View tracker

Inte skrivit på ett tag, anledningen kommer få komma i ett eget inlägg.

Jag har tänkt länge på en sak, enda sedan jag blev gravid med Liam faktiskt. 
I vilken slags "kategori" av familj är jag i? 


Jag menar, de finns ensamstående mammor som lever själv med sitt första barn livet ut, finns ensamstående som träffar ny och bildar familj, finns dom som håller sig till samma man i alla sina år som dom skaffar barn med, finns dom som aldrig skaffar sambo och barn.

Så jag har alltid tänkt vem kommer jag bli? Och gjort val utefter det. Jag ville inte bli den ensamstående mamman som lever ensamt med sitt barn livet ut och lever på socialen. Ensamstående mamma kunde jag va, men jag ville inte leva på soc. 


Så vad gjorde jag? Jo i ren panik sökte jag in till gymnasiet på nytt ny linje och allt. Helt ärligt så när jag satt där i rummet och skulle fylla i min ansökan med min mamma och studievägledaren så hade jag inte den blekaste vad jag skulle välja. För de jag hade tänkt, de jag hade valt för mig själv skulle bli en alldeles för krånglig väg att gå då jag skulle gå en del i gymnasiet men sen få slussas vidare till KOMVUX' eller ett annat gymnasium.
Så besviken och arg gjorde jag en ny ansökan.

De tog ett tag för oss, hon fick fråga mig vad jag gillar att göra och jag förklara att de jag gillar att göra vill jag ha kvar som hobby och inte jobb. Så jag hamna på stylist linjen. Jag har aldrig tidigare brytt mig om utseende okej mitt hår har varit mitt a och o men annars så har jag aldrig brytt mig vilka kläder jag tar på mig eller att jag måste sminka mig etc.

Men ändå så hamna jag på stylist linje, jag tänkte de var kul att prova på och något måste jag ju välja, för jag måste ju gå gymnasiet i dagens samhälle. Sen hade jag litet intresse för hår.

Stylist linje är jätte intressant de är de, men min passion är som bårtblåst nu när jag går andra året. Jag känner mer och mer efter varje praktisk uppgift och prov att jag inte borde vara där. Mitt resultat blir inte lika bra som alla andras, jag har inte utvecklats lika mycket i ämnena som mina klasskompisar har. Kanske för att jag gjorde ett impulsval, kanske för jag egentligen innerst inne visste vad jag ville bli. 

Jag börjar veta mer och mer vad jag vill, jag vet att jag egentligen har bestämt mig för flera år sedan vad jag vill.

Så varför gör jag inte det jag vill? Jo för att andra tycker det är fel väg. Sjukt va? Jag panikade in i skolan igen för att bevisa att ni som satt och snacka skit om mig och min soni graviditeten har fel, för att bevisa för er att jag kan visst!
Ni hade fel, för jag kan. Men nu kommer ni inte få styra mitt liv mer.

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag så gärna vill gå en väg men varit för rädd för vad andra ska tycka, jag har stått på den punkten nu i många år. Jag flytta mig från punkten lite när jag skaffa barn. Men vet ni vad? Jag hade velat haft barn länge, jag hade blivit gravid några gånger innan Liam kom till. Graviditeter som slutade i missfall. Under dom graviditeterna visste jag att jag aldrig skulle klara det då jag strula runt väldigt mycket festade dagligen etc etc. 

Så när jag fick veta att Liam fanns i och att han levde så var saken klar efter jag fråga vad hans pappa ville. För när Liam blev till så hade jag lämnat allt strul bakom mig, jag kände mig klar med min ungdom. Jag var ingen party människa, jag har aldrig drömt om att resa runt i mitt liv och festa hur mycket som helst. Jag vill resa med min framtida familj, jag sitter hellre hemma och tittar film med min familj än går ut. Det enda jag skulle vilja göra ute är att se på rally eller åka på bilträffar, de kan min familj följa med mig på. Jag ångrar inte mitt val en sekund för jag är fortfarande ingen party människa, mer än arbetar människa och familjemänniska.

Nej de var inte kul att bli förkastad av sin familj och dömd till att man aldrig skulle klara det, det gjorde väldigt ont i mig. Men jag älskade min son mer än allt. Jag var kanske inte jätte mogen men jag var införstådd på vad jag gav mig in på. 
Jag var fast besluten om att jag skulle hantera mitt barn.


Jag har växt med mitt föräldrarskap, jag lär mig nya saker varje dag om hur det är att vara mamma. Jag utvecklas till en bättre förälder varje dag. Jag är en perfekt mamma åt min son vad ni än tror. Även om jag behöver hjälp då och då eller avlastning så är det inte ofta. Dom få gångerna är tillräckligt jag behöver inte vara barnledig varje helg månaderna ut, det räcker en gång i månaden om en de.

