View tracker

Hej på er i höstblåsten!
Det är (tyvärr) inte ofta jag tar mig samman och skriver något, men nu är jag på ren svenska förbannad!

Överallt pratas det om dessa clowner som smyger runt och skrämmer folk... Vilka är dom? Vad vill dom!? Har det inte gått lite väl långt? osv... Folk törs inte gå ut på kvällarna, för de är rädda. Vem vet vilka tokstollar man stöter på och vad som kan hända en? Clownmasker plockas bort från butikshyllorna och nyhetsrapporteringarna går varma. Sociala medier svämmar över av skriverier, varningar och ilska. Vissa uppmanar till att gemensamt slå ner clownerna så att de "Lär sig en läxa och lägger av, för såhär kan det ju bara inte få fortsätta! Det är förfärligt alltihop!"

Att ständigt se sig över axeln: Bra, ingen förföljer mig!
Vara vaksam: Vad var det som just rörde sig därborta?
Att vara beredd att antingen fly eller försvara sig.
Att helst inte gå ensam: Ensam är ju otrygg!

Rösterna höjs för att alla ska kunna vara trygga, och ett oväntat civilkurage har vaknat som från ingenstans.

Låt mig få fråga: Hur ofta tror ni att jag som kvinna vidtar både ovan nämnda, och fler, säkerhetsåtgärder?
Svaret är: Typ hela tiden!
För vem vet vilka knäppskallar som är ute ikväll och vad dom vill mig? Med eller utan clownmask, året runt.

Men när senast var det sånhär uppståndelse, så mycket nyheter och såhär mycket ilska över att vi kvinnor inte kan känna oss trygga? När senast hörde vi såhär många röster höjas och lynch- mentalitet som uppmanar till att gemensamt gå ut och slå ner de jävlarna? Nä precis, jag tänkte väll det... Sålänge inte vederbörande råkar vara invandrare, för då jävlar ska ni ju skydda oss! "Era kvinnor"...

Nu har alla, oavsett kön, plötsligt fått känna på hur det är för oss kvinnor hela tiden, och då blir det tydligen ett jäkla rabalder!

Det är såhär det är! Har ni förstått det nu?...



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej på er!

Idag tänkte jag dela med mig av lite tankar kring "prylhetsen" och märkesgrejer i ridsporten. En smitta från konsumtionssamhället i övrigt gissar jag. Där mycket, fint, och dyrt är lika med status... I vardagen och idrottslivet. Det verkar som att man måste, och utseendekraven har helt enkelt följt med dagens flickor och unga tjejer ut i stallen. På "min tid" när jag som 10-11 åring började på ridskolan i min lilla hemkommun, var det annat. Då var stallkläderna i princip det som var avlagt från alla andra sammanhang. Vi blev smutsiga och slet hårt på våra kläder. Växte ur, hade sönder... Allt var på en helt annan "nivå" eller vad jag ska säga. Man blev på sin höjd kanske retad för att man red i jeans och inte ridbyxor. Men aldrig för att din hjälm var ful eller jackan från fel märke. Det tänket fanns bara i skolan, inte i stallet. De sneda blickarna föll snarare på de få som hade lite finare saker. De blev stämplade som lite snobbiga.

Att kvalitetofta kostar mer är inget konstigt, och fina saker är såklart alltid kul. Jag gillar själv att ibland (när jag har råd) köpa exklusivare saker (som inte alltid ens behövs) till både mig själv och hästen. Jag tycker det är kul med "lyx" och matchar gärna outfits osv!...Använder ibland grejer bara för att de är snygga och har själv problem tillexempel med att enda hjälmarna som passar min skalle riktigt bra är jättedyra uvex. Så jag har verkligen inget emot sakfrågan. Jag tycker själv att vissa saker är skit, har sämre passform osv. Självklart vill jag ju känna mig snygg även i stallet. Men sålänge det passar mig/hästen, är skönt och passar ändamålet/situationen/förutsättningarna är jag ingen "märkesnörd". Just nu har jag ju ingen häst, jag rider inte ens, men det hör egentligen inte hit... Det jag funderar över är varför det blivit såhär.

Svindyra ridkläder, designershabrak, bling högt och lågt, PS-träns, dyonförbyglar and you name it... Visst får alla använda sina ihoparbetade pengar till vad man vill. Men varför "duger" inte luvtröjan från hööks eller tränset från ett halvbilligt märke? Varför "måste" man ha det dyraste? När dyrast inte ens alltid är bäst. Ibland tillverkas det ju till och med i samma fabrik... Är det för statusen? För grupptrycket? För att vi tror att det gör oss till "bättre ryttare"?

