Hello!

Idag när jag vaknade hade jag inga planer på att städa rummet, bara kom sådär, fick ett litet ryck och renbäddade, dammade och dammsög. Ibland så kan jag med!

Blir inte ett jätte långt inlägg idag, ikväll vankas det kvällsjobb, sen är jag ledig!

Här får ni lite bilder på hur det ser ut i mitt rum!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

Jag startade dagen idag 07:00 på jobbet, inte så långt pass idag som tur var. Jobbade bara till 14:30, gör ett likadant pass imorgon fast då börjar jag 07:30, lite sovmorgon!

Var riktigt slut efter jobbet idag faktiskt, det gick i ett från och med att jag kom till jobbet tills jag gick på rast vid 12. Usch.
Min helg var riktigt lyckad också, i fredags tog jag och min kille Robin bara det lugnt, fredagsmys helt enkelt! I lördags var vi ute på Olstorp, det var sista gången för detta året, var riktigt kul! Och igår var jag lite småseg hela dagen men piggna till vid 3-4 tiden då jag åkte med Robin och hans familj in till Thaihouse för att fira Robins ena lillebror som fyllde 18 igår.

Måste bara tillägga att den känns sjukt konstigt att inte gå i skolan längre, kan inte fatta att lilla jag har tagit studenten och är ute i vuxenlivet på riktigt nu (??) helt sinnes..
En del kanske undrar vad jag gör med mitt liv nu efter skolan. Jo, jag är anställd på timme på äldreboendet Sjöryd som jag har varit i över 1 år, så där får jag en del jobb nu eftersom det inte har så många vikarier kvar, så jag har jobb under tiden jag söker andra jobb, vilket känns enormt skönt, att få tjäna pengar och inte bara ligga hemma, skulle jag aldrig klara av!

Resterande av denna dagen så ska jag iväg och träna om en stund hade jag tänkt och sen umgås med Robin, så ser planerna ut just nu iallafall. Så för tillfället sitter jag och tar det lugnt bara!

Hoppas ni andra får en fortsatt bra dag!

Har ni inte lyssnat på denna låt "Still Madly Crazy - Robin Thicke" så rekommenderar jag er att göra det nu, är förälskad i den låten! Helt underbar!

Likes

Comments

Att förklara hur det är att ha depression och ångest för en som aldrig upplevt det är svårt. Har många gånger hamnat i den situationen när man är helt maktlös i princip, för att man inte vet hur man ska förklara det. Men efter att jag såg på en video om depression och ångest så fann jag de bästa sättet att förklara det på, att de är som personer långt borta som man hoppas inte träffa på så ofta.

När man träffar dem stannar de dock längre än de är välkomna. Det är utmattande, både psykiskt och fysiskt, att vara med dem. De stjäl saker från dig. De håller dig fast i ditt hus. De säger att du inte borde gå upp ur sängen. De kan hålla dig vaken hela natten med överdrivna historier som inte stämmer. De kan få dig att sova bort hela dagen. De kan få din aptit att försvinna, samtidigt som de säger att du ska äta allt i hela huset.
De får dig att överanalysera varje situation du hamnar i.

"Ångesten säger åt dig att oroa dig över allt.
Depressionen säger åt dig att inte bry dig.
De kommer slita dig i stycken om du låter dem göra det."

Jag har dock tur. Jag antar att du inte skulle gissa på de orden efter beskrivningen av en vanlig dag jag just gett dig.
Jag har människor som håller ihop mig från båda hållen när dessa hemska personer leker dragkamp med min själ.

Om endast kärlek skulle få allt detta att försvinna skulle jag vara hälsosam igen. Tyvärr funkar det inte så, men det hjälper.

Ibland ljuger min hjärna för mig.
På dagar jag känner mig svag lyssnar jag på den när den skriker lögner över mig.
Då pratar jag med de jag älskar och de får mig att lugna ner mig tillräckligt för att få tyst på hjärnan.

Det tog flera år för mig att inse detta.
Det tog år för mig att fråga efter hjälp.

Att fråga efter hjälp betyder inte att man är svag, det betyder att jag har varit stark för länge.

Det här är inte ett tankesätt som kan sättas på och stängas av.
Depression och ångest kommer inte för att du inte är tacksam för vad du har.
Det betyder inte att du är självisk.
Det betyder inte att du är lat.
Det betyder inte att du kan börja "tänka glada tankar" och allt försvinner.

Alla kämpar med något du inte har en aning om.
Striden vinns när många kämpar tillsammans, inte bara en.

Jag är tacksam över att jag inte behöver strida ensam.

///

Till er som finns kvar i mitt liv - jag vet att ni skulle vilja få allt att försvinna.
Jag vet att ni oroar er.
Jag önskar att alla som har dessa sjukdomar hade människor som er, den här världen skulle vara en mycket bättre plats då. Er vänlighet hjälper mig så mycket. Er kärlek känns i hela min kropp.

Tack, från djupet av mitt hjärta.

