View tracker

I lördags blev Aleyah hela 3 månader!
Det känns som om att hon precis kom samtidigt som det känns som att hon har varit här hela tiden.

Hon brukade ju vända sig både från rygg till mage och mage till rygg, nu snurrar hon mest runt när hon ligger på rygg, om man lägger henne med huvudet mot soffan i babygymmet så vänder hon sig upp mot tvn tillslut.
Dock så hinner man knappt lägga henne på mage innan hon har vänt sig till rygg igen, haha.

Hon kan nu ta tag i saker själv och lyfta upp dem, både med ena handen och med båda.
Hennes favoritleksaker är en mjuk prasselbok från Playgo och sin bitring från MAM just nu!

Hon har ju somsagt en tand påväg upp på översidan så nu dränks kläderna inte bara i kräks utan även floder med dregel, det gäller att ha på en ny dregglis hela tiden för att slippa byta kläder var 10 minut. 😅

På 3 månaderskontrollen i onsdags vägde hon 6800 gram, var 63 cm lång och hade 40 cm i huvudmått.

2 dagar vs 3 månader gammal.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igårkväll kom min kusin och Aleyahs gudmor Ebba hem till oss, hon bor i Köping så vi träffas inte jätteofta.
Men när vi väl gör det har vi det alltid så roligt tillsammans, Aleyah hade också saknat henne såklart! ☺️

Idag vaknade vi kl 09 och Ally åt lite frukost, sen klädde vi på oss och tog en promenad längst vattnet mot centrum.
Sen åt vi lunch på subway innan vi tog bussen till Ica maxi och handlade lite.
Såg världens sötaste pepparkaks-pyjamas som jag var tvungen att köpa till A som hon ska ha i jul!

Upptäckte även att Aleyahs första tand är påväg upp!! Hon har dreglat väldigt mycket mer nu de senaste dagarna och ska tugga på exakt allting hela tiden, så jag kände efter med fingret och kände en liten vass tagg på höger ovansida!
Så just nu är hennes bitring från MAM en stor favorit här hemma.

När vi kom hem igen så orkade jag verkligen inte laga mat så det blev kebab ikväll haha, nu ska vi pröva oss på att göra hemgjorda frappes, får se hur det blir!

Likes

Comments

View tracker

Min första misstanke kom nog en kväll när vi åt middag, långsam som jag är så var jag den enda som fortfarande åt.
Jag, mamma och Emil sitter kvar och Emil tar en clementin och börjar skala och jag blir skitarg och säger att hela min mat både smakar och luktar clementin nu.
Mamma tittade lite misstänksamt på Emil och smålog, men jag tänkte inte mer på det.

Tisdagen den 17 november är vi på Huddinge sjukhus då de misstänkte att han hade hjärnhinneinflammation eller att han hade fått en infektion i hans nyopererade fot.
Han hade haft hög sänka (infektionsprov) och huvudvärk i nästan 2 månader utan att de hittade något, vi var lite oroliga och nervösa så vi försökte tänka på annat.
Jag satt och kollade runt lite och kom in på en blogg, hon hade en dotter som hette Aaliyah, jag tyckte det lät jättefint i huvudet och satt och lekte med stavningen.

"Aleyah!" Sa jag till Emil, "Om vi någonsin får en dotter ska hon heta Aleyah."
Han tyckte det var fint och gick med på det lite skämtsamt.
Nu kallar en läkare in oss och de tar en mängd olika blodprov på Emil, hon säger sen att provsvaren kommer att dröja så hon skriver ner Emils telefonnummer och säger att vi kan gå upp och äta om vi vill, så ringer hon när de har fått svaren.

Jag var otroligt nervös och orolig men ville inte skrämma upp Emil så jag sa att vi kunde gå upp till Pressbyrån och köpa något.
När vi väl kommer in till Pressbyrån slås jag av någon vidrig lukt men vi går längre in och tittar vid mackorna ändå.
Det luktar bara värre och värre, "Vad fan är det som stinker så jävligt?" Emil fattade ingenting och frågade vad jag menar då han inte känner något.
Jag säger att vi får kolla på caféet istället då det inte går att vara här inne pga lukten.