Jag har bestämt vilka två vägar jag kommer välja i mitt liv, jag har bestämt mig för vad jag vill jobba med. Jag vet att en dag så kommer jag lyckas och tjäna in bra med pengar som räcker alldeles tillräckligt, jag vet att jag en dag kommer jobba med det jag alltid velat även om jag har barn. Jag vet också att jag kan ändra mig under tidens gång och kanske känna att jag vill jobba med något annat ändå men det är endast tre olika kategorier jag vet att jag vill hålla på med.
Bilar, väktare, personalchef eller liknande chefs position. 

Jag kan inte svara på om jag kommer lyckas ta min student för jag har noll passion för utbildningen. Så yrkesämnena kommer bli svåra. Men förhoppningsvis så kan jag lägga in så lite kurser som möjligt och tar studenten bara för att ta den. Men om jag nu skulle få f i en kurs, ursäkta men vad fan gör det!? Vi lever i sån stress allt ska vara klart innan  sman fyllt 20 och är man lite sen på att ta studenten ja då ska man se till att skynda på sig ännu mera! Får jag ett F så får jag ett F, då tar jag det när jag känner för det på KOMVUX. 

Det är INTE HELA världen!

Min son är nu snart 3, jag är särbo med världens finaste man som jag känt i 4 år. Jag vill bygga min familj, vill flytta ihop och jag vill bli gravid med mitt andra barn. Jag vill bli berikad av sånt som faktiskt betyder något, en glad och frisk familj. Så om jag får ett F, så är jag glad ändå för jag får komma hem till folk som älskar mig, jag kommer få komma hem till mina barn och få pussa och höra att jag är bra ändå. Och så fort jag får tillfälle så kommer jag fixa bort de där F:ET. Såklart inkomst är viktigt, men de är inte svårt att tjäna bra med pengar. Du får bara jobba lite hårdare för din inkomst, mer än de är det inte. 

Jag är inget skolmaterial, jag är inte en som följer statistiken som alla andra, jag är inte duktig på prov och teori. Men vet ni? Jag är glad för jag har fått lära mig massvis med annat som faktiskt betyder något i livet. Jag känner mig helt okej med att inte följa normen, och jag skiter i vad ni faktiskt tycker vad jag ska göra av mitt liv. 

För jag vet själv, jag gör inte impulsval längre, jag tänker ofta till i mina livsval numera, även om valen inte är bra enligt er så gör jag dom valen för jag har tron i mig själv att jag kommer klara det. Jag kommer nu leva vilket Svensson liv som helst, men i stället för jobb så går jag i skolan tills jag känner mig klar. Om jag vill skaffa fler barn så skaffar jag fler barn, om jag vill flytta så flyttar jag, om jag vill hoppa av och plugga KOMVUX' istället så hoppar jag av. 
Jag gör exakt vad jag vill, för vad jag än gör så vet jag att det är bra så länge jag sysselsätter mig, och ser till att pengarna kommer in som dom ska. 

Ni behöver inte oroa er, jag kommer aldrig bli mamman som sitter hemma och rullar tummarna och beklagar mig över mitt liv fast jag inte ens försökt. Jag kommer alltid sysselsätta mig med något. Jag kanske väljer svårare väg att gå, men låt mig då gå den vägen.
Jag kommer utbilda mig, jag kommer se till att ha fullständiga betyg. Men jag är mänsklig, går det inte just nu eller då så går det inte. Då får jag försöka igen när det går. 



Så sluta leva i en norm, sluta lyssna på alla andra, skolan är inte allt, du måste inte bestämma dig ännu vad du vill göra av ditt liv. Följ ditt hjärta om vad du vill göra och skit i normerna, för du kommer ändå aldrig få backa tillbaka tiden när tiden är slut. Se till att leva ett liv som gör dig lycklig och förgyller dina dagar, se till att inte haka upp dig för mycket på misstag. 

Se alltid framåt och allt fint framtiden har att erbjuda. 



Hugs and kisses - A

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har inte skrivit på länge. Just för jag haft så sjukt mycket som har hänt. Och när jag kan så kommer jag göra ett inlägg om de men först måste jag som vanligt spola tillbaka och tänka efter innan jag skriver så de inte blir kaos.

Så nu blir de inlägg om något helt annat men något jag inte tror folk runt omkring mig förstår.

