Hej,

Det var återigen ett tag sedan jag delade med mig av min vardag och mina äventyr här i Kenya och därför tänkte jag göra någon slags sammanfattning av de senaste veckorna. Under de senaste helgerna har vi hängt väldigt mycket i Nairobi och gjort lite små utflykter till diverse ställen. Jag har inte varit jätteduktig på att ta bilder men jag i alla fall en del att dela med mig av.

Den här bilden är tagen för ett bra tag sedan, men tycker den är rätt härligt :) Lovisa och jag la oss på marken i rondellen och tog det lugnt en söndagseftermiddag när inte plugget lockade speciellt mycket...

Vi har även haft mys i sofforna på zebrabalkongen.

Jag, Elmer, Astrid och Ellen var iväg till The Hub (köpcentret) och gick sedan tvärs över gatan till Tin Roof Café och hade det allmänt trevligt. Ett mysigt ställe med ett litet art gallery och några små butiker.

Ellen och Astrid åt salladsbuffé. Den såg helt underbar ut!

Helgen efter besökte vi ännu ett barnhem för att dela ut de sista av kläderna som vi hade med oss. Det är väldigt intressant att besöka olika barnhem och se hur det fungerar på olika ställen. Barnhemmet vi kom till den här gången var väldigt stort, rymde upp mot 300 barn, och var väldigt välorganiserat vilket är roligt att se då det som sagt inte är alltför vanligt här i Kenya.

Barnen som bodde här var allt mellan 0-18+ år och då de äldre var i skolan fick vi möjligheten att träffa de allra minsta. Även om dessa barnen hade det ganska bra med en hel del personal, tillräckligt med mat osv var det fortfarande mycket som saknades. Det var verkligen dubbla känslor då det självklart är bra att barnen har någonstans att vara samtidigt som deras liv kändes väldigt enformigt och svårt. Som det tyvärr är för många barn i Kenya. Föreståndaren på barnhemmet föreslog att vi skulle ta lite bilder för att kunna visa familj, släkt och vänner hemma så jag tog några kort på dessa sötnosar.

När några av de äldre barnen kom hem från skolan tog vi en bild med dem och sedan överlämnade vi kläderna. Återigen, stort tack till er som skänkt, det kommer verkligen komma till användning!

På lördagen, samma helg, var vi Nairobi National Park och åt brunch. En mycket härlig liten utflykt och roligt att bryta "det vanliga" lite bara genom att äta brunch ute i nationalparken istället för på internatet. Jag mådde dock inte jättebra på hemvägen, tror jag blev lite åksjuk men det gick som tur var över ganska fort efter vi kommit tillbaka.

På kvällen var hela Na2, min klass då, ute och åt på The Arbor. Det var Carmen, Julia och Astrid som tagit det fina initiativet då vi firade att fysik 1 kursen nu är avklarad! Eller ja, inte för mig och några andra natur-simmare då, för vi ska inte göra slutprovet förrän om 2 veckor, hehe. Men snart är vi också klara, det ska bli så skönt!

Ja, det var helt enkelt en liten snabbrepris av den senaste tiden här. Det blir ytterligare några helger och veckor här i Nairobi och sedan är det påsklov och efter påsk väntar (tror jag) några sista sjukt bra resor under vår sista tid här i Kenya. Tiden går verkligen fort nu och det märks på hela internatet att alla tänker verkligen på att ta vara på varenda dag. Älskar mitt internatliv och vi lever minst sagt loppan här nere, men samtidigt ser jag fram emot att komma hem till Sverige. Att få träffa alla igen och ta vara på det som Sverige har att erbjuda ska också bli roligt. Kenya och vännerna kommer ju finnas kvar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej,

Detta inlägg skulle egentligen upp för jättelänge sedan men det har inte blivit av helt enkelt... Hehe! Men här kommer det i alla fall!

Förra lördagen hade jag en sån där underbar Kenya-dag som jag kommer sakna som bara den när jag kommer hem till Sverige. En sån där dag när jag får sitta i dem kära skolbussarna flera timmar och titta ut över Kenyans fina landskap för att sedan få ge sig ut på något litet eller stort Kenya-äventyr. Idag var det ridning som stod på schemat och det var hur många år som helst sedan jag satt på en häst så jag var lite nervös men allt gick superbra och jag hade så roligt!

