Det är som om allt har varit på paus denna vecka. Det behövs ibland för att jag ska vara hel. Självklart behöver inte pausen alltid vara en vecka på Cypern men jag är tacksam för att den var det. Trots allt finns det inget som är så bra för min själ som havet och en stark sol. Nu tar det ett tag innan jag kommer iväg igen är jag rädd men tills dess kan jag leva på det här och Sri lanka och Galicien, och Amsterdam, och Paris, och Köpenhamn, och Marseille och Bidart och San Sebastian och Barcelona och cebu, och Manila, och Malapascua, och Coron, och Labu, och Palawan, och Puerto princessa, och ko kaeo, och ko Tao, och ko Phangan, och ao Nang, och ko Lanta, och turerna då jag träffat min surffamily. Tids nog hamnar jag på ställen där blå är lite blåare och allt ser ut att vara hämtat ur ett tungt resemagasin med blanka sidor.

Jag hade tänkt blogga varje dag denna resa men jag har varit för mycket i nuet och därför kommer detta ut nu istället för då. Det är ju inte så att jag har en hel del läsare som girigt törstar efter inblickar i mitt liv utan snarare för att jag är rädd att glömma någon av de fantastiska stunder jag haft. Så har jag alltid funkat och det är väl därför mina vänner får psykbryt när jag ständigt trycker upp kameran i deras ansikten. Sen förstår jag dem självklart. På mindre än ett år har jag tagit 9000 bilder med min mobilkamera. Yes, tre nollor inte två. Finns det tillräckligt med minne i telefonen för att det ska vara möjligt tänker ni? Svaret är nej, det gör det inte.

Hur som helst: I Lördags var vi ute och promenerade igen tidigt på morgonen. Den där tiden när solen bara varit uppe en stund och färgar allt i dova persikofärger. Allt badar i ljus orange i några minuter tills solens strålar blivit så pass starka att allt blir till en kallt blå färg, innan det sen låtar grönt bli grönt igen och himlens blå färg går att skilja från havets mer turkost genomskinliga färg. Jag har skrivit det förr men det är värt att skriva igen: varje bra dag ska man se en solupp-eller nedgång. Helst båda om man får välja. Det enda som kunnat gjort vår dag lite bättre hade varit om vi hade varit först ner på stranden. Men man ska väl inte få allt här i världen. Lördagen var den varmaste dagen och trots att luften var fuktig torkade min bikini på rekordfart och havet lockade mer än det någonsin gjort. Ni vet när solen värmer som mest och det är som att huden vibrerar. Så var det hela dagen och för mitt inre kunde jag nästan se hur det rykte om min kropp när jag lät vattnet svalka mig. Lite som att skölja av en stekpanna i kallt vatten. Det där fräsandet. Tur att morsan är lika tokig i havet som jag så att jag alltid fick sällskap i det blå. Vi har väldigt kul min mamma och jag. Vi guppade på rygg i havet, kollade på människor och klagade på att saltvattnet sved i ögonen.

Timmarna flöt snabbt iväg och när klockan blev 17.00 och skuggorna började krypa ner för stranden packade vi ihop våra saker och gick upp till rummet medan vi funderade på vad vi skulle äta för middag. Helst av allt hade vi velat gå till the Raj. Den där indiska restaurangen som vi båda älskar men när vi tänkte tillbaka på fredagens.. situation där ångrade vi oss. Jag önskar att jag hade det hela inspelat. Servitören bad oss ge dem en recension på tripadvisor och sagt och gjort fick dem 5/5 i betyg. När jag berättade betyget jag givit dem från min profil frågade han kvickt ”ohh.. 5/5 from you or from her” *ett brunbränt ansikte med skrattrynkor kring ögonen och en liten glugg i leendet kikade ner på mamma som skrattade osäkert* ”I’m a single man you know, divorced.”. Han fick inget vidare gehör och traskade vidare till ett annat bord innan nästa människa av manligt kön kom förbi. Han hade blicken stint fäst på mig och sa ”ahh i saw you a couple of days ago. Same table, same chairs”. Mamma frågade hur han kunde komma ihåg det men han svarade inte utan frågade istället hur länge till vi skulle vara där och hela konversationen avslutades med en dålig blinkning med ena ögat mot mig, och att morsan och jag la benen på ryggen och drog därifrån. Middagen den kvällen blev en greksallad, vattenmelon och chips.

Söndagen gick minst lika snabbt som lördagen och eftersom att det var vår sista riktiga soldag såg vi inget annat alternativ än att dränka oss i kokosoljan och griljera oss från att solens strålar gick upp tills att skuggan från palmer och hotellkomplex döljde solen strax efter 17.00. Vi gick en vända i centrumet och shoppade nödvändigheter att ta med hem, som iste som inte finns på coop och ouzo som smakar hallonlakrits. Längs strandpromenaden på väg till hotellet såg vi även en liten strandrestarung som fortfarande hade öppet och erbjöd pizza att ta med. Det blev vår middag: pizza, melon, kitkats, sura remmar och potatischips. Vi hade balkongdörren öppen och lät havsbrisar skölja in i vårt rum medan vi låg i sängen och åt och såg på fantastic beasts and where to find them,

I skrivande stund sitter jag på planet påväg hem och även denna dag har varit fin. Vi åt sushi på flygplatsen och kunde skratta åt hur värdelös mamma är på att äta med pinnar, vi shoppade även lite smink som inte nödvändigtvis var så mycket billigare än vad det är hemma. Men det var härligt och jag är glad.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Trots att vi inte ställer något alarm på mornarna så vaknade vi ändå strax före sju och såg vår chans. Idag var dagen!! Dagen när vi skulle vara först på stranden. Men icke. 50 meter ut guppade en skrynklig liten tant runt i det stilla vattnet och en liten farbror flöt på rygg en bit ifrån. Om vi fått solstolarna vi längtat efter hade jag kunnat ge dem äran att vara först men när vi klev ner i den djupa sanden såg vi att deras handdukar på stolarna vi siktat in oss på. Oförlåtligt. vi droppade våra grejer vid de näst bästa stolarna och gav oss iväg på en morgonpromenad för att avreagera oss lite. Det visade sig vara det bästa beslutet på flera dagar. Även fast morsan och jag inte är några värstingar när det kommer till träning gör vi båda vår beskärda del, och att gå från flera pass i veckan till att helt plötsligt ligga still hela dagarna gör att kroppen är snabb på att protestera. Likt en tant får jag ont både här och där men det är inte så konstigt, jag har alltid vetat att jag är en gammal själ i en ung kropp men ibland förs lite av det gamla i själen över på kroppen också skulle jag tro.

