Header
View tracker

Nu glider vi sakta mot säsongens slut..
Efter ett år av fotboll, trodde jag aldrig att jag skulle älska ett lag, en sport så mycket som jag älskar just detta/denna.
Det har varit och är ett privilegium att ha de coacher jag har, att få vara en del av det underbara lag med individer jag fått varit med. Att få lära känna, jobba med personer runt om i lagen. Att få vara en del av Carlstad Crusaders.
Efter ett år av pendling fram och tillbaka, efter ett år av 4 timmars bussåkande för att vara med på EN träning.. Så ångrar jag inte en sekund.

Jag har fått frågan, "Hur kom det sig att du började med Amerikansk fotboll?" säkert 100 gånger..
Så jag tänkte att jag skulle förklara.
När min bror gick i gymnasiet spelade han också am-fotboll för crusaders i ca 2 år. Så självaste sporten är inte ny för mig. Jag har alltid vetat om att Crusaders fanns, men jag tränade judo, ridning, innebandy osv osv istället, det var inget som lockade mig.. just då. Men åren gick och det var nu min tur att börja gymnasiet och jag fick körtelfeber! Ganska allvarlig körtelfeber, så jag var sjuk i 7 månader och fick inte göra någon fysisk aktivitet what so ever.. Sen kommer sommarlovet och som den otroligt rastlösa personen jag är ville jag ha något att göra! Så då såg jag på facebook att Crusaders hade en egen sida och de skulle ha hemma match till helgen. Så jag tänkte,, Why not?
Jag åkte på den hemma matchen och var helt såld, jag gick på nästa och nästa och nästa!
Men den här tanken på att jag skulle spela själv?.. nja den hade jag inte riktigt kommit på ännu. Man hade ju skämtat om det men det var inget man verkligen tänkte göra. Men först när Tove kläckte ur sig på Crusaders sista hemma match,
"Men Alex kolla där, där är ju någon som är lika kort som du! Haha, du kanske skulle ha en chans!"

Det var då det slog mig, "Ja? Varför inte?"
Veckan därpå, på söndag var det en "flagfotball-dag" med A-laget. Den skulle jag gå på, jag ville känna hur det var att spela med de "tuffa grabbarna" (vilket jag sen fick äta upp). Jag gick upp klockan 6 på morgonen för att ta bussen mot Kristinehamn vid 07:35. För att sedan sitta ute i en och en halv timme och vänta på min buss mot Karlstad 10:10. När jag väl kom upp till Regementet som den lilla blonda 16åringa rockien jag var, bland alla dessa erfarna spelare, kan jag lova dig att jag var så nervös... Jag stod där helt själv, blev indelad i mitt lag och vi skulle köra igång! Vi ställde upp oss på en linje och Qb:n ställde upp bakom, så långt var jag med... Jag fick frågan "Kan du fånga boll?". Sen sa han till mig att springa en "rout"..!? Jag stod som ett frågetecken och frågade "En rout..vadå?" När jag väl fick min rout förklarad för mig (10 yards fram och 5 yards snett in) så ställde vi återigen upp. När jag stod där på linjen kan jag lova dig att jag hade spyan så långt upp i halsen att jag lugnt kunde ha placerat den på 10 yards linjen...
"HUTT"
Jag sprang min rout och hamnade mitt i plan och tänkte "Vadå det här var ju inge svårt..?"
Sen fick jag bollen, rätt i famnen och återigen stod jag som ett frågetecken? "VAFAN GÖR JAG NU!?" var det enda som kom till mig, vafan för jag nu? Då hör jag hur Qb:n skriker, "SPRING DÅ BLONDIE!!!".
Och jag vänder mig om och springer! Jag kom en bra bit innan jag fick en tackling, som jag kände av dagen där på! :))
På väg hem den dagen hade jag ett flin från öra till öra (men också blåmärken från öra till öra!). Det här var nog det roligaste jag gjort.