Jag har som många vet haft skilda föräldrar sen start. Så nej jag vet inte hur de är att ha föräldrarna ihop så jag kan inte se något negativt med att ha skilda föräldrar bara positiva saker.

Men det ska jag inte skriva om. Min pappa var tillsammans med en kvinna väldigt länge hon hade två barn sedan tidigare en son och en dotter, dottern är i min ålder och hennes son i min storebrors ålder. Även om jag bara bodde hos pappa varannan helg så blev dom min familj. Pappa och kvinnan fick en dotter tillsammans som då är mitt yngsta syskon jag har. Men som sagt barnen hon hade sedan tidigare blev som mina syskon med.

Dom skildes åt efter några år och jag tappade lite kontakt med dom. Jag är skit ledsen över det på alla sätt då dom står mig varmt om hjärtat. Men jag och hennes son lyckades få kontakt igen och vi pratade ständigt, inprincip varje dag. Vi träffades inte så ofta då de var mycket som hände i bådas liv.


Jonny var min guide genom allt, han hade ALLTID svar på hur jag skulle gå tillväga. Och han var en stor del till att jag försökte gång på gång att hålla mig ren och ifrån problem.

Eftersom jag och min storebror inte hade så mycket kontakt så blev Jonny den storebrodern jag aldrig hade. Vi hade många samtal om allt mellan himmel och jord. Kan tillägga att de var tack vare han jag lyckades bli ren första gången jag blev det. Han visste allt om mig.


Men helt ärligt, jag visste ingenting om honom. Jag trodde det. Men hans hemligheter var fler än jag trodde. Jag förstår ju nu att han ville skydda mig. Han var väldigt mån om alla som var runt omkring han.

Jag minns det som igår alla platser vi sågs på alla våra samtal, alla löften han lovade mig, men mest av allt hans kramar.

Jag minns hur jag bara kunde lyfta telefonen och hjälpen alltid var där.

Sen kom den dagen, dagen jag förstod att något var på tok men jag höll mig. För jag trodde att han skulle ringa upp så fort han kunde som han brukade. Jag hörde inget så jag kontakta hans mamma för att kolla om jag kunde komma och hälsa på.

Då kom smällen.. Min bror levde inte längre, han som hade gjort mig till en bättre person, han jag hade växt upp med, han jag dela så många år med, han jag alltid kunde ringa när livet svek. Han var borta, föralltid. Jag blev förstörd. Tror jag har ett flertal som kan vittna hur labil jag var. Jag sa inte ett ljud och de lilla jag var tvungen att svara på så höll jag mig kort. Om någon så försökte tjata på mig så bröt jag antingen ihop eller blev helt kaotisk.

Jag fortsatte gå i skolan, men jag bara satt där gick alltid in i samma rum varje dag, satte mig på min stol, satte igång musik och började rita och måla. Pratade lite mer och mer för varje månad som gick men jag ville fortfarande hålla mig ifrån alla så gott de gick. Så fort skoldagen var slut åkte jag hem och satte mig på mitt rum.

Efter ett halvår började jag våga prata lite mer, vågade ta in folk i mitt liv igen. Men istället för att hålla mig på god väg, så börja jag dricka och knarka igen.


Jag minns hur jobbigt de var att sitta hos hans mamma och få veta sanningen om Jonny, jag minns hur jag aldrig ville lämna kistan i kyrkan även fast jag sa till min familj att jag var klar.

Jag minns hur jag förvandlades och blev tom på bara en sekund. Relationen jag och Jonny hade har jag aldrig haft med någon annan, jag har aldrig funnit någon som ens är lik honom.

Jonny var en speciell person. En person som lämnade alldeles för tidigt. En person jag fortfarande gråter över, en person jag fortfarande är arg på, en person som sorgen aldrig blir lättare för.

Jag vill att ni alla förstår att jag oftast inte vill svara på frågor om min bror, att om jag tar upp om honom så vill jag bara att ni lyssnar.

Jag vill att ni alla förstår att jag aldrig innerst inne kommer kunna släppa min sorg.

Jag lyssnade på ett klipp idag på youtube där man hör jonnys röst. De var fyra år sedan jag vågade trycka fram och lyssna på det klippet. Jag brast i tårar lika fort då som nu när jag hörde rösten.

Jag minns hur ledsen jag blev när folk sa att "han inte var min bror för vi inte hade samma mamma eller pappa" . Han var min bror, han var min familj. Ni har ingen rätt alls att ta de ifrån mig, ni kommer aldrig få ta de ifrån mig.

Jag vet inte hur jag ska förklara min smärta jag har inom mig pga det som hände på ett bättre sätt än vad jag gjort.