När vi gått strandpromenaden fram och tillbaka stannade vi utanför vårt hotel för att äta frukost innan vi parkerade oss i de näst bästa stolarna på stranden. Mycket mer har inte hänt under denna dag. Jag lever ju livet när jag inte har några måsten eller krav. Om sola skulle klassas som sport skulle jag absolut fightas om pallplats.

Jag hittade världens finaste missar under promenaden imorse och jag vill ta med dem hem nu. Är 100% att de gillar mig lika mycket som jag gillar dem. Undra vad Farsan skulle tycka.

Förstår ändå varför majoriteten av mina killkompisar har en crush på min mamma.

Likes

Comments

Dag 4 har nu nått sitt slut och mamma har ingen aning om vilken dag det är, och det om något talar väl om att semesterlunken är här. Denna torsdag har inte bjudit på något extraordinärt förutom att jag för en gångs skull har mer färg än mamma. Hon skyller bistert på att det beror på att sommaren hoppade över Åbyggeby, Gävle och ja.. Sverige i år. Själv tror jag stenhårt på att mina pigment helt enkelt steppat upp sitt game. Min bränna håller helt enkelt takten med morsan som i alla år bräckt mig med hästlängder när det kommer till snyggast bränna. Som ni hör är detta ett känsligt ämne i vår familj och tävlingen om fräschast färg slutar aldrig, det gick till och med så långt att mamma sträckte sig efter min kokosolja sekunderna efter att jag tagit. Fy och skam om jag skulle fuska utan hennes vetskap. Hur går det för en svenne som inte solat på hela året och helt plötsligt badar i kokosolja i cypersolen 5 timmar? Om svaret skulle vara en färg skulle det vara röd.

När vi kom tillbaka till rummet kunde jag nöjt konstatera att oljan gjort min rumpa gyllene brun och när jag skröt om det för mamma svarade hon att ingen ändå kommer se det när jag kommer hem. Detta är ju en aning problematiskt och jag ser inget annat alternativ än att ta med mig mina vänner och åka på badhus. Om de inte vill får jag väl helt enkelt dra på mig den kortaste kjolen jag har och dansa lite på Gävles enda klubb. Denna bränna får inte gå till spillo. Mamma erkände aldrig under dagen att hon bränt sig och malde på om att hon får en brunröd färg när hon solar och predikade om att det inte betyder att hon bränt sig. Först när hon skamset kom ut ur duschen med en flaska aleo vera kunde hon erkänna både för mig och sig själv att ja, denna gång hade hade hon bränt sig. För i vanliga fall gör inte duschstrålen ont.

Likes

Comments

Sardinien och Sicilien är de enda öarna som tar Cypern när det kommer till storlek och det gör Cypern till den tredje största ön i medelhavet. Tack vare det generösa klimatet och kristallklara vattnet är det inte konstigt att det blivit ett sånt hett turistmål. Ön är uppdelad på två sidor, den södra delen kontrolleras av Rupubliken cypern och den norra delen styrs av Turkiska republiken Nordcypern (dock bör det nämnas att det endast erkänns av Turkiet.) Håller man sig på det typiska turistorterna så är detta ingenting man som charterresenär märker av och det är på gott och ont. Är man ute efter det genuint cypriotiska är Ayia Napa, Protaras och Larnaca ingenting för dig.

De mest populära charterställena är byggt och anpassat för turister som på många andra platser. Det är självklart synd att missa på den rika kultur ön bär på och det kliar i fingrarna efter att boka om en biljett, stanna och se verkligheten här. Men lugn bara lugn, den känslan får jag nästan alltid när jag reser. Mycket vill ha mer och jag är intresserad av det vardagen här men samtidigt kan jag verkligen inte förneka att jag njuter för fullt av charterlivet. Igår år vi Italienskt och idag ska vi äta Indiskt, Soffans tår skulle krulla sig av obehag av att inte kunna hitta något inhemskt. Jag håller ögonen öppna men det är enkelt och bekvämt att gå in på första bästa hak. Frågan återstår: varför ska man åka hit?

  1. Flygresan är relativt kort. Från Arlanda till Larnaca tar det ca 4 och 10 minuter.
  2. Taxichauffören som tog oss till hotellet kollade förvånat på oss när jag berättade att det regnade hemma. Han själv kunde ej minnas senast han såg regn.
  3. Stränderna är verkligen magiska och jag förstår varför fig tree Bay är med på tripadvisors lista av världens 25 vackraste stränder. Sanden är finkornig och mjuk och på mornarna sjunker fötterna ner härligt i den ljusa sanden.
  4. I snitt har Cypern 340 soldagar om året.
  5. Havet är magiskt, tillräckligt salt för att man ska kunna flyta på rygg som en kork men inte så salt att det blir en pina för ögonen om man är en som jag- som kollar under vatten vart man än är. Solens strålar reflekteras i vattnet och bildar dansade skuggor på våra kroppar när vi låter havets lugna rullningar skölja över oss.

Cypern ligger högt upp på listan över ställen med vackert vatten jag varit på. Det som är en liten konkurrens är lagunerna i Coron och El nido i Filippinerna. Men resan till Cypern går bra mycket snabbare(!) som sagt och havet här går inte av för hackor.Ta med ett bra sällskap och detta stället är allt och lite till.

