Fjärde och sista inlägget om surfveckan i Galicien. Jag har sparat på det långt och länge, kanske för att det känns närmare på det viset. När detta är uppe är det slut. Slut på ett mer definitivt vis. Under hela tiden jag spenderade med alla fina människor runt omkring mig var jag noga med att befinna mig i nuet. Inte bara uppskatta de storslagna stunderna som är så självklara att komma ihåg. Jag försökte uppskatta de mer vardagliga sakerna som i sin enkelhet lätt passerar obemärkt förbi men som egentligen är de viktigaste och som jag alltid plockar fram när saknaden trycker på. Jag ser Soffan koka gröt medan jag sitter på en hög köksstol och ser en tjock dimma knacka på panoramafönstrena och skvallra om att våtdräkterna är extra kalla denna morgon. För mitt inre kan jag nästan känna svetten i mitt ansikte när jag, Agnes, Daniel och Benjamin dansar till Circle of life på vardagsrumsgolvet och när jag vänder mig om ser jag Maria, Tejpen och Marie sitta tätt ihop på golvet med varsin Estrella Galicia i handen. De skrattade högt åt någonting. Kanske skrattade de åt hur Teo fick lyfta upp Soffan så att hon nådde en av takbjälkarna där hon sedan började göra chins, eller åt hur de direkt efter ingick ett hektisk Dance Battle mot oss andra och leverera helt sjuka höftrörelser till Nikki Minjas anaconda. Det regnade hemma idag och jag saknar värmen från Hannas kramar och (mama<3) Johannas sangria.

Lördag 22/7.

vi hade en lång sovmorgon och det var inte surf´s up förens 11:30. Det var den tiden vi sa i alla fall, sen att det tog ca 1 timme längre att komma iväg var väl ingen speciellt förvånad över. Det var många trötta från gårdagen. Surfen gick inte bra alls och det är trist att det är känslan jag haft i stort sett hela veckan. Jag saknar flyt, tajming och allt där emellan. Kanske om jag lagt till en drös jävlar anamma och lite bättre attityd hade det gått bättre men jag är helt enkelt i en svacka. Tur att hänget med mina människor är så extremt bra. Jag smet upp ur vattnet innan de andra och krånglade mig hur min våtdräkt och hoppade i varma kläder och fotade innan de andra kom tillbaka. Alla dörrar var öppna i bilen och vi spelade gamla låtar att dansa till. Jag har en så stark bild av hur Teo springer snabbt mot Sofia för att hoppa så högt han kan medan hon försöker lyfta honom över huvudet som i dirty dancing. Samtidigt som Linn och Noar försöker sparka så höga karatesparkar de kan med benen. Benjamin som står på taket och ber att få brädor upplangade. När Soffan och Teo insett att lyftet inte går börjar vi springa och hoppa som ballerinor. Det är de små ögonblicken som gör mig så otroligt lycklig. Fyfan vad livet är färglatt när jag är runt den här trygga brokiga skaran älsklingar. Här är jag mig själv och här är jag perfekt som mig själv. Allt yttre sätts på paus och jag har inte rört nessesären med smink förutom när jag letade rätt på min bandana som låg under den. Mitt hår är så tovigt att jag ser ut som ett troll och byxorna jag går runt i är fulla av små tistelbollar från att jag spenderar mer tid på marken än på två ben. Jag vill alltid må såhär. Mitt mål är att plocka med mig den här känslan hem för den är oslagbar. Jag är så extremt närvarande i stunden. Det är otroligt vad jag känner mig lyckligt lottad. På hemvägen satt Teo bakom ratten då alla protesterade högljutt när jag signade upp mig som frivillig men tur var det för jag satt i fram med Linn som är lika mycket full i fan som jag. Under veckan som gått har vi diskuterat frukter som är värd att palla och citroner tar sig högt på den listan och med träd med klasar av gula frukter i varje trädgård vi passerar blir för svårt att stå emot. Vi tvingade Teo att stanna och 4/9 personer sprang ur bilen och rykte frukterna som var närmast oss. Känslan var otrolig och passande nog spelade vi Lemon tree högt när vi körde genom eukalyptus-skogen hem.

Våra mammor väntade i vårt hus och vi gottade oss i solen hela eftermiddagen innan vi kom på att det bara var ett par timmar tills de skulle hoppa in i bilen och bege sig till Barcelona. Snabbt som ögat ringde vi Tejpen som var i lodgen och informerade honom om att det var dags för familjefoto och efter att Johanna riggat bilden i sisådär 100 år tog vi tre bilder på 30 sekunder och var sedan klar med vår fotosession. Både Hanna och jag var skeptisk till att någon av de bilderna ska ha blivit bra men vi får väl lita på Johanna och om inte annat får vi i alla fall säga vad var det vi sa. När fotot var färdigt kom Noar, ett energiknippe på typ 8 år med en busig Linn, 24 år, i hälarna. De såg otroligt misstänksamt ut och när första vattenballongen ven genom luften blev ingen förvånad. Andre gled också förbi och lirade lite ukulele men när han inte hade den som ursäkt att inte bli blöt blev han snabbt det största offret. Soffan gick in i survivel mode och gjorde sjuka grejer ballongerna för att hennes offer skulle bli extra blöta. Stackars Andre fick gå ifrån med vatten droppandes från sarongen han hade runt höfterna. Sedan var det dags för oss att vinka hejdå till de finaste av alla, Maria, Marie, Hanna och Johanna. Många kramar och pussar senare åkte de förbi Teo, Soffan och mig medan vi tjoande gjorde vågen ackompanjerat av Soffans ukulele. Vi ses snart igen ladies för er ska jag hålla hårt i.

Jag önskar att jag hade bilder på när Soffan worked her magic med vattenballongerna med jag vågade inte riskera kameran i jakten på den perfekta bilden. Bilden nedför har jag förresten stulit av Maria, detta var precis innan de åkte.

Klockan drog iväg snabbt och vi kom på efter några öl att vi inte hade mat hemma och ingen möjlighet att ta oss till affären. Våran enda möjlighet till föda var att göra här i vårt kylskåp och middag bestod av ett kokat ägg, bladspent, skivade morötter och tacosås. Visst låter det inte speciellt gott? Det var inte det och när vi kom ner till Lodgen och de grillade tonfisk och rörde ihop en guacamole till fishtacos kurrade till i magen som en påminnelse om att vi inte gjort succé med vår så kallade middag. Inget ungår Tejpen och snart stod Teo, Soffan och jag med en varsin tallrik i handen med direktiven att now is not a good time to be shy. Tejpen är en otroligt fin vän. När kylan trängde igenom även den tjockaste filten och de enda som värmde var sällskapet och den varma drycken gjord på varmt vatten, honung, rom och smör blev det dags för oss att traska hem. Natten var klar och när vi lämnade allt ljus bakom oss kom vi närmare stjärnorna än vad jag gjort på länge. Vi sjöng Bella note och andra sånger som passar till stjärnor men nu i efterhand kom jag på att jag glömt den mest passande av alla. Melody Gardot sjunger i if the stars were mine såhär: - if the stars were mine i´d give them all to you. I´d plock them down right from the sky and leave it only Blue. If the world was mine i´d wrap the world in ribbons and give it all to you. I´d teach the birds such lovley words and make them sing for you. I´d put the stars right in a jar and give them all to you.

