Dethär inlägget är något jag gått och tänkt på under en längre tid. Jag har Inte riktigt vetat hur jag ska skriva det, och jag har varit delvis rädd för vilka reaktioner som kommer dyka upp. Detta handlar om något väldigt tabubelagt. Att inte vilja ha barn. Vad som ibland kallas "Frivillig barnlöshet", vilket är en begrepp jag inte riktigt gillar. Enligt mig går det inte att vara "lös" av något en inte vill ha. Personligen föredrar jag att istället använda ordet barnfri. Jämför de orden lite, "lös" och "fri". Det förstnämnda antyder något ofullständigt eller saknat, men så behöver det inte vara. För alla vill faktiskt inte ha barn, och vi är trötta på att ständigt behöva förklara och försvara oss i det.

Vi lever i ett samhälle där normen kring att skaffa barn är så stark att det verkar anses mer eller mindre självklart. En del gör det kanske lite av nästan bara farten för att det är så vi blir lärda att livet och kärleken ska se ut. Har en inte barn tror folk ofta att det beror på att en inte kommit till det läget än, eller inte kan. Att vissa helt enkelt inte vill verkar vara svårt att förstå. Särskilt att jag som innehavare av en livmoder inte vill använda den till vad den är skapad för. Tydligen "ska" jag vilja yngla av mig för att jag rent biologiskt är gjord att bära avkomma (Hej mens...). Varför är det så mycket mer okej för en (cis-) man att inte vilja ha barn? I mitt intellekt vet jag att jorden redan är överbefolkad och att jag själv kan välja vad jag vill göra med min kropp och mitt liv. Men i hjärtat känns det svårt att bli ifrågasatt. 

Låt mig ta er med ca 1,5 - 2 år tillbaka i tiden. Det var då jag gick från att verkligen längta efter ett barn, till en växande känsla av att inga vilja ha. Jag har alltid varit barnkär, gärna suttit barnvakt, älskat rollen som ungdomsledare och började tidigt längta tills det skulle "bli dags" att skaffa barn. När jag var runt 21 - 22 år (fyller 25 i höst) började min facebookfeed fyllas av mycket samboskskap, förlovningar och ultraljudsbilder. Inget konstigt i sig, utan tvärtom rätt normalt i den åldern. Men jag var avundsjuk! Dels på att "alla andra" lyckats så mycket bättre och kommit så mycket längre än jag som hade ett på många sätt ganska kaotiskt liv. Men även för att de, till skillnad från mig var i ett läge där det passade att skaffa barn. I efterhand har jag funderat över om det kanske inte mest bara var lycklig jag ville bli, och inte riktigt kommit fram till något bra svar, men jag tror att det kan ligga åtminstone lite i den teorin. Jag var inte lycklig, och trodde kanske att jag skulle bli det då.

Sedan klingade det av och jag tog allt detdär med mera ro. Jag började sakta känna att jag nog faktiskt inte var så sugen på att bli mamma. Kanske senare, men verkligen inte än på ett bra tag.

Sambo vill jag fortfarande bli, och om den jag älskar vill förlova sig med mig så vill jag absolut förlova mig med honom också! Men skaffa barn?... Nja, tveksamt. Jag är verkligen glad och tacksam att det inte blev något barn där för ca 3-4 år sedan!

De känslorna växte sig starkare... Jag skämdes över dom, pratade inte så ofta om det och var rädd att folk skulle tycka att jag var konstig. Men våren 2016 lärde jag känna en kvinna som rörde om i grytan! Vi kan kalla henne Stina. Hon är typ jag om 40 år! En äldre kvinna som lever SITT liv som HON VILL. Stina berättade att hon inte hade några barn, åtminstone inte i den bemärkelsen en kanske först tänker på. Hon sa "jag har en hel handfull med barn runtom i världen, men jag har inte behövt tillverka ett enda". Då vågade jag för nästan första gången berätta att jag inte var så säker på om jag heller kommer vilja ha några barn. Stina sa då en sak som följt med mig sedan dess

"Det är helt okej att inte vilja ha barn, du ska leva ditt liv för din egen skull, och vad det ska innehålla bestämmer faktiskt bara du"

Uppenbarligen kan jag ändra mig i frågan, och kommer säkert ändra mig tre gånger till. Just nu vill jag verkligen inte ha några barn, vad jag vill i framtiden får framtiden visa. Kanske ändrar jag mig när mitt liv ser annorlunda ut och vill då ha barn, eller så ändrar jag mig inte. Huvudsaken är att jag inte ändrar mig EFTER att ha satt en minimänniska till världen.