Likes

Comments

Först ner på stranden var vi inte riktigt och jag ska erkänna att jag är en gnutta besviken. Vi hade sand mellan tårna strax efter 08.00 men då hade pensionärerna redan simmat tillräckligt många meter för att ta simborgarmärket 10 gånger om. Men att tävla om att vara först på stranden med någon som är pigg vid 04.00 är väl lite magstarkt även för mig som alltid uppskattar en soluppgång eller två. Hur som helst var pensionärerna endast ute efter en morgontur i det blå och solstolarna närmast vattnet låg och väntade på att bli tingade av våra handdukar. När vi märkt vårt territorium traskade vi upp till frukosten och trots att vi skippade skumpan som låg på kylning och skålade i färskpressad apelsinjuice istället konstaterade vi att man absolut kan ha det sämre. Konstigt det där med hotellfrukost, jag drömmer ofta om brakfrukostar med mat i överflöd men när det väl erbjuds letar jag mig ändå till liknande saker som jag käkar varenda dag på knapervägen 54. Exotisk och spännande är jag väl inte tänkte jag för mig själv medan jag lyxade till min yoghurt med tre stycken torkade aprikoser men jag var en aning vågad och höll andan medan jag skalade ägget. Skulle det verkligen vara lättkokta som det stod på skylten? Det var det inte men jag ska ge det en ny chans imorgon. När vi var nöjda med frukosten intog vi position i solstolarna och de enda gångerna vi rörde oss var när vi gick ner i det kristallklara vattnet som kylde vår solvarma hy eller möjligen när vi rullade runt i solstolen från mage till rygg.

Det var först när klockan slog 14.00 som hungern kickade vi kände att det kom väl till pass att ta en paus från solen då den började bli för varm även för oss. En sallad, öl och smoothie senare var vi på plats i solstolarna igen och jag kan bara konstatera att: wihooo!! Grunden från våren i Asien och sommaren i Europa verkar finnas kvar. Solen come at me. Inte en chans att jag blir bränd. Jag vågade mig till och med på kokosolja på benen och ignorerade varningsklockorna om vikten av solskydd som ringde långt bak i huvudet. Men lugn allihopa, i övrigt badade jag i solskydd 30. När klockan slog 17.00 och jag somnat och vaknat av att jag 1. tappat bort mig helt i ljudboken 2. Dreglat så att handduken inte bara var blöt av mitt hår som aldrig vill torka, bestämde vi oss för att tacka stranden för idag. Efter ett kort stopp i strandbaren, 50 kr fattigare men två mojitos rikare tog i oss upp till rummet. Jag mötte en medelålders man som blev överförtjust när han förstod att vi båda var svenskar. Artigt tog vi igenom oss de fraser som är standard för svenskar på semester. Ja. Det är fint här. Jo visst. flygresan hit var lång. Nej. Vädret hemma håller inte klass jämfört med detta. Hade vi varit hemma att vi inte bytt ett ord med varandra men det finns en viss charm med det hela ändå.

Skålade i mojitos för världen vackraste Seija som fyller år idag.

Jag hade med mig min gopro ner i vattnet och här är ca de enda bilderna som går att visa för allmänheten. Det är inte bara spegelbilder jag är dålig på att ta tydligen. Nedanför ser ni hur ograciöst jag tar mig fram i vatten, drömmarna om att röra sig smidigt som en dansare är ju definitivt krossade.

När det endast fanns kvar is som ett smältande minne av mojiton i platsmuggarna fräschade vi upp oss och gick på en italiensk restaurang och åt middag. Även denna gång var pensionärerna steget före oss, och vi måste nog anse oss besegrade. Klockan var inte ens 20.00 när vi ätit upp men ändå var vi redo att gå till rummet när pastan vi nyss ätit låg långt ner i magen. Ett avsnitt stranger things senare och jag är redo för dig John blund, vi vill fånga dagarna vi har här och planerar en morgonpromenad innan frukost imorgon. Jag har ju alltid vetet att jag har en gammal själ och borde därför inte bli förvånad när jag dras mot pensionärernas dygnsrytm, det börjar med en promenad imorgon men vem vet vad som händer under veckan. Kanske är det jag som tar en morgontur i havet med tantgänget?

Jobbar stenhårt på mitt spegelbildsgame och tycker själv att jag avancerat sedan gårdagen.

Likes

Comments

Jag har hela mitt liv skrutit om att jag aldrig missat bussen mot stan (att ta bussen hem från stan är en helt annan femma som jag helst inte går in på närmare) eller att jag inte försover mig. Nummer två är inget jag kan skryta om längre då jag sov igenom inte 1 utan 2 alarm imorse. Men vem kan klandra mig? Jag är inte gjord för att gå upp 04:30 (helst skulle jag vilja leva mitt liv från sängen). Tur att morsan vaknade i tid, synd att hon är lika stor tidsoptimist som Louise Ekman. Vi blev sen men bara lagomt sen så humöret var på topp om än en aning trött. Jag har nog rest för mycket på senaste tiden och blivit lite för bekväm på flygplatser, övertygade morsan om att jag absolut skulle hinna fota mina avokadostrumpor i lugn och ro. Det var ju ändå typ 1 person framför oss i kön till boardingen, men när de busvisslade högt och bad oss ställa oss i kön insåg vi att det fanns andra som väntade på oss. Men var det värt det? Absolut.

Tiden i luften passerade snabbt förbi och var först när jag såg världen i miniatyr som jag verkligen kände att vi var påväg. det var två år sedan mamma och jag var här sist och även om det är bara för en vecka men jag har en sån skön känsla i kroppen. Äntligen sol. Äntligen hav. Min ryggsäck vägde 11 kg och hälften är böcker för det är endast mina planer denna vecka. Mamma och jag ska må bra, äta, dricka, läsa.

