Mitt liv är lite komplicerat. Iallafall vad jag tycker själv. Nu har jag flyttat och skolan börjar om en vecka. Och jag har nog inte känt mig mer redo på att få börja om än nu. Jag kan liksom börja om helt. Ny skola, nya vänner. Ny Stad, ny miljö, nya möjligheter. Mitt mål i livet är att bli något stort. Inte någon som sitter på social bidrag. Iallafall inte något jag skulle välja själv. Utan något jag kan vara stolt över. Och de ska jag se till att de blir också. Jag har liksom vänt blad i min lilla bok så att säga. Jag ska glömma de förflutna och gå vidare, bara släppa allt. Jag bryr men inte längre vad andra tycker om mig och jag ska inte någon låta mig påverkas!

Jag ska nu lära mig ha bättre självkänsla. För jag har en riktigt dålig sådan. Jag ska bli mer positiv gällande livet. Jag ska ta bort allt de negativa och bara tänka åt andra hållet, liksom tänka hur saker å ting kunde ha sett ut åt båda hållen. Så all skit jag skrivit om hur dåligt livet är tidigare på bloggen ska vi bara lägga bakom oss. Nu så börjar vi om på ett nytt oskrivet kapitel. Och ska ingen låta påverka eller lura mig att jag är någon jag inte är! Jag är som alla andra, normal på sitt eget sätt. Och de står jag för.😃

Hoppas ni är med mig till en gladare framtid eller vad man nu ska säga😅 Ha de bra så länge❤️


Hej då// Alexandra

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jullovet börjar närma sig. Och de är bara två dagar kvar i skolan. Julafton är på Söndag och jag ska fira hemma hos pappa med hans flickvän och min största store bror. De ska väl bli kul med julafton men det känns lite jobbigt att fira julafton med tre personer och med en man aldrig firat med förut. Jag är van med att mormor och morfar alltid kom och firade jul hos oss. Vi hade en jultomte och vi gick via traditionen att man ska äta och sedan kolla på Kalle Anka för att efter de öppna julklappar. Vi brukade klä julgranen dagen innan alla tillsammans och ha de mysigt med mycket ljus tända och fin julmusik i bakgrunden. Och allt var frid och fröjd. Mormor fixade julskinkan och även hjälpte mig med julgranen när de andra inte hade tid. Och de bästa var på julaftonsmorgonen när jag går upp med en lyxig frukost och ett morgonpaket som jag slet upp snabbt.

Men nu är de bara 4 st, jag, pappa, min bror och pappas flickvän. Och julgranen är reda klädd sedan innan och de va dock pappa som fixade granen de här året och jag fixade julgranen förra året. Jag tycker de är lite tråkigt för att klä julgranen är en viktig del av julen och då vill jag att alla ska hjälpas åt speciellt när man har växt upp med de. De kommer dock komma personer på juldagen och äta julbord men du har liksom julafton redan vart och man har redan ätit julbord dagen innan. Men visst de är väl charmigt ändå.


Men sen iallafall så åker jag till mamma på fredagen till nyårshelgen. Jag och pappa ska väl bara njuta under mellandagsdagarna med lite skidor och shopping. Ska försöka ta ett sista farväl till mina vänner. Eller inte direkt sista med sista för de här året iallafall. Jag kommer ju träffa mina vänner när jag är och hälsar på min pappa. Och ibland kommer jag för att bara hälsa på mina kompisar. Nu på fredag ska vi iallafall jag och mina allra bästa vänner ut och äta på restaurang för att fira en av dem. Jag ska då passa på att ge dem mitt avskeds brev där jag har skrivit hur mycket de har betytt för mig. De låter nästan som att jag ska flytta utomlands men även om vi syns mer så vill jag att de ska veta vad de betyder för mig och jag vill inte tappa kontakten men de kan bli lätt hänt då jag kanske prioriterar mina nya vänner för att kunna lära känna dem framför mina gamla. Tyvärr så kommer de kanske bli så.

Ps, jag vet att jag inte skrivit på länge men har haft fullt upp + så har jag inte haft ork p.g.a att jag har typ hamnat i en svart grop kan man säga. Men de är lugnt de fixar sig.