Vi kommer sen till caféet och Emil beställer en macka och en kopp kaffe, jag hade ont i magen och mådde lite illa som jag gör precis innan mens så jag beställde inget.
När vi satt oss sen och Emil hämtade sin kopp med kaffe utbrister jag att det luktar så där äckligt igen.
Han fattar ingenting och tycker nog jag är fjantig, jag sa att jag behövde gå på toa och gick, dels för stanken men också för det kändes som om att min mens skulle komma.
Så jag gick in på toan och torkade mig och förväntade mig att se blod på pappret så jag kunde lägga in en binda, men det var tomt.

Jag går ut igen och Emil har ätit klart så vi sätter oss i entrén och väntar på att hon ska ringa.
Nu smärtar det till i magen ordentligt och det känns som om att det rinner till så jag skyndar mig in på toan igen, men där är fortfarande ingen antydan till blod alls.

Äntligen ringer läkaren och vi får livrädda skynda oss ner till akuten igen, proverna visade ingenting, han var helt frisk.
Vi skulle komma tillbaka igen om han blev värre men just nu fick vi åka hem.

Vi går upp till Entrén igen och ringer en sjuktaxi som ska komma om ca 40 minuter.
Jag säger att jag ska gå på toa igen innan vi åker så jag börjar gå.
En bit längre fram efter toaletterna ligger det ett apotek, jag tänker snabbt att jag kanske borde gå in och köpa ett test då jag känner mig lite konstig, ändrar mig sen och tänker att jag har stark mensvärk så min mens kommer komma när som helst.

Av någon anledning fortsätter jag gå ändå, jag går in och köper ett test och skyndar mig in på toan.
Jag kissar lite snabbt på stickan och lägger den sen på golvet, torkar mig och kollar sen runt på telefonen och väntar på att den ska bli klar.
Nu har det gått 3 minuter och jag är beredd på att se ett negativt svar, slänga det och sen gå ut som om inget hade hänt.
Men jag hinner knappt fästa blicken på den ordentligt innan jag ser plusset.

Mina händer börjar darra när jag håller i testet och jag börjar gråta av rädsla men också av lycka, tanken på att det låg ett litet liv i min mage, mitt och Emils.
Jag tar upp min telefon i ren panik och skickar nog 10 sms på rad till min kusin Ebba och ber henne svara.
De hinner nog inte ens skickas innan jag ringer henne; Hon svarar i panik och undrar vad det är då alla meddelandena skickades samtidigt.
Jag gråter och berättar att jag precis har tagit ett graviditetstest och hon börjar också gråta.
Jag säger att jag måste lägga på för att jag måste gå ut och berätta får Emil, vi säger hejdå och lägger på.

Jag stoppar ner testet i innerfickan på min jacka och skyndar mig ut, jag kommer fram till Emil och är speedad och jag darrar på rösten.
Nu i efterhand har han berättat att han inte märkte något när jag kom dit, konstigt nog.
Jag frågar iallafall om vi ska gå ut och vänta istället, han säger okej så vi går ut och ställer oss.
Jag tar ut testet och visar honom utan att säga något, han kollar på det men det går nog inte riktigt in vad det betyder.
Efter ett tag ler han och kramar om mig, vi småpratar lite nervöst och går sen in igen och sätter oss på en bänk.

Jag kollar på honom och man ser hur hans ögon tåras innan han säger "Jag ska bli pappa." och ler.
Vi håller varandras hand och nu är taxin här, vi sätter oss i bilen och tittar på varandra och småler nästan hela rean hem.

Likes

Comments

Den 3 Augusti var vi iväg och firade min mamma som fyllde år, jag hade då gått 6 dagar över tiden och var minst sagt trött på att vara gravid.
Jag hade små känningar under dagen men jag antog att det inte var något då jag haft många falsklarm dagarna innan, jag tror min mamma märkte att jag hade lite starkare sammandragningar då hon tittade på mig och sa "hur mår du?" flera gånger, jag var lite irriterad och sa att jag inte kände något alls.

Vi åkte hem, runt kl 00 började jag känna smärta bak i ena höften som jag inte känt tidigare, det kom ganska regelbundet men det gjorde inte tillräckligt ont för att jag skulle bry mig, så jag gick och la mig och somnade.

Jag vaknar till kl 08 den 4 augusti och känner mig sådär panikkissnödig att det gör ont i hela "blåsan", jag satte mig på toan och kissade, men jag kände inte att smärtan lättade.
Jag reste mig upp och skulle lägga mig igen men då får jag en ganska stark värk.
Jag blir exalterad men vill inte säga något i onödan, så jag lägger mig i sängen igen och kollar runt på telefonen.

