade om allt man kan tänka sig i 2,5h, vilket var behövligt och väldigt mysigt. Filippa stack och tränade senare och farmor körde mig lite senare hemåt fast min hund stannade kvar hos henne.. Men känns ändå tryggt för hon älskar att vara hos farmor och farmor älskar att ha henne hos sig, så kan dela med mig av henne ibland..

Som sagt klickade jag aldrig upp inlägget som jag utlovade.. Förlåt. Men det blev för mycket tankar & känslor och visste inte riktigt hur jag skulle få ut det i ord eller hur jag skulle formulera mig på ett sätt så att ni skulle förstå. Och då insåg jag också att det är nog för personligt för att dela med mig av och tänker istället skriva ett annat inlägg som inte är baserat på det som hände utan mer övriga tankar som jag tänkt på dessa dagarna. Så DET delar jag med mig av någon gång under veckan.

Helgen var en lugn och skön helg för min del. I fredags var jag på väla med min lillasyster och sedan framåt kvällen drog jag mig till Kävlinge för att kolla fotbollsmatch. Matchen spelades av "mitt lag" som mötte Furulund. Lördag-förmiddag bestod av familjemys hos min äldsta storasyster som hade brunch. Där befann sig även min andra syster med sin familj & mosters lilla hjärta. Han är så himla fin och helt underbar. Han lyser verkligen upp & ingen är gladare än mig för att få vara moster till honom. Sedan framåt kvällen begav jag mig till Hyllinge och i söndags kolla jag FCH - Falun matchen där FCH vann.

På tal om fotbollsmatchen. Känslan av att sitta bredvid & titta på går inte att beskriva. Det river i mig och får kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag tittar på. Jag saknar fotbollen och sammanhållningen så fruktansvärt mycket och tvivlar starkt på hur länge till jag kommer orka hålla igen från den för det tär verkligen på mig, något djävulskt mycket ärligt talat. Jag önskar att jag kommer kunna komma tillbaka någon dag och den dagen kommer endast bestå av ren lycka & glädje för mig. Just nu är det en jobbig period eftersom om snart 3 veckor är jag nere i Malmö och får beskedet samtidigt som det är mycket i skolan. För mig är det extra jobbigt eftersom jag inte kan ta en break i pluggandet eller efter skolan som nästan alla andra har möjligheten att göra för att få komma på andra tankar. Utan istället är jag instängd i min bubbla från morgon till kväll och efter skolan består det av plugg igen eller så somnar jag för att få "försvinna" för en stund. Det är mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu av många olika anledningar och jag känner snart bara stopp. Emilia tänk inte mer. Sluta se händelser i förväg. Lev i nuet. MEN det är svårt att få in. Jag vill bara vara som vilken normal ungdom som helst och kunna göra allt de man bör göra i denna åldern för att be happy, men big no.

Nu ska jag iallafall försöka göra klart alla inlämningar så jag får dom ur vägen och sedan ska jag sätta på lugn musik och somna till den.

Stay tuned, det inlägget kommer upp i veckan...

Godnatt människor / E

Likes

Comments

Jag är just nu så fruktansvärt arg & besviken att inte ens ord kan beskriva det. Mina känslor väller över. Denna verklighet är så sne. Usch.

Kommer komma ut ett känslosamt inlägg imorgon.
Godnatt / E

Likes

Comments

Påväg hem efter en otroligt viktig match för Fch JAS i Färjehallen på Öland. Står 6-6 när slutsignalen går. Sudden. Nervöst. Min stjärna avgör matchen med 6-7. Finner inga ord just nu. Jag ÄR stolt över honom och att se honom lyckas glädjer mig.

Sitter i bilen med hörlurar som ger mig massa mysiga låttexter & sätter igång tankarna. Det är så viktigt att ibland stänga av & bara vara i nuet.
Att sitta i bilen när det är svart ute, några gatulampor & musik på hög volym i öronen. Det är det bästa jag vet & då slappnar jag av.