Tack för att ni läste ända till slutet, jag ska uppdatera mer om allt och de kommer nog bli mer flytt inlägg nu, om hur jag känner och nya skolan. Men ha en fortsatt trevlig dag/kväll så hörs vi,

Bye♡// Alexandra

Likes

Comments

Tror ni på ödet? Det gör jag. Alltså att allt i livet ha en mening. Det kanske är meningen att jag ska ha en dålig och jobbig tid just nu för att kanske för en fantastisk framtid. Eller att jag råkade radera mitt inlägg som jag skrev så jag får skriva om det nu. Fast nu skriver jag dock om något helt annat. Och det var det som kanske var ,meningen med det hela. Att det jag skrev först inte dög tillräckligt mycket. Men jag ska nog faktiskt gå tillbaka och skriva om de jag redan skrivit fast raderat.

Ingen har ett perfekt liv! Fast man kan ju fortfarande ha ett roligt liv för de. Men jag har emellan åt varken ett perfekt liv eller ett roligt liv. Jag är inte så mycket för att vara med kompisar så mycket så när pappa är och tränar dans eller styrketräning nere på undervåningen så sitter jag mest ensam i mitt rum och bara kollar på serier. Och det är därför jag har typ sett varenda serie på Netflix. För att jag är en sån person. När jag var mindre så sa mamma till mig att ta en paus ibland från kompisar och vara hemma ibland också. Nu är det tvärt om. Nu är nästa så att pappa ber mig om att vara med en kompis så han slipper gå och dansa men veta att jag sitter ensam och kollar på serier. Ja visst är det ensamt och jag kan erkänna att jag kan lätt skylla ifrån mig på pappa att han dansar för mycket. Och det kan jag tycka ibland men för det mesta så skyller jag ifrån mig.

Jag går själv på tre danser i veckan. Men det är bara för att utveckla mig själv i dansen. Och för att ha något att göra om dagarna eftersom jag inte är så mycket med kompisar. Jag är inte så mycket med kompisar för att jag är rädd på något sätt. Att jag känner mig löjlig som frågar eller att jag är rädd att få ett nej. Och sen går till någon annan och den säger också nej. Och så slutar de med att hela skolan har något annat för sig än att umgås med mig. Så då känner jag bara att jag kan bara vara tyst från fösta början. Och detta kan vara ett problem i längden. Och det är för att jag sitter ju då oftast ensam och har tråkigt för jag är rädd för svaret jag får av mina vänner.

Därför hade jag tänkt hitta en hobby då jag kan ha roligt fast i min ensamhet. Jag var och red en häst här om dagen. Det var faktiskt kul. Jag red inte så mycket bara för att det var första gången men vi ska göra det fler gånger. Men jag önska att jag kunde hitta mig själv ett ställe där jag kan komma och låna en häst och bara rida ut i skogen och bara låta tankarna komma. Tänk er, ni sitter där bara du och en häst, helt ensamma i skogen och lyssnar på fåglarna och vinden som blåser förbi dina öron. Låta tankarna komma. Ända sedan jag har varit liten så har jag drömt om att sitta på en häst, bara den och jag ute i skogen och bara njuta av naturen. Bli lugn i sig själv och bara kunna andas och komma bort från allt och bara njuta. Och sen lite galopp på de:). Men jag är inte den som vill ta lektioner på någon ridskola utan lära mig privat och lite snabbare än på en ridskola. För att sen kunna rid helt ensam i skogen och rensa mina tankar. De är min dröm just nu!!!!!

Jag tror det här var ödet, att jag skulle radera mitt första inlägg jag skrev för det här blev så mycket bättre. Klockan är 00:01 och jag är inte ens trött. De flesta inläggen har jag skrivit på natten men lagt upp dem dagen efter. För jag har lite svårt att sova. Men de är för att jag hela tiden tänker på saker som får mig att hålla mig vaken. Hur dumt är inte de? Jäkligt dumt, men jag kan tyvärr inte rå för de. Så nu har det blivit en vana istället så jag är uppe tills jag känner mig så pass trött så jag inte orkar tänka.

Vill ni läsa något roligt? Här kommer de:

Jag ska till tandläkaren imorgon. Eller om man ska vara noga så är det redan idag fast kl:11:20. Och under det här året från och med kl: 11:20 idag så kan jag få tandställning. Hur roligt är inte de? För mig är det faktiskt roligt för mina tänder är långt ifrån raka!!! Och sen efter de ska jag till mamma och min sjuka bror. Hoppas jag blir sjuk för då slipper jag skolan! Seriöst! Jag vill inte till skolan. Jag har redan ställt in mig på att jag vill vara ledig i resten av mitt liv.