Fina Elvis som jag red!

Jag red i första gruppen och hade då inte med mig kameran men den åkte fram så fort vi var klara och nästa grupp var på väg ut. Efter att de andra ridit ut gick jag och Nathalie iväg på en promenad i området mitt bland zebrorna, gnuerna, bufflarna, impalorna och de ståtliga girafferna. När vi red fick jag uppleva ett av de häftigaste ögonblicken i Kenya hittills när vi red ca 2 meter från en enorm giraff och när vi kollade upp hade vi giraffens stora huvud rakt över oss. Så mäktigt!

Vår fina boardingvärd Tilan!

Ett gäng gnuer med ryttarna i bakgrunden.

Det är inte varje dag man ser en giraff sitta ner. När vi var ute och gick var djuren mycket mer skygga för oss än när vi satt på hästryggen. Häftigt att djuren ändå är uppmärksamma på sånt.

När båda grupperna hade ridit åkte vi iväg till underbara Carnelies som ligger ca 10 min därifrån och åt lunch. Jag åt en jättegod veggiewrap och sedan satt jag lite nere vid Naivashasjön och bara njöt. Jag hoppas verkligen att jag får chansen att åka hit igen en gång till under min tid som är kvar här i Kenya. Denna gång fick vi tyvärr inte campa då det inte var tillräckligt stort intresse vilket jag tycker var lite tråkigt. Men samtidigt är jag väldigt tacksam över att vi kom iväg. Som sagt, sjukt mysig dag!

Likes

Comments

Detta skulle väl kunna ses som en Ol pejeta del 3. Men den handlar inte om vad vi gjorde under veckan, utan om det vi fick lära oss. Bland mycket annat förstås.

Det jag ville dela med mig av är ett samtal vår guide Joyce hade med oss på torsdagskvällen, efter vårt första besök på Irura school. Hon berättade om den nuvarande skolsituationen i Kenya och det kenyanska systemets för- och nackdelar. En del av det visste vi redan, men mycket var även nytt.


Innan jag åkte till Kenya var det en hög med papper som skulle fixas fram, skrivas på och skickas in. Ett sånt papper handlade exempelvis om min skolpeng som jag skulle ha med mig till Kenya. Jag fick då veta att skolpengen för en svensk gymnasieungdom ligger på dryga 80 000 svenska kronor. I Kenya är motsvarande skolpeng (i och för sig för en grundskoleelev) 80 shilling per år per elev. 80 shilling är knappa 8 svenska kronor. Den här skolpengen ska då täcka nästan samma kostnader som för en svensk elev. Alltså; lärarlöner, kostnader för skolbyggnaden och tomten, material, vatten, el med mera.

Som en förstår går den ekvationen inte riktigt ihop. Därav kan man också förstå att det finns stora problem med lärarbrist och kvalitén på undervisningen och skolorna i Kenya överlag. På Irura fanns det inte ens tillräckligt många lärare att undervisa alla klasser på samma gång, utan på ca 250 elever fanns endast 7 lärare och ingen rektor. Tänk att den svenska skolpengen är nästan 10 000 gånger så hög som i Kenya. Det är galet att tänka sig.


Grundskola i Kenya är gratis, men gratis i Kenya är inte riktigt samma sak som gratis i Sverige. De flesta av barnen som går på Irura, och även många andra barn runt om i Kenya, lever på mindre än 1 dollar om dagen vilket klassas som extrem fattigdom. Efter att grundskolan blev gratis i början av 2000-talet blev det möjligt för många barn som lever i extrem fattigdom att börja skolan vilket är helt fantastisk. Men som sagt, gratis i Kenya är inte riktigt samma sak som gratis i Sverige.

Dessa barn vandrar ca 5 km till skolan varje dag. Vissa bor närmare, vissa aningen längre bort, och förutom att de ska bära på böcker och dylikt ska de även ha med sig vatten och ved till skolan varje dag. Detta är för att skolan ska kunna förse eleverna med en portion gröt varje dag då många inte har möjlighet att äta sig mätta hemma.