När vi landade i Larnaca hämtade vi snabbt upp våra väskor och möttes av värmen när vi gick ut genom de automatiska dörrarna. Lite som att komma till Narnia kan jag tänka mig, främst väderdelen då. Och istället för vintern kom vi till sommaren, och istället för att gå från en garderob så gick vi från en flygplats. Var detta lite väl långsökt? Jag är trött så jag är ursäktad. Vi tog första bästa taxi 40 minuter från Larnaca till fig tree bay och när vi checkat in var vi lika snabbt ute igen för att ta vara på solen. Vi har varit trötta som as hela dagen och efter att ha delat på en greksallad nu på kvällen bestämde vi oss för att kolla om på stranger things och tre minuter in på fösta avsnittet sover mami som en stock, nya tag imorgon. Då ska jag försöka låta bli att bränna mig också, uppdatering på hur det går kommer självklart.

Aldrig i min instagramkarriär har jag lagt upp en spegelbild, jag hade gärna velat gjort det men jag vet aldrig vart jag ska göra av min andra arm. Här är bara två exempel på hur en fin bild kan förstöras av en arm som inte kan prestera under pressade lägen. Skamligt. Detta är något jag definitivt ska jobba på.

Likes

Comments

Om 7 dagar får bloggen ett litet uppsving igen. Jag saknar att skriva när jag inte reser men min vardag här hemma har ett lugn över sig som oftast inte är värt att dela med sig av. Självklart finns det undantag som det nedanför men i regel är det nog flera som är mer intresserad att kika in när jag flänger runt på olika ställen på vår runda lilla jord. Nästa vecka bär det av igen om än bara för en vecka. Jag fyllde 20 i mars och min mamma fyllde 50 i torsdags och vi tyckte inte att det var mer än rätt att åka på en 70 års resa. Det är första gången på länge som jag kommer ha allt planerat. Jag kommer slippa oroa mig för bedbugs och de allra flesta jag kommer möta kommer inte gå omkring med smutsiga kläder och ryggsäckar på ryggarna. Det kommer vara lite ovant men jag längtar så, jag ska ta med mig ett ton böcker, solskyddsfaktor 50 och placera mig i en solstol vid havet och inte röra mig mer än när jag ska äta eller möjligen fylla på med en drink. Att det är i sällskap med världens bästa person gör inte saken sämre. Så från och med nästa vecka är jag tillbaka igen och tills dess kan jag dela med mig om hur vi firade min lilla mami.

Såhär myste vi på hennes födelsedag.

Världens finaste mamma.

I Torsdags fyllde min fina mamma år och vi gjorde alla de saker hon älskar mest. Kort och gott innebar det att bara vara hemma och mysa, en dag med familjen är de bästa dagarna. Min mamma är verkligen den coolaste människan jag vet och jag kan inte skryta nog om henne, stark, ärlig, 100% sig själv. Hon har alltid nära till skratt och är en sån som inte tar någon skit, är snabb på att hjälpa andra och hon ställer alltid upp för mig. Det ser platt ut i text och jag har inte inte rätt ord i mitt vokabulär för att beskriva hur hon är men ovanstående ger en hint om vem min mamma är.
Hon är allt.

Torsdagens mys fyllde oss med energi och igår bjöd vi över släkten för att umgås, många droppade av på kvällen och kvar blev ett guldgäng bestående av min bästa vän, Simon, och hans fantastiska flickvän, Matilda, Simons bror Adam och min bror Casper. Våra föräldrar har varit vänner så länge jag kan minnas och tillsammans med dem är det aldrig en lugn stund. Precis som jag vill ha det. Vi spelade Quiplash och drack skumpa, cider och ljummen öl och när klockan slog 21.00 efterlyste jag våra andra darlings och Lollo svarade nästan genast att de var påväg. Glatt meddelade jag resten av gänget att vi strax skulle få förstärkning men av någon anledning hade jag glömt att Lollo är livets tidsoptimist och en timme senare rullade hon, Sebbe och Markus in på knapervägen 54 trots att de bara hade 1 km att gå. Ännu en sak jag älskar med min mamma, och pappa för den delen, det finns aldrig någon tvivel om att öppna upp dörrarna. Alla är välkomna och jag älskar att det känns helt naturligt att mina vänner och mina föräldrars vänner blandas hej vilt. Trots att vi saknade Soffan, Sara.k och självklart vår älskade jempa.b så hade vi en fantastisk kväll.

Simon har varit en av mina bästa vänner så länge jag kan minnas och jag har svårt att se en tid där det inte är så. Han ställer alltid upp och när jag nojjar över töntiga saker är han alltid snabb att knäppa mig på näsan och ta ner mig på jorden, Lollo är också en person som alltid har varit i mitt liv och trots att vi springer om varandra hit och dit litar jag på henne 100%. För mig är hon guld. Simons flickvän har jag inte känt så länge men hon är också guld och jag älskar ändå när man känner att man klickar med någon, jag gillar verkligen henne skarpt och lika så med Markus, även fast jag självklart aldrig skulle erkänna det för honom. Förutom att jag fick hänga med min familj fick jag även spendera den med en massa glittriga människor och bättre kan man väl inte ha det?

I vanlig ordning finns det ingen normal bild på oss.

En liten älskling. fun fact: När Lollo och jag gick på dagis var hennes favoritsyssla: 1. att ta mina leksaker och 2. att bitas. Våra föräldrar skämtade alltid om att vi som vuxna antingen skulle avsky eller älska varandra. Jag är glad att hon slutade bitas.

På tredje bilden har vi Sebbe, Mackan, min bror Casper, Lollo, Matilda och en liten bit av mig.