Lite annorlunda inlägg. Handlade lite om allt möjligt. Men jag gillar annorlunda! Men tack för denna gång och hoppas ni kommer tillbaka. Ha en fortsatt trevlig dag/kväll så hör vi,


Bye♡// Alexandra

Likes

Comments

Hej alla underbara läsare♡Hur mår ni? Bra hoppas jag!

Jag har bestämt mig om jag ska flytta eller ej. Och de ska jag, jag ska flytta! För jag har aldrig insett hur jag egentligen mår och hur mina tankar går förrän nu, när jag har skrivit och läst igenom mina andra inlägg. För jag har ju bara skrivit rätt från mitt hjärtat så inget jag har skrivit har jag tänkt igenom.

Men jag insåg också att jag kanske ska tänka igenom lite mer gällande när jag ska flytta. Och jag känner också att jag behöver mer tid att göra mig redo för att flytta så jag tänker flytta tidigast efter jullovet. För då hinner jag berätta för de jag vill ska veta om flytten så de vet de i tid så inte de får en chock när jag helt plötsligt ska flytta om någon dag. Och även hinna iallafall lösa lite av de problem som finns här. Skolan tror jag dock inte vi kan göra så mycket år för dit ska ju nog förhoppningsvis aldrig behöva komma tillbaka till. Men just de problem som finns här hemma. För jag ska ju fortfarande hälsa på pappa varannan helg.

Det känns skönt att ha det bestämt om att flytta men vi får väl se om de blir så skönt när det väl blir skolstart. Jag känner dock att jag kommer hinna ända mina tankar. Men jag vill inte ändra mina tankar så vi får väl hoppas på det. Jag ska iallafall till mamma i helgen. Och det ska ju bli kul. Då tänkte jag prata lite med henne om flytten. Det finns dock inte så mycket att prata om just gällande den delen. Så länge inte tankarna vänder såklart.

Men grejen är att det känns bra nu när jag slipper tänka på saken, alltså slipper all press. och det är nog en av de anledningar varför jag flyttar efter jullovet. Men sen när det liksom är en vecka kvar och jag ska börja skolan så tror jag pressen kommer igen. Alla tankar på om jag tar rätt beslut och allt de där. Men jag tror att de kommer nog gå bra. Jag fattar inte ens vad det är jag är så rädd för? Detta ät ju naturligt. De finns ju så många som har bytt skola och det är inget konstigt med det. Men ändå är jag rädd. Jag hoppas att jag inte ändrar min tankar!

Tack för att ni kom hit och läste min blogg. Kolla in mina tidigare inlägg. Ha en fortsatt trevlig dag/kväll, så hörs vi,


Bye♡// Alexandra

Likes

Comments

Det finns bara en kategori kvar som jag inte har skrivit om, skolan. Just för tillfället så har jag planerat vilka kategorier jag ska ha med i bloggen och så får vi se om någon försvinner eller kommer till. Efter detta inlägg kommer det hoppa mellan olika ämnen. Det kommer inte bli som nu, i ordning av varje ämne. Men nu är det skolans tur.

Jag, iallafall vad jag minns har tyckt om skolan. Det har vart kul men nu på senaste vet jag inte vad som har hänt. Nu tycker jag allt annat är kul. Fast man blir ju äldre och mer krav sätts på en. Så det är väl inte så konstigt. Men förut kunde jag stå ut med allt. Jag liksom tog inte åt mig när något var svårt, jag tyckte de var lika kul iallafall. Och kompisarna, de la jag heller inte märke till även om de inte alltid vart så schyssta mot mig. Men som sagt, nu är inget roligt. Jag kan inte längre "inte bry mig". Jag är inte en dum liten flicka längre som inte vet vad ordet "taskig" betyder. Utan jag har blivit äldre och ja då är väldigt känslig.

I just kategorin skola ska jag skriva om kompisar, ämnen, lärare och skolan överlag. Men vi kan ju börja ,med kompisarna. De så kallade "kompisarna".

