Idag var det dags. Jag skulle bli inskriven och inlagd på avdelning 63 i Torsby. Jag och mamma åkte vid 11 i förmiddags för att ha gott om tid innan jag skulle anmäla mig kl.15.30 i receptionen. Vi var framme ca halv två och vi for runt i centrum av Torsby för att hitta ett café. Mamma behövde äta och jag ville ha kaffe.

Efter att vi inte hittade något bra ställe bestämde vi oss för att åka till sjukhuset och äta i deras servering. Vi satt där ett tag och bara prata. Jag försökte skoja om att jag inget märker om jag aldrig vaknar igen, men då började jag gråta. Jag kanske inte är så stark som jag tror.

Vi gick ut från serveringen och satte oss i en korridor. Mamma tog några "före bilder" på mig och vi pratade. Vi skrattade. Mamma är verkligen suverän. Älskar att hon kunde följa med.

När jag anmält mig i receptionen fick vi ta hissen upp till avdelningen där jag ska sova i natt. Vi möttes av en jättetrevlig undersköterska som visade mig rummet och pratade lite med oss. Efter en stund kom sköterskan. Henne gillade jag inte. Så extremt tråkig attityd och väldigt nedvärderande i svaren mot både mig och mamma. Som tur är så är hon ledig imorgon.

Mamma och jag fick lite kaffe i avdelningens kök och vi pratade. Och vi skrattade. Vi pratade minnen, skickade snapchats till min syster och kollade på roliga julklappsideer på Internet.

När klockan närmade sig sex kände mamma att hon behövde åka. Hon skulle köpa kvällsmat på Coop och sen fara till stugan hon bokat där hon ska sova i natt. Det föll några tårar när mamma gick. Sjukt jobbig känsla.

Så nu sitter jag ensam på min säng, i ett rum jag delar med en tant som verkar mer död än levande och väntar på sköterskan som ska komma och ta lite prover på mig. Efter det ska jag få hoppa in i duschen, stoppa fetvadd i öronen och duscha med descutan som ger mig svintohår. Efter det ska jag få dra på mig landstingets sexiga kläder och blåa plastskydd på fötterna. Det gäller ju att hålla stilen även om man är inlagd på sjukhus.

Förhoppningsvis kan jag somna tidigt ikväll och fara till operationen som planerat 7.40 imorgon bitti.

Går allt enligt planerna lär jag vara tillbaka på avdelningen innan 18.00 imorgon kväll.

Tills nästa gång, hade!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har blivit mer och mer nervös för varje dag som gått senaste veckan. Jag har börjat tänka allt mer på vad operationen kan innebära, vad som kan gå fel och vad som kan bli så himla rätt.

Det jag är mest nervös över är att förstöra mitt liv. Att få komplikationer som tarmvred eller gallsten, inget av det behöver leda till döden men det kan göra fruktansvärt ont och bidra med mycket problem, har jag hört från andra som fått det efter operationen. Jag är ju frisk nu, nåja, jag har högt blodtryck men det är den enda biverkningen jag har hittills av min vikt. Tänk om jag förstör ett helt fungerande liv och gör det till en fruktansvärd tillvaro utan någon chans att ändra tillbaka det.

Det. Det är det jag är rädd för.

Jag är också nervös inför att bli sövd. Inte själva sövandet i sig, men att aldrig mer vakna upp. Jag känner mig inte färdig med mitt liv. Jag har så många drömmar och framtidsplaner. Jag vill inte gå miste om någonting.

Jag vet ändå, någonstans långt inom mig att operationen är mitt bästa val. För utan den skulle jag säkert bli som individerna i programmet 600lbs life, och det vill jag då rakt inte. Nej, operationen kommer bli så bra för mig. Jag försöker vara positiv. Kirurgerna som ska genomföra operationen har gjort den så många gånger förr, jag är först ut på operationsdagen så förhoppningsvis är de inte för morgontrötta heller. Som kirurgen sa till mig när jag var där senast så hänger mycket på mig efter operationen. Om jag sköter mig och äter rätt så kan jag minimera risken för många komplikationer. Jag tror verkligen på att jag klarar det, även om jag inte har klarat flytandet särskilt bra. Javisst, jag har gått ner nästan 15kg, men jag har ju fuskat en hel del. Om jag inte hade fuskat kanske jag hade varit nära -20kg nu... Men ja, jag tror på mig själv. Efter flytet får jag faktiskt äta och dricka sånt jag tycker om. INte dessa jävla shakes.