Kl 09:40 skriver jag till mamma och frågar ifall hon är vaken, hon svarar på 3 sekunder haha.
Skriver sen att jag tror att jag har börjat få värkar, hon ber mig väcka Emil och åka dit direkt.

Jag väcker Emil och säger att jag fått värkar, vi klär på oss och packar ner det sista i väskan och sätter oss i bilen.
Värkarna nu är väldigt hanterbara och jag kan lätt andas igenom dem, jag tar tid och det är ungefär 4-5 minuter mellan värkarna.

Vi parkerar hos min mamma och ser henne och min kusin Ebba på balkongen och vinkar haha, vi går in och jag får en bit smörgåstårta då jag inte hunnit äta frukost än.
En stund senare börjar värkarna göra ondare, men jag kan andas igenom dem utan problem.
Alla sitter fascinerade och spända och tittar på min mage hur den spänner sig under värkarna.

Jag börjar få lite ondare och frågar om jag kan få vila en stund i mammas sovrum, så jag och Emil gick och la oss och skulle försöka vila.
Vi var dock för spända och pratade mest, Emil har precis insett att vi snart är föräldrar och får lite panik och börjar fråga om hur man byter blöja, haha.

Runt kl 12-13 får jag ondare och det är svårt att ligga still under värkarna så jag går runt lite i lägenheten, sen går jag och försöker vila igen.
Jag tror jag hann sova i 2 minuter sen vaknar jag av en jättestark värk.

Emil frågar om vi inte ska ringa till förlossningen än, jag tyckte det var onödigt men gjorde det ändå.
De sa mest att jag skulle ta alvedon och avvakta några timmar.
Några timmar senare ringer jag upp igen och hon som svarar säger att det är fullt just nu och att hon absolut inte tror att jag är i någon aktiv fas men att jag skulle ringa upp om en timme ifall jag fick ondare.

Jag får ännu ondare och börjar få små blödningar, så jag ringer upp igen och hon säger att jag får komma in på en snabb kontroll men att jag antagligen kommer få åka hem igen.

Vi börjar klä på oss och ställer oss i hallen, jag kramar om Ebba (som dessutom är Aleyahs gudmor) och säger "Vi ses snart" och hon svarar "Tänk om hon kommer ikväll" jag blir lite irriterad då jag inte tror att det här är the real deal och svarar bara "Haha nej, vi kommer komma hem efter kontrollen."

Vi sätter oss i bilen och skrattar och pratar, jag har kraftiga värkar med ungefär 2-3 minuters mellanrum och mamma hjälper mig ha koll på tiden, vi kommer fram till Huddinge sjukhus runt 19:30.

Vi kommer upp till förlossningen och får sätta oss i ett kontrollrum och jag får ctg på magen, får prata med en jättetrevlig sjuksköterska som tar mina uppgifter, vi sitter i 20-30 minuter och väntar tills hon kommer in igen och säger att allt ser bra ut och att det syns att jag har kraftiga värkar.

Värkarna är så täta att jag inte håller koll på tiden nu, när ena värken släpper så börjar den andra direkt efter så jag fick absolut ingen paus att återhämta mig.
Vi får vänta en halvtimme till innan det kommer in en person och ska undersöka hur öppen jag är.
Hon känner efter och säger först "Du är öppen 1 cm" jag tänker direkt -Vad var det jag sa, nu kommer jag få alvedon och åka hem igen. Men sen fortsätter hon med "Men jag kan öppna dig till 3cm direkt och du har en buktande fosterhinna så ditt vatten kommer nog gå snart."
Jag blir jätteförvånad men glad, Hon säger sen att eftersom vi bor så långt från sjukhuset så får vi gå ner och äta lite och gå runt och komma upp om någon timme.
Hon säger även att jag kan vänta mig starkare och tätare värkar då hon rörde runt ordentligt vid tappen.

Vi gick ner igen men redan i korridoren behövde jag stanna var 30:onde sekund då värkarna var så starka och avslutade varandra.
Tillslut kommer vi ner till den enda restaurangen som fortfarande är öppen, vi beställer mat och sätter oss ner.
Mina värkar är nu otroligt starka och jag kan inte sitta still utan vaggar fram och tillbaka, men fortfarande helt knäpptyst.
Jag är väldigt blyg och gillar inte att ta för mig så jag hade gett mig fan på att jag skulle gå igenom hela förlossningen utan ett skrik.