Likes

Comments

Vi med psykisk ohälsa får ständigt kämpa mot de fördomar samhället har kring ämnet. Ofta handlar det om att man inte blir tagen på allvar, att andra inte tror på en eller att de skämtar om ens sjukdomar.

Dessa fördomar kan få oss som lever med psykisk ohälsa att ständigt gå runt med känslor av skam, skuld och att inte vara bra nog. Angående att man får hör att man inte är "tillräckligt sjuk" får människor som behöver hjälp att undvika den. Bara för att man fungerar utåt sett och inte ligger på sjukhuset eller försöker ta sitt liv betyder det tydligen att man måste må bra jämfört med andra. Det här systemet med att jämföra en persons trauma eller hälsa mot någon annans är väldigt farligt.

Vem har rätten att ställa en persons välmående mot en annan och säga vem som har det värst?

Hur sjuk behöver man vara för att få sympati och förståelse?

Måste vi alla vara på gränsen till självmord för att vara tillräckligt sjuka och få vår psykiska ohälsa bekräftad?

Vissa tror att alla med psykisk ohälsa passar inom en kategori.

De måste ha dåliga betyg och inget socialt liv.

De kan inte ha några hobbys eller passioner.

De måste vara mörkt sminkade eller pinsamt blyga.

De måste vara våldsamma eller stänga in sig själva.

De måste alltid gråta och kan inte ha ett kärleksliv.

Det här är varför alla blir chockade när kändisen tar sitt liv eller talangen slutar i laget pga ångest.

Det är lätt för oss som fungerar väl i samhället att falla mellan springorna. Det är vi som går i år utan hjälp tills det nästan är försent.

Kuratorer, familj och vänner ser det inte och ingen tror på en förrän man hamnar på sjukhuset. Ingen tror på en tills man får ett fysiskt bevis i form av en diagnos att visa upp.

Det här tvingar människor att må mycket sämre innan de kan må bra igen. Det här är väldigt farligt och det måste få ett slut.

Det är dags att börja tro på alla med psykisk ohälsa och lyssna på deras berättelser. Det är dags att sluta få människor att bli så sjuka och borttappade innan vi hjälper dem.

Det är dags att ta hand om alla, oavsett vilken grad deras trauma har.

Likes

Comments

Jag har inte så mycket att säga om jul än att jag avskyr den...

Låter hemskt & säga men jag önskar hellre att jag jobba bort hela dagen. Julafton betyder inget för mig längre pga allt som hänt och hur mina tidigare jular har varit, tanken av att tänka på julafton får mig att säcka ihop. Visst, gemenskapen med dom jag firar med är ju såklart helt underbart och betyder mycket men själva julen kvittar mig totalt, det fanns ett litet hopp om denna jul men den försvann lika snabbt som den kom..

Såklart som barn så var julafton det roligaste som fanns, julklappar och att släkten kom över, jag älskade verkligen att vi samlades så, det tyckte jag var roligare än julklapparna. Få träffa sin farmor och farfar, kusiner, och andra släktingar.

Julen för mig idag är den värsta högtiden som finns och jag tror inget kan ändra på det.


Likes

Comments

Det första jag måste fråga är; varför är livet så otroligt orättvist?

Varför just JAG av alla människor? Varför just min familj?
I början av sommaren gick det väldigt bra och jag fick uppfylla min 18 års dag som jag först inte trodde att jag skulle, men efter det då? Skolan började igen, det är sista året, jag blev anställd på timme på Sjöryd och får tjäna egna pengar, vad kan gå fel liksom?

Jo...

...min depression.

Jag har fått bra medicin och känner att den får mig att må bättre, eller ja iallafall fick mig att må bättre. Nu har jag fallit ner i ett djupt hål igen som jag inte kan ta mig ur, jag är alltså inne på samma spår igen som jag var innan jag fick hjälp, det dåliga spåret.
Jag äter knappt längre, såfort jag äter så är det nästan påväg upp igen, jag sover knappt längre på nätterna så det påverkar mig i skolan att jag är väldigt seg vissa lektioner och har enormt svårt att koncentrera mig, och det jag hade allra mest kärt håller på att splittras mitt framför ögonen på mig.

Det gör så ont i hjärtat av att ens tänka på det, jag har mina närmsta vänner och mitt hjärta R som mitt moraliska stöd, men det tär på mig och att falla ner i en sån här svanka igen gör så att jag får sån enorm ångest, för jag vill inte hamna där jag varit förut och vill inte in dit jag var, jag får bokstavligen panik av att ens tänka på det. Jag vill inte gå igenom samma procedur igen.

Jag har inte orken till det..