Nog hade det varit fantastiskt att ge en stjärna till sina favoriter men kanske är det bäst att lämna dem på himlen ändå. Där kan de hålla varandra sällskap och när jag saknar surffamiljen kan jag titta upp på stjärnorna de förtjänar och känna att de är nära mig ändå. Precis alla. Även de som inte går att se. För någonstans kommer vi alla vara tillsammans och som Moa en gång sa, dagarna vid havet delar vi föralltid i våra hjärtan.

Söndag 23/7.

Allt fler människor har lämnat och sorlet av röster som jämt kommer från husen var borta, lugnet har lagt sig över den lilla gatan som kryllat av pigga surfare. Soffan, Teo och jag tog våra ryggsäckar över axeln och gick ner till lodgen för att hänga innan vår taxi kom. Ett kramkalas senare satt vi i en av de oskönas bilarna jag varit i och var påväg till a Coruna. Soffan har en fantastisk gåva att somna på de konstigaste ställena och tio minuter in i färden låg hon soft bakåtlutad medan jag avundsjukt tittade på. Vid 12:30 var vi framme och hade 1,5 timme att slå ihjäl innan vi fick tillgång till lägenheten vi hyr via airb&b. Vi var helt utslagna och tog en cafe con Leche på ett cafe med passande nog just det namnet och när vi väl kunde gå in lägenheten skyndade vi oss ut innan vi hann inta sängläge, för hade vi tillåtit oss att göra det hade vi nog inte tagit oss upp. Tyvärr är ca allting stängt här på söndagar och drömmarna om att laga tacos krossades lika snabbt som de uppkommit. Det enda vi hittade var en liten bar och i vanlig ordning när Soffan och jag försöker oss på restauranger blev det inte riktigt bra. Teo beställde in, något som på menyn beskrevs som en köttbit men som i verkligheten var ett par skivor skinka som smakade surt. Jag beställde in en hamburgare och fick två korvar och burgaren men inget bröd, sallad eller något. En köttallrik med andra ord och alltså inte världens hit. Soffans calamares var dock helt okej men vi promenerade ändå in en snabbis på en liten supermercado och köpte nödvändigheter innan vi gick hem. Vi alla la oss i dubbelsängen och kollade det senaste avsnittet av GOT och när det var slut tittade vi på Point break. Surffilmen från 91 med Patrick Swayze i rollen som en adrenalins juunkie i jakt på the perfect ride. Full med Wankers och Soffan sa vid något tillfälle att det borde ta lite från longboard kulturen. Lämna punken och vara lite mer manana. När filmen var slut och vi ätit upp chokladen och chipsen jag köpt satt vi på soul surfer. Teo gissade sig till varenda händelse i filmen och suckade högt när de levererade det typiskt klyshiga high school films replikerna och jag kan väl erkänna att den är en aning förutsägbar men jag älskar ändå historien. Soul surfer är baserat på den sanna historien om Bethany Hamilton som blir attackerad av en haj och förlorar sin arm men vägrar sluta göra det hon älskar. Kolla in hennes Instagram om ni har en sekund över. Hon är en riktigt cool människa. När hon rullar ut från pipen i slutscenen blev det godnatt för oss. Klockan ringde 06:50 imorse och 10 minuter senare promenerade vi iväg med Teo som rullar vidare mot Danmark nu. Vi gjorde Vågen när han gled förbi i taxin och eftersom att vi endast var två personer som stod och tjoade var det väl inte den mest spektakulära vågen men bättre än inget och jag tar hans Shaka som att det uppskattades.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vi lyckades få plats på surf hostel Bidart och trots att det ligger 20 minuter med buss ifrån Biarritz gillade vi stället som var beläget högt upp på ett berg. Soffan funderade på om vi skulle hyra cyklar men jag var snabb att protestera då jag för mitt inre såg hur jag svettandes promenerade upp släpandes på cykeln. För 2 euro köpte vi istället en 24 timmars bussbiljett och det är med den vi tagit oss runt mellan Bidart och Biarritz. Jag gillar Biarritz men inte lika mycket som jag var förtjust i San Sebastian. Biarritz är mer fartfyllt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men på något vis är staden mer modern. Den genuina folkfestkänslan som San Sebastian fångade mig med mellan de många tapasbarerna och kullerstensgatorna fanns inte i Biarritz men ack så vackert det är ändå. Havet sträcker sig långt bortom horisonten och kråmar sig med rullande vågor och lockar längtande surfare. Det är vackert att se och både jag och Soffan ville hyra en bräda och hoppa i. Tyvärr var vi för trötta för att ta oss i kragen och vi spenderade våra dagar i Biarritz att äta gott och må bra. Vi promenerade överallt och ingenstans och somnade hårt i våra bunkbeds första kvällen.

När vi vaknade såg vi att Cohen som vi träffade i San Sebbe hade skrivit och undrade om vi inte skulle kolla in Bayonne festivalen eftersom vi var i krokarna, då att vi inte gjort någon vidare research på detta stopp behövde vi en googling för att friska upp våra sinnen och detta fick vi reda på om les fetes de Bayonne. Festivalen har ägt rum på samma plats sedan 1932, håller på under fem dagar och precis alla på festivalen är klädd i rött och vitt och under dagarna pågår det en massa aktiviteter och på kvällen är det party. Såklart kände vi att vi måste dra dit och klädda oss så vitt vi kunde innan vi gick på gatorna i Biarritz och köpte varsin röd scarf innan vi sprang in i en sminkaffär, testade ett rött läppstift innan vi sprang ut lika snabbt igen och tog bussen ca 25 innan vi var framme i Bayonne. Vi följde efter en familj som målmedvetet gick åt vänster efter att vi hoppat av bussen och hamnade snart på en gata som var kantad av Fairy floss stånd, karuseller, glada människor och hög musik. Vi promenerade runt och tittade oss omkring i några timmar innan vi tog oss tillbaka till Biarritz och åt en sista fin middag som sambos innan vi åkte till vårt hostel och somnade.

Min finaste sambo.

Vi var på en fin restaurang och åt gudomliga musslor och allt kändes rätt tills jag såg mig själv i spegeln och insåg att mina illa sittande jeansshorts och för stora tröja inte höll samma klass som vad resterande gäster hade på sig.

Utsikten från uteserveringen på bilden nedan där vi delade på en pizza

Klockan ringde vid 04.00 och jag packade ihop mina saker som i trans innan jag, ett misslyckat försök, smög ut från rummet och mötte soffan nere i köket. Jag länsade kylen på några yoghurts när dörren utifrån öppnas och en kille vinglar in. Hans vita tröja var fläckig av rödvin och han trodde nog att han viskade tystare än vad han egentligen gjorde. Vi hälsade på varandra och bytte några ord innan Soffan och jag behövde skynda till bussen som tog oss till tågstationen. Timmarna bestod av tåg, tåg och tåg. För att vara exakt så var vi på resande fot i ca 35 timmar. Första biten gick bra men när natten kom och jag inte kunde sova var jag inte lika road, inte blev det bättre av att Soffan sov som en bäbis bredvid mig. Dagen efter gick bättre och det kändes lite jobbigt att behöva hoppa av tåget som stannade i Gävle. Nu har vi verkligen gjort det. The couch+Alex.Hemlig on Tour. Nu är jag hemma, jag har ätit tacos, avokadomackor, tvättat mina kläder och börjar se ut som en människa igen och jag ska leva lite som en eremit här hemma innan jag ska sätta mig ner och fundera på vad jag ska göra här näst. Hela världen väntar men jag är glad att jag har Åbyggebys gröna skogar att luta mig tillbaka mot när jag behöver en paus.