Det är två veckor av flytande efter operationen, men inte med modifast. Jag får dricka kvarg, fil, yoghurt.. Ja, allt möjligt. SMOOTHIES. Så himla gott med smoothies. Det är nog det första jag ska göra när jag kommer hem på torsdag. En riktigt god smoothie. Mums.

Jag har börjat handla inför post-op och jag har smakat på flera av sakerna jag köpt. Jag har alltid älskat Njie vit choklad och hallon, men när jag drack den idag gick den nästan inte ner. SÅ SjUKT SÖT. Nä, usch, inte alls så god som jag kom ihåg. Däremot provade jag Barebells Milkshake chocolate, den var riktigt god! Inte sådär sötsliskig, utan smakade mer som Pucko. Bananen var inte fel den heller. Jag har handlat mycket kvarg och proteinshakes till efter operationen. De flesta smakerna som jag tror kommer vara alldeles för söta har jag undvikit, som vanilj eller päron. Jag har försökt hitta fräscha smaker som lime, citron eller naturella som jag kan smaksätta själv. Jag har förhållit mig till en sak när jag har handlat i alla fall och det är MAC 5g kolhydrater per 100g/100ml. Det är något jag varit jättenoga med. Jag hittade, till min förtjusning, blåbärskräm (eller soppa, kommer inte ihåg vad det var nu) med inte ens 5g/100g. Fantastiskt!

Även om jag tycker flytandet är pest och pina skulle jag inte vilja ha det ogjort. Jag har gått ner nästan 15kg på dryga 4 veckor. Jag har märkt på två av mina jeans att de börjar bli för stora. De hasar ner. Om bar 15 kg kan göra det, tänk då var nästan -85kg kan göra då 😍

Nä, nu måste jag åter till min juridik. Har inte ens hunnit hälften av det jag tänkt idag. Så sjukt trött och hängig idag. Sally vakna supertidigt och väckte mig gång på gång... Livet som kattägare.

Tills nästa gång, hade!

Likes

Comments

​Jag har långt större mål och drömmar med effekterna av operationen än att bli smal. Min största mål just nu är att kunna spela fotboll igen. Inte satsa på den, men spela för att det är roligt. Senaste åren har jag spelat lite fram och tillbaka, men 6 juni -16 var senaste gången jag var på en fotbollsplan. Det var då jag bröt lillfingret i matchens inledande 10-15 min, men avslutade ändå. Jag har fortfarande lite problem med det fingret och jag antar det har med mina jobb att göra. Precis efter jag fick ta av gipset började jag arbeta på ett ställe där jag var tvungen att hjälpa en brukare att ställa sig upp genom att hålla runt personens midja och koppla ihop mina händer bakom ryggen. DET mådde inte mitt finger bra av, men men.. 

En dröm jag har är att springa 5 km utan att stanna. 

Ta mer än 102.5 kg i knäböj (det är mitt rekord från åren på gymnasiet, slog skolrekordet med över 20kg då💪) och mer än 6 i brutalbänken.  

Kunna handla kläder på klädaffärernas "normala" storleksavdelning och inte bli förvisad till Tjockisavdelningen de försökt gömma undan i något avlägset hörn, för alla vet ju att överviktiga absolut inte kan ha samma kläder som norm-smala,  hur skulle världen bli då? Kaos.

Väga mindre än jag gjorde på högstadiet (jag var fortfarande överviktig då, men "inte så farligt"). 

Ha normalt blodtryck. 

TYCKA DET ÄR ROLIGT ATT TRÄNA IGEN. Bli MYCKET aktivare i min vardag och bli piggare. Orka göra saker och engagera mig mer i det jag tycker om. 