Jag har ju aldrig haft en riktigt bästa vän för en typ för något år sedan. Jag har fått hoppat mellan olika personer ända sen lågstadiet för att hitta den rätta. Men har inte lyckats för en nu då. Jag har heller aldrig vart den alla gillar. Det har vart att jag kan duga ibland men sedan lämnar alla mig för en annan. Jag kanske uppfattar de som att de är taskiga men blev att tänka på att det kanske är jag som är taskig. Ne, eller? Blev lite osäker nu, men aja. I lågstadiet fanns de två, tre stycken som var taskiga, men då var vi ju i den åldern när alla ska skryta om sig själva för de vet inget annat :). Men sedan i mellanstadiet, det var jobbigt faktiskt. De alla bara klagade på mig. Att jag var en dålig förlorare, bestämde på idrotten, skulle alltid ha rätt eller den som blev arg ofta. Så många samtal med min mentor som jag hade och så ofta jag inte fick vara med och spela med andra på skolgården bara för att jag var en dålig förlorare och som alla andra framställde mig som om att jag skulle mörda någon för att jag förlora. Men hur jag än försökte så fortsatte de, tills de bara sluta bry sig. Då blev det tvärt om, de var jag som sprang till lärarna fort de var dumma, men inte fan blev de bättre. När de sprang till lärarna och berätta alla mina mörka sidor satt jag bara där och ville bara skrika och kasta allt runt mig, men sa inget. Men nu när jag gör de bara för att de faktiskt är dumma, nej då är jag en som skvallrar. Och så fortsätter de. Tillslut tyckte lärarna att det blev töntigt och ville inte ens lösa de "små" bråken.

Än idag så får jag höra att jag skvallrar men också värre saker. Framför allt av killarna. Av tjejerna är det mest blickar och kroppsspråk. Jag har blivit expert på att se och förstår kroppsspråk och blickar, för jag har vart med om det så ofta. Men de som nästan gör ondast är killarna. De kan kläcka ur sig något fast jag inte ens har pratat med personen på hela dagen eller när jag t.o.m sitter flera bort ifrån.

En gång så sa en kille rätt ut att jag var konstig och onormal. Kan även möta andra i korridoren eller om man diskuterar att man är dum i huvudet. Enligt de som jag tycker är taskiga mot mig så är jag, konstig, dum i huvudet, onormal, skvallrare. Även så kan de komma med en taskig kommentar när jag t.ex. skrattar. En gång satt vi med skolan på en teater som var rolig. Jag satt framför ett gäng killar, och när jag då skrattar så får jag höra någon säga bakom mig till mig, "sluta skratta de är inte ens kul". När jag då fortsatte så sa det de igen. Hela jag kände mig så dum och förnedrad.

Det finns så många olika tillfällen de kan vara riktigt taskiga men även om det inte händer ofta så får man ändå höra saker i korridorerna eller på lektion lite så kallade "mildare" ord. Som då, konstig och onormal. Men jag blir lika ledsen över de. Jag kan få en elak kommentar när jag vill ha det tyst i klassrummet för att jag vill fokusera. Och jag säger absolut inte att jag är perfekt men inte fan går jag runt och säger detta till en endaste person. För när jag är med min bästa vän så får hon höra att hon är schysst och ser bra ut idag men till mig säger de knappt hej.

och när man väl vill ha hjälp med detta problem får man till svar att man ska ta döv öra till och att de är i den åldern. Men inte fan hjälper det med att ta döv öra till och inte heller att de är i den åldern!! De har ingen rätt att behandla någon på det viset men ändå så händer inget. Och det blir jag så förbannad över. För det sista jag behöver är att man redan har det skit hemma och så kommer man till skolan och får höra att man inte duger. Och även om jag skulle vara taskig så ska jag ju inte förtjäna de här för det. Eller är jag helt ute och cyklar? Jag kanske faktiskt förtjäna detta. Jag kanske inte har det tillräckligt jobbigt i livet för att tycka det är jobbigt så då förtjänar jag de där kommentarerna. Jag vet inte men tydligen så tycker de det.