De här en av många inlägg som kommer komma just om min brors död. De här är bara en sammanfattning för att när jag väl kommer bli detaljerad så ska ni kunna förstå vad jag pratar om.


Uppskatta dina nära, omge dom med kärlek.
Du vet aldrig när de är sista gången ni säger hejdå.

Hugs and kisses -A


Likes

Comments

View tracker

Var några dagar sedan jag skrev men de kommer när mina tankar sätts igång ! Vilket betyder att jag har varit ganska "tankefri" i några dagar nu, så skönt !

Men idag slog de mig. Jag satt och tänkte på min träning som jag börja med i höstas. De har ju gått lite halv knackigt men nu är jag inne på min andra termin mer taggad än någonsin! Nu har jag ett nytt mål. Så när jag satt och tänkte på de här så kom jag på att jag ständigt sätter ett mål på allt jag gör.

Varför ? Hur ändrades mitt liv när jag började göra såhär? De ändrades till något positivt. 1. Man blir skit glad när man lyckas med sitt mål. 2. Man inser hur mycket man klarar i saker och ting. 3. Man tänker mindre negativt och ger inte upp lika lätt.

I början är de svårt att sätta realistiska mål så jag började ganska litet. Som tillexempel i träningen så var mitt mål att komma igång och röra på mig. Göra något med min kropp för att bli mer hälsosam och orka mer i vardagen. Nu har jag satt en siffra på vart jag ska ligga innan sommaren när de gäller mått och vikt och muskelmassa.

Men man behöver ju inte bara sätta aktiva mål, de kan vara allt. Jag sätter ju mål i allt jag gör spelar ingen roll om de är sonen, jobbet eller skolan de handlar om.

Så ett tips till er som lider av depression, börja sätta upp mål i livet ! De behöver inte vara något drastiskt, börja kanske med att sätta ett mål på att ni ska göra något innan sommaren. Något kul som gör dig gott då alltså. Kanske en resa, vara med mer vänner, ta hand om dig själv med lite hemma spa en gång i veckan. Vad ni än känner för !

Var noga med att inte ge upp, ni kan korrigera era mål. Till exempel om ni tänkt en utlandsresa och ser att de verkligen inte går pga ekonomi eller dylikt, kör en resa inom Sverige istället. De viktigaste är att inte ge upp! När ni vill ge upp så säger ni till er själva "nej skärpning jag klarar de här, jag ska göra de här nu. Kom igen nu!" Lite som när man kanske tränar.

När ni lyckats med ert mål, håll om er själva (ja jag menar allvar). Säg till er själva hur bra ni var som lyckades med målet.

De kommer göra er gott! Vill ni göra nya mål månadsvis? Visst gör de, de är endast DU som sätter gränserna. Men var realistiska börja med små saker och sedan med större.. De kommer göra er gott och ni kommer se hur mycket ni faktiskt klarar av.

Du bestämmer över ditt liv, ingen annan.
De är bara du som kan göra dina förändringar, ingen annan.

Hugs and kisses -A


Likes

Comments

Vad betyder invandring egentligen ? Jo ganska simpelt en person eller en mängd personer som flyttar in i ett land dom inte är födda i. En norsk är lika mycket invandrare som en från Turkiet är. Hur mycket spottar svenskar på en norsk om den har flyttat hit ? Eller en dansk ? Ingenting!

Varför ? Jo dom tillhör ju inte våra grannländer då är de inte okej. Fast vänta va ? Dom är lika mycket invandrare ändå ! Här börjar rasismen. Att kalla en turk för invandrare men inte norsken. Ni har börjat redan där !

Så om vi ska ta den här andelen av flyktingar som finns i Sverige först. Till att börja med så är inte varenda person du ser med utländskt påbrå flykting. Många kommer hit för att dom helt enkelt vill finna ett bättre liv här. Eller ja de vill väl alla men dom kommer självmant hit.

Sverige kallas ju trotts allt sagolandet, såklart alla vill komma hit då .

Men är de så mycket sagoland här ? Ca 50% av dom som bor här skulle nog säga ja av många olika anledningar 1. Dom har de stabilt ekonomiskt och får alla rättigheter som dom blivit lovade 2. Dom kanske har halv knackigt men tänker att de kunde varit värre. 3. Dom har skygglappar över vad som faktiskt händer i sagolandet Sverige.

Resterande 50% skulle nog säga nej. 1. Dom har fått smaka på att bli dumpad och bortkastad av staten och andra myndigheter. 2. Dom känner sig rädda av upploppen som sker i mellan åt. 3. Dom har inte fått rättigheterna dom blivit lovade. 4. Dom har sett verkligheten, hur de verkligen är här i sagolandet Sverige.