Sedan är det även eleverna som måste hjälpa till att lösa den omöjliga ekvationen på 80 shilling per år per elev. Detta görs genom att varje elev (eller föräldrarna då) behöver lägga ut ca 1000 shilling per år för att täcka kostnaderna för lärarlöner, material och skoluniformer m.m. 1000 shilling, ca 100 svenska kronor, blir en ganska stor summa om man bara får in ca 1 dollar om dagen.

Trots allt detta, spred dessa elever en sån enorm glädje och lycka till oss när vi kom dit. Det fanns alltid ett leende på precis allas läppar och inte någonting som ens skulle kunna liknas vid bitterhet. Självklart fick vi bara en liten inblick i deras liv och egentligen har vi väll ingen aning om hur de mår eller känner sig. Men Joyce som har besökt skolan regelbundet under flera år bekräftade vår känsla. Det finns en sån enorm positivitet bland dessa barn och i de här samhället trots alla problem som finns.

Just siffran 80 har verkligen etsat sig fast hos mig och jag hoppas att detta är någonting jag alltid kommer att minnas. Inte minst för att påminna mig själv om hur små ens egna i-landsproblem egentligen är och hur lyckligt lottad och priviligierad jag är. Så detta kan kanske vara en påminnelse även till er,

Kram

Likes

Comments

Då vi bodde mitt i parken under tre dagar blev både de korta och de längre bilresorna helt plötsligt game drives som bjöd på massa trevliga djur. Vi fick se mycket elefanter men också noshörningar och nätgiraffer.

Sedan fick vi även se dessa speciella kossor (som jag självklart inte mins namnet på) som gick och betade mitt ute på savannen. Det är inte varje dag en får se kossor med enorma horn, zebror och en noshörning samtidigt.

Dag 3

Efter frukost vid campet åkte vi direkt till huvudkontoret där vi hade föreläsning hela förmiddagen om "Ecological monitoring" som handlade om hur Ol Pejeta Concervancy tog hand om naturområdet och behöll en god relation med samhället utanför. Intressant, men mycket svåra ord och allmänt ganska svårt att hänga med i svängarna tycker jag.

När föreläsningen var slut åkte vi tillbaka till campet för lunch och då fick vi även sällskap av lite elefanter. Precis innan vi skulle hoppa in i bussarna för att åka ut igen fick jag se när elefanterna korsade floden. Det var faktiskt riktigt mäktigt. När de korsat floden kom de ju upp på samma sida som vårt camp och då var det inte många meter som skiljde oss från dem.

Ungarna var så söta när de skulle i vattnet, haha.

Vi åkte ganska länge med bussarna och jag lyckades till och med somna (hehe). Vi skulle nämligen åka genom hela parken för att titta på en av parkens tre viltdjurskorridorer. Då parken i övrigt har elstängsel runt sig för att undvika djur-människa konflikter finns dessa korridorer för att möjliggöra för djuren att migrera in och ut ur parken efter behov. Korridoren är byggd på ett sätt som gör att alla djur förutom noshörningarna kan passera. Anledningen till att noshörningarna ej ska kunna ta sig ut ur parken är just på grund av tjuvskytte och eftersom noshörningarna redan är så utrotningshotade är det för stor risk att ta att låta dem gå ut ur parken.

Johanna, Nathalie och jag reppar SSN.

Dag 4

Kursen som vi läser, East African Wildlife, handlar mycket om bevarandebiologi och om hur boskap och vilda djur kan samexistera. Därför var vi idag iväg för att se hur de arbetar och lyckas ha både boskap och vilda djur i parken utan alltför stora konflikter. Först åkte vi till en kodusch (där de tvättar korna från fästningar som kan bära på farliga sjukdomar) där vi hade lite föreläsning. Jag lärde mig verkligen mycket av besöket och inte minst inser man att ett problem som verkat så enkelt i själva verket är väldigt komplext.

Fina varelser.

Lite safari på hemvägen där vi hade turen att se ca 50 elefanter samlade vid ett vattenhål. Elefanterna är verkligen savannens mäktigaste djur.

Innan vi körde ut ur parken för att åka tillbaka till base camp, där vi sov första natten, stannade vi vid en ekvatorskylt. Några av oss, tillsammans med vår lärare Johan i spetsen, ställde oss på händer mitt på ekvatorn. Bara för att.