Här är Soffan strax efter 04.00 på morgonen med en stulen baguette i handen.

Likes

Comments

Här kommer tredje och näst sista delen av myset vi hade i Galicien. Wihoo. Jag har absolut korsat gränsen för att lägga upp för mycket bilder men jag kunde inte stoppa mig själv. Jag ville dela allt från plankan x4, strandhäng, citronpallning och alla de där små stunderna emellan som betyder så mycket.

Torsdag 20 Juli

Klockan är 02:28 i skrivande stund och Teo serverade precis soffan och mig resorb i champagneglas. Vi måste palla surfen imorgon med. Imorse var segt och gröten var inte lika god som andra dagarna men morgonen vände när vi drog på musik, bytte om och hoppade in bilen. Jag var taggad till tusen men kroppen var inte alls med på samma vis och passet var inte något att hänga i granen egentligen. Jag hade gärna sett att det gått bättre och det syntes nog ganska tydligt på mig att jag var missnöjd. När jag halkat av brädan i för många fina vågor och ville skylla på vaxet sa tillslut Andre att det nog bara är min attityd. Efter ett kort stopp på Gadis kändes det bättre och när vi var hemma och käkat lunch var jag back on track. Soffan och jag drog för lite häng i lodgen innan nästa surfpasset, solen skiner här och det slår mig hur lyckligt lottad jag är. Det är otroligt att jag får spendera tid med så här fina människor. Jag älskar surfakademin för det för så många älsklingar ihop. Linn är en underbar tjej som jag träffat här, hon älskar platta persikor och kokar korv i vattenkokare. Benjamins bästa partytrick är att låta som en elefant, Agnes dansar som en gudinna och Daniel håller igång oss hela tiden med utmaningar och lekar. Alla har en underbar attityd. Här är vi likadana. Ålder spelar ingen roll och vi alla hör till samma klick.

Eftersom att jag inte kunde skylla på vaxet senast gav jag ett försök att skylla på våtdräkten och lät bli att ta på mig den när vi gled ner genom eukalyptus-skogarna ner till Pantin. Frisurfen är mysig, det är inte alls lika mycket folk i vattnet och stämningen blir mer tranquilo. Tyvärr var det i stort sett platt den första timmen, förutom enstaka rullande vågor som var så runda och breda att det inte var någon idé att ens försöka. Såsmåning om kom det dock igång och här och där kom det riktigt fina vågor. Jag försökte mig på flera stycken men lyckades inte, när jag trodde jag var med blev det en oväntad nose-dive ner till botten där jag tuggade sand och i stort sett kunnat plocka snäckor om jag velat. Tejpen såg detta och erbjöd sig att ge mig en push varpå jag svarar att jag nog bara ska vara hejarklack, här bör nämnas att jag kanske var lite irriterad. ”Klart du ska upp, börja paddla. NU.” Sen fick jag en knuff och tog en av dagens mysigaste vågor. När jag kom tillbaka ut sa han bara "go känsla va?". Tejpen är bra, riktigt bra.

Att köra utan trunks är ju coolt men ska erkänna att jag i slutet frös som ett as och jag tog första och bästa chans att springa in till land och bilen när det var dags. Jag satt i fram mellan Teo och Andre som körde på vägen hem och när vi stannade för ett vägarbete och vinden inte låg på frågade Teo vad det var som luktade så äckligt och fick kväljningar när han upptäckte att det var mitt hår. Andre trodde inte att det kunde vara så illa men efter att han luktat lutade han sig snabbt ifrån mig och frågade chockatom någon hällt fiskolja i mitt schampo. Mitt hår luktade som en fiskmarknad och mina amigos undrade om jag gnuggat skallen i charken på Gadis. När vi kom hem blev jag inskickad i duschen med direktiven att absolut inte glömma att tvätta håret. Senare berättade någon att en fiskebåt tappat fiskrens där vi surfat och såklart skulle jag vara i smeten av det.

Kvällen var magisk och vi hade filmkväll, lekte lekar och mådde bra. Daniel är en klippa som varit gymnastiklärare och langade sina bästa sammarbets-övningar till oss övertaggade kids. Vi gjorde den klassiska pyramiden och sen testade vi att göra plankan på varandra. Det var mycket jävlar anamma i gruppen och ingen gav upp förens vi lyckats som vi ville. Vägen dit var lång och vi hann med att ramla hårt många gånger. Jag var fjärde personen och med de högst upp tills vi ville testa med en femte person. Maria klättrade upp på en stol och satt handen i svanken på mig när hon skulle upp, jag kollapsade totalt och vi bildade en mänsklig hög. Jag landade på någons huvud och Teos telefon sprack men det blev en bra bild.

När jag tog denna bild frågade Linn om den blev bra eller om den blev som vanligt... Väldigt bra blev svaret.

The look from Teo.

En hel hög med älsklingar.

Fredag 21 Juli

Vi hade sovmorgon och drog inte på surfen förens strax efter 09.00, jag fick till det hyfsat men min kropp är verkligen trött. Det var extremt ström och i vanliga fall är surfing 90% paddling och 10% stands men imorse var det 100% paddling för min del. Fokuset försvann helt och jag frös medan jag paddlade hit och dit men stilig som få var jag. Express your inner monkey var temat för dagen (några av oss klädde ut oss) och jag gjorde det genom att köra på mina helt fantastiska avokadostrumpor som Maria gav mig och bandanan i håret. En riktigt vass kombo. En av de lokala instruktörerna diggade min stil och sa ”you know, surfakademin always surf with style. Most stylish surfers in the world.”