Men vart brister de egentligen ? De är på många ställen de brister, oftast små enkla saker som gör stora konsekvenser.


Men jag tänkte börja med flyktingar. Flyktingarna i sig är inget problem, men har fått spela de kortet pga media och politiker etc. De är lättare att skylla på en grupp människor än att erkänna vart de egentligen gått snett.

Vi har något som kallas miljonprogrammen här i Sverige. "Svenskarna" sitter och flippar ur för att flyktingar kommer hit och får ett boende levererat och soc bidrag etc. Men stopp, för de första har dom fått kämpa och väntat för att få de där boendet (även kallad miljonprogrammen). Och dom har fått lämnat allt i sitt hemland och flytt. Dom har fått sett sitt samhälle bombarderas och deras vänner dö. Har dom inte rätt då att få ett boende så dom kan få avsluta din fyllt från all fara? Sen kommer vi till de här fina soc bidraget även kallat befolkningens skattepengar. Återigen så har dom lämnat ALLT. På grund av deras namn och svårigheter med språket så får dom heller inga jobb. De där soc bidraget är inte ett skit kan jag tillägga ! För de första får du inte överskrida normen då måste du vänta. Normen för en vuxen kvinna och ett barn ligger på ca 10 000, 10 000 kr ! Prova lev på de med en hyra på nästan 6 lax, för ni trodde väl inte att dom slipper betala hyra ? Sen har du bara 4000 över till räkningar och mat. Du har inte råd för att vara allergiker eller behöva special mat för de räknas inte in i normen. Då måste du ha läkarintyg, läkarintyg kostar pengar. Dessutom måste du söka jobb under den här tiden, efter en tid. Så har du gått på soc bidrag för länge fast du försökt så klassas du som lat. Då får man inte säkerheten längre om att få pengar.

Märker ni kanske nu att dom lämnar allt dom har för att komma till ett land där dom tror dom ska vara trygga, att dom ska få hjälp för att överleva ? Men i verkligheten blir de tvärtom.

På de här nu så har dom lämnat ett liv där dom troligtvis har fått lärt sig från barnsben att man måste stjäla och råna för att överleva. Eller så har dom fått uppleva något som dom aldrig kommer kunna glömma. Vart är den psykiatriska vägledningen för dom ? Vart är programmet som ska få dom att förstå att de inte är okej här ? Dom lägger miljoner på att ta dom hit sätta dom i en lägenhet, ge dom soc bidrag i två år Max, sen dumpar dom bara dom där !

Kan ni se nu vart de brister? De är inte deras fel, dom har redan gjort allt. De är staten som inte är där och hjälper. Därför ser de ut som de gör !

Hugs and kisses - A


Likes

Comments

Jag har inte riktigt kommit in i att börja skolan ännu. Trötthet på hög nivå och när jag är trött så tänker jag väldigt mycket. De är då mina inlägg kommer här på bloggen. Huvudvärk är också ett faktum just nu.

Så vad gör jag nu när jag känner att allt är halv luddigt i huvudet och livet känns bara allmänt vilseledande ?

Jag lyssnar på min mag känsla, jag kopplar bort allt totalt och går endast på just magkänsla. De tar en väldigt långt kan jag tillägga.

Jag låter hjärnan arbeta åt ett positivt håll, vilket gör att jag blir mer och mer obrydd om mina problem. För sanningen är de hade kunnat varit värre. Jag hade kunnat fötts till ett land där bomber och vapen och svält var ett faktum. Jag kunde ha fötts utan ben, jag kunde varit döv, jag kunde varit blind.

Men om man ska hålla sig till att tänka positivt jämnt emot mitt liv, hur de kunde varit.

Så om sanningen ska fram så kunde jag varit död för längesedan. Så om jag missar en betalning för jag aldrig kollar posten, eller missar en uppgift i skolan. Eller om jag förlorar ett jobb. Helt enkelt vad som helst, så är de so what ? I mina ögon. De handlar inte om att jag inte brinner för något. De handlar om att jag värderar och älskar att jag har ett sånt lyckosamt liv, jag älskar de lite för mycket för att hänga upp mig på problem.

Hugs and kisses -A


Likes

Comments

Har ni hört talas om själsystrar ? Betydelsen är lite kortfattat att man har en som har en lika själv som en själv, de går inte att förklara vänskapen utan den är självklar. Ni kanske minns att jag tidigare skrivit i inlägget om barndomen att jag inte hade en vän som är mer vän än den andra.

Men jag har faktiskt en del själsystrar där ute. Hittills har jag bara träffat en vad jag vet.