På eftermiddagen fick vi samla lite krafter igen innan vi gick iväg till en närliggande skola som heter Irura där vi skulle hjälpa till med det vi kunde för att underlätta deras vardag. Företaget vi reste med, Rift Valley Adventures, sponsrar skolan med volontärhjälp och även pengar för att förbättra omständigheterna för dessa barn. Jag hamnade i bygglaget så jag, Nathalie och Carmen bestämde oss för att bygga en skolbänk. Efter lite kulturkrock med en av ledarna som väldigt gärna ville hjälpa oss tjejer att hantera både såg, hammare och konstruktion så satte arbetet igång. Jag var så inne i själva byggandet att jag inte insåg hur trött jag var förrän jag ramlade ner i sängen på kvällen.

Dag 5

På förmiddagen var vi tillbaka till Irura för att färdigställa vår bänk. De andra som inte byggde målade istället svarta tavlor och vissa höll i lektioner. Besöket var både roligt och givande och det var kul att se hur mycket det verkligen uppskattades att vi var där. När vi var klara rullade bussarna hem mot Nairobi igen efter en väldigt lyckad vecka.

Likes

Comments

Den här veckan har inte varit en helt vanlig vecka här på SSN utan det har varit East African vecka. Det har inneburit att alla naturare har åkt iväg till Ol Pejeta för att fördjupa oss i bevaring av savannen, sam-ekonomi har varit i Kisumu för att arbeta med bistånd, några har varit kvar här i Nairobi för att ha Model UN som är ett FN-rollspel och ettorna har också varit vid Victoriasjön. Vi kom hem i fredags och det verkar som att alla har haft en fantastisk vecka.

Dag 1

Vi åkte iväg i måndags morgon och anlände vid lunchtid och så fort vi fått i oss lite mat var det dags för aktiviteter. Det som stod på schemat för dagen var klättring, bush activites (spjutkastning, pilbåge och göra upp eld) och mountainbike.

Klätterväggen var kanske inte i sitt bästa skick men många lyckades ändå klättra både högt och skickligt. Jag tyckte det var aningen läskigt, haha. Inte alls som klättringen i Savage där det faktiskt kändes säkert att klättra.

Julia levererar i spjutkastningen.

Vi var kanske inte jätteduktiga på att göra upp eld så vår guide tog över lite här. FYI är det elefantbajs som används för att göra upp eld.

När aktiviteterna var avklarade fanns det lite tid att ta det lugnt innan vi åt middag och gick och la oss. Första natten sov vi på ett "base camp" utanför själva parken, där det fanns stora tält med sängar och plats för ca 12 personer. Förutom lite spindel-incidenter sov vi gott den natten.

Dag 2

Dag 2 var nog den mest intensiva dagen av dem alla och nu när jag tittar på mina bilder inser jag att ca 70% är från tagna den här dagen, haha. Vi gick upp klockan fem för att vi skulle hinna till dagens första stopp i tid, schimpanserna. Även om det inte alltid är jätteroligt att ställa klockan på 05.00 har det sina fördelar, man kan exempelvis ha turen att få en härlig morning drive i parken. Om man har jättetur kan man även få se lite vita noshörningar på vägen.


Ol Pejeta ligger precis intill Mt. Kenya. Berget som vi besteg för två veckor sedan!? Helt magiskt vackert var det att få se solen gå upp precis bredvid vårt berg. Tror nästan det var min favoritstund på hela resan.

Vi anlände till schimpansstället (vet inte riktigt vad jag ska kalla det?) i tid och vår första uppgift var att plocka pinnar och stenar längs den stora inhängnaden där schimpanserna snart skulle släppas ut. Anledningen till detta var då dessa schimpanser kunde vara ganska aggressiva och både försöka kasta sten på människor och använda pinnarna för att försöka ta sig ut. Historien bakom dessa schimpanser är att Ol Pejeta Conservancy tar hand om schimpanser som antingen har hamnat i den illegala handeln eller på andra sätt blivit misshandlade eller misskötta. Centret har funnits i över 20 år och tanken var först att försöka släppa ut schimpanserna i det vilda igen men schimpanserna är alldeles för skadade av att ha blivit dåligt behandlade av människor att det inte är möjligt. Därför finns det här centret för att göra tillvaron så bra som möjlig för dessa schimpanser.