Kunna bilda familj med David och vara en aktiv mamma. 

Bli tagen på allvar av min omgivning och slippa bevisa att jag duger ​trots ​mitt utseende. Mina närmaste tar mig såklart på allvar, men de jag inte känner. 

Jag har många fler drömmar och mål, men de här är nog de jag tänker på mest. Eller ja, det finns en grej till som skulle vara skönt att slippa. På riktigt, jag blir så förbannad när jag märker det. Folk som stirrar ögonen ur sig när jag plockar ner något onyttigt i min korg på affären. Ja, jag är tjock. Ja, jag vet att det är onyttigt. Är det ditt problem? Nej. Bör du låta mig handla vad jag vill utan att stirra på mig med dina moraliska blickar? JA! Du har ingen jävla aning om var jag kommer ifrån. Jag kanske redan har gått ner 150kg och detta är enda gången jag unnar mig något på hela året. Nu är det ju inte så, men visst vore det skönt om alla bara kunde sköta sitt eget? Sluta glo.

Jag känner mig lite allmänt bitter idag, varför vet jag inte. Jag bara stör mig på allting. Tänker på saker jag varit med om pga min övervikt, saker jag kanske gått miste om pga min övervikt, saker som andra ansett att jag inte kan göra pga min övervikt. Sen är jag så tjurig så jag har gjort allt jag velat göra, i princip, ändå utan att bry mig om vad någon anser. Var jag skapligt överviktig och började på ett fotbollsgymnasie efter 3 år av helvete och mobbing på högstadiet? Jajamän. Ingenting eller ingen får stoppa mig från det jag vill. Jag kan, vänta och se. 

Klart jag bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig, men jag försöker att inte visa det utåt. Jag vill tro att jag har ganska bra självkänsla ändå och självförtroende för jag vet att jag duger som jag är. Jag gör inte operationen för att få tillhöra normen i samhället, jag gör inte operationen för att bli smal. Jag gör operationen för att jag ska kunna fortsätta utvecklas och förhoppningsvis slippa bli sjuk i framtiden till följd av långvarig övervikt. Jag vet dock flera personer som bara vill göra en operation för att bli smal. Då har man fokus på fel ställe, känner jag, men det är läkaren som avgör. 

Nu ska jag åter vända mitt fokus till den underbart roliga juridiken så jag kanske kan lära mig någonting innan det är dags för sjukhusvistelsen. 

Tills nästa gång, hade!

Likes

Comments

De senaste dagarna har varit brutalt jobbiga. Jag har kämpat mot mig själv och mina tankar varje vaken minut. Jag är så sjukt sugen på mat. Jag fuskade i torsdags och åt tacos. Av det gick jag upp nästan 2 kg till fredagen. För att "kompensera" för tacosen åt jag bara 3 shakes per dag under helgen. Det är inte bra. Dietisten var tydlig med att man ska äta 800 kcal per dag, men jag tänkte att jag gör ju det bara över helgen så de där extra kilona försvinner igen. När jag vägde mig i morse hade jag gått ner allt det. Sammanlagt har jag nu gått ner 13.7 kg. Första tanken som kom var att "fira" eller "belöna" mig själv. Såklart med mat.

Jag är så fruktansvärt trött på att jag förknippar mat med belöning. Det är ingen belöning och det gör ingen nytta för mig. Den stjälper mig i min resa till ett hälsosammare liv. ÄNDÅ så åt jag två stycken bitar fläskkotlett ikväll. Jaja, jag har ju bara druckit en shake på hela dagen så det förstör väl inte SÅ mycket ändå. Men jo, det gör det. Det är det jag måste inse.

Flytperioden är under en begränsad tid och jag kommer få äta mat igen, men jag är som besatt av tanken på att få äta.
På riktigt. Tugga. Känna smaker. Äta varmt. Äta det jag är sugen på. Jag är så sjuuuuuuukt trött på de här söta, sliskiga shakesen så det går inte att förklara. Alla smakar sött och allt smakar vattnigt eller sliskigt. Både igår och idag har jag fått kväljningar när jag druckit dem. Jag klarar inte det här längre. Snälla, låt tiden springa. Springa snabbare än någonsin förr.