Hermano<3

Mina mest fotogeniska vänner.<3

Likes

Comments

Fjärde och sista inlägget om surfveckan i Galicien. Jag har sparat på det långt och länge, kanske för att det känns närmare på det viset. När detta är uppe är det slut. Slut på ett mer definitivt vis. Under hela tiden jag spenderade med alla fina människor runt omkring mig var jag noga med att befinna mig i nuet. Inte bara uppskatta de storslagna stunderna som är så självklara att komma ihåg. Jag försökte uppskatta de mer vardagliga sakerna som i sin enkelhet lätt passerar obemärkt förbi men som egentligen är de viktigaste och som jag alltid plockar fram när saknaden trycker på. Jag ser Soffan koka gröt medan jag sitter på en hög köksstol och ser en tjock dimma knacka på panoramafönstrena och skvallra om att våtdräkterna är extra kalla denna morgon. För mitt inre kan jag nästan känna svetten i mitt ansikte när jag, Agnes, Daniel och Benjamin dansar till Circle of life på vardagsrumsgolvet och när jag vänder mig om ser jag Maria, Tejpen och Marie sitta tätt ihop på golvet med varsin Estrella Galicia i handen. De skrattade högt åt någonting. Kanske skrattade de åt hur Teo fick lyfta upp Soffan så att hon nådde en av takbjälkarna där hon sedan började göra chins, eller åt hur de direkt efter ingick ett hektisk Dance Battle mot oss andra och leverera helt sjuka höftrörelser till Nikki Minjas anaconda. Det regnade hemma idag och jag saknar värmen från Hannas kramar och (mama<3) Johannas sangria.

Lördag 22/7.

vi hade en lång sovmorgon och det var inte surf´s up förens 11:30. Det var den tiden vi sa i alla fall, sen att det tog ca 1 timme längre att komma iväg var väl ingen speciellt förvånad över. Det var många trötta från gårdagen. Surfen gick inte bra alls och det är trist att det är känslan jag haft i stort sett hela veckan. Jag saknar flyt, tajming och allt där emellan. Kanske om jag lagt till en drös jävlar anamma och lite bättre attityd hade det gått bättre men jag är helt enkelt i en svacka. Tur att hänget med mina människor är så extremt bra. Jag smet upp ur vattnet innan de andra och krånglade mig hur min våtdräkt och hoppade i varma kläder och fotade innan de andra kom tillbaka. Alla dörrar var öppna i bilen och vi spelade gamla låtar att dansa till. Jag har en så stark bild av hur Teo springer snabbt mot Sofia för att hoppa så högt han kan medan hon försöker lyfta honom över huvudet som i dirty dancing. Samtidigt som Linn och Noar försöker sparka så höga karatesparkar de kan med benen. Benjamin som står på taket och ber att få brädor upplangade. När Soffan och Teo insett att lyftet inte går börjar vi springa och hoppa som ballerinor. Det är de små ögonblicken som gör mig så otroligt lycklig. Fyfan vad livet är färglatt när jag är runt den här trygga brokiga skaran älsklingar. Här är jag mig själv och här är jag perfekt som mig själv. Allt yttre sätts på paus och jag har inte rört nessesären med smink förutom när jag letade rätt på min bandana som låg under den. Mitt hår är så tovigt att jag ser ut som ett troll och byxorna jag går runt i är fulla av små tistelbollar från att jag spenderar mer tid på marken än på två ben. Jag vill alltid må såhär. Mitt mål är att plocka med mig den här känslan hem för den är oslagbar. Jag är så extremt närvarande i stunden. Det är otroligt vad jag känner mig lyckligt lottad. På hemvägen satt Teo bakom ratten då alla protesterade högljutt när jag signade upp mig som frivillig men tur var det för jag satt i fram med Linn som är lika mycket full i fan som jag. Under veckan som gått har vi diskuterat frukter som är värd att palla och citroner tar sig högt på den listan och med träd med klasar av gula frukter i varje trädgård vi passerar blir för svårt att stå emot. Vi tvingade Teo att stanna och 4/9 personer sprang ur bilen och rykte frukterna som var närmast oss. Känslan var otrolig och passande nog spelade vi Lemon tree högt när vi körde genom eukalyptus-skogen hem.

Våra mammor väntade i vårt hus och vi gottade oss i solen hela eftermiddagen innan vi kom på att det bara var ett par timmar tills de skulle hoppa in i bilen och bege sig till Barcelona. Snabbt som ögat ringde vi Tejpen som var i lodgen och informerade honom om att det var dags för familjefoto och efter att Johanna riggat bilden i sisådär 100 år tog vi tre bilder på 30 sekunder och var sedan klar med vår fotosession. Både Hanna och jag var skeptisk till att någon av de bilderna ska ha blivit bra men vi får väl lita på Johanna och om inte annat får vi i alla fall säga vad var det vi sa. När fotot var färdigt kom Noar, ett energiknippe på typ 8 år med en busig Linn, 24 år, i hälarna. De såg otroligt misstänksamt ut och när första vattenballongen ven genom luften blev ingen förvånad. Andre gled också förbi och lirade lite ukulele men när han inte hade den som ursäkt att inte bli blöt blev han snabbt det största offret. Soffan gick in i survivel mode och gjorde sjuka grejer ballongerna för att hennes offer skulle bli extra blöta. Stackars Andre fick gå ifrån med vatten droppandes från sarongen han hade runt höfterna. Sedan var det dags för oss att vinka hejdå till de finaste av alla, Maria, Marie, Hanna och Johanna. Många kramar och pussar senare åkte de förbi Teo, Soffan och mig medan vi tjoande gjorde vågen ackompanjerat av Soffans ukulele. Vi ses snart igen ladies för er ska jag hålla hårt i.

Jag önskar att jag hade bilder på när Soffan worked her magic med vattenballongerna med jag vågade inte riskera kameran i jakten på den perfekta bilden. Bilden nedför har jag förresten stulit av Maria, detta var precis innan de åkte.