Från och med den dagen hade jag bestämt mig, jag skulle spela Amerikansk fotboll.
Jag kontakta dam-laget, kom på deras träningar, lärde känna personerna.. Och jag blev kär. Kär i sporten, kär i mitt lag. När jag klev ut på planen för första gången den här säsongen, för första gången någonsin med mitt lag, visste jag att det här var det bästa jag gjort. Att jag valde att faktiskt börja. Hade jag aldrig börjat hade jag aldrig lärt känna de jag känner idag, fått varit en del av det jag varit med om. Samma känsla kände jag när jag gick ut för sista gången på planen och kollade mig runt på mina lag kamrater. De är inte bara mina lag kamrater utan de har även blivit som min andra familj.
Därför vill jag säga en gång till, tack! Tack till alla som varit involverade i detta år och varit med och gjort det till ett oförglömligt minne! Och en sak kan jag lova, det kommer inte bli de sista.

#Säsongen2017herewecome



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ett inlägg jag tänkt på fram och tillbaka.. ett inlägg från mitt hjärta.
Något jag vill dela med världen, de runt omkring mig har varit på ytan och skrapat... En del kanske har hört det från en kompis eller en förälder som vet vilka min familj är.
Men nu är det min tur att gå ut med hur det var, min tur att berätta min historia.

När jag var liten jobbade min pappa på ett stor företag, han reste varannan vecka runt i Europa och jobbade.
Jobbade hårt för att vi skulle kunna leva i det lyx vi då levde i. Under de veckorna var jag och mina två bröder hemma med vår "mamma". När pappa var hemma var det som vilken annan svenssons familj i Sverige, vi hade vårt fredagsmys med tacos och vårt lördagsgodis. Jag älskade veckorna min pappa var hemma, det var då vi var en familj.

Men så fort pappa gav mig den där hejdå pussen och jag vinka av honom vid dörren när han på måndag åkte mot jobbet, kände jag hur den där handen las på min axel. Den slog ner på som en bomb, tyngden kändes som om jag skulle sjunka genom trappan. Helt ärlig önskade jag lite då att jag faktiskt skulle göra det. Kunna sjunka ner under jorden yta och vara där en vecka tills pappa kom hem igen... men tyvärr var så inte fallet.

Jag vände mig och gick in och hörde hur dörren stängdes bakom  mig.
Och jag tänkte säg inget så kanske du slipper det, gå ordentligt upp för trappan och ta dina saker och gå till skolan som en duktig flicka kanske, bara kanske jag skulle slippa det. Men nej, när hon gick förbi mig gav hon mig en handflata i bakhuvudet. Det var bara att bita ihop, skulle jag säga något skulle det bara bli mer.
Jag svalde smärtan och gick raka mot skolan. Skolan var en frid och fröjd, jag gjorde bra från mig, skötte  mig och var en duktig flicka precis som jag lärt mig att man ska vara, då skulle "mamma" och pappa vara stolta visste jag. 

När vi sen skulle gå hem gick jag och min bror alltid omvägar, lekte och skratta hela vägen hem för att det skulle ta så lång tid som möjligt innan vi skulle kliva in genom den där dörren och hela tiden vara beredd på en smäll.
Ibland kunde den där promenaden hem ta 2-3 timmar. Då brukade hon åka och leta efter oss och hämta oss i bilen, då var hon inte glad... Då var det bara att snabbt som benen kunde bära en in genom dörren och upp på rummet och gömma sig under täcket i hopp om att täcket inte skulle slitas bort. 