Jag får väl sätta mig och läsa juridiken, för då springer tiden. Inte för att det är roligt utan för att det är så himla mycket att lära sig på så kort tid, så jag känner en enorm stress. Det hjälper definitivt inte att jag ska ligga inlagd på sjukhuset nästan hela nästa vecka och tentan är onsdagen efter. Jag kommer inte kunna tentaplugga med mina kurskamrater som jag gjort till de tentorna innan och det stressar mig ytterligare. Nu måste jag försöka lära mig allt själv. SJÄLV. Visserligen ska jag till universitetet imorgon för att plugga med en kurskamrat, men jag hade behövt ännu mer. Jag har knappt lärt mig någonting, känns det som. Jag kan slå i lagboken, men jag vet inte vilka lagar jag ska tillämpa när 😭. Förvaltningen hit, kommunallag dit, men om jag kan tillämpa den lagen beror på detta osv. Det är svårt. Mycket svårt och min hjärna jobbar på högvarv. 

Ikväll ska jag ta mig igenom kurslitteraturen om offentlig rätt iaf och försöka lära mig någonting. 

Just nu känns bara allt hopplöst.


Likes

Comments

Jisses, vad jag har haft att göra senaste dagarna. Det har varit roliga saker, men det har tagit all min fokus. I fredags åkte jag hem till min mamma och pappa för att sova över. Lördagsmorgonen skulle jag, mamma, min syster och min systerdotter åka till min mormor och hälsa på, och därför var det enklare att jag åkte dit först än att de hämtade mig på vägen som förra gången. Blev mindre stress för alla parter.

Helgen var både superjobbig och superbra. Bra för att jag fick träffa min mormor och umgås med med henne i två dagar. Jag träffar inte henne alltför ofta, tyvärr... Men den var jobbig för jag var så hungrig. Det blev inte bättre av att mamma och min syster åt på Max på vägen till mormor.. :/ Jag satt kvar i bilen med min systerdotter som sov, men det var ändå så frustrerande. Det kom både en och två tårar faktiskt. Mat betyder mer för mig än jag trott och jag blir väl extra känslig när jag är så hungrig hela tiden. Jag har känt mig "mätt" ungefär tre gånger under ca fyra veckor. De flesta hade antagligen blivit lite mer lättretade då.

Idag var det dags för juridik igen. Det stressar mig något enormt. Jag har varken haft tid eller ork att läsa all kurslitteratur, så imorgon ska jag åka in till skolan till 8, även fast vi börjar 13.15. Jag måste hinna ikapp. Speciellt eftersom jag kommer ligga på sjukhus nästan hela nästa vecka. Förhoppningsvis mår jag så pass bra efter operationen så jag kan studera mycket, men man vet ju aldrig. Jag vill lära mig så mycket jag kan innan.

Jag tänker sitta i skolan efter föreläsningen också. Jag har märkt att jag har betydligt lättare att hålla mig ifrån mat eller att fuska när jag är sysselsatt. Är jag ensam hemma är det en pers.. och eftersom David ska jobba natt hela veckan så är jag hemma själv på kvällarna och ingen märker om jag fuskar. Om jag då sitter kvar i skolan så länge jag orkar minimerar jag risken för att falla för frestelsen. Jag föll idag. Jag tog ett par tortillas med lite grönsaker i, men å andra sidan har jag bara druckit en shake på hela dagen. Jag har glömt bort att äta helt enkelt. Imorgon måste jag skärpa mig igen. Få lite ordning på det. Som tur är har jag några personer som går genom samma sak som jag gör och de är peppande. Det lättar på bördan att få prata med någon som vet EXAKT vad jag går igenom och hur känslorna stormar. 