Efter att vi plockat pinnar och stenar fick vi se när schimpanserna släpptes ut för dagen och blev matade med frukt. Även om dessa djur kan se ganska oskyldiga ut ska de inte underskattas. En enda schimpans ha styrkan av 3-4 fullvuxna människor.

När vi var klara med besöket åkte vi till vår campingplats som låg mitt i parken. Vi campade alltså mitt bredvid floden bland elefanter, bufflar och diverse kattdjur.

Efter lunch åkte vi iväg i bussarna igen. Den här gången skulle vi till ett noshörningscenter. Vi fick först en liten guidning runt omkring och sedan fick vi träffa Baracka. Baracka är en svart noshörning som är helt blind och klarar sig därför inte ute i det vilda. Av den anledningen har Ol Pejeta Conservancy tagit in Baracka för att ta hand om honom och således är Bracka väldigt van vid människor och kommer på inkallning.

Sedan var det noshörningsbesök nummer två. Den här gången fick vi träffa den sista norden White rhino hanen som finns kvar i hela världen. Norden White rhinos levde tidigare tidigare i öst- och centralafrika men på grund av diverse krig finns det idag bara tre stycken kvar i hela världen, en hane och två honor. Idag pågår därför ett projekt där man försöker rädda arten med olika metoder och det görs alltså här i Ol Pejeta. Projektet kräver dock stora summor pengar som är svåra att få in.

Sedan fick vi hugga i och skyffla noshörningsbajs.

På väg till campet stannade vi även för att titta på en noshörningskyrkogård där de flesta noshörningar dött på grund av tjuvskytte.

Istället för att ha vår vanliga trånga men mysiga skolbuss hade vi fyra minibussar. Otroligt lyxigt och mysigt att åka runt i. Minibussarna var lite smidigare än skolbussen vilket även förbättrar safariupplevelsen rejält.

Vi var minst sagt trötta på kvällen och gick och la oss ganska tidigt. På natten hade vi besök av bufflar vid campet. Jag hörde dem inte men vi kunde bevittna buffelbajs precis utanför tälten på morgonen.

Likes

Comments

Hej,

I söndags var jag, Astrid, Lovisa, Emma, Carmen, Ida och vår boardingvärd Marie iväg till ett barnhem som ligger i Ngong för att lämna kläder som snälla släktingar och vänner hemifrån har skänkt. Jag vill verkligen tacka alla som skänkt saker för det uppskattas verkligen enormt mycket av barnen. Det barnhemmet vi var på nu hade tillräckligt med kläder för de yngre barnen så vi passade på att lämna kläder för de äldre barnen. Men oroa er inte, småbarnskläderna kommer också bli levererade, möjligen nästnästa helg men då till ett barnhem som behöver småbarnskläder såklart.


Såhär såg ett av rummen på barnhemmet ut. Då kan jag meddela att det ändå är ett av de finare jag besökt.

Carmen hittade snabbt sin plats och hjälpte till med tvätten som barnen höll på med när vi kom.

Vi passade även på att leka ordentligt när vi kom. De lärde oss Kenyanska lekar och vi lärde dem svenska. Och ibland blandande vi lite, haha. Kul hade vi i alla fall.

Alla älskade kameran och ville gärna både fota och posera.

Sedan var det dags för klädutdelningen. Vi la upp kläderna i olika högar för olika storlekar och sedan fick de välja några plagg var. Den här gången var det som sagt endast ungdomarna som fick kläder då det var en bristvara. Några av de äldre ungdomarna bodde på boarding school under terminerna så de skulle få kläder när de kom tillbaka.

En av ungdomarna tillsammans med Mariah som var föreståndare och mamma på barnhemmet. Hon var så trevlig och inspirerande. Vi fick bland annat höra hela historien om hur barnhemmet startades upp för 15 år sedan och det var minst sagt ingen enkel resa. Hon hade blivit vräkt, tillsammans med barnen, flertalet gånger och gått hungriga under längre perioder. Än idag är inte livet lätt för dem då de fortfarande kämpar med att betala hyran och skolpengen för de äldre eleverna som ska börja high school...