Okej, låt oss hoppa fram lite nu när ni fått en liten inblick hur en vanlig vardag var. 
Låt oss ta en fredag då min pappa inte var hemma, en fredag som började med att jag faktiskt blev bjuden på lite fredagsmys i soffan till idol med "mamma". Jag trodde, är det nu det händer. Är det nu allt blir bra igen?
Jag satt där med ett leende från öra till öra och delade godis med min bror och "mamma" satt där med sitt vinglas efter vinglas. Efter en stund gick min bror och la sig för att han var trött, då var det bara jag och "mamma"  kvar.
Hon frågar mig snäll om jag skulle kunna ge henne en fotmassage och jag som det lilla barn jag är med glädjen i ögonen säger ja i hoppet om att hon skulle bli  nöjd med mig att jag äntligen skulle få lördagsgodis när pappa inte var hemma. 
Efter några minuter på varje fot såg jag hur "mamma" blev tröttare och tröttare och jag frågade om jag kunde få gå och lägga mig nu. Då slog hennes bruna ögon upp och hon gav mig mördar blicken som gav mig en rysning hela vägen in till ryggraden. Sen tog hon foten som då var i mitt knä och sparkade ner mig från soffan med all kraft hennes berusade tillstånd kunde få fram. 

Efter 2-3 år med detta som min vardag och ni tänker säkert vid det här laget, märkte ingen? märkte inte lärare, din pappa? Jag ska säga en sak.. Hon var ond, men smart. Hon gjorde aldrig något som kunde synas i skolan och om min pappa märke skyllde hon på att vi syskon hade bråkat eller att vi trillat osv... E​n gång då hon hade fått sitt vin på fredagskvällen så satt hon vid fläkten och rökte så skulle jag gå förbi och ta ett glas vatten. När jag fyllt mitt glas och ska smita tyst förbi upp på mitt rum igen tar hon tag i mig och fimpar sin cigarrett ner i min tröja. 
Jag behöver troligen inte gå mer in i detalj på den, mer än att jag än i dag har ärr över mina bröst och ner på min mage, ärr jag idag kollar på med rak rygg. Ärr som visar vad jag gått igenom och fortfarande står här idag. Men de är även en påminnelse om henne, en konstant påminnelse om den gången jag ville ha vatten en fredagskväll. 

Men efter 2-3 år av rent helvete var hon inte lika listig utan började göra misstag, misstaget som blev vår räddning. 
Den dagen hon slog mig när min pappa var hemma. Jag kommer ihåg att hon bråkade med pappa i köket och som den nyfikna lilla tjej jag var satt jag i trappan och såg hur min "mamma" med bestämda steg gick ut i tvättstugan och försvann en stund. Då stack pappa sitt huvud ut i hallen och frågade mig med sin varma och älskande röst. "Har du städat ditt rum än?" och när jag vänder mig för att gå upp för trappan mot mitt rum för att städa mitt rum som den duktiga flickan jag är, så kom jag tyvärr inte så långt. När jag tar mitt första kliv hör jag hur de där bestämda stegen kommer rusande emot mig. Jag känner hur järngreppet slår sig runt min arm och drar mig ner på golvet och jag känner ett slag, ett slag som stanna tid och rum. En smärta kom över mig som om min kropp gick sönder. Det kändes som att alla mina muskler i min kropp gav upp, när jag trodde att smärtan var över kom det ett till slag. Denna gång kunde jag svära på att jag hörde hur mitt kropp föll samman. Denna gång kunde jag inte svälja tårarna eller skriket. 
Men då kom min klippa, stålmannen min äskade pappa och slet galgen ur händerna på henne och skrek så han lungor vart blåa i ren ilska. Sen kände jag hur hans stora armar och varma famn omfamnade mig, en varm kram som fick smärtan att rinna av mig.

Från och med den dagen tror man att mitt helvete ska vara över? Nej, det jag hade framför mig var 2 år av ett annat helvete. Det var 2 år med domstol hit, psykologer hit och poliser dit. Jag hade psykologer som låste in min och skulle tvinga mig att förlåt min "mamma" och övertala mig om att det var inte hennes fel utan min pappas fel att min "mamma" gjorde som hon gjorde. Jag hade jobbkamrater till min "mamma" kastande gurkor, äpplen, bananer you name it efter oss på Konsum. Jag hade klasskompisar vars föräldrar var kompis med min "mamma", som berättade för mig att deras föräldrar sagt att jag ljuger om min "mamma" och att de inte ska leka med mig osv osv... 