Likes

Comments

Här är en bild tagen på mig idag, syns det att jag har lidit av depression i 8 år?
Nej det gör det inte. I 8 år byggde jag upp en fasad som rasade ihop brutalt den 31/5 och slutade med att jag hamnade där jag gjorde den 1/6 till den 9/6, och kolla på mig idag 10 dagar senare, med rätt medicin och med rätt hjälp så kan jag börja bygga upp ett äkta leende, från hjärtat istället för att fejka ett som jag gjort under så lång period!
Jag har känt sån skillnad på dessa 10 dagar, sen jag tog mitt livs bästa beslut och tog bort den personen ur mitt liv som bara förstörde och släppte in den bästa så har jag mått fan så mycket bättre rent ut sagt!
Jag släppte in min älskade pojkvän som är den bästa som finns, han som jag inte trodde från början skulle betyda så mycket för mig som han gör nu, min fina Jesper!❤️
Jag har fått lära mig att kan jag inte älska mig själv så blir varken inte Alexandra en bra flickvän, dotter, klasskamrat eller jobbarkompis osv. Detta har jag nu insett efter så lång tid och med all stöttning av min familj, vänner och pojkvän så har jag kommit en liten bit påväg. Jag kommer även att få samtalsstöd på vuxen psykiatrin eftersom jag fyller 18 i sommar så kan jag inte vara kvar på BUP. Men att bara veta om att jag kommer bli frisk igen får mig att vilja kämpa dit!

I'm strong enough!

Likes

Comments

"Det gjorde hon. Hon berättade det när hon allt oftare var instängd på hennes rum. Hon berättade när "katten" helt plötsligt börjat riva henne mer och mer. Hon berättade när hon sa att hon inte var hungrig. Hon berättade när hon slutade göra klart läxorna i tid och grät när du kallade henne lat. Hon berättade när hon låste sovrumsdörren om sig på nätterna. Hon berättade när du upptäckte att alkohol var borta och hon vaknade upp med huvudvärk allt oftare. Hon berättade när hon spenderade 1 timme i duschen och kom sedan ut med röda och svullna ögon.

Hon berättade för dig. Men det där med depression är tyst. Det är inte högt, och anledningen till att du inte hörde det var för att du inte lyssnade tillräckligt noga."

Om man har en depression känner man sig sällan glad, inte ens när man gör sådant man vanligtvis brukar gilla. Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra. Man får ofta ångest, svårt att koncentrera sig och sover dåligt.

När man är deprimerad kan man få tankar om att det vore bättre att vara död. Ofta är det kopplat till känslor av ångest, självförakt och missmod inför framtiden. Om man är riktigt deprimerad kan det gå så långt att man försöker ta sitt liv.

Minns ni mitt förra inlägg som jag la ut för ca 2 veckor sen? Jag ska dra igenom lite varför jag var på sjukhuset. 

Jag blev inlagd den 1/6 på BUP (barn och ungdom psykiatri) m.a.o jag hamnade på psyk. Jag hamnade dels pga. att jag får panik/ångestattacker väldigt ofta och fick gå igenom ångesthantering och av min 8 åriga depression osv osv. Men det är såklart inte den enda anledningen till varför, ni som vet vet men annars får ni andra söka på google vad det finns för anledningar för att hamna på psyk för jag tänker inte skriva ut mina anledningar varför, ännu är det lite för känsligt + att det är personligt. 

Jag låg där i ungefär 1 vecka och hade permissioner, min första permission var hemsk, det första som hände när jag kom hem var att jag fick en panikattack och blev så trött att jag somnade och sov bort den fredagskvällen. På lördagen var det samma visa, jag fick en panikattack och blev självklart trött men min fina J kom och höll om mig så att jag fick en lugnare kväll. 

Sen hade jag permission nu de sista dagarna i skolan så jag fick vara med på skolavslutningen, och då mådde jag så enormt bra! Så det relaterade till att jag blev utskriven den 9/6 med ett stort leende på läpparna!

Just nu mår jag bra och har fått bra medicin som ska hjälpa mig och har en familj och pojkvän som stöttar mig till tusen! 

Trots den svåra tiden så kunde jag inte haft det bättre, visst att depressionen inte släpper på en dag så är jag på väg att en dag kunna bli helt frisk!

Likes

Comments

Efter många om och men, och efter många jobbiga dagar så har jag äntligen börjat acceptera min kropp och framförallt mig själv. För bara någon månad sen så var det sjukt jobbigt att stå framför spegeln och kolla på sin egna kropp, jag har alltid hatat min kropp med tanke på att jag är så smal.
Men jag har själv börjat inse att detta är jag och det är inget jag kan ändra på, jag är såhär smal och kan inte bygga mig mycket större. Om en del kan älska sin kropp för att dom är stora så kan jag älska min kropp för att jag är smal.

"Jag är naturligt smal, jag äter vad jag vill och när jag vill. Jag svälter inte mig själv för att vara såhär smal men jag är ändå vacker. Varför är det okej för er att älska era "kurvor" men fel av mig att älska mina "ben"? Varför är det okej att kalla en människa för anorektiker, men hemskt om man kallar någon för fet? Om du kan känna dig vacker för att du är stor så kan jag känna mig vacker fastän att jag är smal.
Släpp det bara!"

#överminstoltakropp

Likes

Comments