Klockan drog iväg snabbt och vi kom på efter några öl att vi inte hade mat hemma och ingen möjlighet att ta oss till affären. Våran enda möjlighet till föda var att göra här i vårt kylskåp och middag bestod av ett kokat ägg, bladspent, skivade morötter och tacosås. Visst låter det inte speciellt gott? Det var inte det och när vi kom ner till Lodgen och de grillade tonfisk och rörde ihop en guacamole till fishtacos kurrade till i magen som en påminnelse om att vi inte gjort succé med vår så kallade middag. Inget ungår Tejpen och snart stod Teo, Soffan och jag med en varsin tallrik i handen med direktiven att now is not a good time to be shy. Tejpen är en otroligt fin vän. När kylan trängde igenom även den tjockaste filten och de enda som värmde var sällskapet och den varma drycken gjord på varmt vatten, honung, rom och smör blev det dags för oss att traska hem. Natten var klar och när vi lämnade allt ljus bakom oss kom vi närmare stjärnorna än vad jag gjort på länge. Vi sjöng Bella note och andra sånger som passar till stjärnor men nu i efterhand kom jag på att jag glömt den mest passande av alla. Melody Gardot sjunger i if the stars were mine såhär: - if the stars were mine i´d give them all to you. I´d plock them down right from the sky and leave it only Blue. If the world was mine i´d wrap the world in ribbons and give it all to you. I´d teach the birds such lovley words and make them sing for you. I´d put the stars right in a jar and give them all to you.

Nog hade det varit fantastiskt att ge en stjärna till sina favoriter men kanske är det bäst att lämna dem på himlen ändå. Där kan de hålla varandra sällskap och när jag saknar surffamiljen kan jag titta upp på stjärnorna de förtjänar och känna att de är nära mig ändå. Precis alla. Även de som inte går att se. För någonstans kommer vi alla vara tillsammans och som Moa en gång sa, dagarna vid havet delar vi föralltid i våra hjärtan.

Söndag 23/7.

Allt fler människor har lämnat och sorlet av röster som jämt kommer från husen var borta, lugnet har lagt sig över den lilla gatan som kryllat av pigga surfare. Soffan, Teo och jag tog våra ryggsäckar över axeln och gick ner till lodgen för att hänga innan vår taxi kom. Ett kramkalas senare satt vi i en av de oskönas bilarna jag varit i och var påväg till a Coruna. Soffan har en fantastisk gåva att somna på de konstigaste ställena och tio minuter in i färden låg hon soft bakåtlutad medan jag avundsjukt tittade på. Vid 12:30 var vi framme och hade 1,5 timme att slå ihjäl innan vi fick tillgång till lägenheten vi hyr via airb&b. Vi var helt utslagna och tog en cafe con Leche på ett cafe med passande nog just det namnet och när vi väl kunde gå in lägenheten skyndade vi oss ut innan vi hann inta sängläge, för hade vi tillåtit oss att göra det hade vi nog inte tagit oss upp. Tyvärr är ca allting stängt här på söndagar och drömmarna om att laga tacos krossades lika snabbt som de uppkommit. Det enda vi hittade var en liten bar och i vanlig ordning när Soffan och jag försöker oss på restauranger blev det inte riktigt bra. Teo beställde in, något som på menyn beskrevs som en köttbit men som i verkligheten var ett par skivor skinka som smakade surt. Jag beställde in en hamburgare och fick två korvar och burgaren men inget bröd, sallad eller något. En köttallrik med andra ord och alltså inte världens hit. Soffans calamares var dock helt okej men vi promenerade ändå in en snabbis på en liten supermercado och köpte nödvändigheter innan vi gick hem. Vi alla la oss i dubbelsängen och kollade det senaste avsnittet av GOT och när det var slut tittade vi på Point break. Surffilmen från 91 med Patrick Swayze i rollen som en adrenalins juunkie i jakt på the perfect ride. Full med Wankers och Soffan sa vid något tillfälle att det borde ta lite från longboard kulturen. Lämna punken och vara lite mer manana. När filmen var slut och vi ätit upp chokladen och chipsen jag köpt satt vi på soul surfer. Teo gissade sig till varenda händelse i filmen och suckade högt när de levererade det typiskt klyshiga high school films replikerna och jag kan väl erkänna att den är en aning förutsägbar men jag älskar ändå historien. Soul surfer är baserat på den sanna historien om Bethany Hamilton som blir attackerad av en haj och förlorar sin arm men vägrar sluta göra det hon älskar. Kolla in hennes Instagram om ni har en sekund över. Hon är en riktigt cool människa. När hon rullar ut från pipen i slutscenen blev det godnatt för oss. Klockan ringde 06:50 imorse och 10 minuter senare promenerade vi iväg med Teo som rullar vidare mot Danmark nu. Vi gjorde Vågen när han gled förbi i taxin och eftersom att vi endast var två personer som stod och tjoade var det väl inte den mest spektakulära vågen men bättre än inget och jag tar hans Shaka som att det uppskattades.

Likes

Comments

Vi lyckades få plats på surf hostel Bidart och trots att det ligger 20 minuter med buss ifrån Biarritz gillade vi stället som var beläget högt upp på ett berg. Soffan funderade på om vi skulle hyra cyklar men jag var snabb att protestera då jag för mitt inre såg hur jag svettandes promenerade upp släpandes på cykeln. För 2 euro köpte vi istället en 24 timmars bussbiljett och det är med den vi tagit oss runt mellan Bidart och Biarritz. Jag gillar Biarritz men inte lika mycket som jag var förtjust i San Sebastian. Biarritz är mer fartfyllt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men på något vis är staden mer modern. Den genuina folkfestkänslan som San Sebastian fångade mig med mellan de många tapasbarerna och kullerstensgatorna fanns inte i Biarritz men ack så vackert det är ändå. Havet sträcker sig långt bortom horisonten och kråmar sig med rullande vågor och lockar längtande surfare. Det är vackert att se och både jag och Soffan ville hyra en bräda och hoppa i. Tyvärr var vi för trötta för att ta oss i kragen och vi spenderade våra dagar i Biarritz att äta gott och må bra. Vi promenerade överallt och ingenstans och somnade hårt i våra bunkbeds första kvällen.