Godnatt fina människor & tacksam för den cred jag fick för mitt föregående inlägg. Människor förstår. Människor är fina.
/ E

Likes

Comments

Det va sista gången jag dömde en människas utsida förutom min egen

Jag kan inte festa, bli redlöst borta & dansa natten lång i högklackat, jag har ingen tränad kropp längre, jag har ingen Kim K rumpa, jag har inte orken att göra allt jag gjorde innan. Jag vet allt detta. Men jag kan INTE påverka det längre hur mycket jag än vill.
Att få se sin kropp fallera, tappa muskler & styrka är rent ut sagt för jävligt. Med andra ord - svag. Det skär i mig att se med mitt blotta öga. Att tappa sin dagliga struktur till en värld man inte ens vill ska existera.

Jag tänker aldrig döma någon människa genom deras utsida för man vet (fan) inte människans historia eller vad den går igenom just nu. Istället för att döma andra kan du istället lägga den energin på att fokusera på dig själv & ställa dig frågan varför du nyss dömde den personen. Fokusera på dig själv & sluta döma andra. Du tror. Men du vet inte.

Det gör mig så förbannad när man lider av en "osynlig" sjukdom eller skada som inte alltid syns utåt. Som ett t.ex. när jag gick på kryckor 2 dagar & 3:e dagen hade jag inga kryckor. Jag ser folks blickar & jag förstår att dom snackar, jag har hört. Dom tror det handlar om uppmärksamhet, bekräftelse, "tyck synd om mig" & "se mig" MEN det handlar inte om någon av fördomarna. Det handlar om att man FÖRSÖKER klara av situationen på bästa sätt. Jag gick utan kryckor 3:e dagen för min smärta släppte så pass mycket att jag klarade gå utan dom men innanför tröjan hade jag en hårt indragen och tryckande korsett på mig som inte syntes.

Jag blir lack & besviken på människor. Det handlar inte om uppmärksamhet utan respekt & förståelse för andras situationer. Allt detta skitsnack, usch säger jag bara. Jag förstår inte mig på er.

Det är dels därför jag skapat bloggen. För att kunna nå ut till andra & ett sätt att visa varför jag har den "behandling" jag har i t.ex. skolan & varför jag inte står med idealkroppen som Instagram flödet kryllar om. Jag har en anledning. Jag tänker inte komma med massa ursäkter eller att jag ska behöva förklara mig varje gång för det är såhär min situation ser ut just nu och jag kan inte mer än acceptera det tills vidare. Utan jag har en anledning varför allt ser ut som det gör & det finns så många andra människor som är i samma sits.
Jag vill nå ut till andra som har en "osynlig" skada, precis som jag har imellanåt. Du är inte ensam. Du ska inte skämmas eller ta åt dig av blickar eller fördomar. Du är starkare & bättre än dom och du har kommit längre än vad dom gjort.

Jag förstår inte grejen med att döma andra och ge dom där blickarna & snacket bakom ryggen. Vad får dig att bli till en bättre människa av att döma en annan människa och påstå massa fel på människan? Tror du att du kommer kunna ändra på en helt annan individ för att DU har åsikter om den människan?
Nej. Du kommer aldrig lyckas med det. Möjligtvis lyckas du påverka personen negativt så att det leder till dåliga konsekvenser, de vill säga ett självförtroende på botten & helt plötsligt har du rivit ner allt det den kämpar-människan håller på att bygga upp igen.
Du vet inte alla motgångar eller uppoffringar. Du tror, men du vet inte.

Åh, jag är så besviken & arg. Efter vad jag själv känner & ser om mig så tänker jag INTE döma en människas utsida mer och det hoppas jag att du inte heller gör fler gånger. Gå på insidan eller strunta i det. Döm inte utsidan, det är insidan som räknas.

Du äger & du är bättre än dom, jag lovar. 
/ E

Likes

Comments