Jag är inte den som "hatar barn", absolut inte. Barn kan vara fantastiska på lika många sätt som de är odrägliga. Jag kan vara en engagerad faster/ ungdomsledare/ whatever. Jag vill bara kanske inte ha några egna. Både jag och andra barnfria har många goda anledningar till att inte vilja skaffa egna barn.

Ändå tvingas jag ofta förklara och försvara mig. Oförstående, ogillande, dömande... Konstiga och ibland rent förminskande kommentarer. Det är sådant som blivit vardagsmat. Oftast kommer detta från föräldrar, nästan uteslutande mammor. Andra kvinnor. Lite sisterhood någon? De flesta menar säkert inget illa, men kan inte se att "deras grej" inte är min grej. Att jag inte måste leva mitt liv som de valt att leva sina, eller som samhället målat upp.

"Du går bara igenom en fas, detdär kommer när du blir äldre"- En av de värsta kommentarerna som går att få! Det hinner hända mycket i livet och ned kroppen. Kanske ändrar jag mig, kanske inte. Sluta leka framtidsproffessor och tro att du vet och kan bestämma vad jag vill med mitt liv!

"Du ändrar dig när du träffat den rätta"- Ni hör ju själva hur korkat det låter. Att träffa "den rätta" innebär alltså att träffa någon att skaffa barn med eller?

"Att skaffa barn är ju meningen med livet"- Så ett liv utan barn har ingen mening och du existerar bara därför? Stackare..,

"Du förstår inte vad du missar"- Jotack, det gör jag visst det och just därför lockar det mig inte.

"Att bli mamma innebär att du lär dig vara osjälvisk"- Ska du ha en smäll eller?... Jag är alltså självisk för att jag inte vill ha barn? Det finns barn med nedärvda sjukdomar/handikapp. Barn till föräldrar som inte orkar/vill engagera sig. Föräldrar som skaffat barn för att rädda förhållandet. Barn som far illa m.m... Osjälviskt?...

Om jag däremot skulle ifrågasätta deras val att skaffa barn hade det antagligen blivit väldigt livat! Jag lägger ingen energi på att försöka få dem att förstå...

Sålänge jag kan minnas har jag varit en tjej som ogillat normer, gått mina egna vägar och misslyckats med att passa in, på gott och ont... Att vara "annorlunda" (på vilket sätt det än må vara) är svårt och en blir många gånger lite av ett svart får. Ibland tappar jag helt enkelt modet.

För vilken plats finns det för någon som mig i en samhällsstruktur där föräldraskap anses självklart?

Vilken man kommer våga chansa på ett liv ihop med en kvinna som bara "kanske" vill ha barn?

Kommer jag alltid att bli dömd, ifrågasatt och snedblickad om jag väljer att leva barnfri?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Just nu pågår stora förändringar i mitt liv! Samtidigt som jag känner mig fast in en ond cirkel av massor med moment 22 så händer det en hel del...

Pojkvännen har gjort slut, och jag är totalt hjärtekrossad💔

Ridningen går framåt🐴👍🏻

Förhoppningsvis har jag snart ännu en ny praktikplats💪🏻

En vän som tog timeout för typ tre år sedan efter en dundertabbe från min sida har hört av sig, och det är jag såklart otroligt tacksam för! 💖

Jag fortsätter kämpa med min psykiska ohälsa och att återta kontrollen över mitt liv. Ett stort och brett begrepp förstås, men där ingår bland annat ny medicinering, förändringar i mitt hem, och att få tillbaka en kropp jag trivs i. Det är tufft!