Första dagen skar jag upp mig under stortån och strumporna hjälpte faktiskt, jag såg inte bara cool ut. Jag tog en shysst vänstervåg, stapplade försiktigt fram på brädan innan jag ramlade hårt i vattnet och då kände jag att det var dags att avsluta för dagen. Vi gjorde ett stopp på Gadis och köpte lunch innan vi drog hem. Vi, läs Teo och Soffa, slängde ihop en carbonara och vi hann knappt med att äta upp och ta en powernap innan jag hörde en van komma tutandes längs vägen. Valet var enkelt och jag drog på mig en extra tröja innan jag packade ner min lilla högtalare och hoppade i bilen och lämnade brädan hemma. Det blåste och var kallt men jag hade fantastiskt sällskap på stranden. Herre min gud vilken glädjespridare Linn är. Vi stod på huvudet och Linn stylade med sina handstands och vi fotade en massa medan våra vänner kämpade i vattnet, det såg ut att driva lika mycket som vi tidigare gjort och jag var glad över mitt val att stanna på stranden. När alla surfat klart packade vi snabbt bilarna och skyndade oss hem där våra fantastiska kvinnor mötte oss med pizza och öl. Bravisimo. Dagarna går i ett här och morgonen känns väldigt avlägsen när det är kväll. Ibland förstår jag inte ens att vi hunnit med så mycket under samma dygn. Våra grannar gjorde en linsgryta som vi krubbade tillsammans med vi kollade bilder från surfen. En del avlägsnade sig snabbt och en liten men underbar klick människor blev kvar. Vi drog igång ett dancebattle utan dess like och jag älskade varenda sekund av det. Vi twerkade till anaconda och skreksjöng till håkan Hellströms gamla låtar. Hela vår lilla familj hade sleepover och när vi lämnat lodgens vardagsrum (dansgolv) och myst i andres hemtrevligt inredda van promenerade vi hem i regn och rusk men varma av varandra. Strax efter 04.00 somnade jag, Marie och Soffan i vår dubbelsäng, Teo i sin enkel och resterande sov på några soffkuddar på golvet. Dagen efter fick de frågan varför de inte sovit i soffan i vardagsrummet och de svarade att vi skulle vara för långt ifrån varandra då.

Linn och jag gick loss med varsin kamera på stranden.

Jag och Noar. Om någon kommer ihåg hur mycket jag var inne på att skaffa hostels när jag reste i Asien så är den affärsidén back on track oooooh *trumvirvel* låt mig presentera min första anställda. Noar. Vi vandrade omkring på gatan utanför casa Hidir och diskuterade hur vi skulle renovera upp husen och vilket tema varje skulle ha. Han kommer gå långt.

citronpallning på vägen hem.

Jag rekommenderar varenda kotte att fylla en bil med fina människor och palla frukt. Det för alla närmare varandra.

Snodde dessa bilder från Hanna för har ni sett något härligare? En snygging på en bräda och en bira i handen med atlanten som bakgrund. På bilden i mitten sitter vi och har filmmys utomhus och på bilden längst till höger har vi efterfest i Andres mobila hus.

Likes

Comments

Igår var antagligen en av de roligaste kvällarna i mitt liv och tyvärr finns det en risk att det var sista gången jag drack sangria. Våra suppliers är svinbra att ha när vi behöver något men i övrigt var de ganska tråkiga igår. Såg lite småsura ut hela tiden och såg väldigt sura ut när vi berättade att vi skulle möta några gamla kompisar på kvällen. Reflekterade inte mer över det och packade ihop våra ryggsäckar då vi behövde flytta till ett rum med 8 sängar istället för fyra. Jag och Soffan borstade inte bara håret utan var så fancy att vi målade på lite mascara och då gick chilenarna i taket för vi hade minsann inte gjort oss så fina igår. De lyste gröna av avund när dörren öppnas och en kille kommer in och sätter sig på en av sängarna. Han presenterar sig som Cohen och bor i Brisbane och reser just nu runt i Europa. Jag blev såklart jättekär på en gång och ännu mer kär när han la sig på golvet med mig och soffan och börjar lira ukulele. Tänkte att här har jag då inget att förlora så jag frågade om han ville följa med och äta pintxos och dricka sangria. Såg nästan hur chilenarna himlande med ögonen på andra sidan rummet och Soffan lika så. Hon förslog till och med att vi skulle smyga ut utan att prata med dem men eftersom att de faktiskt bjudit oss på ca allt här kände vi oss skyldig dem en förfrågan och efter lite fejkad eftertänksamhet sa det ja och vi var iväg. Jag satt Sofia på survival mode så att vi skulle hitta Benji och vi spurtade sista biten när vi på avstånd såg det blonda håret, Kramkalas delux och en och annan glädjetår när vi på fem minuter försökte prata ikapp om allt som hänt de senaste månaderna. Benji är bra, en av de bästa.

Han behövde snart springa tillbaka till gänget och åka till Biarritz så jag, Soffan, Cohen och våra suppliers promenerade vidare och satt oss på en tapasbar och drack sangria. Det fanns bara en tapas av varje och lyckligt lottad som jag är kan jag alltid räkna med Soffan, hon gick in på survival mode och snabbt som attans roffade hon åt sig de som såg godast ut. Man blir ju stolt. När kannan med sangria var slut gick vi till nästa ställe och vips hade vi en nya kanna på bordet. Det är det som är det bäst med suppliers. Vi hade verkligen det jättetrevligt och när chilenarna insett att Benji inte var någon mystisk dejt utan bara en väldigt kär vän släppte deras avundsjuka en aning och det blev mer chill. Vi lärde varandra det mest nödvändiga man måste kunna på svenska, engelska och spanska och Soffans och mitt bidrag blev ”hem till dig eller hem till mig?” Klassiker som alltid går hem right? Vi hamnade på en klubb med ett tomt dansgolvet, tills Soffan styrde upp. Hon kom bestämt fram till mig och tog tag i mina händer och snurrade runt mig tills jag blev alldeles yr, då släppte hon iväg mig och tillsammans med Cohen stod jag på sidan om och såg på när allt fler killar samlades runt Soffan för att få sig en sväng om. Eftersom att jag kollat Let´s Dance varje fredagkväll klockan 20.00 så länge jag kan minnas kunde jag ana salsa, tango och bugg. De turades om att dansa med soffan men när en kille försökte föra protesterade Soffan och satt ner foten och vi gick till nästa bar. Någonstans efter sangria nummer.. (?) gick vi till ett annat dansgolv och det visade sig att en av chilenarna var lika kär i mig som jag är i Cohen. Stämningen blev stel och Soffan tröttnade totalt ur på våra suppliers och efter några om och men promenerade vi hemåt. Klockan var efter 03.00 då så jag är ändå nöjd med vår insatts.

Lika snabbt som den tog slut kom det en ny. praktiskt.

När klockan ringde 05.00 var jag inte lika pigg ska jag erkänna av förklarliga själ. När Soffan är kalas blir hon ännu mer noggrann med tider men att ställa alarmet tre timmar innan vi behöver gå upp är kanske lite väl optimistiskt och jag somnade lyckligt om igen. När klockan ringde några timmar senare var jag inte alls lika lycklig som när jag fick somna och likt en zombie packade jag ihop mina grejer för det hade jag inte tänkt på kvällen innan. Vi vinkade hejdå till en trött Cohen och flydde ifrån chilenarna och tog oss till busstationen där vi hoppade på en buss som tog oss till Biarritz. Jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv och plötsligt känns sangria inte lika gott längre. Men sånt får man ta när man har roligt. Soffan och jag ramlade ut och in på hostel efter hostel och hittade inget ledigt men fick stanna och chilla på ett surf hostel i väntan på att ta oss vidare till ett ställe som hade rum en natt. Tyvärr är det en bit utanför Biarritz och vi behöver ta bussen 20 minuter för att komma dit. Busstationen var tio minuter bort och killen på surf hostlet tyckte synd om mig så han promenerade med hela vägen och bar min ryggsäck. Jag har bara ett par dagar kvar på vift och jag tror inte att Sverige kommer bjuda på människor som öppnar dörrar, bär väskor och är överdrivet trevliga så jag tackar och tar emot så länge det varar.