Jag fick i mig en gaffel med mat sen klarade jag inget mer, det gjorde för ont.
Jag sa att jag behövde gå på toa så Emil hjälpte mig upp och följde med mig in på toan, då ser jag hela slemproppen på pappret direkt och både jag och Emil tittar på den och säger "Euw fyfan" och skrattar.

Han hjälper mig upp och vi går alla tre till Pressbyrån och ska köpa lite dricka och godis, mamma insisterar på att jag måste få i mig något så hon köper en glass som jag måste äta nu då jag knappt ätit alls under dagen.
Vi sätter oss vid stolarna utanför och jag försöker få i mig glassen men värkarna tar över och jag vill absolut inte äta något medan min mamma nästintill trycker in glassen i munnen på mig, hahah.
Tillslut blir jag jävligt trött på den där glassen och säger att jag inte vill ha mer.

Nu säger jag att vi måste upp till förlossningen för nu gör det ont på riktigt, försöker resa mig men efter första steget säger jag att jag inte kan gå ett steg till, så Emil springer och får låna en rullstol.
Emil kör mig halvspringandes då den skulle vara tillbaka om 5 minuter, jag skrattar lite åt tanken på att jag sitter där i en rullstol och åker i racerfart upp till förlossningen.

När vi är utanför förlossningen står jag lutad mot väggen och mamma klappar mig på ryggen medan vi väntar på att Emil ska komma tillbaka, såfort han är uppe igen ringer vi på klockan och får komma in till ett kontrollrum igen.
Jag får ctg på magen igen och måste ha händerna i ansiktet och nästan sliter av huden då det gör så ont, Tillslut kommer läkaren in igen och ska kolla läget där nere.
Nu var jag öppen 4 cm och fick bli inskriven, 10 minuter senare får vi ett rum och jag får på mig de där sexiga nättrossorna och en rock, de frågar vad jag vill göra och jag föreslår pilatesbollen.
Jag sätter mig på bollen och Emil sätter sig bakom mig på en pall och masserar mig i svanken.




Vi hinner bara sitta där i Max 10 minuter innan jag känner hur det knäpper till i hela magen, jag säger direkt "nu gick vattnet" och direkt efter så forsar det ut.
Emil trycker på larmknappen och de kommer in och hjälper mig av bollen och ska kontrollera vattnet.
Jag ser direkt att vattnet är brunt och de konstaterar att bebisen har bajsat i vattnet.

Jag får en ny trosa och binda på mig och sen hjälper de mig upp i sängen igen, jag ber då att få lite lustgas då jag har fruktansvärt ont.
Jag märkte dock att de inte riktigt trodde på mig då jag inte gjort ett ljud under hela tiden, utan bara blundat och gjort miner när värkarna kommit.
Jag får tillslut 30/70 lustgas och syrgas, jag märker inte riktigt att det hjälper så mycket men fortsätter andas in när värkarna kommer.
Tillslut märker de hur ont jag har, det blir skiftbyte och jag får en ny sköterska som kommer in och höjer min lustgas.
Hon är väldigt förstående och säger att jag är jätteduktig.

Kl 22:30 har jag så ont att jag är helt okontaktbar enligt Emil och min mamma, mamma övertalar mig tillslut till att ta ryggmärgsbedövning, jag har så ont så min spruträdsla är som bortblåst och jag nickar bara.
Emil larmade och sköterskan kom in igen, han berättade att jag skulle vilja ha EDA nu.

Här börjar minnet försvinna då jag bara andades lustgas, pauser mellan värkarna existerade inte här, så masken var fastklistrad i ansiktet.
Smärtan var så intensiv och jag var så borta på lustgas så det kändes som om att jag skulle dö när som helst, allt var svart och jag kände smärtan långt bort men ändå så intensivt i hela kroppen.

Tillslut kommer en sköterska in och säger att de har fått in folk som skadats i en bilolycka så narkosläkaren är upptagen.
Jag ger upp och accepterar att jag kommer dö (haha), mamma ställer sig bredvid mig och klappar mig i pannan, jag tittar upp på henne och säger att jag inte orkar mer, jag klarar inte av det.