Tjejerna kan jag dock hantera. Fast ord från de har jag också fått. De tror att jag alltid tar allt på skämt men inte fan gör jag det. Alla har ju känslor. Och är det någon om har känslor så är det jag. Jag lovar!! Så många gånger de har sprungit ifrån mig när jag kommer bara för att de tror att jag tycker det är roligt. Jag har aldrig tyckte de men spelade med i början tills jag tröttnade och gick min väg. Men trots att jag gick min väg, satte mig ensam för de ända "vännerna" hade ju nyss sprungit iväg så kommer de ändå inte till mig. De bara står där och kollar på mig som om att jag var dum i huvudet som trodde att de någonsin skulle komma till mig. Eller de gånger de inte sätter sig vid de bordet jag sitter vid i matsalen, och när jag frågar om de inte kan sitta vid mig får jag bara till svar att jag ska komma till de. Eller de gångerna de dissat mig totalt i matsalen och bara gått förbi och jag suttit där själv och ätit min mat.

Jag har hela tiden anpassat mig efter andra och följt efter de. Det är ingen någonsin som följt efter mig. Utan jag har alltid känt mig som att jag var med de gänget för jag hade inga andra vänner men till dem var jag bara någon människa som följde efter de för jag var en ensam liten skitunge som inte hade några riktiga vänner. De är iallafall vad jag kände mig, en liten skitunge som bara följde efter andra för jag var ensam utan vänner. Och så känns det ibland än idag, men jag kände de mer förut.

Om lärarna var skit i mellanstadiet var är de inte nu då, i högstadiet. Inte speciellt bra. För de fösta så känner man sig ens trygg i skolan. Iallafall jag känner att jag inte får den hjälp jag behöver. Och det gör det svårare för mig i skolan. Till vissa lärare vågar jag inte ens be om hjälp.

Men annars skolan överlag är trevlig. Mysig med ett fik eleverna kan handla i, och nära till Dollar Store:). Och mycket utrymme att vara på. Och jag insåg nu hur långt detta inlägg är, så jag får nog avsluta här och fortsätta någon annan gång.

Tack så mycket för att ni läste detta inlägg, och ha en fortsatt trevlig dag/kväll så hörs vi,


Bye♡// Alexandra

Likes

Comments

Har jag verkligen tänkt igenom om att flytta? Asså, jag vet inte. Det är fem dagar kvar till höstlovet. Och det är på höstlovet som jag ska flytta. Jag vill inte lämna de kompisar som faktiskt står ut med mig. Det tog seriöst år innan jag fick de kompisarna jag har idag. Men ärligt så vet jag inte om det är bäst för mig om jag flyttar eller inte. Mamma tycker det men själv så står det bara still i huvudet och vill bara att tiden ska stanna så jag kan tänka i lugn och ro. Men ibland måste man ta såna här beslut i livet.

Jag har inte berätta för någon om flytten förutom ja då min familj och mina kompisar, men de verkade inte så ledsna över de för det har inte direkt gjort så mina tankar går åt att stanna kvar här i Ludvika.

Det är gråtandes som jag skriver detta inlägg. Jag gråter för att jag är 13 år och kan inte bestämma ett sådant beslut om att flytta och min j*vla adhd. Men hade pappa valt att flytta någonstans han också och jag fick välja mellan två städer där jag aldrig bott hade de lätt vart mamma. Inte för att jag inte gillar pappa utan för att komma undan från dramat lite.

Jag är rädd. Jag har sån press på mig själv att jag håller på att kollapsa. Ska jag lämna pappa och mina vänner eller ska jag va kvar men att må dåligt av allt bråk och de killar i klassen som säger allt möjligt elakt till mig? För er kanske de skulle vart ett lätt beslut, "flytta!". Men för mig är det inte bara de negativa, trots de negativa vill jag ändå inte lämna min hemstad och all dess människor och annat i den. Och Oxelösund har aldrig känns som en hemstad. Trots att jag vart där hela mitt liv i mellan åt. Mamma säger att de inte är konstigt och att jag kommer känna mig som hemma efter en tid där. Men det känns i ens lite som hemma. Även om jag vet vart allt ligger så inte ens lite. Så det finns både negativa och positiva saker på båda ställena. Ibland önskar jag bara att jag aldrig ska behöva ta ett sådant här beslut, men de måste jag tyvärr.