Vad gäller bloggen har jag bestämt mig för att prova att släppa ALLA krav! Flera gånger har jag skrivit inlägg, men sen inte postat dom för att jag känt att jag inte gjort det på en nivå som jag vill och vet att jag kan ligga på. Bara en sån sak som att dethär inlägget verkar ha blivit hälften vänsterjusterat och hälften centrerat stör mig. Jag har känt mig pressad att ha något läsvärt att lägga upp. Alla sådana krav har ju uppenbarligen bara lett till att det hela stannat av. Nu känner jag att huvudsaken är att jag faktiskt skriver, inte nödvändigtvis vad jag skriver. Det får helt enkelt komma som det kommer. Både i bloggen och på annat sätt. Sålänge jag hittar tillbaka till skrivandet över lag. För det är nått jag gillar och vet att jag är bra på. Men när huvudet är för fullt med annat så låser sig allt och det är den tröskeln jag vill komma över.

Just nu funderar jag sedan ett tag tillbaka på ett inlägg om fenomenet "barnfrihet", att inte ha barn och trivas med det. Jag har ingen stress att få det färdigt/postat, men hoppas ändå att det inte dröjer alltför länge.

Vi ses!

Likes

Comments

Hejsan!

Hoppas ni haft en riktigt härlig jul! Själv firade jag med pojkvännen och hans familj. Vi har inte varit tillsammans så jättelänge (6 månader) så jag blev glatt överraskad av inbjudan! Jag var ärligt talat rätt nervös. Första julen med svärföräldrarna ni vet. Men vi hade jättemysigt💖 De har alla tagit emot mig på ett väldigt fint sätt och det är jag verkligen så tacksam för🙏🏻

Men nog om det, idag har jag gjort något väldigt speciellt! Efter hela 14 långa månader utan ridning, bortsett från skogslufsande och något enstaka halvseriöst dressyrpass, har jag ÄNTLIGEN börjat igen 😍❤️ Ridningen är något som betytt väldigt mycket för mig och fungerat som terapi, energipåfyllning, tillflykt och ljusglimten i mörkret när allt känns skit. Det som verkligen fått mig att orka kämpa vidare med allt. Nu är jag tillbaka där, och det känns underbart! ❤️Jag red en liten julträning, som jag var jättenervös innan över hur det skulle gå. Hur mycket hade jag tappat under denhär tiden tro? Tänk om jag skulle bli så stressad som jag kan bli när det inte funkar och få blackout. Massorna av tankar! Men det gick bättre än jag trodde. Inget wow ridmässigt kanske, men absolut helt okej och med beröm godkänt av instruktör. På det personliga planet däremot var det desto större och viktigare! När vi ridit klart och skulle ställa upp blev känslorna så starka att jag inte kunde hålla glädjetårarna tillbaka 💖

Nu ska jag krypa ner i sängen!

Likes

Comments

Hej igen på er!

Det var verkligen ett bra tag sen... Jag har upptäckt att det är väldigt svårt att kunna blogga och youtuba när det inte direkt händer nått särskilt i mitt liv...

Jag har liksom inget jobb, går inte i skolan, och saknar av olika skäl förutsättningarna att ha någon särskilt spännande fritid. Träffar sällan ens vänner/familj släkt vilket jag tycker är väldigt synd. Jag skulle gärna träffa dom mer. Men familjen är utspridd, vännerna är upptagna, och senast (vad jag vet...) det vankades födelsedagskalas i släkten (har för mig det var någon av "ungdomarna" som fyllde) fick jag höra det i efterhand med motiveringen "jag visste att du inte hade råd med present och ändå inte hade kunnat komma eftersom det är så krångligt med bussarna" . Tack så mycket för omtanken, men jag hade gärna gjort det valet själv 😕 Min psykiska ohälsa gör att jag dessutom har väldigt svårt med ork och/eller inspiration... Förstår ni vad jag menar?...

Nu tänker ni säkert "Men något måste du ju göra på dagarna" och ja, det är klart jag gör. Precis som ni går jag upp ur sängen på morgonen, äter mat när jag är hungrig, rastar hunden o.s.v. Men oftast inget som är ett dugg intressant för någon annan att läsa 😝 Jag försöker ventilera tankar och åsikter, samtidigt som jag underhåller, men får ofta en massa tankespöken att det jag skapat inte är bra nog.

Jag skulle kunna prata mer om dethär, men är trött och måste försöka sova.

Ta hand om er!

Likes

Comments

Hej på er i höstblåsten!
Det är (tyvärr) inte ofta jag tar mig samman och skriver något, men nu är jag på ren svenska förbannad!