Under dessa två år av helvete från den by jag lever i, hur var det då med min "mamma"? 
Hon sade till vår utredande special psykolog att hon skulle bränna ner vårt hus om vi nu så var i det eller inte. 
Hon tömde min bror och mitt sparkonto då vi fortfarande inte ännu hunnit fylla 15 på 30 000 kr var, så totalt 60 000 kr.. som jag fortfarande inte fått tillbaka. 

Men vet ni vad, hon kan behålla dem som kompensation. 
Kompensation för att hon aldrig fått sett mig och mina bröder växa upp och bli dem vi är idag. 
Kompensation för att hon aldrig fått se mig lyckas, aldrig fått säga med ryggen rak "det där är min dotter". 

I dag går jag med huvudet högt, jag skäms inte längre över detta utan är stolt. 
Stolt att kunna säga och visa vart jag varit och visa vart jag är nu. Att allt går om man vill, 
Så visst de ärr och minnen jag fortfarande har är inte längre fyllda med hat eller besvikelse. 
De är nu fyllda med styrka och stolthet!  Det var min tur att berätta, det var min tur att få visa vart jag varit. 
Jag vet att jag troligen kunde skrivit det här mer detaljerat, mer ingående på polisutredningar, vad hon gjorde mot mina bröder, vad hon gjorde mer. Mer detaljerat hur vårt liv såg ut under tiden, men vet ni vad.. Vi sparar den till någon annan gång. 

Tills nästa gång, you guys take care! 


 
 





Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Det är ju såklart att man nu vid juletider och mot årets slut att reflektera över det komna året..
Vad man gjort, vad man åstadkommit osv. När jag tänker efter känns det sjukt vad jag har gjort det här året. Det är lite overkligt att tänka tillbaka och se vilken skillnad det är nu, från i början av 2015.

I Januari, faktiskt precis den 1 januari blev jag sjuk. Jag låg i 2 veckor och var något otroligt sjuk.
När jag till slut knappt kunde prata eller få i mig någon slags näring sökte vi oss då till sjukhuset där jag fick ta blodprov efter blodprov. Då kom de fram till att jag hade körtelfeber och skickade hem mig och sa att det skulle gå över av sig själv,
Efter ytterligare en vecka med SKY hög feber, inte kunna prata eller äta, blev det bara värre.
Jag kunde nu knappt röra mig utan att hela min kropp skulle verka och min mage var så öm att om något ens peta på mig brast jag ut i gråt. Så vi fick åka in till sjukhuset igen. Då fick jag veta att min infektions nivå låg på 82% i kroppen, samt att min mjälte och lever var så svullna att om någon skulle så lite som krama mig för hårt skulle min mjälte spricka. Jag fick starka värktabletter och blev hem skickad igen, med tillsägelsen från doktorn att inte göra något som kunde anstränga mig för mycket i de närmaste 2 månaderna.

Jag gick till skolan och kämpade mig igenom dagarna. Jag somna på lektioner och hade svårt att hänga med pga av värktabletter osv. Men efter 2 månader var jag på ytterligare ett blodprov för att se hur det såg ut. Då var min infektionsnivå på 28% och jag fick nu börja "anstränga" mig, MEN jag fick inte utsätta mig för någon slags fysisk aktivitet som kan orsaka något slags "slag" mot min mage (mjälte/lever) i 5 månader framöver, då det fortfarande var STOR risk att de kunde spricka. Alltså i Juli skulle jag vara frisk. Men efter mitt sista blodprov i Juni blev jag äntligen friskförklarad.
Jag behövde inte längre gå och oroa mig för att någon ovetande skulle råka armbåga mig i magen och jag skulle hamna där på golvet i smärtor.