Likes

Comments

Igår satt vi på ett tåg under 11 timmar, planen var att handla en drös med snacks på morgonen innan tåget skulle åka men då fick vi veta att det var någon högtid och att precis allt var stängt. Vi hittade en trött sallad och en minichipspåse på tågstationen och det var det enda vi hade att roa oss med under dagen. Strax efter 21 började jakten på boende och vi hade spanat in ett hostel med bara ett fåtal sängar kvar på så när vi börjar närma oss hostlet och ser två killar 20 meter framför oss satt jag Sofia i survival mode (inget kan stoppa henne då) och skickade iväg henne. Hon spurtade om killarna medan jag lugnt gled bakom. Killen i receptionen förklarade att han hade ett alternativ och det var att låta oss fyra dela på det enda rummet han hade ledigt för kvällen. Vi är inte kräsna och tackade snabbt ja till det, de stackars killarna hade inte så mycket att säga till om. På vägen upp för trappan till vårt rum lärde vi känna varandra och fick reda på de också luffade runt, kom från Chile och pluggar något avancerat där hemma. Det var så trevligt med lite nytt folk att vi tackade ja när de frågade om vi ville med och ta något att dricka. Vi hamnade på en tapasbar och beställde in massor av olika små pinxos som vi noggrant delade på fyra och recenserade. Första rundan med käk fick Soffan och Juan välja och när det blev Martin och min tur ville jag testa lite skummare kombinationer och frågade utförliga frågor till kyparen, tyvärr kunde han inte engelska och Martin fick anstränga sig för att översätta mina frågor och hans svar när jag inte lät språket vara någon störande faktor i situationen. När det blev dags att betala tog jag fram kortet men innan jag hann betala sträckte han fram pengar. Vi hade en supertrevlig kväll och varje gång jag hade en 1/3 öl i glaset kvar stod det en ny bredvid. Vi ramlade in på olika barer, hamnade på en jazz-konsert och snubblade in på ett sunkigt hak med dålig musik men bra drag på där vi träffade en kille som var säker på att jag var australiensare i grunden för i´ve got the look. Antingen lyssnade han inte på det jag sa eller var väldigt full för nog är min engelska okej men den australienska klangen finns inte där. När Sofia pratade mer spanska än engelska började vi dra oss hemåt och Soffan konstaterade att hon gillade San Sebastian då allt är så billigt här. Jag höll med henne till vi kom på att det nog inte är så billigt men där emot har vi inte spenderat en enda krona själva. Find a supplier is the key for a backpacker on a budget. Våra mammor kommer bli stolta när de hör om våra bravader.

Jag är glad att vi stannade en extra natt i San Sebastian för staden är verkligen helt otrolig. Jag vill ta med mamsen hit, och Seija med både dom skulle älska detta ställe. Luften är salt av vindarna från havet och de trånga gränderna som lätt kan bli klaustrofobiska blir välkomnande med sina lutande hus och tapasbarer i varje hörn. Soffan och jag åt tapas till lunch också och det fortsatte vara billigt här då våra vänner från Chile hängt på oss hela dagen. De satt till och med utanför en affär när Soffan testade baddräkter. Vi skrev lite med surfarBenji som vi träffade i Sri Lanka och han och Anton hade vägarna förbi San Sebastian ikväll så nu har Soffan borstat håret första gången denna månad för nu jäklar ska hon vara fin. Fint folk kräver fint hår.

soffan tröstshoppar i vanlig ordning. Det skulle dock vara olagligt att inte shoppa en baddräkt om man bär upp den såhär fint.

Likes

Comments

Tisdag 18 Juli

Andra surfdagen. Magi. Nu är klockan 00:33 och jag och mina rumskompisar vandrade precis tillbaka från lodgen. Dagen har varit lång och när jag tänker på morgonen känns det som en annan dag. Jag vet inte när klockan ringde men jag gick upp när jag fick en kudde i huvudet. Uppskattningsvis var klockan runt 06:30. Vädret svänger snabbt här och den klara himlen från gårdagens solnedgång var ett minne blott och till en början bjöd morgonen på en dimma så tjock att vi inte såg längre än terassen precis utanför, Soffan bjöd på havregrynsgröt på morgonen och sen såg vi ljuset från två strålkastare långt nere på gatan. Skjutsen var här och vi kämpade oss ut i kylan och gled till havet. Det är bra pepp bland människorna här och det var till och med roligt att få på sig en våtdräkt som hängt ute i regnet under natten. Jag är inte överdrivet imponerad över mina kycklingvingar till armar och att paddla är väl inte min starkaste sida men med lite tips från coachen hur jag ska bättre använda benen för att fördela tyngt och trimma brädan blev ett ovärdeligt tips och fyfan vad underbart havet var imorse. Kände in brädan mer och kände mig tillfreds med min dagsform. Ofta tror jag lite för gott om min egen stil i vattnet vilket ofta resulterar i ett hemskt humör när varken brädan, havet eller min kropp gör det som jag såg för mitt inre. Idag var inte så och jag njöt bara. Den bästa surfaren är den gladaste surfaren.

Vi kom tillbaka mitt på dagen och Teo stekte ägg, jag skar melon och soffan knäppte varsin öl. Vi fick sedan finbesök av våra favoritdamer och vi gottade oss i solen som nu bestämt sig för att komma fram. Undrar om dom ens vet hur fina dom är. Hela högen med älsklingar. Vi myste tills det var dags för mic och mina kompanjoner att dra till affären. Vi kör en deal denna vecka att de tre olika husen har en matkväll var och vi var först ut, krubb för 40 pers. Jag som knappt gör till fyra. Vi tömde hyllorna på Gadis och när de var tomma bad vi dom fylla på. När handlingen var klar hann vi med att springa upp, byta om och slänga in varor i kylen innan det var frisurf. Det är givande med lektioner med sån otrolig känsla att bara glida runt själv i vattnet. Få till något som känns bra, missa någon, få någon att skratta med en nosedive. Skratta åt någon som gör en nosedive. Hålla hand i en partyvåg. Det är fint. Kolla in dom som får det att se enkelt ut, det är antagligen min favoritgrej. Vid ett tillfälle tjoade någon extra högt och när vi vände oss om pekade alla en bit ut där ett gäng delfiner glatt visade upp sina ryggfenor när de skar genom vattnet. Vi åkte strax efter 15.00 och en stund efter 19.00 var vi tillbaka i huset. Tanken från början var att käket skulle vara klart vid 20.00 men vi gav snabbt upp på den tanken och när jag fick kommentaren om att det såg ut som om jag skulle skaffa dreads kom jag på att jag inte duschat på typ 4 dagar och att jag levt i saltvatten varje dag. En dusch var på sin plats och sen var det back to work. Vi gjorde quinoasallad, bröd, grillade aubergine och zucchini och gjorde tzatziki. Enkelt men gott och med en drös underbara människor funkar det mesta och jag kan ju bara tala för mig själv men kvällen var så nära perfekt den kan bli. Jag hade inte sönder ett enda glas, kramades med massa fina personer och skrattade tills käkarna blev stela.