Överallt pratas det om dessa clowner som smyger runt och skrämmer folk... Vilka är dom? Vad vill dom!? Har det inte gått lite väl långt? osv... Folk törs inte gå ut på kvällarna, för de är rädda. Vem vet vilka tokstollar man stöter på och vad som kan hända en? Clownmasker plockas bort från butikshyllorna och nyhetsrapporteringarna går varma. Sociala medier svämmar över av skriverier, varningar och ilska. Vissa uppmanar till att gemensamt slå ner clownerna så att de "Lär sig en läxa och lägger av, för såhär kan det ju bara inte få fortsätta! Det är förfärligt alltihop!"

Att ständigt se sig över axeln: Bra, ingen förföljer mig!
Vara vaksam: Vad var det som just rörde sig därborta?
Att vara beredd att antingen fly eller försvara sig.
Att helst inte gå ensam: Ensam är ju otrygg!

Rösterna höjs för att alla ska kunna vara trygga, och ett oväntat civilkurage har vaknat som från ingenstans.

Låt mig få fråga: Hur ofta tror ni att jag som kvinna vidtar både ovan nämnda, och fler, säkerhetsåtgärder?
Svaret är: Typ hela tiden!
För vem vet vilka knäppskallar som är ute ikväll och vad dom vill mig? Med eller utan clownmask, året runt.

Men när senast var det sånhär uppståndelse, så mycket nyheter och såhär mycket ilska över att vi kvinnor inte kan känna oss trygga? När senast hörde vi såhär många röster höjas och lynch- mentalitet som uppmanar till att gemensamt gå ut och slå ner de jävlarna? Nä precis, jag tänkte väll det... Sålänge inte vederbörande råkar vara invandrare, för då jävlar ska ni ju skydda oss! "Era kvinnor"...

Nu har alla, oavsett kön, plötsligt fått känna på hur det är för oss kvinnor hela tiden, och då blir det tydligen ett jäkla rabalder!

Det är såhär det är! Har ni förstått det nu?...



Likes

Comments

Hej på er!

Idag tänkte jag dela med mig av lite tankar kring "prylhetsen" och märkesgrejer i ridsporten. En smitta från konsumtionssamhället i övrigt gissar jag. Där mycket, fint, och dyrt är lika med status... I vardagen och idrottslivet. Det verkar som att man måste, och utseendekraven har helt enkelt följt med dagens flickor och unga tjejer ut i stallen. På "min tid" när jag som 10-11 åring började på ridskolan i min lilla hemkommun, var det annat. Då var stallkläderna i princip det som var avlagt från alla andra sammanhang. Vi blev smutsiga och slet hårt på våra kläder. Växte ur, hade sönder... Allt var på en helt annan "nivå" eller vad jag ska säga. Man blev på sin höjd kanske retad för att man red i jeans och inte ridbyxor. Men aldrig för att din hjälm var ful eller jackan från fel märke. Det tänket fanns bara i skolan, inte i stallet. De sneda blickarna föll snarare på de få som hade lite finare saker. De blev stämplade som lite snobbiga.

Att kvalitetofta kostar mer är inget konstigt, och fina saker är såklart alltid kul. Jag gillar själv att ibland (när jag har råd) köpa exklusivare saker (som inte alltid ens behövs) till både mig själv och hästen. Jag tycker det är kul med "lyx" och matchar gärna outfits osv!...Använder ibland grejer bara för att de är snygga och har själv problem tillexempel med att enda hjälmarna som passar min skalle riktigt bra är jättedyra uvex. Så jag har verkligen inget emot sakfrågan. Jag tycker själv att vissa saker är skit, har sämre passform osv. Självklart vill jag ju känna mig snygg även i stallet. Men sålänge det passar mig/hästen, är skönt och passar ändamålet/situationen/förutsättningarna är jag ingen "märkesnörd". Just nu har jag ju ingen häst, jag rider inte ens, men det hör egentligen inte hit... Det jag funderar över är varför det blivit såhär.

Svindyra ridkläder, designershabrak, bling högt och lågt, PS-träns, dyonförbyglar and you name it... Visst får alla använda sina ihoparbetade pengar till vad man vill. Men varför "duger" inte luvtröjan från hööks eller tränset från ett halvbilligt märke? Varför "måste" man ha det dyraste? När dyrast inte ens alltid är bäst. Ibland tillverkas det ju till och med i samma fabrik... Är det för statusen? För grupptrycket? För att vi tror att det gör oss till "bättre ryttare"?