Trotts allt detta, trotts att jag verkligen inte gjort något annat än att ligga hemma i mer än ett halvår.. Bestämde jag mig för att jag ville göra något. Jag ville spela amerikansk fotboll! Från och med första gången jag var uppe på Carlstad Crusaders flag-fotboll dag i augusti var jag såld. Såld för sporten. Jag visste från o med den där fredagen i Juli när jag stod i full utrustning och kastade boll, att detta var vad jag ville göra. Så från och med augusti började jag träna med Crusaders damer varje torsdag, kondition. Sen nu i början av november började träningen på riktigt.
Från och med november började jag träna 5-6 dagar i veckan. På gym som på lagträningar i Karlstad.

Jag började 2015 med en vikt på 91,8 osunda kilo, efter min körtelfeber låg jag på 65,3 kilo och nu går jag in i 2016 med en vikt på 77,2 kilo muskler. Och mer ska det bli! Och nu är det december, vilket betyder uppehåll i 3 veckor. Sen i Januari 2016 är det nya tag och en ny säsong!





Likes

Comments

Jag kan med handen på hjärtat säga att när jag tittar på detta klipp har jag gåshud.
Sättet han pratar på, de ord han säger... Allt inspirerar mig.
Så jag tycker att du som läser detta ska ta dig tid och kolla på detta klipp, lyssna och ta till dig.
För jag kan lova dig en sak, du kommer inte glömma det han sa!


Likes

Comments

"Jag har inte tid.."
Denna mening tycker jag att jag hör allt mer, speciellt i sammanband med "jag har inte tid att vara sjuk".
Vad är det som egentligen tar upp så mycket tid att man inte ens har tid att vara något så naturligt som att vara sjuk?

Jo, skolan!
En vanlig skoldag är ca från 08:00-16:00. Visst det kan variera från dag till dag men vi alla känner igen oss.
Men tänk att efter dessa 8 timmar av skola så följer minst 2 timmar av läxor och plugg. Sen finns det ju dem som reser, som jag gör. Så klart kan resandet/pendlingen till skolan och hem variera mellan allt från 10 minuter till 2 timmar. Sen kanske man har sysslor man måste göra hemma? Kanske man håller på med någon sport/fritidsaktivitet? Allt som allt tar detta upp 12 timmar! 12 TIMMAR? förstår ni att 12 timmar av din vardag ska gå till att resa till och från skolan, plugga och göra det som är en självklarhet i dagens samhälle, gå i skolan. Vi alla vet vad skolan innebär. Inlämningar, hemtentor, uppsatser, presentationen och prov. Saker som i sig själv lägger stress på vardagen. Sen gäller det att prestera, göra bra i från sig, även om det innebär att man stupar på kuppen. För så länge man får ett "A" på den där uppsatsen gör det inget att man gråtit varje kväll i ren stress och ångest! Ska det se ut så då är min fråga? Är det okej att varje kväll ligga och vrida och vända sig i sängen för att man tänker på kommande vecka och alla nya uppgifter, alla nya "stressfaktorer" som väntas.

Förstå mig inte fel med denna text, jag vet och förstår till 110% att skolan och utbildning är super viktigt. Jag förstår att det är viktigt för att lägga grunder till din framtid. Men jag vet även att det finns en gräns emellan vad som är hälsosamt att begära av någon, att kräva utav någon och vad som inte är! Och en sak är jag säker på, att förvänta sig såpass mycket som skolan gör utav oss, att pressa oss tills vi når gränsen att bryta ihop i gråt för att sedan fortsätta...
Det, det är inte hälsosamt!

----------------------------------------------------------------------------------

Efter att jag fått detta sagt och förhoppningsvis målat upp en bild för er om hur en relativt vanlig vardag ser ut för en skolelev idag. Men hur ser då min vardag ut då är frågan? Ser den ut som en "vanlig" skolelevs idag? Nej, verkligen inte! Alla ser våra liv olika ut. En del har mer och en del har mindre att göra efter skolan. Fast jag kan bara prata/tala om för er om hur min vardag ser ut, hur jag upplever stressen och hur jag gör..