Sen försvinner jag in i lustgasdimman igen och det känns som om att jag somnat/svimmat av i bara 2 minuter innan dörren öppnas igen och narkosläkaren kommer in och skulle lägga min bedövning snabbt då han hade bråttom iväg igen.

Jag kommer inte ihåg mer än att läkaren bar mig ligga still, Emil fick hålla fast mig och hålla i min lustgasmask.
Kl 23:05 var EDA:n lagd, det tog Max 15 minuter innan smärtan var helt puts väck.
Jag kände mig som en ny människa och var tvingad att dricka massa saft och försöka få i mig några mackor.

Jag mådde hur bra som helst och fick i mig 2 mackor, usskan kom in igen och skulle kolla hur öppen jag var.
Jag fick lägga mig ner och hon kände efter, 7 cm var jag nu öppen.
Helt plötslig sjunker bebisens hjärtljud och jag får sätta mig upp och hjärtljuden går upp igen.
Hennes puls svajar dock väldigt mycket fortfarande så de sätter en elektrod på hennes huvud, allt ser bra ut förutom att mina värkar blir glesare pga ryggbedövningen.
De sätter på värkstimulerande dropp och plötsligt får jag för många värkar, tror jag var uppe i 9 värkar på 10 minuter.
De sänker droppet lite, värkarna saknar ner igen och de höjer igen osv.
Tillslut börjar smärtan komma tillbaka i bara höger sida, så jag får en till dos ryggbedövning in i pumpen som är som en slang in i ryggen.
Smärtan släpper igen och allt är bra.

Tillslut kommer sköterskan in och ber mig försöka kissa då jag inte gjort det än, jag får sätta mig och kissa och när jag reser mig börjar jag må otroligt illa, hinner bara sätta mig i sängen innan jag ber Emil hämta en spypåse och jag spyr upp allt jag fått i mig.
Emil hämtar in sköterskan och jag får något slags medicin mot illamåendet i infarten jag har på handen och det försvinner nästan direkt.

Sjuksköterskan kommer in igen och ska kolla läget igen, klockan är då runt 05:00 på morgonen den 5 augusti, jag är då öppen 10 centimeter men bebis ligger ganska högt upp fortfarande.
Jag får då gå upp och gå lite i rummet med gåstolen, allt känns bra och jag och Emil pratar och skrattar.
Efter någon timme kommer sköterskan in igen och ber mig sätta på mig sängen för att hålla ifall hon glidit ner något.

Precis när jag släpper gåstolen och ska gå till sängen upptäcker jag att känseln i vänster ben är helt borta och jag håller på att ramla ihop men sköterskan fångade mig precis.
Hon hjälper mig upp på sängen och upprepar "det här är inte bra, det här var inte bra" och säger att jag inte kommer få mer påfyllning på ryggbedövningen.
Jag får lite panik och försöker övertala henne om att det inte är någon fara (haha) jag försöker lyfta upp benet med hjälp av händerna och säger desperat "kolla, jag kan ju lyfta på benet! Det är ingen fara."

Nu är kl 07:00 och det är skiftbyte igen, nu är det dags att få ner henne.
Den nya usskan som kommer in är hur positiv och fokuserad som helst, jag tycker om henne direkt hon presenterar sig.
Hon säger till Emil att de ska göra något som kallas för Mac Roberts, vilket innebär att de håller i varsitt ben och trycker upp mot min mage och sen drar ner benen mot golvet under mina värkar, i hopp om att hon ska glida längre ner.

De gör en koll igen men inte mycket mer har hänt sen senast där nere, nu börjar det dock bli bråttom då kl snart är 08:00 och då har jag varit öppen 10 cm i snart 3 timmar.
3 timmar är tydligen maxtiden bebisen får ligga kvar efter man är fullt öppen när den har bajsat i vattnet, då infektionsrisken ökar.

Jag får börja krysta utan riktiga starka krystvärkar kl 07:51, de hjälper till med gel och trycker på med varma handdukar.
Inte mycket händer så undersköterskan och sjuksköterskan pratar lite snabbt med varandra och ena försvinner ut i korridoren.
Bara några minuter senare kommer det in 2-3 läkare till och rummet fylls med folk och de säger att de kommer behöva sätta sugklocka för nu måste hon ut.