Hon och jag träffades via jobbet. Trodde vi bara skulle bli bekanta men de blev så mycket mer.

Vi pratar i snitt ca 3-4 ggr om dagen och ni som känner mig vet att prata i tele ofta är big no för mig, att dessutom ha ständig kontakt är ännu mer big no.

Jag känner inte till hennes bakgrund, jag vet inte mycket om henne alls egentligen. Men ändå är de så självklart.

Vi tänker väldigt lika ofta och hon behöver ofta inte ens ibland berätta när hon mår dåligt för jag vet de ändå redan innan hon säger det.

Alla minnen vi har skapat på så kort tid är sjukt !

De är svårt att förklara, alla har en själsyster, och med tiden så träffar man på dom. Dom ska man ta hand om allra mest.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min själsyster!

Hugs and kisses - A


  • Vardag
  • 288 readers

Likes

Comments

Vart ska jag börja ? När jag var i tonåren så var jag inte världens mest laglydiga. Men inte någon värsting direkt.

Jag lyssnade ofta på olika rappare som körde sin ghetto musik. Väldigt mycket musik där man uppmanas att "slå tillbaka" mot staten och polisen. Yes ni läste rätt. Vi kan ta ett exempel "Nu är de dags att slå tillbaks, kasta en sten för dom blåvita för våran stad" de är Jacco som sjunger denna och låten heter När mörkret faller om ni nu skulle vilja höra den. Jag älskade låten för den bilda en gemenskap.

Men vad hände nu när han sagt såhär i sin låt ? Jo förortsungarna gjorde just detta. Halva Uppsala satt i brand, andra förorter följde också detta spår. Dom kasta sten mot bussar, brandbilar och slutligen polisen.

Då vakna jag upp, såg vad musiken kan göra med folk. Jag lyssnade fortfarande på ghetto musik efter men valde bort just dom låtarna där dom uppmanar ungdomar att fysiskt attackera myndigheter.

Jag valde ett annat spår som ras cricket, generalknas och kapten röd. Då dom uppmanar med att slå tillbaka med kunskap.

Så har vi då gruppen/artisten kartellen som slog igenom med låten programrebeller. Jag skrattade faktiskt när jag hörde den. Dom var säkert skit tunga då, men låten är bara för mycket. Jag ändrade mitt tänk och började känna att dom var töntar. Även deras låtar ignorera jag.

De gick sen en tid, kartellen kom med nya låtar. Återigen förkasta jag dom, jag förstod vad dom ville få ut med sina låtar men enligt mig var de fel strategi att smutskasta. För politikerna kommer inte lyssna om du skriker ut vilken hora dom är, tvärtom dom ignorerar bara dig.

Jag lyssnade där emot och då för varje låt som kom så såg jag hur dom börja falla in i rätt spår. Fortfarande samma ska dom ville få ut till världen, men en annan strategi. Såg något om att sebbe skulle köra en pjäs om sitt liv etc. Såg några scener från den och kände shit han har utvecklats. Han förstår nu hur man når ut till människor.

Slutligen kom hans dokumentär ut och sitt nya album i samma veva som de var dags för nytt val i Sverige.

Jag blev så jävla glad ! Äntligen ! Han har förstått nu hur man får folk som inte lever i samma misär att förstå just vilken misär de är!
Jag rekommenderar starkt att se hans dokumentär oavsett om du är från Sture p eller orten. De kommer göra dig gott.

De kommer alltid finnas människor som smutskastar, tittar åt andra hållet. Men sebbe har mitt fulla stöd nu i sin musik och sina projekt.

Han har fortfarande mycket hat i sina låtar, men hatet är mer en frustration just nu över hur sagolandet Sverige ser ut.

Jag ser sebbe som en helt klart framtid ledare.

Hugs and kisses -A


Likes

Comments

Nu tänkte ni säkert att jag ska dra igång ett till djupt inlägg ? Nej ! Eller ja de blir ju alltid djupt när jag skriver.

Jag började blogga för några år sedan. Och som jag skrivit i mitt första inlägg som syns här så har jag tröttnat på att läsa vad folk äter och gör om dagarna, också tröttnat på att skriva om det. Därav så har de inte blivit att jag fortsatt med bloggandet.

Men jag har alltid älskat skriva, och läsa. Men mer åt kategorin självbiografi.

Dom senaste två åren har jag byggt upp mitt psyke rejält. Till den jag är idag alltså. Men för att kunna må bra för att kunna börja ett nytt kapitel så måste man avsluta det gamla.