Jag kan berätta hur en helt vanlig vecka för mig ser ut. Vi kan ta denna vecka som exempel...
Under denna vecka hade jag en inlämning på tisdag, matematikprov på onsdag, samt fredag och naturkunskapsprov på torsdag. Jag också tillägga att varje dag, no mather what ringer min väckarklocka 06:00 för att sedan sätta mig på den obligatoriska bussen mot skolan 07:25 (varje dag)...
Min vecka börjar precis som alla andras på måndag morgon, fast 08:10 och sedan går jag hela dagen i skolan tills klockan slår 15:00. Efter det ska jag i väg och köra ca ett 2 timmars pass på gymmet för att sedan komma hem 18:00. Men inte slutar min dag där, efter det väntas mitt 2 timmars plugg samt att försöka hinna med att hjälpa till hemma, samt faktiskt prioritera att äta något, vilket innebär att jag oftast får ställa mig och laga något då jag kommer hem myyycket senare än min familj.
På tisdag börjar jag 08:30 och slutar 15:00 vilket, men denna dag består inte utav något 2 timmars pass på gymmet utan att sätta sig på bussen mot Karlstad vid 16:20 för att sedan ha träning med mitt lag. 21:15 sätter jag mig äntligen på bussen från Karlstad, men det tar mig ca 2 timmar att komma fram till mig dörr, 2 timmar tills jag sätter nyckel i låset till min framdörr. Men eftersom jag måste använda min tid till något bra så passar jag på att plugga så mycket kan under dessa 2 timmar på bussen.
På onsdag börjar jag dock 10:10 men den obligatoriska bussen på morgonen gäller fortfarande. Så vad gör jag då med dessa 2 timmar "dö-tid" i skolan, jo jag pluggar. För som sagt, alla dessa uppgifter måste göras!
Efter det slutar jag 14:25! Nu tänker ni säkert, "Men 14:25 är ju inte så sent att sluta".. nej men vänta bara.
Efter det går jag ner på stan och köper något att äta för att sedan igen sätta mig på bussen mot Karlstad för att ha ytterligare en träning med laget, men denna gång åker jag med 22:15 bussen från Karlstad, men kommer inte längre än till Kristinehamn. Vilket då innebär att någon måste hämta mig. Jag kommer alltså hem nästan 01:00 på onsdag! Men när jag väl kommer hem är det bara raka vägen mot duschen och sedan försöka sova ordentligt på dessa 5 timmar jag har för att återhämta mig på.
På torsdag börjar jag 10:00 men det är samma veva som på onsdag. Det är bara att åka upp och göra det bästa utav tiden, plugga. Sedan slutar jag 16:00, men där slutar inte min vardag.. Nu väntas ca 2 timmars gympass igen, för att sedan komma hem 19:00 och upprepa samma rutin som på måndag.
Samma sak upprepas igen på fredag, fast då börjar vi 08:30.

Men tro inte att min vecka är över för att det äntligen är helg som vissa tänker nu. På lördag ringer min klocka 07:30 för att sedan sätta mig på bussen mot Karlstad 08:35 för att sedan ha träning med laget. Efter det sätter jag mig på bussen mot Storfors 16:15, men ännu en gång kommer jag inte längre än till Kristinehamn, vilket ni förstår vid det här laget att det innebär att någon måste hämta mig.
Söndag, de flesta tänker på söndag som "söndagsångest", sista dagen. För mig är söndag den dagen jag får sätta mig i soffan, kolla på fotboll och andas. Men inte allt för länge, du vet har jag något plugg som måste göras så skall det tryckas in på mig lediga dag. Men varför klaga, man ska ju vara glad att jag faktiskt får sova ut på morgonen, inte behöva sätta ett alarm. Inte behöva passa några tider, utan faktiskt få ta det lugnt. Men man får ju inte glömma plugget, ofc....
Förstår ni att även om någon har en ledig dag, en dag man ska/borde få ta det lugnt på.. förväntas att vi fortfarande ska prioritera skolarbetet. Men min hälsa då? Om jag t.ex. på Torsdag mår dåligt, har ont i huvudet, mensvärk eller helt enkelt är sjuk så förväntas det fortfarande att jag inte försummar skolarbetet och glömmer bort de arbeten som fortfarande MÅSTE göras. Hör ni inte, hör ni inte vad sjukt detta är? Trotts sitt mående ska man sätta skolan först, före sitt välmående, före allt.