Jag har ändå gått ner 13.3kg tills idag, så jag är nöjd. Bara 8 dagar kvar till operationsdagen. 7 till inläggningsdagen. 6 dagar hemma. 6. Inte ens en vecka. Om åtta dagar börjar nästa del av resan och jag ser fram emot den. I helgen tänkte jag handla hem saker inför postop-flytandet. Soppor, naturell yoghurt/kvarg/fil. Vad jag ser fram emot är en hemgjord jordgubbssmoothie. Det kommer bli så gott. 

Tills nästa gång, hade!

Likes

Comments

​Idag var det dags för min inskrivning inför operationen i Torsby. Jag lämnade av David på jobbet och åkte direkt vidare dit. Jag var framme strax innan nio och jag fick komma in till sköterskan nästan omgående. Hon tog ett EKG, puls, blodtryck och vikt på mig. Det enda hon inte var nöjd med var mitt blodtryck. Jag anade att det skulle vara högt eftersom jag haft det så länge jag kan minnas, men hon tyckte det var väldigt högt och tvekade på om narkosläkaren skulle godkänna det. Det jag blev besviken på var att det var exakt samma som för ett år sedan, men då sa de ingenting om medicinering. 

Kirurgen var väldigt positiv mot mig och sa att han hade "en bra känsla" om mig när vi pratade om livet. Han var mer än nöjd med min viktnedgång på 13kg (tror deras och min våg diffar lite, eftersom min våg visade -12kg bara två timmar innan). Jag nådde ändå -12kg, som var mitt mål för tacokvällen😍 så ikväll ska jag äta tacos med gott samvete. Jag vet att det kommer vara jobbigt imorgon igen att bara flyta, men nu är det bara 12 dagar kvar. TOLV. Jag började på 34. 

Efter vad sköterskan sa om mitt blodtryck var jag supernervös att träffa narkosläkaren. Jag hade inte behövt vara nervös. Så himla rolig och trevlig man som försäkrade mig om att mitt blodtryck inte var så högt som sköterskan fått det att verka. Sen tyckte han att det vore konstigt att skjuta upp operationen för att medicinera mig, när operationen kommer ge en blodtryckssänkande effekt efteråt. Han kunde inte förstå den tanken, vilket var skönt för mig :)

Den 20/11 läggs jag in. 21/11 är jag först ut för operation, så den kommer ske runt kl. 8 på morgonen. Jag kunde räkna med att åka hem 23/11 sa kirurgen, förutsatt att inget oväntat händer. Nu är det så nära. Jag har väntat sen augusti förra året och nu är det bara tolv dagar kvar. Jag kan inte förstå det riktigt än, jag väntar på att de ska ringa och säga "vi skämta bara med dig, klart du inte får operation.". Jag kommer nog inte kunna ta in det förrän det är gjort. Då är det klart. På riktigt. Ingen återvändo. 

Nervöst. Spännande. Förväntansfullt. 

Likes

Comments

Imorgon ska jag till Torsby för möten med kirurgen, sjuksköterskan och narkosläkaren. Jag är så nervös. Varför vet jag inte. Eller ja, jag är väl nervös över att de ska vara missnöjda med det jag har åstadkommit under de veckorna jag flutit, att de ska neka mig operationen eller något liknande. Självklart nervös inför hur operationsdagen kommer se ut. Eftersom jag läggs in på sjukhuset på måndagen och opereras tisdagen antar jag att jag är bland de första in till operation, för jag vet en annan tjej som ska opereras samma dag, men hon ska vara där på tisdagsmorgonen. Mamma kommer följa med mig upp till Torsby på måndagen och stanna till tisdagen så jag hoppas jag hinner bli klar med operationen och vakna innan hon måste åka hem igen❤. Sen ska jag ligga på sjukhus tre dygn. Jag kommer få komma hem torsdagen eller fredagen och då kommer David och hämtar mig ❤. Jag kommer alltså komma hem 23 eller 24 november och jag har salstenta i juridik, närmare bestämt civilrätt, onsdagen efter den 29 november. Jag hoppas, hoppas, hoppas jag mår bra efter operationen så jag kan spendera tiden på sjukhuset med att plugga inför den. Det lär behövas.