Onsdag 19 Juli

När klockan ringde 06:50 imorse låg jag envist kvar och låtsades som om jag inte hört något men när andra signalen ringde i öronen gick det inte att ignorera och jag gick upp för att, för en gångs skull, hjälpa till i köket. Jag kollade på när soffan kokade gröt och tyckte till om hur hon delade upp den i tre tallrikar. En viktig insatts med andra ord. Vår lilla family är relativt produktiv på morgonen och utöver gröten hann vi med dansparty innan vi blev hämtade av gänget. Det är otroligt ändå hur fina människor jag får chansen att träffa.

Vi bor bland bergen och det märktes tydligt då jag nästan var säker på att jag stod mitt i ett moln när jag kikade ut genom fönstren. Regnet hotade hela tiden och låg på gränsen med sin närvaro. Att få på sig våtdräkten var ett helvete men jag gissar på att det var ett större helvete att surfat utan. Första stranden vi var på hade dåligt med svall och vi gled vidare till Pantin. Trots frusna fingrar var vi peppade och glädjen fanns där, vi värmde upp genom att dela upp oss två och två och hade jag vetat att vi skulle köra man mot man lekar hade jag bytt partner. Maria känner nog samma, hon och Teo skallade varandra efter 10 sekunder och jag låg på rygg medan soffan drog mig i fötterna mot vattnet.

Väl i med brädan började det med sköna vitvattenvågor som allt längre tiden gick blev till rullande gröna. Jag visste vad jag behövde träna på och jag var så jävla bestämd på att jag skulle få en bra grön våg helt själv. Första kom jag inte med, inte andra eller tredje heller. André gav mig en push och i ett allt för ivrigt upphopp fastnade jag i leashen men nästa push han bjöd på kom jag iväg. Tydligen väldigt ouppmärksam på allt runt omkring mig då jag körde höger på en vänstervåg. Funkar, men inte optimalt. Han fortsatte peppa och vid några tillfällen kom jag med de jag verkligen ville, lyckades till och med vandra några steg på brädan. Att kalla det dans vore att vanära det vackra som Moa och alla andra duktiga gör men jag är lycklig över mina stapplande steg. Jag ville inte sluta försöka paddla på gröna vågor men mina armar tog slut, ryggen lika så och det fanns inte mycket som höll upp min svank. När Moa ropade sista vågen fick jag en push av André och med direktiven "Alex, en perfekt vänstervåg, alternativt en höger om du känner för det."

Jag frös som ett as när vi kom upp och när brädorna var lastade chillade vi in på haket vid stranden. Det blev miss match i kommunikationen och soffan och jag råkade käka Teos mat, i alla fall hälften innan vi upptäckte felet. Inte mig emot. Jag var fortfarande stelfrusen när vi kom hem och trots en varm dusch var fingrarna inte helt tinade. Jag låg på sängen och skulle vila en sväng men jag somnade som en stock. Skippade eftermiddagssurfen och myste hemma med mina fina tjejer istället. Ingen av dom förstår hur fina dom är. Glada, peppande och otroligt vackra människor. När klockan närmade sig 19.00 drog vi till lodgen och vi chillade där tills de som surfat kom tillbaka då hade Peter lite brädgame med oss. Förklarade lite historia, delade med sig av shyssta historier och spred en bra vibe. Lagom till att han pratat klart presenterades dagen middag som var en gryta på linser, kokosmjölk, pumpa och en massa annat magiskt. Egentligen var det första gången idag som jag var helt varm. Vi stannade till strax efter 01.00. Vi drack sangria, kollade ridning giants och pratade. En av de klokaste sakerna någon sagt till mig är "att fråga någon vad den drömmer om säger mycket mer än att till exempel fråga vad den jobbar med." Det var tyst i huset förutom där vi satt, jag, soffan, Andre och Karin. Hon ville palla citroner och eftersom att vi varje dag åker förbi så många citrontröd kände vi att jo fan det ska vi göra till verklighet. Jens gick förbi och kollade läget och jag frågade om han hade någon erfarenhet av pallning. Det visade sig att han är proffs och efter många bra tips kom vi nog fram till en plan. Vi fixar citronen och Jens kör på sockerlagen. Det är fantastiskt vilka sköna människor som finns, under samma tak dessutom.

Hanna, Maria, Marie,Teo, Johanna.

Från terassen vid huset vi bodde i. Guld var det.

Likes

Comments

I skrivande stund är Soffan och jag i A Coruna och imorse vinkade vi av den sista från surffamily, Vi bodde en bit ifrån Cedeira och det har varit bristvara på internet och teckning överlag och därför har det stått still här men nu är jag i civilisationen igen och här kommer del ett av surfen i Galicien.

Söndag 16 Juli.

Morgonen bestod av packning för soffans och min del innan vi skyndade till tågstationen för att platsreservera vår tågresa till san Sebastian nästa vecka. Sedan tog vi en taxi till flygplatsen, köpte ett paket riskakor och väntade på att Teo skulle landa. Ifall han inte skulle känna igen oss på de månader sedan vi surfade i Sri lanka gjorde vi ordning en skylt och soffan lirade ukuelen när han kom igenom arrivel hall. Vi tog en taxi från a Coruna till golmar där vi blev avsläppta vid ett tomt hus med en magisk utsikt. Där hängde vi hela eftermiddagen, spelade ukulele, sjöng med falsk i låtar vi inte kunde och jag försökte mig på min karriär på munspel. Vi låg i under ett träd i det stickiga gräset tills skuggan flyttat sig och eftermiddagssolen värmde. Vi facetimeade lite med fyra älsklingar som vi ska möta imorgon. Johanna, Hanna, Maria och Marie. Vi alla surfade i Sri Lanka i februari och den här veckan blir en fantastisk återträff. Bara idag har varit magiskt. Finaste Moa Machado som jobbar för surfakademin lärde vi känna när vi surfade i februari och det var ett underbart att ses igen. Nu ska vi må bra. Äntligen är family samlad igen, jag kan knappt vänta tills jag får träffa de andra imorgon.

Mitt bästa packningstips: Ha alltid med kattklistermärken. En vet aldrig när de kommer till användning.

Lodgen.

Från terassen i huset vi sover i.

Måndag 17 Juli.

Strax innan 08:00 vaknade jag av att Teo kastade en kudde i mitt ansikte från sängen bredvid och att Soffan skrattade på andra sidan av mig. Vilken härlig vecka vi har framför oss. Alla är uppdelade på tre hus, Vi bor i Hidir och våra grannar bor i Noel och Lodgen fungerar lite som en samlingsplats. Vi promenerade sedan ner till lodgen där alla hänger. Där träffade världens bästa Tejpen som kom ut genom glasdörrarna med en kopp kaffe som om han alltid bott i ett hus i galicien med utsikt över atlanten. Underbart. Vi pratade ikapp om allt vi inte hunnit och tre två ett så rullade mina finaste damer in. Hanna, Johanna, Marie och Maria. Vilka jäkla pangkvinnor. Tjejerna bor på ett hotell en bit bort, Tejpen bor i lodgen och Jag, Soffan och Teo sover i samma rum i ett magiskt hus med panoramafönster som ger oss första parkett på hur havet och himlen förenar sig i horisonten. Livet är vackert. Vi alla åt frukost tillsammans, kramades och mådde bra och det var inte förens runt 12 vi fyllde på bilarna och drog till en strand en bit bort för att testa dagens första surf. Havet var stökigt och flytet jag fick upp i Sri Lanka var long gone. Blev riktigt förbannad på havet och det slutade med att jag och Marie gick upp på stranden i protest. Jag har aldrig surfat en bräda med en fena förr och jag saknade tre fenor en aning. Stödhjulen är borta och det i kombination med en våtdräkt som gör mina pop ups lika smidig som en fet val som dansar lina var inte bra. Kanske förväntade jag mig lite för mycket också då jag för mitt inre såg mig själv vandra på på brädan som en fucking princess.