Så jag bestämde mig då för att börja bloggandet igen. Men med ett nytt koncept. Ett koncept som enbart ska vara i ett syfte som får mig att läka från de förgångna och utvecklas som person.

En dagbok om mina känslor och tankar, även om händelser som rasat ner mig totalt.
Observera att detta var menar för mig själv och min egna del till en början.


Jag har nu haft bloggen i ca två veckor tror jag ? Och jag har ökat min statistik och snitt med 100 läsare. 100 läsare! Ni är ca 50-80 st som läser mina biblar som jag lägger upp per dag/inlägg.

Jag är i chock. Trodde aldrig mina inlägg skulle intressera folk, tvärtom trodde folk skulle tänka "Gud va tråkig blogg" och de är de säkert många som gör, men minst 50 pers av av er fortsätter läsa mina inlägg.

De värmer sjukt mycket för mig ! Jag hoppas att jag inspirerar 20st av er. För de är mitt andra mål med bloggen. Att inspirera. Få er att tänka att ni inte är ensamma om att gå igenom ett helvete, men att de faktiskt finns minst en(jag) som lyckats att ta sig ur. De finns andra vägar att gå.

Jag behöver inga kommentarer eller meddelanden om hur bra min blogg är (även om de är skit kul att få) . För mig räcker de att se att min blogg gör något för er!

Jag kommer fortsätta, även om de inte blir inlägg varje dag. Så kommer jag fortsätta.

Så jag ville bara säga tack, tack för att ni tar er tid och läser mina inlägg, tack för allt fint ni skriver till mig. Ni är guld värda!

Så varje gång ni lägger er, så ska ni från och med nu säga till er själva att ni är bäst på att vara just ni, de finns ingen annan som är lika bra på att vara just ni. Säg till er själva att ni varit bra idag. Vad ni än går igenom för skit, så kommer de lösa sig !

Men du måste ta steget först och börja älska dig själv för att nå dit ni vill.


Hugs and kisses - A


Likes

Comments

Så, vi alla har väl varit kära någon gång? Minns du när man hade någon att pussa och hålla handen med på skolgården haha? De ska jag inte skriva om nu men ni fattar grejen. Minns inte riktigt hur gammal jag va men 13år tror jag. Under min barndom hade jag ständigt kille typ, när jag kom till tonåren så böt jag killar lika ofta som jag böt trosor inprincip. Låg jag med alla ? Nej så någon hor stämpel kan vi släppa nu direkt tack.

Så jag träffar den här killen. Och jag dör direkt, hans ögon, hans leende ja allt. Jag hade kille under den här tiden som ganska snabbt tog slut som alltid. Jag tappar kontakt med den killen jag fastna för och tänkte inte mer på de. De kommer ju nya eller hur? Men efter en tid får vi upp kontakten igen, de börjar flörtas och jag blir bara mer och mer kär. Han visste exakt vad han skulle säga till mig. Vi snackade om att fly härifrån tillsammans, bara dra från allt, bilda familj, skapa en framtid. Jag var fast. Så vad gör man som 14 år och tok kär ? Jag visste inte då, jag förstod inte då hur all den här skiten skulle påverka min framtid. Vi pratade ett bra tag om allt mellan himmel och jord.

Sen kom den dagen vi skulle ses igen, vi hade väl träffats någon gång innan vi börja flörta men då var vi bara vänner.

Jag tar bussen till honom vi umgås och har kul och jag inser då hur mycket jag tycker om den här killen, de är inte som med "alla andra" han har allt som jag sökt efter. Jag var så lycklig men kunde fortfarande inte förstå att jag träffat "mitt livs kärlek". Vi fulade runt och sen var de dags att åka hem.

Jag vill inte gå in på detaljer om vad som sas eller hände. De är mellan oss.

Efter att jag åkt hem vart de knäpp tyst. Jag tänkte att han kanske inte har tid. Efter några dagar förstod jag, i hans ögon var jag bara en i mängden.

Jag knäcktes totalt, jag hade för första gången öppnat mitt hjärta för någon. För att sedan bli grundlurad. De här händer ju alla någon gång.

De gick en tid och jag mådde sämre och sämre, köpte ett grav test och ja jag plussade ..
Jag var så glad men ändå så ledsen. Jag hade fått barn med någon jag älska, men som inte älskade mig tillbaka. Hur ska man tänka hur ska man göra ? Jag stod där själv. Allt var en hemlighet, jag berätta inte för någon för jag skämdes. Han flytta från Uppsala och någon vecka senare av tårar och isolering så hände de. Jag fick mitt första missfall.

Jag blev ännu mer förstörd, inte nog med att jag blivit lurad av någon jag älska, jag hade dessutom förlorat mitt barn.