Hittills har jag gått ner 11 kg. Målet jag fick av dietisten var 6-10, så jag antar att de kommer vara nöjda. Jag har ju ca 1.5 vecka kvar sen att gå ner lite till på. Jag har dock ändrat mig om min tacokväll den 14e november. Jag tar den imorgon istället. Jag nådde inte -12kg, men jag tänkte att om jag tar den imorgon får jag några extra dagar efter att kunna gå ner på ifall jag skulle gå upp av det. Försöker tänka lite strategiskt. Det optimala hade varit att inte fuska alls, men det är ett val jag gör. En enda gång till innan operation. Ni förstår inte hur mycket jag längtat och suktat efter tacos den här perioden, det är plågsamt för mig. 

Jag har haft det väldigt kämpigt med flytet och jag har fuskat en del.. Trots det har jag gått ner 11kg, så jag känner mig inte totalt misslyckad. Jag blir däremot väldigt ledsen på mig själv när jag läser om andra som sköter sig exemplariskt och de skulle kunna dricka shakes ett tag till. Det går så bra för dem och de tycker inget är svårt i princip. Samtidigt glider kilona av dem. Varför har jag inte sån karaktär som de människorna? De har ju uppenbarligen också en övervikt att bli av med och de kan minsann stå emot allt sug. Jag kan verkligen inte det.. 

Jag får väl försöka vara lite positiv och tänka på att dagen har gått väldigt bra ändå. Inget direkt matsug, inte ens när jag var i affären och handla åt David eller när mina klasskompisar åt lunch bredvid mig. Jag försöker fokusera. Jag försöker verkligen, men jag är så besviken på mig själv.

Ibland är det ok att vara ledsen. 

Tills nästa gång, hade!


Likes

Comments

Trots mitt extrema skavsår (som jag lägger upp bild på, så jag ber om ursäkt för att det är äckligt, men ni måste få se att jag inte överdriver😭) gick jag till bussen idag för att ta mig till universitetet. Igår hade vi introduktion på allmän rättslära inom juridiken och idag blev det en fyra timmar lång föreläsning om Avtalslagen. Paragrafer hit, paragrafer dit, undantag här, undantag där. Huvudet snurrade ganska ordentligt när vi slutade 15.00. Imorgon har vi föreläsning i regeringsformen, så jag bör sova tidigt ikväll så jag orkar med en intensiv föreläsning till. Det är intressant ändå, men mycket att lära sig och jag är redan nervös inför salstentan 29 november.

När jag stod vid bussen i morse läste jag lite inlägg i en grupp på facebook som handlar om överviktsoperationer. Det handlade om en person som hade kommenterat operationer som fusk, att man var lat och att alla kan klara det utan operation. Kommentarsfältet var underhållande. En del höll med kommentaren, en del höll med den som ifrågasatte. Jag kan både hålla med och ifrågasätta. Jag tror ABSOLUT att alla kan gå ner i vikt om de bara äter rätt och tränar mer, MEN det är inte det svåra. Det svåra har aldrig varit att gå ner i vikt för mig, och med tanke på hur många som skrivit det i gruppen så kan jag tänka mig att det är ganska vanligt, utan det är att HÅLLA vikten som är det svåra. Att man är automatiskt lat för att man är överviktigt är däremot ett väldigt okunnigt uttalande, har man lite intelligens bör man kunna lista ut att alla inte är likadana.

För flera år sen tyckte jag att operation var fusk, men jag har ändrat mig. Varför skulle jag inte ta chansen att få hjälp när den faktiskt finns där rakt framför näsan på mig? (Nej, det var inte bara att gå till läkaren och be om en operation utan det krävdes flera tester och många möten innan jag tillslut blev godkänd. För att få åtgärden krävs en motprestation - i form av flytande kost i fyra veckor och DET är inget man gör för det är skoj.) Jag valde att vara öppen med min operation på grund av flera orsaker. Dels för att det blir lättare för mig när folk vet om det, men också att det är väldigt vanligt att "dölja" sin operation. Jag förstår verkligen de som väljer att inte vara öppen om det, men jag tycker det är synd att det är så. Synd att de känner att de måste hymla om något livsomvändande för att skydda sig själva. Det är inte alla som kan ta elaka kommentarer eller åsikter. Jag tror att jag har ett stabilt psyke så jag skulle klara av att bli ifrågasatt, men jag känner mer "varför?". Varför kan inte varje person göra sina egna val utan att lägga sig i andras? Vad ger det dig att försöka trycka ner något som en person sett fram emot? Varför inte stötta och uppmuntra? Jag säger inte att alla överviktiga ska göra operationer, för det är verkligen inte för alla, men om man faktiskt ska genomföra det kanske man kan få glädjas över det istället för att skämmas?

