Personligt

För mig har alltid orden, formuleringarna och bokstäver som blir texter varit ett sätt att hantera saker. Kanske är det därför jag skriver igen. Det kanske är för personligt, men kanske är privata saker också det vi har gemensamt med andra människor. Jag kommer inte vara jätteprivat, men jag tänker vara personlig. För så mycket jag skrivit om framgång och motgång - om satsningar och vilja, så vill jag skriva om att vara så innerligt trött på hela skiten.

För det enda jag kan göra riktigt bra är att satsa, egentligen oavsett vad det handlar om. Kan stänga av känslor, logik och självbevarelsedrift för att få det där jobbet, resultatet, posten, uppdraget. Skulle någon riktigt noga analysera hur jag går till väga när jag är intresserad av någon följer även det säkert ett uttänkt mönster. Jag är en strategier, inget annat. Analyserar fördelar och nackdelar men framförallt säger jag whatever it takes och vänder mig ut och in för att nå dit jag ska. Vilket jag lyckats med ett par gånger. Men jag har aldrig riktigt mått bra, sen jag var 14 och fick min första panikångestattack. Det är sju år sedan nu. Är du 21 år är 7 år en väldigt lång tid av ditt liv. Jag minns inte hur det känns att känna mig helt frisk, att vakna och vara spontant glad i en längre period. Jag har bra, glada dagar. Men det efterföljs av en dipp. I alla fall så har jag efter två psykologer och många år, terapittimmar och råd som hjälpt en stund äntligen hittat och fått bra hjälp. Rätt hjälp.

Jag har varit rädd för det mesta. Mörker, ensamhet, att vara utomhus, att vara inomhus, stora sammanhang, små möten, morgonen, kvällen. Och mig själv. Framförallt för mig själv och alla tankar som inte kan styras. Men efter alla tårar och bryt har jag insett att jag inte kan jobba och satsa på allt hela tiden. Det håller inte att vara så kluven som jag har varit, med olika extrajobb, 100% plugg, eget företag, hästar och verksamhet, politiska uppdrag, socialt liv, sidointressen. Det har inte funnits dagar att vakna på utan att behöva kolla kalendern. Har balanserat med allas förväntningar i alla sammanhang, med en fot i alla sammanhang, men aldrig 100% någonstans. Att aldrig räcka till. Jag har satsat ihjäl mig för att passa in som värd på ett dansgolv på en nattklubb, som tjejen i stallet, som egenföretagaren, för att sätta tentorna och samtidigt vara en vän som någon vill vara med.

Många människor klarar att ha 10 bollar i luften, packade scheman, checklists. De håller. Men jag är inte sådan. Kanske för att jag mådde väldigt dåligt under en period, sämre än någon visste, och det traumat aldrig hann bearbetas. Kanske för att jag redan föll ihop av stressrelaterad ångest och såg stjärnor framför ögonen redan som 16-åring. Eller kanske bara för att jag är en människa - och vi är inte gjorda för att prestera 120% hela dagarna, hela året.

Jag skulle gärna byta bort alla framgångar, det jobb jag tyckte var coolt, de uppdrag jag haft mot att att må bra. Jag ångrar absolut inte allt jag gjort och all kunskap det gett mig, jag kommer heller inte leva under en sten i skogen under resten av mitt liv. Men jag vill ha det sagt, med fetstil: framgång är inte ett skit värt när du inte vet varför du lever. Det spelar ingen roll, inget uppdrag i världen har torkat mina tårar. Och den temporära ångestdämpningen av att lyckas med ett stort mål tas över av den konstanta ångesten över att ändå inte bli lycklig.