Även om en mindre kläddonation kanske inte ändrar deras liv kan det ändå underlätta för dem lite grann och Mariah uttryckte flera gånger sin tacksamhet vilket jag verkligen vill förmedla till er som skänkt kläder.

Stort tack!

Likes

Comments

Dag 3

Detta var alltså vår acklimatiseringsdag där vi endast skulle ta en kort promenad upp till en sjö och sedan gå tillbaka ner till campet. Alltså en väldigt lugn och välbehövlig dag helt enkelt.

Det var så mycket vackrare ön jag hade trott vid sjön och vi alla njöt verkligen av att vara där. Några modiga själar hoppade till och med i sjön för ett dopp. Vi åt i alla fall vår lunch här vilket som vanligt bestod av frallor med spännande påläggskombinationer, en liten juice och kanske ett litet snack som chips eller choklad. När vi ätit upp och lyssnat på lite föreläsningar om naturen från våra guider vandrade vi runt sjön innan vi gick mot campet igen.

Här är två bilder Astrid tog på campet:

Dag 4

Klockan 1 på natten ringde våra väckarklockor och nervösa som få började vi packa ihop våra grejer och göra oss redo för den största utmaningen. På med pannlampor, lager med kläder och snöra på sig kängorna. Gå på toa, packa ner det sista i väskan och dricka te. Tvinga i sig lite havregrynsgröt, äta ett kex, sätta på sig vantarna och ställa upp sig på led. Redo. Så nervösa och förväntansfulla var vi allihop. Månen lyste upp vägen framför oss så pannlamporna kändes nästan överflödiga. Vi gick på ett led som slingrade sig fram på stigen och det såg nästan ut som ett jättelångt luciatåg med allas pannlampor.

Hela etappen gick brant uppför men jag var så upptagen med att tänka "framåt, framåt, framåt" att jag knappt märkte hur brant det faktiskt var förrän vi var på väg ner igen. Vi stannade som vanligt för drick- och snackpauser men jag frös så mycket att jag bara ville fortsätta gå. Samtidigt som det var sjukt tufft och jobbigt att gå där var det verkligen magiskt att gå under fullmånen och stjärnhimmeln. Det är verkligen en speciell känsla som jag bara upplevt just där och då.

Efter några timmar kom vi fram till en liten stuga och då visste vi att det var nära. Vi fick gå in i stugan i någon minut för att värma oss och så fick vi dricka lite te. Sedan var det bara att fortsätta gå och nu såg vi äntligen vår topp där vi skulle upp. Den sista biten upp på toppen fick man hålla i sig i rep för att ta sig uppåt. Gruset och småstenen under ens fötter gled och man visste inte riktigt vilka stenar som satt fast eller inte. Lite obehagligt var det minst sagt men jag tänkte nästan bara på hur nära toppen vi var nu.

Och när jag väl kom upp på toppen var det bara ren lycka. Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som när jag stod på den där förbaskade toppen. Hur tog mina ben mig hela vägen hit!?

Jag och Ellen på toppen.

Det man kanske glömmer när man bestiger berg är att toppen faktiskt bara är halvvägs. Man måste ju faktiskt ner också... Jag kom upp på toppen ganska sent så jag var inte där så länge innan jag vände igen.

Elmer, Simon och Ellen i backen på väg ner. Backarna var verkligen inte det lättaste att ta sig nerför. Grusig sten som bara gled under fötterna på en. Jag vet inte ens hur många gånger jag ramlade, haha.

Väl nere på campet igen hade vi ca 30 min på oss att pusta ut, packa ihop vår stora väska, gå på toa och äta frukost innan vi skulle fortsätta neråt igen. Här var det minst sagt svårt att ladda om men samtidigt visste jag att dagens vandring var så himla vacker vilket ändå höll mig motiverad.

Jag kände verkligen att jag mådde bättre och bättre ju lägre vi kom nedåt och väl tillbaka på vårt första camp på 3000 meters höjd kändes allting mycket bra igen. Jag krävde att jag skulle få sova i tält (man måste ju ha minst en tältnatt på Mt Kenya tänkte jag plus att jag sover så himla bra i tält) och sedan gjorde Julia och jag nudlar innan vi gick och la oss. Denna natt sov jag mellan kl.8 och 7. Så himla skönt.