Att se operationen som fusk och inte ett hjälpmedel tycker jag handlar om att man inte är tillräckligt insatt i det. Det är faktiskt inte bara att göra operationen och sedan fortsätta som man gjorde innan, DET GÅR INTE. Operationen ger en effekt på runt tio år, sen är det helt upp till dig själv igen. Effekten kommer inte sitta i för alltid så man måste kämpa. När jag har opererats har jag ca 10 år på mig att fixa till mitt liv. Äta rätt, börja träna igen och ta större ansvar för mina val. Det jag tänker mest på när någon säger att operation är fusk är t.ex. rökare eller snusare. När de ska sluta med sitt beroende använder de plåster, tuggummin och alla möjliga grejer för att vänja sig av vid nikotinet successivt, de får lite nikotin i de där tuggummina eller plåstren, men det är bra mycket svårare att sluta med något man behöver. Jag kan inte sluta äta mat. VARJE MÅLTID BLIR EN STÄNDIG KAMP. Vem orkar det? Inte jag, det erkänner jag. Jag har sagt det förut till mina nära och kära, och nu säger jag det här: Har man inte varit överviktig någon gång i sitt liv (nu pratar vi inte 10-15 kg extra utan rejält), då kan man inte förstå vad vi överviktiga går igenom. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Min ork att ständigt kämpa tog slut och jag ville ha hjälp, för min skull. Ingen annans.

Därför väljer jag operation. En hjälp till rätt väg. En hjälp till ett hälsosammare liv. En hjälp till ett lättare liv.

Förhoppningsvis.

Tills nästa gång, hade!

Likes

Comments

Vilken dålig uppdatering jag har haft i helgen.. Rebecca kom till mig sent i fredagskväll, klockan var nästan 23.00 när vi hämtade henne på stationen. Tyckte jättesynd om henne som jobbat hela dagen och nästan åkte direkt hit efteråt. Vi var inte uppe särskilt länge eftersom både hon och jag var trötta. 

Lördagen spenderade vi en del tid i Karlstad, både i city och Bergvik. Rebecca letade efter några skor som hon hade kollat in. Tillslut hittade vi dem och de var så snygga på henne om än i högsta laget på klacken. Hon klär i mycket fint hon. På kvällen gick vi ut på promenad. Det var lite ruggigt och småkallt, men vi traskade på i hela två timmar och tjugo minuter. Galet. Jag glömde kolla vad avståndsmätaren stod på innan vi gick, men under hela dagen gick vi 18km och det blev ungefär 24 000 steg. Det kändes riktigt skönt, förutom ett skavsår som började träda fram. När vi kom hem och vi hade tagit varsin varm dusch tittade vi på film. Först Viana, en disneyfilm som jag tyckte var väldigt mysig (jag älskar disney och man blir aldrig för gammal för det), sen kom David och vi tittade på Don´t breath. Jag och David såg den på bio och den är ganska obehaglig faktiskt. Stackars Rebecca som avskyr såna filmer och vi lurade i henne att den inte var så farlig. Efter det startade vi, på önskemål av henne, Peter Pan. Vi hann inte se direkt mycket innan det var dags för sängen. 