Som vanligt så blev de väldigt hårt jag levde ju redan i en depression, så kom de här.

Jag lova mig själv att aldrig igen bli kär...

Jag lyckades ta mig ur de såklart. Träffade många killar men ingen var rätt för mig. Gick igenom en hel del hemska förhållanden men de hör inte hit. De gick några år . Sen stod han där, han hade kommit tillbaka till Uppsala. Vi hade gemensamma vänner nu och han bara stod där med dom.

Jag var så arg och besviken, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Samtidigt som jag blir glad och föll tillbaka . Vi sa inte ett ord mer än hej och hejdå. Jag ville bara skälla ut han. Få han att inse vad han gjorde med mig.

Jag höll tyst. Efteråt har vi haft kontakt och jag har berättat hur ledsen jag var han har förklarat sig och bett om ursäkt.

Men sanningen är.. Jag är fortfarande sårad, jag är fortfarande efter alla dessa år kär. Jag blev aldrig återställd, de blev aldrig att de kom någon ny kille jag fastna för.

Nog för jag har träffat killar jag tyckt om efteråt, men aldrig samma sak. Jag har aldrig efter de släppt in någon helt och hållet och jag har aldrig riktigt släppt det. Jag spenderade månader i tårar i hemlighet efter de här. Jag är inte ledsen längre, jag är nog mest besviken.

Efter de här inlägget så har jag bestämt mig för att släppa. De var ju trots allt 6-7 år sedan. Minnet kommer alltid finnas kvar men de är dags att släppa sorgen över vad som hände.

Sorgen för mitt barn som jag förlora kommer aldrig försvinna, men de är dags för mig att gå vidare.

"Att kunna förlåta andra människors missgärningar är en befrielse. Både för dig själv och för den som blir förlåten. Men om man inte kan glömma och förlåta de som hänt så övergår besvikelsen så småningom till bitterhet och bitterhet är något som verkligen binder en människa.

Jag förlåter dig, även fast du tog såna beslut. Jag förlåter dig, om du lovar att du ändrar på dig nu. Jag förlåter dig, för att dömma dig får ju bara Gud. Så vart står vi nu kan vi enas om förändring innan dagen är slut."
Medina- jag förlåter dig.

Hugs and kisses - A


Likes

Comments

Så jag vet att jag sa att ni skulle få andra delen av min barndom inom kort. Så kmr de dock inte bli. För den delen är värst, många pusselbitar som ska falla på plats. Många händelser som jag ska besluta om de ska bli offentligt eller inte. Så de kmr ta lite tid men de kmr !

Nu tänkte jag vi skulle dra igenom mina tankar i allmänhet om livet, lite mer positiva, djupa men positiva.

Jag får ständigt höra av folk (inte för att skryta) "varför är du så underbar? Hur kan du vara så snäll " etc etc ni fattar vinken. Jag har gjort många människor ont, väldigt ont. Både psykiskt och fysiskt. Jag skäms, hur fan kunde jag vara så äcklig mot andra ? Men men ialf, jag har varit så elak att jag vill göra om och göra rätt. Jag fick en andra chans, tog tid men jag fick den. Vad ger mig rätten att tänka på bara mig själv i första hand och inte på mina medmänniskor, vad ger mig rätten att dömma någon jag inte känner ? Vad ger mig rätten att inte ge folk just en andra chans. Därför gör jag allt jag kan för dom jag har nära mig.

De kan vara allt från att ställa upp psykiskt till att svara och ha Depp snack mitt i natten. Ja ni förstår. För jag har kunskap att komma ur de mesta, varför inte dela med mig av den ? Jag söker mig inte till problemen, men jag ger 100% till att lösa dom för mina vänner.

Tro inte nu att jag sitter och ger och ger och ger, jag får tillbaka, jag har redan fått tillbaka innan av folk. Ni förstår jag tror på karma. Alla som står eller stått mig nära vet att du får en chans, inte mer, har du gjort bort dig så har du gjort bort dig. Jag har helt enkelt inte tid med folk som schabblar till de för mig och sen kmr krypandes tillbaka för att dom vill just ha och ha och ha. Du får bara en chans att stå mig riktigt nära, två chanser för att vara i min bekantskap sen är de tack och hej helt och hållet för mig. Har också lärt mig att antingen älskar man mig eller så hatar man mig.

Jag älskar livet så mycket, så varför ska jag lägga min tid och mitt liv på negativitet?    De är ju slöseri med tid. 


Sprid kärlek och lycka till alla ! För alla är värda just en chans att få va med i ditt liv.

Hugs and kisses -A

Likes

Comments