Varför använda en massa (förvisso väldigt snygg) onödig extrautrustning (kommer prata mer om det senare i ett separat inlägg) som ibland nästan tycks motverka både säkerhet och bra ridning, bara för att? Titta bara på exempelvis vilken lokal tävling som helst. Särskilt för ponny... Väldigt många av barnen, även de yngsta, är påhängda som överklädda julgranar med grejer och dyra märken. Vissa illa tillpassade, men fint ska det ju vara. Uppenbarligen. Samma fenomen förekommer förstås även på storhäst. Men inte lika mycket. Visst vill, och ska, man vara prydlig på tävling. Men det verkar nästan som att det vid sidan av själva ridtävlingen pågår någon slags tyst "pryltävling". Även i vardagsgarderoben.

Nu är jag inte på något sätt ute efter att generalisera, eller klanka ner på någon. Det handlar inte heller om avundsjuka. Dethär är bara mina objektiva funderingar och tankar.

Vad är era?


Likes

Comments

View tracker

Idag läste jag en artikel som delats på Facebook och handlade om att sjukskrivna inte har råd med ett värdigt liv. Det sved i hjärtat att läsa, och ännu värre är det att jag själv känner igen mig i situationen. Alltför väl!... Det är precis samma sak för oss långtidsarbetslösa som också förväntas klara oss på existensminimum.

Man skäms. Över att inte kunna få ett jobb, att inte kunna försörja sig själv, över att alltid behöva vända på varenda krona. Man kämpar sig blå för att det ska gå runt men är ändå hungrig i slutet av månaden. Man känner utanförskap och en ständig oro. Hopplöshet är svår att skydda sig mot och en känd inkörsport till missbruk.

Vi lever långt under EU-gränsen för fattigdom och tvingas hela tiden välja mellan saker som alla är lika nödvändiga för ett drägligt liv. Grundläggande behov som exempelvis mat, medicin, tandvård eller vinterkläder uppfylls inte för att vi inte har råd. Jag skulle kunna ge flera av båda egna och andras exempel på sådana situationer. Vissa känner sig tvungna att jobba svart, sälja sex eller blir lockade in i brottslighet. På något sätt måste man helt enkelt få in extrapengar. Annars går det inte runt. Förvisso går en del saker att få ersättning för, mot kopia på kvitton....Kvitton ja, det betyder att vi först måste köpa det och sedan få pengar. Men det har man inte alltid råd med. Normen är stenhård och tar ingen hänsyn till om Pelle har 1000kr dyrare hyra än Lisa. Alla livmoderbärande människor i fertil ålder behöver dessutom mensskydd. Men det får vi inget extra för. Ska Pelle ha 150kr mer varje månad för att det sitter en penis mellan Pelles ben?

Många med mig känner nog igen dendär klumpen man har i magen hela tiden över hur allt ska gå. Nyttig, näringsrik mat kostar ofta mer, så vi lägger tomma kalorier i våra kundvagnar. Alltid måste man vara dendär trista personen som andra tycker "aldrig kan göra nått" och måste säga nej. Tre sorters medicin är för dyrt, så det blev visst bara två denhär gången. Hur långt är det egentligen kvar till fribeloppet? Visdomstanden värker men att söka tandvårdsbidrag är krångligt och tar tid. Skit också, där kom visst ett inkassokrav.

De redan utsatta drabbas hårt både fysiskt, psykiskt, socialt och ekonomiskt. Systemet är till för att fånga upp de som fallit igenom allt annat. Men nätet har alldeles för många hål och konstruktionen fungerar inte. Mänskliga RÄTTIGHETER som hälsa, mat, boende, beskydd m.m blir inte tillgodosedda.

En förändring MÅSTE ske nu, helst för länge sedan! Regeringen måste ge oss en "skälig levnadsstandard" förankrad i verkligheten.


Att ha råd med ett värdigt liv är allas rätt!


Utfyllnadsbild 😜​

Likes

Comments

Då har den tillslut kommit!

Dagen då jag orkar/våga berätta varför jag mår så förbannat dåligt med ojämnt jämna mellanrum... Perioder när jag "stänger av" och knappt klarar att ens finnas till... När jag varken förmår eller orkar styra upp enkla delar i tillvaron. När jag sliter som ett djur för att försöka hålla masken, och det ändå inte är tillräckligt.

Nu menar jag inte såna dalar, svårigheter och motgångar som drabbar oss alla ibland. Jag pratar om att hårt och skoningslöst kastas in i ett smärtsamt mörker ​när man minst anar det. Att leva med ångest, panikattacker och ett ständigt krig mot sitt eget inre. Detta är något tabubelagt i en tid där lycka, framgång, självständighet och prestation värderas väldigt högt i vårt samhälle. Om du är olycklig, svag, har det svårt och/eller inte når framgång på samma sätt som andra. Om man helt enkelt på något vis är "utanför ramen" stöts man bort. Blir sedd som en skamfläck, något som är fel och fult. Något som väcker förakt, rädsla och fördomar. Rent av en fara för "flocken". Det finns ingen plats och ingen acceptans för att vara annorlunda. Vi förväntas lida i det tysta.