Likes

Comments

Onsdag, lillördag, halva veckan har gått!
Det känns så härligt att det redan är onsdag och speciellt nu när jag ser fram emot min FÖRSTA helg på 5 veckor som jag är ledig!
Utan skoluppgifter, presentationer, hemtentor och träningar.
Så denna helg ska jag bara njuta, njuta utav att få vara med mina kompisar! Få ha kul en kväll och inte behöva sätta klockan på 07:00 en lördag och söndag, utan faktiskt få sova ut.

Så, nu är det onsdag! Halva veckan har gått... Och jag kände att denna morgon behövde jag lite extra pepp! "All i do is win"

Likes

Comments

Efter ännu en helg med min andra hälft fylld med träning och skratt, är det nu helgen går mot sitt slut och verkligheten kallar...

Denna helg har varit fylld med träning, bussresande och härliga stunder med en kär vän, som dessutom vågade att vara med på en liten del utav min Am-fotbolls träning!

Idag började dagen vid halv 7, sedan satte vi oss på bussen vid 9 för att sedan åka 2 timmars buss, sen gick vi allt som allt 1 mil fram och tillbaka till träningen! Jag hade då ett vanligt träningspass med 3 timmars fys och flagfotboll.

Sedan var det bara att sätta sig på bussen till Kristinehamn där vi mötte ännu en kär vän och gick och åt lite och bara pratade skit.
När min buss äntligen kommit vid 10 så var det nu äntligen min tur att få komma hem och slå ner mig i sängen!

Fast just nu är jag fortfarande på denna buss, i väntan på att äntligen få komma hem, där NFL och plugg väntar på mig!

Tills nästa gång, take care!

Likes

Comments

Ja, som ni ser är det fredag, vilket innebär en behövlig helg.. Dock fylld med plugg och träning.
Dock började inte min helg så bra, eller slutade min vecka så bra kanske jag ska säga.
Hade rent ut sagt en jävla otur gång på gång igår.. Skulle först åka ut på träning med bussen till Karlstad, då var den försenad med 20 min men sure, ingen biggy.
Sen skulle jag åka med en stadsbuss till träningen, men jag tog fel linje 3 och hamnade på heeeelt fel sida av stan och fick ta nästa buss in till centrum.. Men då hade jag redan missat träningen samt missat min buss hem!!
Så då fick jag sitta o vänta 1 o en halv timme på nästa buss till Filipstad genom molkom, sen när jag väl kommit till Filipstad fick jag sitta o vänta på bussen till Storfors i 30 min. Men som om att hela min dag blev ett ända buss åkande inte räckte.. Så skulle jag få en huvudvärk från helvete, bli åksjuk, bli yr och må illa.. Och såå klart, Direkt när jag kommer hem så spyr jag!
Så idag blev det ingen skola, för när jag vaknade hade jag fortfarande huvudvärk och var yr..

Nu äntligen efter sisådär 12 timmar efter har min huvudvärk äntligen gått över!
Så nu ligger jag i soffan o tvingat i mig något att äta och kollar på "skattkammar planeten" som lite nostalgi!
Får väll hoppas på att min otur för denna vecka är över och hoppas på att eran vecka/helg blir något bättre än min!

Tills nästa gång, ha det gött!

Likes

Comments