När vi vaknade såg vi att Cohen som vi träffade i San Sebbe hade skrivit och undrade om vi inte skulle kolla in Bayonne festivalen eftersom vi var i krokarna, då att vi inte gjort någon vidare research på detta stopp behövde vi en googling för att friska upp våra sinnen och detta fick vi reda på om les fetes de Bayonne. Festivalen har ägt rum på samma plats sedan 1932, håller på under fem dagar och precis alla på festivalen är klädd i rött och vitt och under dagarna pågår det en massa aktiviteter och på kvällen är det party. Såklart kände vi att vi måste dra dit och klädda oss så vitt vi kunde innan vi gick på gatorna i Biarritz och köpte varsin röd scarf innan vi sprang in i en sminkaffär, testade ett rött läppstift innan vi sprang ut lika snabbt igen och tog bussen ca 25 innan vi var framme i Bayonne. Vi följde efter en familj som målmedvetet gick åt vänster efter att vi hoppat av bussen och hamnade snart på en gata som var kantad av Fairy floss stånd, karuseller, glada människor och hög musik. Vi promenerade runt och tittade oss omkring i några timmar innan vi tog oss tillbaka till Biarritz och åt en sista fin middag som sambos innan vi åkte till vårt hostel och somnade.

Min finaste sambo.

Vi var på en fin restaurang och åt gudomliga musslor och allt kändes rätt tills jag såg mig själv i spegeln och insåg att mina illa sittande jeansshorts och för stora tröja inte höll samma klass som vad resterande gäster hade på sig.

Utsikten från uteserveringen på bilden nedan där vi delade på en pizza

Klockan ringde vid 04.00 och jag packade ihop mina saker som i trans innan jag, ett misslyckat försök, smög ut från rummet och mötte soffan nere i köket. Jag länsade kylen på några yoghurts när dörren utifrån öppnas och en kille vinglar in. Hans vita tröja var fläckig av rödvin och han trodde nog att han viskade tystare än vad han egentligen gjorde. Vi hälsade på varandra och bytte några ord innan Soffan och jag behövde skynda till bussen som tog oss till tågstationen. Timmarna bestod av tåg, tåg och tåg. För att vara exakt så var vi på resande fot i ca 35 timmar. Första biten gick bra men när natten kom och jag inte kunde sova var jag inte lika road, inte blev det bättre av att Soffan sov som en bäbis bredvid mig. Dagen efter gick bättre och det kändes lite jobbigt att behöva hoppa av tåget som stannade i Gävle. Nu har vi verkligen gjort det. The couch+Alex.Hemlig on Tour. Nu är jag hemma, jag har ätit tacos, avokadomackor, tvättat mina kläder och börjar se ut som en människa igen och jag ska leva lite som en eremit här hemma innan jag ska sätta mig ner och fundera på vad jag ska göra här näst. Hela världen väntar men jag är glad att jag har Åbyggebys gröna skogar att luta mig tillbaka mot när jag behöver en paus.

Här är Soffan strax efter 04.00 på morgonen med en stulen baguette i handen.

Likes

Comments

Här kommer tredje och näst sista delen av myset vi hade i Galicien. Wihoo. Jag har absolut korsat gränsen för att lägga upp för mycket bilder men jag kunde inte stoppa mig själv. Jag ville dela allt från plankan x4, strandhäng, citronpallning och alla de där små stunderna emellan som betyder så mycket.

Torsdag 20 Juli

Klockan är 02:28 i skrivande stund och Teo serverade precis soffan och mig resorb i champagneglas. Vi måste palla surfen imorgon med. Imorse var segt och gröten var inte lika god som andra dagarna men morgonen vände när vi drog på musik, bytte om och hoppade in bilen. Jag var taggad till tusen men kroppen var inte alls med på samma vis och passet var inte något att hänga i granen egentligen. Jag hade gärna sett att det gått bättre och det syntes nog ganska tydligt på mig att jag var missnöjd. När jag halkat av brädan i för många fina vågor och ville skylla på vaxet sa tillslut Andre att det nog bara är min attityd. Efter ett kort stopp på Gadis kändes det bättre och när vi var hemma och käkat lunch var jag back on track. Soffan och jag drog för lite häng i lodgen innan nästa surfpasset, solen skiner här och det slår mig hur lyckligt lottad jag är. Det är otroligt att jag får spendera tid med så här fina människor. Jag älskar surfakademin för det för så många älsklingar ihop. Linn är en underbar tjej som jag träffat här, hon älskar platta persikor och kokar korv i vattenkokare. Benjamins bästa partytrick är att låta som en elefant, Agnes dansar som en gudinna och Daniel håller igång oss hela tiden med utmaningar och lekar. Alla har en underbar attityd. Här är vi likadana. Ålder spelar ingen roll och vi alla hör till samma klick.

Eftersom att jag inte kunde skylla på vaxet senast gav jag ett försök att skylla på våtdräkten och lät bli att ta på mig den när vi gled ner genom eukalyptus-skogarna ner till Pantin. Frisurfen är mysig, det är inte alls lika mycket folk i vattnet och stämningen blir mer tranquilo. Tyvärr var det i stort sett platt den första timmen, förutom enstaka rullande vågor som var så runda och breda att det inte var någon idé att ens försöka. Såsmåning om kom det dock igång och här och där kom det riktigt fina vågor. Jag försökte mig på flera stycken men lyckades inte, när jag trodde jag var med blev det en oväntad nose-dive ner till botten där jag tuggade sand och i stort sett kunnat plocka snäckor om jag velat. Tejpen såg detta och erbjöd sig att ge mig en push varpå jag svarar att jag nog bara ska vara hejarklack, här bör nämnas att jag kanske var lite irriterad. ”Klart du ska upp, börja paddla. NU.” Sen fick jag en knuff och tog en av dagens mysigaste vågor. När jag kom tillbaka ut sa han bara "go känsla va?". Tejpen är bra, riktigt bra.