Det pratas sällan högt om psykisk ohälsa, trots att det är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Om fysiska åkommor kan vi tala, men såfort det handlar om ditt "inre", din själ, din hjärna din person. Då blir det plötsligt obehagligt. Ofta slängs det slarvigt till med ett svepande, lite undvikande "psykiskt sjuk" precis som om det skulle vara EN sjukdom.  Det skämtas och generaliseras kring psykisk ohälsa. Vilket aldrig skulle tolereras om vi pratade om förlamning, epilepsi eller cancer.

Bilden som målas upp av "en psyksjuk" är någon gränslös, aggressiv, farlig och massmördande galning. Att personen är knäpp och/eller liknade. Skulle det pratas på samma sätt om exempelvis ADHD, autism, eller andra numera accepterade funktionsvariationer/ funktionshinder hade reaktionerna varit helt annorlunda tror jag.

JAG lider av psykisk ohälsa... Jag är varken farlig, elak eller känslokall. Jag kan känna, älska och tänka precis som du. Jag är inte särskilt annorlunda egentligen. Jag är inte "konstig", det är inget "fel" på mig. Jag har det "bara"  svårare med en del saker. I övrigt är jag en helt vanlig människa.

Det är hög tid att bryta tabun, våga prata och sluta skämmas. För psykisk ohälsa är inte som många tror. Det är är en vanligt förekommande och snabbt eskalerande problematik som årligen faktiskt orsakar dödsfall. Våga erkänna dess existens, var inte rädd att prata om det och tveka aldrig att be om hjälp!

Likes

Comments

Idag har jag haft en lång dag! Hade en väldigt jobbig natt, vilket fortsatte under morgonen... 😭

Vi var tre personer på utsläpp, typ 10 boxar att mocka och ca 30 höpåsar. Så det rätt fort även fast vi nog var ganska förvirrade allihop🙄

Sedan pysslade jag med min medryttarhäst och red ut honom en sväng. Det känns väldigt skönt med fredag imorgon! Jag ska jobba lite på lördag men sen är det dags för en välbehövlig vila😴


Likes

Comments

Funderar på om jag kanske skulle försöka starta upp bloggen igen, nu när mina dagar börjat se minst sagt annorlunda ut! 😅

Snart har jag nämligen gjort min tredje vecka på en ny praktikplats! En familjegård med hopphästar, inridning, tillridning, inackorderingar och några körhästar. Omställningen har varit, och är fortfarande tuff. Men jag trivs otroligt bra! Jag har bra människor och fantastiska djur omkring mig varje vardag💖 På stående fot blev jag även tillfrågad att bli medryttare 😃 Så förutom stalljobb och lite ridning sköter jag ett riktigt charmtroll 😘 En förvuxen hafflingervallack född 2001 i Belgien. Han tävlas i körning, och är fin att rida också. Idag fick jag prova att även köra honom för andra gången, vilket var riktigt kul! 👍🏻 Hästägaren tyckte att jag var jätteduktig, och det är ju alltid roligt att höra🙏🏻

Ikväll blir det lugnt och förhoppningsvis en god nattsömn! Hörs imorgon 😘


Likes

Comments

​Okej cyberspace, nu får det vara nog! Bara under de senaste månaderna har jag läst mer än någonsin förut om kvinnovåld, ofredande, våldtäkter och allt vad det är. Vad har hänt!? Jag kan faktiskt inte, och vill inte, tro att det alltid varit såhär illa. Dolt under ytan... 

Överallt höjs rösterna, och de dammiga kraftropen ekar omkring oss! Vi ska säga nej, försvara oss, och våga anmäla. Men fy skäms om du bär sexiga kläder eller ammar offentligt! Går du ensam hem från bussen förstår du väll att du blir överfallen?

Tänk ett varv till, kanske två, gärna fem. Vad är egentligen det verkliga problemet? Att vi vill vara fria, självbestämmande och respekterade individer. Eller anledningarna till att vi tydligen måste informeras om våra villkor? Att vårt nej inte tas på allvar, vår frihet är inskränkt och respekten utrotningshotad. Att vi har tröttnat på att anmäla.

Låt oss ta nattklubben som ett exempel. Jag går dit för att lyssna på musik, dansa, ta några drinkar och ha kul! Men samtidigt går jag dit i vetskapen om att detta är en plats där jag är van vid, och kan räkna med, att inte få ha min kropp ifred. 