Varför använda en massa (förvisso väldigt snygg) onödig extrautrustning (kommer prata mer om det senare i ett separat inlägg) som ibland nästan tycks motverka både säkerhet och bra ridning, bara för att? Titta bara på exempelvis vilken lokal tävling som helst. Särskilt för ponny... Väldigt många av barnen, även de yngsta, är påhängda som överklädda julgranar med grejer och dyra märken. Vissa illa tillpassade, men fint ska det ju vara. Uppenbarligen. Samma fenomen förekommer förstås även på storhäst. Men inte lika mycket. Visst vill, och ska, man vara prydlig på tävling. Men det verkar nästan som att det vid sidan av själva ridtävlingen pågår någon slags tyst "pryltävling". Även i vardagsgarderoben.

Nu är jag inte på något sätt ute efter att generalisera, eller klanka ner på någon. Det handlar inte heller om avundsjuka. Dethär är bara mina objektiva funderingar och tankar.

Vad är era?


Likes

Comments

Idag läste jag en artikel som delats på Facebook och handlade om att sjukskrivna inte har råd med ett värdigt liv. Det sved i hjärtat att läsa, och ännu värre är det att jag själv känner igen mig i situationen. Alltför väl!... Det är precis samma sak för oss långtidsarbetslösa som också förväntas klara oss på existensminimum.

Man skäms. Över att inte kunna få ett jobb, att inte kunna försörja sig själv, över att alltid behöva vända på varenda krona. Man kämpar sig blå för att det ska gå runt men är ändå hungrig i slutet av månaden. Man känner utanförskap och en ständig oro. Hopplöshet är svår att skydda sig mot och en känd inkörsport till missbruk.

Vi lever långt under EU-gränsen för fattigdom och tvingas hela tiden välja mellan saker som alla är lika nödvändiga för ett drägligt liv. Grundläggande behov som exempelvis mat, medicin, tandvård eller vinterkläder uppfylls inte för att vi inte har råd. Jag skulle kunna ge flera av båda egna och andras exempel på sådana situationer. Vissa känner sig tvungna att jobba svart, sälja sex eller blir lockade in i brottslighet. På något sätt måste man helt enkelt få in extrapengar. Annars går det inte runt. Förvisso går en del saker att få ersättning för, mot kopia på kvitton....Kvitton ja, det betyder att vi först måste köpa det och sedan få pengar. Men det har man inte alltid råd med. Normen är stenhård och tar ingen hänsyn till om Pelle har 1000kr dyrare hyra än Lisa. Alla livmoderbärande människor i fertil ålder behöver dessutom mensskydd. Men det får vi inget extra för. Ska Pelle ha 150kr mer varje månad för att det sitter en penis mellan Pelles ben?

Många med mig känner nog igen dendär klumpen man har i magen hela tiden över hur allt ska gå. Nyttig, näringsrik mat kostar ofta mer, så vi lägger tomma kalorier i våra kundvagnar. Alltid måste man vara dendär trista personen som andra tycker "aldrig kan göra nått" och måste säga nej. Tre sorters medicin är för dyrt, så det blev visst bara två denhär gången. Hur långt är det egentligen kvar till fribeloppet? Visdomstanden värker men att söka tandvårdsbidrag är krångligt och tar tid. Skit också, där kom visst ett inkassokrav.

De redan utsatta drabbas hårt både fysiskt, psykiskt, socialt och ekonomiskt. Systemet är till för att fånga upp de som fallit igenom allt annat. Men nätet har alldeles för många hål och konstruktionen fungerar inte. Mänskliga RÄTTIGHETER som hälsa, mat, boende, beskydd m.m blir inte tillgodosedda.

En förändring MÅSTE ske nu, helst för länge sedan! Regeringen måste ge oss en "skälig levnadsstandard" förankrad i verkligheten.


Att ha råd med ett värdigt liv är allas rätt!


Utfyllnadsbild 😜​

Likes

Comments

Då har den tillslut kommit!