När vi fått i oss en sallad och andats ut tag åkte vi förbi en supermercado och köpte på oss det nödvändigaste till huset. Öl, Sangria och riskakor. Låt oss inte glömma havregrynen och råsocker. Teo som den reseveteran han är predikade om att havregryn och ett glas vatten är allt som behövs för en komplett måltid om man lever på en budget. Vi hann bara in i huset 10 minuter innan Moa gled förbi med vanen igen och vi tog oss till en strand som vi bara kan surfa när vindarna ligger rätt. Villarubbe. Det är som en bukt med berg på vardera sida så för att det ens ska vara vågor måste vindarna samarbeta. Jag var trött som ett as i armarna och när jag magsurfade in hörde jag någon ropa att det var bästa vågen idag. På den nivån var det. Det gjorde dock inget för hela jag kände en sån otrolig lycka. Äntligen får jag träffa en hel hög med älsklingar igen. Vågorna rullade mer följsamt som i Sri Lanka och stöket från förmiddagen var borta, solen gick sakta ner bakom bergen och jag hörde hejarop när någon tog en snygg våg, jag log så mycket att jag fick en kallsup varje gång en våg sköljde över mig. Direkt från stranden cruisade vi vidare till en resturang där vi beställt in tapas. Jag hade Soffan, Teo, Johanna, Hanna, Maria och Marie runt om mig och min kväll hade inte kunnat vara mer perfekt. Det är få människor som kan få mig att skratta på det viset dom kan. Strax efter 23.00 kom vi hem och mina komapnjoner sover lugnt runt mig nu då klockan ringer strax efter 06.00 imorgon för surf. Hoppas jag vaknar av alarmet och inte en kudde i ansiktet.

Soffan rockar loss medan hon kokar havregrynsgröt.

Maria Ställ aka vackraste av alla. Det är även hon som gav mig och Soffan ett varsitt par av dessa helt otroligt vackra avokadstrumpor. Aocuddle. stal Johannas skor för de matchade så bra.

Två idioter. Två favoritidioter.

Likes

Comments

Dale a tu cuerpo alegria Macarena
Que tu cuerpo es pa' darle alegria y cosa buena
Dale a tu cuerpo alegria, Macarena
Hey Macarena

Give happiness to your body Macarena
´cause your body is for giving happiness and nice things to.
give happiness to your body Macarena.
Hey Macarena.

Tänk att Los Rio´s gamla dänga som var en av Sveriges sommarplågor 1997 har sån fin text ändå. Det var idag när jag satt på stranden som jag ramlade över texten. Ge din kropp lycka, för den förtjänar det. Idag har jag i det stora hela endast gett min kropp lycka. Det började när Sofia och jag tog brädorna under armen, köpte frukost till lunch och gled längs en cykelväg när till en liten strand ett par km ifrån rummet vi hyr. Där låg vi under timmarna solens strålar var som starkast. Havet här är vackert men golfens strömmar gör det kallt och vi nöjde oss med att stå med vatten upp till vaderna innan vi återgick till att ligga raklång på den finsteniga stranden omringad av klippor och kullar. När vi testat mage, rygg och sidan och vår hy sved av solen packade vi ihop våra grejer och tog oss till närmsta bar för att ta en öl. Egentligen är öl allt vi behöver, och glass, full med kalorier och mättande. Jag ser bara positiva saker. Vi gled sedan med vinden i ryggen och havet att hålla i handen hela vägen hem för en siesta. Att åka bräda är verkligen en frihet, precis som surfing. Synd bara att asfalt gör så ont att ramla på, vatten är mer anpassat för mig. När vår siesta var fullbordad promenerade vi ut på gatorna och hittade en charmig restaurang där vi fyllde på med en öl till och delade på en paella. Servitören undrade var vi kom ifrån och småpratade med både oss och våra tyska grannar innan han skyndade in för att hjälpa till i köket och hinna städa där emellan. Han verkade hinna med allt och lite till och när han gick ut och tände en cigg på sin rast frågade han om vi var här på semester och jag levererade med mina episka spanskakunskaper och svarade si. Efter det frågade han om vi surfade och när vi nickade studerade han oss noga innan han vände sig till mig och sa vi su ojos. Jag såg det i dina ögon.


Likes

Comments

Fredag 14 juli 2017. Igår kväll strax efter 21 kom vi till Barcelonas flygplats. Vi hade två alternativ för att komma till A Coruna, ett: åka tåg i ungefär 1,5 dygn från Barcelona eller två: flyga och vara framme på 1,45 minuter. Trots att tåg är kul kan man få för mycket av det goda och vi bokade snabbare en kvickt två biljetter till 06.00 då morgonens första plan lyfte mot A Coruna. Eftersom att vi hade nattens alla timmar att slå hål på innan det var dags att röra på sig la vi oss på ett kallt hårt golv och gjorde det bästa av situationen. Tittade Harry Potter. Med ryggsäcken som kudde låg vi på golvet med småkryp som grannar och efter en stund gjorde det så ont på höfterna att ligga på sidan att det enda alternativet var att vrida på sig till mage. När klockan slog 01.00 och Harry Potter gjorde allt i sin makt för att förstöra Slytherin´s locket, ett av Voldemorts horcrux, somnade jag.

När vi packade ihop våra grejer några timmar senare insåg vi att vi hamnat i fel terminal och fick skynda oss till terminal 2. Det blev så bråttom att jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle behöva missa ett plan men vi klarade oss och när vi sprintade korridoren ner mot vår gate stod en man där och ropade Alexandra y Sofia.. följt av en uppläxning om att vi var sena. Mycket riktigt var vi sist på planet men vi både tyckte att det kändes lyxigt att ha någon som välkomnade en med namn och det kanske inte är sista gången vi är sena nu när vi tänker efter. Resan gick snabbt, vi seglade över mjölkvita moln som i horisonten kantades av en soluppgång från en annan vinkel en den jag är van med. Väl på marken var inte morgonen varmare än 17 grader och huden blev knottrig av den, numera, ovana känslan av kyla. Vi tog en taxi till vår rum som vi hyr hos en kvinna som heter Sonia. Funfact om Sonia, hon pratar inte ett ord engelska och bryr sig inte om hur lite spanska vi kan. Hon pratar på ändå och Sofia och jag hankar oss fram på skolspanskan. Med tanke på att jag spenderade 75% av tiden på de lektionerna med att titta ut genom fönstret på träden som svajade i vinden, löven som bytte färg, snön som föll och knoppar som blommade och de övriga 15% med att bråka med min lärare är jag imponerad över hur bra det går.