Nyp i rumpan, händer under kjolen, och killar som tar sig friheten att gnida sitt skrev mot mig. Droger i mitt glas. Tungor som stoppas in i min mun, och rena våldtäktsförsök. Det har redan hänt så många gånger att om jag skulle anmäla exakt allt, fick jag knappt göra annat! 

Självklart är detta fenomen oacceptabelt och sorgligt, men tyvärr är det så det är för många, många snippbärare. Väljer jag att gå ut, vet jag att det kommer hända! Bara att välja om det är värt det eller inte... Det har blivit såpass vanligt att det verkar ses som vardag på krogen. Vakterna blundar för det, och när jag med våld försöker försvara min kropp mot dessa kränkningar. Då är det inte helt ovanligt att JAG är den som blir utslängd. 

Jag är stolt över att vara kvinna! Jag vårdar min såkallade frihet som det dyrbaraste jag äger, och min kropp tillhör ingen annan! Jag har delat ut många örfilar, armbågar, knän och knuffar. Det tänker jag fortsätta med! Men när den tvåhundrasjuttiofemtonde handen hamnar mellan mina ben är jag och mina olyckssystrar sedan länge redan trötta på att anmäla.

Men när vårt motstånd faller har ondskan vunnit. Därför ber jag er, alla flickor, tjejer, kvinnor och tanter... Fortsätt säga ifrån. Skrik nej så högt ni kan, försvara er med full styrka och anmäl varenda jävel som tror sig ha rätt till er. Inte oftare, utan alltid, VARJE GÅNG! Bara då har vi fortfarande chans att segra.

Likes

Comments

Hejsan!

Tro det eller er, men jag har faktiskt haft ett par rätt bra dagar nu! 👍🏻

Igår var jag trött, eftersom jag låg vaken till sent med starka magsmärtor. Men fick en del uträttat ändå. Träffade min fotograf Tomas på en fika innan jag Skulle till psykologen. Det gick bra och för första gången på länge kände jag mig nöjd och nästan lite hoppfull när jag gick därifrån. Sedan hade jag ett möte med min arbetskonsult som också gick bra Och på kvällen var jag i stallet😊

Idag har jag jobbat min sista dag på restaurangen! Känns lite vemodigt att lämna gänget, men jag måste för mitt välmåendes skull... Mitt i lunchen, ungefär en timme innan jag skulle sluta gick strömmen 😱 Så jag fick tända värmeljus för att se mina potatisar som jag skulle skära 😂 Eftersom det inte var så mycket vi kunde göra utan ström, och rätt lite folk så fick jag sluta då. Dessutom fick jag fylla en godispåse innan jag gick 😘 Nu är jag i stallet och ska åka hem om en stund!

Hörs!

Likes

Comments

Pickabou!

Nej, jag är inte full...Bara trött, utarbetad och hungrig så att det snurrar och susar i skallen. Det blev inte mycket till någon bättre sömn inatt heller💀 Idag var det ganska mycket folk på restaurangen, men jag märkte inte så mycket av det för jag var mest på baksidan. Skönt! Orkar verkligen inte med en massa stress 😓

Troligtvis kommer jag bara vara kvar denhär veckan ut, och sedan börja på ett annat, förhoppningsvis lite lugnare ställe. Jag har lite egna tankar om var jag skulle vilja vara, och tror inte det kommer bli några problem. Så jag hoppas att alla formaliteter går igenom och att platsen blir godkänd osv! 😊 Om det blir så kan det eventuellt kanske även vara lite kul och spännande saker på gång också 👍 Hoppas, hoppas, hoppas!

Imorgon blir det sen vanliga onsdagstrippen in till stan, och sedan hänga i stallet. Men först en lugn hemmakväll med hunden!

Ha det bra 💓

Likes

Comments

Hello!

Idag är jag fruktansvärt trött!... Kunde inte sova igår kväll och sista gången jag tittade på klockan var den väll halv tre eller nått sånt 😴 Sedan när jag vaknade imorse hade jag sån huvudvärk att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Tur att det var otroligt lugnt på restaurangen idag, för jag hade verkligen inte pallat någon rusning! Efter att jag slutat slank jag in på turistinformationen på hemvägen och använde dator där en stund. Sen hörde en tjej jag jobbar ihop med av sig och undrade om jag ville hänga med hem till henne och umgås lite😊 Det ville jag förstås så vi tog en fika, snackade lite skit och busade med hennes lilla barn ✨ Tyck att jag är töntig om ni vill, men jag blev jätteglad när hon frågade 😍

Nu är jag i stallet och ska åka hem om ungefär en timme. Sen hoppas jag på en välbehövlig god nattsömn!

Likes

Comments