Att köra utan trunks är ju coolt men ska erkänna att jag i slutet frös som ett as och jag tog första och bästa chans att springa in till land och bilen när det var dags. Jag satt i fram mellan Teo och Andre som körde på vägen hem och när vi stannade för ett vägarbete och vinden inte låg på frågade Teo vad det var som luktade så äckligt och fick kväljningar när han upptäckte att det var mitt hår. Andre trodde inte att det kunde vara så illa men efter att han luktat lutade han sig snabbt ifrån mig och frågade chockatom någon hällt fiskolja i mitt schampo. Mitt hår luktade som en fiskmarknad och mina amigos undrade om jag gnuggat skallen i charken på Gadis. När vi kom hem blev jag inskickad i duschen med direktiven att absolut inte glömma att tvätta håret. Senare berättade någon att en fiskebåt tappat fiskrens där vi surfat och såklart skulle jag vara i smeten av det.

Kvällen var magisk och vi hade filmkväll, lekte lekar och mådde bra. Daniel är en klippa som varit gymnastiklärare och langade sina bästa sammarbets-övningar till oss övertaggade kids. Vi gjorde den klassiska pyramiden och sen testade vi att göra plankan på varandra. Det var mycket jävlar anamma i gruppen och ingen gav upp förens vi lyckats som vi ville. Vägen dit var lång och vi hann med att ramla hårt många gånger. Jag var fjärde personen och med de högst upp tills vi ville testa med en femte person. Maria klättrade upp på en stol och satt handen i svanken på mig när hon skulle upp, jag kollapsade totalt och vi bildade en mänsklig hög. Jag landade på någons huvud och Teos telefon sprack men det blev en bra bild.

När jag tog denna bild frågade Linn om den blev bra eller om den blev som vanligt... Väldigt bra blev svaret.

The look from Teo.

En hel hög med älsklingar.

Fredag 21 Juli

Vi hade sovmorgon och drog inte på surfen förens strax efter 09.00, jag fick till det hyfsat men min kropp är verkligen trött. Det var extremt ström och i vanliga fall är surfing 90% paddling och 10% stands men imorse var det 100% paddling för min del. Fokuset försvann helt och jag frös medan jag paddlade hit och dit men stilig som få var jag. Express your inner monkey var temat för dagen (några av oss klädde ut oss) och jag gjorde det genom att köra på mina helt fantastiska avokadostrumpor som Maria gav mig och bandanan i håret. En riktigt vass kombo. En av de lokala instruktörerna diggade min stil och sa ”you know, surfakademin always surf with style. Most stylish surfers in the world.”

Första dagen skar jag upp mig under stortån och strumporna hjälpte faktiskt, jag såg inte bara cool ut. Jag tog en shysst vänstervåg, stapplade försiktigt fram på brädan innan jag ramlade hårt i vattnet och då kände jag att det var dags att avsluta för dagen. Vi gjorde ett stopp på Gadis och köpte lunch innan vi drog hem. Vi, läs Teo och Soffa, slängde ihop en carbonara och vi hann knappt med att äta upp och ta en powernap innan jag hörde en van komma tutandes längs vägen. Valet var enkelt och jag drog på mig en extra tröja innan jag packade ner min lilla högtalare och hoppade i bilen och lämnade brädan hemma. Det blåste och var kallt men jag hade fantastiskt sällskap på stranden. Herre min gud vilken glädjespridare Linn är. Vi stod på huvudet och Linn stylade med sina handstands och vi fotade en massa medan våra vänner kämpade i vattnet, det såg ut att driva lika mycket som vi tidigare gjort och jag var glad över mitt val att stanna på stranden. När alla surfat klart packade vi snabbt bilarna och skyndade oss hem där våra fantastiska kvinnor mötte oss med pizza och öl. Bravisimo. Dagarna går i ett här och morgonen känns väldigt avlägsen när det är kväll. Ibland förstår jag inte ens att vi hunnit med så mycket under samma dygn. Våra grannar gjorde en linsgryta som vi krubbade tillsammans med vi kollade bilder från surfen. En del avlägsnade sig snabbt och en liten men underbar klick människor blev kvar. Vi drog igång ett dancebattle utan dess like och jag älskade varenda sekund av det. Vi twerkade till anaconda och skreksjöng till håkan Hellströms gamla låtar. Hela vår lilla familj hade sleepover och när vi lämnat lodgens vardagsrum (dansgolv) och myst i andres hemtrevligt inredda van promenerade vi hem i regn och rusk men varma av varandra. Strax efter 04.00 somnade jag, Marie och Soffan i vår dubbelsäng, Teo i sin enkel och resterande sov på några soffkuddar på golvet. Dagen efter fick de frågan varför de inte sovit i soffan i vardagsrummet och de svarade att vi skulle vara för långt ifrån varandra då.

Linn och jag gick loss med varsin kamera på stranden.

Jag och Noar. Om någon kommer ihåg hur mycket jag var inne på att skaffa hostels när jag reste i Asien så är den affärsidén back on track oooooh *trumvirvel* låt mig presentera min första anställda. Noar. Vi vandrade omkring på gatan utanför casa Hidir och diskuterade hur vi skulle renovera upp husen och vilket tema varje skulle ha. Han kommer gå långt.

citronpallning på vägen hem.

Jag rekommenderar varenda kotte att fylla en bil med fina människor och palla frukt. Det för alla närmare varandra.

Snodde dessa bilder från Hanna för har ni sett något härligare? En snygging på en bräda och en bira i handen med atlanten som bakgrund. På bilden i mitten sitter vi och har filmmys utomhus och på bilden längst till höger har vi efterfest i Andres mobila hus.

Likes

Comments

Visdomsord från en Srilankesisk surfinstruktör:

"paddle faster, eat more rice."