Dag 5

Sista dagen på resan. Vi åt frukost, stresspackade ihop våra saker och tackade våra bärare och guider stort innan vi började gå den allra sista biten. Jag, Astrid och Nathalie gick och pratade om allt mellan himmel och jord hela vägen ner och hade det supermysigt. Sedan åt vi lunch, packade in oss i bussarna och åkte hem. Och det var mitt Mt Kenya äventyr helt enkelt! Något jag aldrig kommer glömma.

Kram

Likes

Comments

Hej,

Nu tänkte jag dela med mig av mitt största äventyr någonsin, bestigningen av Afrikas näst högsta berg, Mount Kenya. Under fem dagar tog vi oss till fots upp och sedan ner för 4985 höjdmeter och vandrade genom många olika naturlandskap med de vackraste vyerna någonsin. Det har minst sagt varit ett äventyr med utmaningar men för min del var det verkligen bland det häftigaste och stoltaste jag gjort.

Dag 1


Bussarna lämnade skolan vid sjutiden och vi åkte ca 5 h innan vi nådde gaten in till parken. Vi samlades för att se till att allas väskor var med och fick träffa alla fantastiska bärare som skulle vara med oss under hela resan. Vilket jobb dessa människor gör alltså, det är helt ofattbart hur de tar sig upp för berget med så mycket packning... Kändes sådär i hjärtat. Vi fick sedan äta lite lunch innan det bar av uppåt helt enkelt. Idag skulle vi inte vandra så långt utan bara ca 1 mil och 400 höjdmeter till Met station som låg på 3000 meters höjd där vi även skulle övernatta.

Bild lånad av Astrid


Vi gick ungefär en timme i taget och hade kortare pauser däremellan då vi drack och fyllde på med lite energi.

Första biten vi gick såg ut ungefär såhär, bilväg och tät skog.

Vi kom fram till campet och åt middag, kollade lite på stjärnorna, lyssnade på gitarrspel från en av våra guider och förfrös tår och fingrar innan vi gick och la oss. Denna gången i en liten stuga.

Dag 2


Vi sa hejdå till Met station för att fortsätta våran vandring uppåt. Jag var faktiskt ganska nervös inför dagens vandring då vi skulle stiga hela 1200 höjdmeter vilket troligen skulle innebära att man skulle börja känna av höjden på riktigt nu. Men vi visste att det gällde att gå långsamt, dricka mycket vatten och njuta av vandringen :) Så det gjorde vi.

Lyckan var stor när vi nådde trädgränsen!

Detta var min favoritdel på hela berget. Det var så otroligt vackert att vandra här och det kändes så lugnt och stillsamt.

Långt där borta såg vi vårt mål... Skräckblandad förtjusning.

Det var väldigt vackert på vårt camp på kvällen. Redan nu i höjd med molnen.

Jag hade tur och mådde förhållandevis bra under vandringen och även kvällen och natten på 4300 meters höjd. Tyvärr var det många andra som blev höjdsjuka och det var jobbigt att se hur dåligt vissa mådde. Men vi visste att det skulle bli bättre under nästkommande dag då vi hade en acklimatiseringsdag vilket var en lugnande tanke. Vi var nog alla väldigt trötta när vi kom fram så vi tvingade i oss lite middag innan vi gick och la oss. Även denna gång hade jag fått stugplats vilket nog var bra ur ett värmeperspektiv.

Likes

Comments

Hej,

Long time no see. Sedan vi hördes senast har jag bestigit Afrikas näst högsta berg och varit begravd i plugg men nu är det aningen lugnare igen. Därför tänkte jag uppdatera er lite på vad som hänt sen sist. Vi börjar med förr-förra helgen, alltså första helgen i februari vilket var en relativt vanlig Nairobi-helg med lite nya upplevelser!

Vi tog tidig helg i fredags och åkte till Mama Rocks för middag. Fredagstrafiken i Nairobi kan vara väldigt intensiv ibland så vi fick spendera en härlig timme i taxin först :) Men med bra sällskap funkar det mesta.