Jag är och kommer vara disträ ett tag. Glömma höra av mig, inte orka vara rolig, bete mig underligt. Vara en tråkig person. Ställa in, vara virrig. Glömma viktiga saker. Är helt, helt off. Somnar i soffan, är helt död efter minsta ansträngning vissa dagar. Men det måste få vara okej, eller? När man för första gången, på riktigt, på sju år tar tag i sina livsproblem. De tankar, idéer och referensramar som format en som person. Att få en annan definition av att ta det lugnt. Att ta planlösa promenader, läsa en bok från 1800-talet om att bygga ett hus vid en flod, att se en dålig film, att fota soluppgången. Vara allt annat än en redigerad bild av sig själv. Jag hoppas jag orkar plugga ordentligt till hösten. Jag hoppas människor i min närhet har överseende med att jag är konstigare än vanligt. Jag hoppas min psykiska ohälsa inte förstör mitt liv mer än det gjort. Och jag hoppas jag kommer bli någorlunda frisk till slut. Och jag hoppas att alla som springer i samma ekorrhjul som jag gjort kommer på ett sätt att ta sig ur, förstår vad som är viktigt för dem på riktigt.

När detta inlägg publiceras och delas på Facebook kommer jag stänga av min dator, för jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller bekräftelse, bara förklara. För mig själv och andra. Varför jag inte tänker engagera mig i något alls på ett tag och varför jag svarar att jag inte orkar på nästan alla frågor. Och för att kanske få någon annan i samma sits att tänka om. Orden är min enda länk till verkligheten och utan dem är jag ingenting. Någon gång i livet ska jag skriva en bok men fram tills dess ska jag ta ändlösa promenader utan destination och försöka att inte trassla in mig i tankar.





















Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Vardag

Om du älskar någon, släpp den fri. Om den kommer tillbaka är den din.

Jag minns det citatet väl, från en bloggare som la upp det för otroligt längesen. Men kontentan hänger kvar i mig. Jag tror jag måste bli bättre på det och ni är säkert ett gäng som håller med - det är så viktigt att förstå när det är det dags att släppa taget. Och det handlar inte bara om kärleksrelationer utan om vänner också. Att inte tvinga fast människor, att inte låsa fast sig själv i något. Relationer är att gå och springa ihop och bredvid varandra. Att behöva varandra - självklart. Men inte att inte kunna släppa greppet för att en inte överlever annars. Ge saker space och inte lägga massa energi på något som inte ger lika mycket energi tillbaka. Ta ett steg tillbaka.

Oh well, spontana tankar. Idag är det lördag och jag började min morgon med att sitta vid havet och fundera på livet. Det var skönt. Känns som jag går på avgiftning just nu, raderade min instagram-app och siktar på att ha en veckas paus. Behöver verkligen komma ifrån allt. Har bara FB på ipaden dessutom, så det är tomt i telefonen och har så mycket batteri? Haha. Snart ska jag styra mot jobbet för kvällsjobb och trivs skitbra med jobbet just nu. Gillar att det är både kvälls-och dagpass och hur fort timmarna när alla ska upp eller lägga sig; det går i ett men är (oftast) inte den där tärande, jobbiga stressen. Sen är det alltid skönt när morgonen varit ledig och solig, då finns det mer energi till jobbet!

Likes

Comments

Vardag

Passade Ayla igår, min systers hund. Hon och Hannah var med mig i stallet, jag red en knasig Saga och hoppade ett minihinder i dressyrsadel. Finns en charm i att rida flummigt. Promenerade i solnedgången med Ayla sen, så fint med tomma landsvägar, blommor i vägkanterna och sommarkyla. Var i stallet redan sju imorse, sjukt trött då Ayla skällde någon gång i timmen fram tills 02. Djur ibland alltså... tur hon är söt på dagen ;). Gjorde massor i stallet, tömkörde Casper, promenerade Sangria, badade Ville och grejade på gården. Samt pussade, matade och tvättade Thilly. Sen grejade jag lite hemma men chillade mest innan jag åt middag med min bror, han är bäst ingen protest. Ta hand om er och lev, puss!

Likes

Comments

Personligt, Vardag

Bokat flyg till Skellefteå. 21 augusti kommer jag landa och på kvällen kommer jag somna i mitt älskade Rörträsk. Vår by, med ett 10-tal invånare. Sjön, ängen, skogarna. Har ni saknat en plats sådär fysiskt någon gång, så det liksom drar i kroppen? Som en kan sakna en person? Så känner jag kring Norrland. Mamma och pappa är där nu och jag är så avundsjuk. När de åkte igår övervägde jag helt seriöst att sätta mig i bilen och strunta totalt i mina åtaganden här hemma. Men det gjorde jag inte.