Jag tänker såhär att om jag flyttar så kan jag få en ny chans och kanske får de vänner jag har idag fast snabbare i Oxelösund. Och att de andra som vet att de gör att jag mår dåligt så får de en tankeställare. Och jag tänker också att jag blir den där coola nya tjejen i klassen och även hon som vågade lämna skolan och att de förhoppningsvis kommer tänka "saknar henne". Eller mer följare på Instagram, då kommer ju alla andra i Ludvika bli avundsjuka på mig för att jag är coolare än de, äntligen. Men jag vet att flytten har inte med min status att göra utan för mitt mående. Men mitt fuckade huvud fattar ju inte det. Jag fattar bara inte allvaret i det här. Detta kan ändra hela min framtid. Men ska jag fortfarande vara den dryga töntiga Alexandra eller göra ett fejk mig i den andra skolan och framställas som cool. Men vill jag verkligen de? Ne, tror inte de.


Ja jag vet att ni inte kan ta de här beslutet åt mig men ni kan ju iallafall ge lite råd som muntrar upp mig lite och gör beslutet lättare. :) Ha en jättebra fortsatt trevlig dag/kväll så hörs vi,


Bye♡// Alexandra


Likes

Comments

Hej.

Jag heter Alexandra Junttila och är 13 år. Jag ska nu tredje gången gillt försöka med bloggandet. Jag har haft en blogg innan på denna sida, men slutade snabbt, med slut på idéer. Samma med min första på en annan blogg sida. Men denna gång ska jag skriva om mitt liv. För det mest intressanta som hänt i mitt liv är just nu, det senaste två åren.

Tänkte skriva om mitt liv, som innehåller:

Skilsmässa,, flytt, skola, kompisar m.m.

Och lite annat som en vanlig dag eller tips och råd, eller om jag behöver tips och råd från er. Både bra och tråkiga/dåliga inlägg kommer komma. Har ni själva något tips om vad jag kan skriva om så lämna en kommentar. Behöver inte vara på detta inlägg, utan ni kan skriva på vilket inlägg som helst. Ni får även ge förslag hur ni vill att min blogg ska vara, så ni hittar mina inlägg rätt och så.


Nu lite till denna dag. Jag har ju funderingar på att flytta. Mamma bor då i Oxelösund som är 25 mil ifrån Ludvika, där jag bor. Och om det då blir att jag flyttar så var det sista danslektionen idag. För jag vill du flytta redan efter höstlovet. Ganska rätt in på, jag vet men jag är en tänkare så det blir bara värre om jag tar det efter jullovet.

Oxelösund har en högstadieskola så alla åk 7 - åk 9 i Oxelösund går där. Ca 400 ungar, t.o.m fler. Så man kommer ju lära känna alla ungar i Oxelösund. Men tillbaka till dagen. Sista danslektionen på jazzen. Det var faktiskt ledsamt. Har liksom gått på dansen i 7 år! Och nu ska jag bara lämna den. Nej, det kan jag bara inte. Men jag måste ju må bra också, eller hur? Och varje dag i skolan så kan jag inte fokusera bara för att jag blir och tänka. Det kan vara bra att kunna ha förmågan att tänka på allt, men i denna situation är det faktiskt inte det. "Jag kommer lämna allt" är det enda som kommer upp i mitt huvud. Och sista dagen innan höstlovet som är nästa vecka på fredag. Alltså 9 dagar kvar! Jag kommer stört böla ju.

Ja just de, jag kanske ska berätta varför jag ska flytta. Jo, jag och min pappa är inte direkt bästa vänner som jag och min mamma är. Men vi bråkar jämt. Och det blir lite tröttsamt. Sedan har jag börjat sakna mamma så otroligt mycket. Men hela skolan grejen och att jag lämnar dansen och kommer inte se mina kompisar lika ofta gör mig så fundersam. Ska jag verkligen flytta? Jag vet inte, och det gör mig så ledsen. Jag vill liksom inte ta detta beslut.

Sedan är det ju inte bara pappa som är problemet utan "kompisarna" i skolan och pappas tjej och hennes barn. Men jag dömer inte ut någon, jag älskar min pappa. Jätte mycket!! Och hans tjej är helt okej och barnen, men just de att det blir lätt bråk mellan oss och då blir jag så trött på att bo kvar. Så det är absolut inte att de är elaka eller taskiga utan vi har bara olika åsikter. Men man blir ju trött, och det känns mycket tryggare med mamma. Mamma är ju alltid mamma.

Tack så mycket för att ni läste ända hit, inläggen kommer variera på längd. Idag blev detta inlägg långt men hoppas det går bra, och ha en trevlig fortsatt dag/kväll så hörs vi,


Bye♡// Alexandra

Likes

Comments