Idag sov vi länge. Jag hade inte hjärta att väcka Rebecca när jag vet hur trött hon har varit, så hon fick sova till tolv i alla fall. Vi gick ut på promenad ganska direkt för att hinna innan hennes tåg gick halv fem. Det tog inte längre än tjugo minuter innan jag började klaga på mitt skavsår. Jag hade satt dit compeed, men det verkade inte hjälpa. Jag tänkte att det inte kunde bli värre så vi fortsatte. Jisses vad ont hälen gjorde sen. När vi inte ens var halvvägs kändes det som min fot skulle trilla av när som helst. Men med lite gnäll så kämpade jag på. Vi kortade ner promenaden så mycket vi kunde för att skona min häl, detta var inget och leka med. Det var nästan så jag haltade. Det blev ändå ganska exakt 2 timmars promenad, 1 mil och 14 000 steg. Även om takten inte var snabb så var jag nöjd. Nu får min häl vila några dagar från långa promenader. 

Jag måste sova snart, ska bara kolla lite serier med David först. Imorgon börjar juridiken och jag är lite nervös inför det. Det kommer säkert bli tufft, men intressant. 

Tills nästa gång, hade!​

Likes

Comments

Idag känner jag mig ovanligt positiv. Visserligen har jag huvudvärk, men jag är inte särskilt trött idag. Jag sov länge, fram till 12, vilket brukar göra mig otroligt seg, men idag blev jag inte det. Det kan bero på att jag vägde mig i morse. Jag skulle ha vägt mig igår, men jag försöker bara väga mig på morgonen så jag gjorde det idag istället. Första veckan gick jag ner 6.3kg. Jag har nu gjort vecka nummer två, vilket inte blev lika bra resultatmässigt men ändå 2.7kg. Jag har alltså gått ner 9 kilo på två veckor. Jag har ca tre veckor på mig att gå ner 1 kg, därför känner jag mig positiv. Det är till och med rimligt att jag hinner gå ner 12 kg till 14 november så jag får äta min efterlängtade tacos. 😍

Hela dagen har jag i princip ägnat åt min hemtentamen som ska vara inlämnad imorgon. Jag började på den idag. Jag är så otroligt segstartad när det gäller hemuppgifter, men när jag väl kommer igång går det som smort. Jag tror jag har ganska lätt att skriva och formulera mig i text när det gäller akademiska skrifter. Hemtentan handlade om åldrande i ett livsloppsperspektiv, så jag skrev utifrån en intervjupersons erfarenheter från barndomen, ung vuxen, föräldraskap och åldrande. Det kopplade jag sedan till olika teorier från kurslitteraturen. Även om det blir lite långtradigt att bara sitta och skriva så är det riktigt intressant. Det är roligt att kunna tillämpa de kunskaper man fått till sig under kursen och verkligen använda dem på en riktig person. Hjärnkontoret får definitivt jobba på högvarv.

Eftersom det är torsdag tog jag en paus från pluggandet 21-23 för då går ett av mina favoritprogram på TLC. 600 lbs life - where are they now? Det är himla intressant att se deras resor och hur olika de möter de svårigheter som möter dem när de kommer tillbaka till riktiga livet. En del blundar för allting och tror att de ska kunna leva som förr, de intalar sig själva att de faktiskt gör framsteg för tröjan har blivit för stor även om vågen säger tvärtemot. En del tacklar allt hur perfekt som helst. De tar sig igenom sina strider och de viker sig inte en tum. Det är de personerna jag imponeras av, det är som de personerna jag vill vara. Under min tid på flytande kost (är på dag 15 nu) har jag börjat inse den roll som maten spelar för mig. Den är enormt mycket viktigare än jag trodde innan, därför funderar jag på att gå till en KBT-terapeut som kanske kan hjälpa mig att ändra min syn på mat. Det hade jag behövt. Jag vill inte riskera att byta mitt matmissbruk mot något annat missbruk efter operationen.. 

Nu ska jag sova. Imorgon ska vi få en ny tvättmaskin hemlevererad (är man vuxen om man blir jätteglad över en ny tvättmaskin?) och sen måste vi städa. Min bästa vän Rebecca kommer på besök över helgen och hon ska flyta tillsammans med mig. Vilken vän jag har, va? ❤😍

Tills nästa gång, hade!

Likes

Comments