I alla fall. Jag hoppas ni mår bra, jag gör det ikväll. Var hemma från jobbet igår pga mådde dåligt så gjorde absolut ingenting, så skönt. Sen kom Maria och åt middag med mig och då mådde jag bättre. Idag jobbade jag till 14, sen tömkörde jag Sangria och landade hemma efter det. Åt tacosrester och chillade. Nu har jag skrivit en sida till på min berättelse/bok/projekt. Älskar skrivandet, skapar massa positivt i mig. Vill bara vara kreativ just nu, skriva, rita, fota. Skapa. Försöker ägna min lediga tid åt det! Imorgon ska jag passa min systers hund, hänga med Hannah och vara i stallet. Men först jobba. Det är typ veckans plan: jobba, vara i stallet, träffa lite vänner. Ta hand om er <3.

Från en fin dag.

Likes

Comments

Personligt

Jag tänker på dig ofta, onaturligt ofta kanske för att vara en vän som en inte sett på flera år. Åren är i plural nu men vi var inte som alla andra och kanske är det därför. När en talar samma språk, kan förutse varandras rörelser och andas i takt utan att anstränga sig så glöms en inte. Aldrig. Jag tänker ibland att vi kanske vandrar runt på olika jordhalvor och söker efter varandra i nya människor vi möter. Kanske är jag raderad ur ditt minne, kanske är jag bara en vind som du fångas av ibland men glömmer av lika fort. Kanske sitter du också på en buss när en låt kommer på som tar dig tillbaka till då. Kanske är jag helt betydelselös. Kanske är jag din referensram. Förut skämdes jag, för att du påverkat mig så. Sen inser jag att ingen storm i världen lämnar skogen oberörd. Och vi var som en tornado ihop.

Jag tänker att jag blivit expert på mycket men jag vill inte lära mig glömma. Ingen av de människor som traskat in och ur mitt liv, alla de händelser som påverkar en som person, alla lärdomar, steg och faser. Att känna sig svag, att känna sig stark. Idag räddade jag en fågel som landat i en vattenbalja och inte kom upp. När jag fångade den satt den i några sekunder på min hand som att den inte skulle lyfta innan den flög iväg. Så tunna ben och smala klor och vingar som prasslar. Är de inte sådana ögonblick en vill samla på burk? Sekunder när du glömmer allt annat och fångas av naturen, livet, moments. Solnedgångar, skygga djur, regnbågar, nysnö, prasslande löv, sommarregn. Att kollapsa i någons famn, att skrika rakt ut, att dansa under lyckstolpar, att halka på is och hålla någons hand. Att försöka krama ur smärtan hos någon genom att vägra släppa taget. Att våga säga allt det där du aldrig skulle och släppa rädslan. En brygga en kväll vid havet. Ljusa förmiddagar i en skog. Mjuk mossa och barr på marken.

Det handlar om livet. Inte om bloggläsare, instagramlikes, facebook-uppdateringar. Tro det eller ej men jag raderar appar. Avgiftar mig från hetsen. Försöker. En jävla process i huvudet. Följer bara bra, givande saker och personer. Försöker stänga ute det negativa jag faktiskt kan undvika. Så kanske är det därför jag tänker på dig ikväll, min gamla vän. För ingen fick mig att glömma tiden som du. Med dig var tiden alltid lånad, men du fick mig alltid att glömma att klockan fanns. Lycka i sin renaste form, lånade ögonblick som pågick för evigt. Även evigheten har ett slut. Men jag ska fånga den. Ensam och med andra men alltid utan dig. Hålet du skapade är nästan ifyllt, lagat med guld. Och jag ska fånga evigheten igen.