Muchas gracias är ord som ofta lämnar min mun och en betydligt trevligare mening som använts idag är Una cerveza for favor. Sofia och jag tog våra brädor under armen och promenerade en bit innan vi gled runt på ett torg i den nu varma solen innan vi hittade en uteservering med en turkos vägg där vi beställde en varsin öl. Vi satt länge och diskuterade framtid och ni vet när man är nykär och vill lova varandra evigheten. Så var det nu och efter att jag skålat med Sofias nu tomma glas frågade jag om vi inte alltid ska göra detta. Vadå frågade hon, sitta och dricka öl i Spanien varje fredag?

Det är en dröm men verkligheten väntar runt hörnet och kanske kommer den vara lika drömmig som en öl i solen klockan 14.00 en fredag. Synd bara att jag inte vet vad jag ska göra, Sofias plan är så rak. Vägen dit kommer antagligen vara kurvig men hon vet i alla fall var hon är påväg. Jag glider omkring på ett mellanläge, som jag i och för sig trivs med men jag är intresserad av fel saker. Filosofi och ett litterärt intresse, vad gör man med det?

När även min öl var slut gled vi vidare på brädorna, jag ramlade en gång och det var 10 gånger mindre än vad jag räknat med så jag känner mig nöjd. Vi promenerade omkring på tvärgata efter tvärgata innan vi nådde hamnen och gled på våra brädor längs vattnet i takt med havet. När vi cruisade förbi en lekplats tog vi ett kort stopp och jag passade på att gunga, och när jag var som närmast himlen såg jag klädbutiken Mango på avstånd. Jag gungade så högt jag kunde innan jag hoppade av i farten och tog med mig Soffan dit. Eftersom att jag uppenbarligen inte packat kläder efter väder behövde jag fylla på ryggan med ett par långbyxor och hoppades hitta några på Mango. Jag behövde inte bli besviken och jag kom ut därifrån med ett par klargula byxor fulla med blommor på. Jag gillar klara färger. Inte den orangea färgen tapeterna i Marseille kanske men på vårt rum här har vi en rosa fondvägg och det kan man väl inte annat än älska?

Likes

Comments

outfit: kjol: Sri Lanka, 900 sri lankesiska rupier. linne, minns ej. Funny pack, mad vintage, paris, 8 € på rea. nagellack, Essie. Trosor, twilfit, 3 för 179 kr. solglasögon, sea fun, 250 riksdaler. 

crop top, river island. Kjol, åhlens rea. skor, Birkenstock. Väska, mammas garderob.

Här får ni en försmak på exakt hur orangea väggarna i lägenheten är.

I tisdags tog molnens mestadels över himlen men trots det gjorde vi ett tappert försök att ta oss till en strand en bit bort men när små svala droppar av regn träffade våra kroppar behövde vi inse att solen inte hade planer på att komma fram. Just där och då gjorde det ingenting, vi gick hem. Kokade ägg och åt yoghurt och kollade på hela divergent serien i streck. Ju längre man är ute och reser desto mer lik vardagen hemma blir det och man känner ibland, precis som hemma, att man inte vill röra sig alls och det är okej. Vi delade på samma kudde och njöt av att se huvudkaraktärerna ställas mot omöjliga utmaningar som de alltid, i sista sekund, klarade. När vi kollat klart på alla filmer bjöd jag ut Sofia på dejt, med villkoren att hon betalade för sig själv, och när vi gjort oss fina tog vi outfit of the Day bilder. För det har jag sett andra bloggare göra och jag vill ju inte vara sämre. Sen promenerade vi längs hamnen, läste på menyer och letade efter ett lovade ställe som serverade fisk eller skaldjur. In på en tvärgata hittade vi ett lite ställe med vita dukar på som såg bra ut men ack så skenet kan bedra. När vi smakat på huvudrätten en gång, två gånger, tre gånger och under tystnad och sedan tittade upp på varandra brast vi ut i skratt. Gröten vi åt till frukosten var godare, mycket godare. Tur att sällskapet var bra. Vi somnade någon gång efter 00.00 och nästa morgon vakande jag av soffan gjort frukost.

Solen sken och ni vet när man vaknar och känner att dagen blir bra. När man bara vill säga ja till livet och ta för sig av världen. Så kände jag och efter en snabb frukost, halvt avsnitt av game of thrones promenerade vi till några klippor som är perfekta att bada ifrån. Förutom att vi gick en omväg på ungefär 20 minuter gick allting enligt planen och snart låg vi utsträckte på klipporna. Luften var varm men briserna från havet gjorde den klar och det var inte den där fuktiga värmen som gör att det känns som man dricker ett varmt glas vatten i varje andetag. Jag lyssnade klart på en ljudbok innan vi hoppade i vattnet. Det blir djupt på en gång men trots det ser man hela vägen ner till botten. Vattnet är kristallklart och det är lätt att tro att om man bara spetsar tårna tillräckligt mycket ska man nå botten, men icke. Sen gick vi upp och jag somnade i solen och när jag vaknade värmde solen så mycket att min hud var alldeles het och det pirrade av värmen. Det är den härligaste känslan jag vet. Så fortsatte vi tills Soffan gav upp strax innan 14.00. Trots hög solskyddsfaktor är hon klok nog att inte pressa på för hårt i solens varma strålar. Jag har kvar ganska bra grund från Asien och låg med glädje kvar på de varma klipporna.

Efter ett tag sprintade jag ner till det svala havet och för första gången på länge kände jag mig helt bekväm i vatten. Jag älskade havet lika mycket som jag gjorde förr och dök djupt ner till botten innan jag vände mig på rygg och sakta såg solens strålar bli starkare desto närmare ytan jag kom. Jag simmade så långt jag kunde under vatten, dök djupt igen innan jag flöt på rygg tills mina fingertoppar blev skrynkliga. Då klättrade jag klumpigt upp för klipporna och blev stoppad av en kille som sa något på franska, jag ursäktade mig och sa att jag bara pratar engelska (om han inte hade dolda kunskaper och kunde svenska förstås) och efter att ha letat efter orden en stund sa han att han aldrig sett någon le så mycket när hon simmar. Jag visste inte ens att jag log. Jag älskar vatten. När klockan blev fem och jag lyssnat klart på min andra ljudbok promenerade jag hem och denna gång tog det bara 10 minuter. Soffan hade lagat mat och vi kollade ett avsnitt av GOT och när klockan slog 19.00 kollade jag ut genom våra ljusblå fönsterluckor och solen lockade med sina, fortfarande, varma strålar. Strax där efter drog jag på mig min finaste rosa baddräkt med ananaser på och soffan och jag promenerade ner för att säga hejdå till havet.

Imorse var stressigt men nu känns det bra, vi sitter på ett tåg till Barcelona där vi på ett eller annat sätt ska ta oss till A Coruna. Hur vet vi inte riktigt än men det löser sig, det har det gjort hittills. Jag är glad att Marseille blev ett stopp på vår resa och kan absolut tänka mig åka tillbaka hit någon gång men för nu säger vi hejdå till Medelhavet och drar till Atlanten.

Likes

Comments

Visdomsord från en Srilankesisk surfinstruktör:

"paddle faster, eat more rice."