Dagen då jag orkar/våga berätta varför jag mår så förbannat dåligt med ojämnt jämna mellanrum... Perioder när jag "stänger av" och knappt klarar att ens finnas till... När jag varken förmår eller orkar styra upp enkla delar i tillvaron. När jag sliter som ett djur för att försöka hålla masken, och det ändå inte är tillräckligt.

Nu menar jag inte såna dalar, svårigheter och motgångar som drabbar oss alla ibland. Jag pratar om att hårt och skoningslöst kastas in i ett smärtsamt mörker ​när man minst anar det. Att leva med ångest, panikattacker och ett ständigt krig mot sitt eget inre. Detta är något tabubelagt i en tid där lycka, framgång, självständighet och prestation värderas väldigt högt i vårt samhälle. Om du är olycklig, svag, har det svårt och/eller inte når framgång på samma sätt som andra. Om man helt enkelt på något vis är "utanför ramen" stöts man bort. Blir sedd som en skamfläck, något som är fel och fult. Något som väcker förakt, rädsla och fördomar. Rent av en fara för "flocken". Det finns ingen plats och ingen acceptans för att vara annorlunda. Vi förväntas lida i det tysta.

Det pratas sällan högt om psykisk ohälsa, trots att det är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Om fysiska åkommor kan vi tala, men såfort det handlar om ditt "inre", din själ, din hjärna din person. Då blir det plötsligt obehagligt. Ofta slängs det slarvigt till med ett svepande, lite undvikande "psykiskt sjuk" precis som om det skulle vara EN sjukdom.  Det skämtas och generaliseras kring psykisk ohälsa. Vilket aldrig skulle tolereras om vi pratade om förlamning, epilepsi eller cancer.

Bilden som målas upp av "en psyksjuk" är någon gränslös, aggressiv, farlig och massmördande galning. Att personen är knäpp och/eller liknade. Skulle det pratas på samma sätt om exempelvis ADHD, autism, eller andra numera accepterade funktionsvariationer/ funktionshinder hade reaktionerna varit helt annorlunda tror jag.

JAG lider av psykisk ohälsa... Jag är varken farlig, elak eller känslokall. Jag kan känna, älska och tänka precis som du. Jag är inte särskilt annorlunda egentligen. Jag är inte "konstig", det är inget "fel" på mig. Jag har det "bara"  svårare med en del saker. I övrigt är jag en helt vanlig människa.

Det är hög tid att bryta tabun, våga prata och sluta skämmas. För psykisk ohälsa är inte som många tror. Det är är en vanligt förekommande och snabbt eskalerande problematik som årligen faktiskt orsakar dödsfall. Våga erkänna dess existens, var inte rädd att prata om det och tveka aldrig att be om hjälp!

Likes

Comments

Idag har jag haft en lång dag! Hade en väldigt jobbig natt, vilket fortsatte under morgonen... 😭

Vi var tre personer på utsläpp, typ 10 boxar att mocka och ca 30 höpåsar. Så det rätt fort även fast vi nog var ganska förvirrade allihop🙄

Sedan pysslade jag med min medryttarhäst och red ut honom en sväng. Det känns väldigt skönt med fredag imorgon! Jag ska jobba lite på lördag men sen är det dags för en välbehövlig vila😴


Likes

Comments

Funderar på om jag kanske skulle försöka starta upp bloggen igen, nu när mina dagar börjat se minst sagt annorlunda ut! 😅

Snart har jag nämligen gjort min tredje vecka på en ny praktikplats! En familjegård med hopphästar, inridning, tillridning, inackorderingar och några körhästar. Omställningen har varit, och är fortfarande tuff. Men jag trivs otroligt bra! Jag har bra människor och fantastiska djur omkring mig varje vardag💖 På stående fot blev jag även tillfrågad att bli medryttare 😃 Så förutom stalljobb och lite ridning sköter jag ett riktigt charmtroll 😘 En förvuxen hafflingervallack född 2001 i Belgien. Han tävlas i körning, och är fin att rida också. Idag fick jag prova att även köra honom för andra gången, vilket var riktigt kul! 👍🏻 Hästägaren tyckte att jag var jätteduktig, och det är ju alltid roligt att höra🙏🏻

Ikväll blir det lugnt och förhoppningsvis en god nattsömn! Hörs imorgon 😘


Likes

Comments