Likes

Comments

Personligt, Häst

Såg verkligen fram emot den här helgen, skulle dressytränat igår och tävlat på söndag. Men i torsdags gick allt snett och nu finns han inte mer, hästen som kom in i mitt liv för bara några veckor sen. Han blev så himla fort min sol, för första gången på så länge kände jag mig verkligen motiverad för något, något jag ville lägga energi på. Någon som gav lika mycket tillbaka. Jag såg fram emot sommaren, att lära känna en ny kompis och få rida en häst som en bara får en chans i livet att ha. Och nu är allt borta. Det är inte på långa vägar mest synd om mig i denna historien, andra är drabbade hårdare, men jag är ledsen. Jag behövde verkligen ett andningshål i allt men nu är det bara tyngre att andas igen. Det var inte ens kul att åka till stallet idag, så brukar jag inte känna.

Bokade en vecka till Norrland i augusti iaf, känns skönt att ha något att se fram emot. Kunna ta det lugnt, promenera och träffa släkten. Ikväll ska jag äta med bästa Hannah vilket ska bli jättemysigt och i veckan som kommer ska jag börja greja med Ville igen. Det blir bra. Det får en hålla fast vid.

💔

Likes

Comments

Personligt

Efter ett gäng kaosdagar på jobbet och ett breakdown var det RÄTT skönt med en ledig tisdag - och viken bra sådan det blev. Åkte hem till Emelie imorse och fikade vid en sjö, jag tog årets första dopp (med andra ord - jag sprang i och gapskrattade åt att det var kallt, typical me). Bara pratade, solade, var. Sen ett ärende och slutligen ännu en fika vid Lejontrappan med Hanna. Mysigt. Känner mig full av liv idag, glad. Moments av glädje, uppskattar dem mer än något.

Sen är jag väldigt glad för Angela, vilket är en kvinna jag aldrig träffat men hon har hjälpt mig att ändra mitt liv. På riktigt alltså. Hon är en vän till mamma och hon tipsade om den psykologen jag går hos nu som är helt ovärderlig. Vet inte vad jag gjort utan henne? Idag skickade hon dessutom med mamma ett gäng romaner som hon tyckte att jag skulle läsa. Vilket är bland det finaste en person kunnat göra just nu. Tänker på namnet; angel, ängel. Hon är vår skyddsängel kanske :-).

Likes

Comments

Vardag

Jag är så trött, både fysiskt och psykiskt. Har jobbat sex dagar denna veckan och det tar på en - framförallt eftersom jag fortfarande är rätt ny. Saker att lära sig varje dag. Men gillar mitt jobb. Umgås med gamla människor är bra, de är liksom mellan 50 och 70 år äldre än mig. Den livserfarenheten de har, allt de gått igenom... Känner en väldig respekt för det. Och vad jobbigt att behöva hjälp med precis allting och vara multisjuk. Att inte kunna gå eller ens kunna sitta utan hjälpmedel. Så tacksam över att jag är fysiskt frisk. Imorgon är jag ledig vilket ska bli otroligt skönt och ikväll ska jag och Hannah på Coldplay(!!!). Är så sjukt taggad. Trotsar regnet för Ullevi. Att se Fix You live liksom, vad coolt. Lyssnade på dem konstant en gång i tiden. Skönt att typ stänga av hjärnan en stund också, för därinne är det kaos. Blir bra med hög musik och GBG.

Likes

Comments

Personligt

Jag blev publicerad på Veckorevyns hemsida igår, du kan hitta krönikan HÄR . Är jättestolt och glad över det. Har alltid skrivit massor och älskar att använda ord för att få människor att känna det jag känner. Att då bli publicerad är svinkul och också en stark motivationsboost. Om en helt okänd person kan tagga in sin kompis i en kommentar med peppiga emoijs eller dela den på sin fb betyder det att okända människor kan känna igen sig och relatera till ord jag fått ner i skrift. Känns ju ascoolt. Ska fortsätta skriva. Hitta min nisch mer också, lite hur jag vill skriva och om vad. Roligt att utvecklas. Har egentligen jättemycket idéer för vad jag vill jobba med, göra. Jag kommer alltid tillbaka till det skrivna ordet och talet. Kanske framförallt påverkan. Att påverka hur människor mår, tänker, känner. Jag vill skriva tal som förändrar världen. Det är många mil bort men jag har många mil kvar att gå.

Likes

Comments