Mama Rocks är en food truck här i Nairobi som gör världens godaste vegetariska hamburgare. Fem av fem, helt klart. När det började mörkna drog vi oss hemåt, väldigt mätta och belåtna och sedan spenderade vi kvällen i skolans musikrum. Jag är verkligen tacksam över att jag har skaffat mig musikaliska vänner, haha. Lite live-piano sådär på kvällen var inte helt fel inte.

På lördagen var jag uppe och pluggade innan brunchen för vi hade en hel del att hinna med under dagen. Halv elva åkte ett glatt gäng till Nairobi Downtown, tillsammans med en boardingvärd, för att få uppleva lite av den här delen av stan. Vi började i Uhuru Park där vi gick bland annat hyrde trampbåtar och vandrade runt.

Lovisa och Elmer stod för själva trampandet. Jag mest satt där, hehe.

Ebba köpte Peppa-Pig-såpbubblor. Mycket lyckat!

När vi kände att vi hade utforskat Uhuru Park gick (gick! Det händer väälidigt sällan i Nairobi, speciellt i city) vi till Helikopterplattan där vi skulle få se Nairobi från ovan. Några av oss bestämde oss för att ta trapporna upp istället för hissen. 30+ våningar senare stod även vi högst upp.

Bild lånad av bästa Astrid.

Även denna är lånad från Astrid, tack!

På kvällen var vi ute och åt igen vilket inte alls är vanligt för min del. Jag har typ ätit ute tre gånger totalt sedan jag kom hit men jag kompenserade för det den här helgen helt enkelt. Johanna fyllde nämligen 18 år den här dagen så vi firade henne.

Vi var på Urban Eatery där detta underbara konstverk sitter på väggen.

På söndagen satt jag och pluggade en hel del men på eftermiddagen drog jag, Astrid, Nathalie och Julia iväg till ett barnhem i Riruta som vi även besökt tidigare.

Vi introducerade lite nya lekar för dem. Bland annat limbo, hela havet stormar och dans stopp. Jag uppfattade det som att allt var uppskattat och speciellt hela havet stormar. Som vi skrattade när de kämpade om stolarna, haha.

Några av oss här på internatet hade även tillsammans gått ihop och köpt en högtalare som vi hade med till dem. Det är nämligen så att dessa barn älskar att dansa men de har bara en liten Androidmobil som de spelar musiken ifrån vilket knappt hörs över huvud taget. Så nu kan de i alla fall spela musik och dansa ordentligt!


Likes

Comments

Helgen började med en 2,5 h bussresa till Soysambu där vi blev avsläppta mitt ute på savannen för lite Walking safari. Syftet var att leta snaror som placeras ut av tjuvjägare för att fånga allt från gaseller till lejon. Vi hittade en hel del snaror och guiderna berättade att de i genomsnitt hittar 25 snaror om dagen! Hemskt att tänka att så många djur fastnar i snarorna för att sedan bli offer för tjuvjakten men det samtidigt hoppfullt att en snara hittad förhoppningsvis leder till ett räddat liv.

Astrid och Lovisa är redo för vandring!

Det var en riktigt härlig tur vi gick. Jag njöt bara av att få andas lite frisk luft och av frihetskänslan av att vandra fritt ute i naturen. Inget som är möjligt i Nairobi direkt. När det var dags för lunch åkte vi till en sjö för lite picknick och flamingo-skådning.

Efter lunch åkte vi ut med bussarna för att titta på Rothchildsgirafferna som de trackar i Soysambu eftersom just den sortens giraffer är utrotningshotade. Jag tror aldrig att jag har sett Rothchildsgiraffer i det vilda innan så det var spännande.

När vi tittat klart åkte vi till vårat camp. Vi bodde i tält på en mysig liten camping och lagade egen mat på kvällen. Riktigt mysigt. Vi fick även se en fin solnedgång och senare på kvällen (läs: natten) en helt magisk stjärnhimmel. Lovisa lärde mig lite mer om stjärntecken så nu kan jag peka ut lite fler än bara Karlavagnen i alla fall, hehe.

Söndagen blev inte helt som planerad av lite olika anledningar men vi fick i alla fall se lite dromedarer (safari är minst sagt oförutsägbart) och vandra upp på en liten kulle med utsikt över savannen.

Det var min helg! Nu är det tillbaka till skola, plugg och vardag igen. Ganska härligt det också :)

Kram

Likes

Comments