Jag tänker att fan heller, jag vill klara detta själv, så jag trycker på med all kraft jag har efter att ha haft värkar i över 24 timmar utan sömn eller mat.
Men på något sätt lyckas jag och alla i rummet börjar heja och säga att jag kommer klara detta själv, läkarna och sugklocka försvinner och jag trycker på allt jag kan, även utan värkar.

Tillslut, klockan 08:34 den 5 augusti föds min älskade dotter Aleyah, 4120 gram och 52 cm lång.
Hon skriker till och hon är det absolut vackraste jag sett i hela mitt liv.
Jag och Emil börjar störtböla och Emil håller sin hand på min axel och pussar mig.
Hon kommer upp på mitt bröst och jag studerar hela hennes ansikte och klappar henne över huvudet och tar i hennes hand.
Plötsligt blir sköterskorna lite stressade och börjar klappa henne hårt över ryggen, de båda ruskar om henne med handduken.
Hon skriker inte mer, jag ser tillslut hur lila hon är över hela kroppen, det kommer bara gurglande ljud ur hennes mun.

Navelsträngen klipps snabbt sen tar de iväg henne, Emil följer med.
Allt som går genom mitt huvud är att hon inte andas, jag vill bara ha mitt barn här, hon ska ligga på mitt bröst och vi alla ska vara glada och prata om hur fin hon är.
Men här ligger jag, med min mamma vid min sida medan jag blir sydd, utan min dotter.

Jag börjar gråta och jag frågar vad det är som händer, hur mår hon?
De vet inte.
Mamma går ut och ska kolla läget, 10 minuter senare kommer hon in och berättar att hon ligger med syrgasmask och de försöker få upp vätskan ur henne lungor.

Hon visar några bilder hon tog på henne och det brister igen.
Ett tag senare kommer Emil in på en rullstol, hållandes i våran dotter under hans skjorta han fått att ha på sig.
Det hänger sladdar överallt, jag ser henne knappt.
Jag gråter hysteriskt och bara tittar på henne, läkaren berättar att de ska upp till Neonatal för observation.

De går ut och jag ligger kvar, jag blev sydd i ungefär 2 timmar för 2 gradens bristningar.
Jag frågar hela tiden när jag får gå upp till dem, jag blir tillsagd att jag måste ligga ner i minst en timme, äta, sen visa att jag kan kissa själv.
När brickan med mackor, juice och smoothie kommer in slänger jag i mig maten på bara några minuter och väntar på att usskan ska komma in igen.
Hon ber mig försöka gå på toa och jag trycker på så hårt jag kan trots smärtan för att få ut några få droppar, men det är tillräckligt för att hon ska höra att det kommer något iallafall.

De kommer in med en rullstol, både usskan och sjuksköterskan kramar om mig och säger att jag var så duktig och att jag är så stark, att allt kommer bli bra och att de är så glada att de fick vara med och förlösa mig.
Jag tackade dem för att de tagit hand om mig så bra, sen sätter jag mig i rullstolen och mamma rullar upp mig till Neo.

En sköterska möter oss i dörren och frågar vad jag heter, hon leder oss sen fram till det lilla båset där Emil stod med en läkare, jag ser Aleyah ligga på en litet bord.
Hon såg så liten ut under alla slangar som låg över henne, allt brast igen och jag la min hand över hennes och grät mer än jag någonsin gjort förut.

Läkaren frågar ifall jag vill hålla henne, så jag sätter mig i en fotölj som stod i hörnet, de lyfte henne och la henne i min famn, de stod kvar en stund och rättade till slangarna.
De förklarade att hon har fått upp all vätska ur lungorna men att hon hade lite svårt att syresätta sig.
De matade henne lite genom sonden sen gick de iväg och lämnade oss ensamma.

Jag var så rädd men samtidigt så lycklig, jag hade henne äntligen i mina armar, min egna underbara dotter.

Efter någon timme sänkte de syrgasen för att se ifall hon kunde syresätta sig själv vilket hon kunde, sakta men säkert blev hon av med en slang i taget och tillslut slapp hon allihop.
De tog blodgas-prov som såg bra ut, koppmatade henne med lite ersättning sen fick vi ta med henne till BB, äntligen!

Jag var så utmattad efter en 24 timmars lång förlossning och utan att ha sovit på nästan 2 dygn, men det var omöjligt att sova, vi satt nog mest och tittade på henne hela den natten, vi var så lyckliga.

Likes

Comments