Hej, jag orkade verkligen inte skriva igår, mådde inte så bra så ni får sista delarna nu, hoppas ni har tyckt det har varit intressant att läsa! Och tack för alla som hört av sig det har betytt jätte mycket❤

Söndag 23:e oktober 2016.
Idag kom Nelly och hälsa på i 20-30 minuter och hon hade med en present som var en sushi bit... Haha ja en sushi bit... Niclas var oxå på besök men under den tiden höll jag väl mest på med min dator haha.... Sen gick jag, Nelly och William och sa hejdå till pappa och sebban sen gick vi med Nelly till bussen och sen kom taxin.... Sen var det två timmars taxiresa upp till Västerås sen var det mat och Sen var jag väl mest på rummet.....

Måndag 24:e oktober 2016.
Jag är utskriven!! Pratade med läkaren idag som ansåg att jag kunde åka hem och så blev det jag fick åka hem just nu sitter jag faktiskt i taxin påväg hem. Nelly ska sova hos oss inatt vilket jag ser framemot. Men ja det var väl det som hänt under denna vecka på torsdag ska jag iaf till bup och träffa min läkare och min psykolog



De sista dagarna finns det egentligen inget mer att skriva om tyvärr då de dagarna minns jag sämst :/❤ men vill iallafall tacka alla som fanns för mig denna tid alla vänner, familj, släkt och all personal på västerås ni alla är guldvärda❤❤ så ännu en gång tack❤

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Lördag 22:a oktober 2016.
Idag åkte jag hem på permis... När jag kom hem gick jag direkt till pappa och träffade han, Chrille och sebban. Sen åkte jag mamma och Pia till Stigtomta och hämta mitt paket (en dator :)) sen åkte vi hem till Pia och jag överraskade William hihi och där käka vi tacos och insåg att jag har utvecklat ett beroende för läppbalsam....hehe.... Men iaf sen gick vi hem och träffa offe som hade bakat till mig bästa grannen. Sen så sov William hos oss det var väl allt som hände typ.



Kommer ihåg denna dag så väl jag, mamma och Pia hade planerat detta in i minsta detalj för att jag skulle överraska William som var min bästa killkompis då❤ och Fyfan vad glad han blev kommer aldrig glömma det ögonblicket när jag öppnade hans dörr och han kollade upp och blev så chockad ❤ kommer även ihåg att jag tyckte det var jobbigt att gå in i lägenheten då jag inte vart hemma sen självmordsförsöket hände så jag satt väl i trapphuset en halv timma innan William tillslut lyfte in mig i lägenheten och sen satt jag på hallgolvet en timma innan jag kände att jag var redo❤ men det stödet jag fick från William kommer jag aldrig släppa jag kommer nog aldrig kunna hjälpa honom på det sättet han hjälpte mig under den perioden men precis som han fanns där kommer jag finnas för honom❤

Likes

Comments

Fredag 21:a oktober 2016.
FÖR IDAG ÄR DET MIN FÖDELSEDAG.... Som jag spenderar inlagd på barnpsyk i Västerås... Aja idag har jag iaf börjat prata med två andra på avdelningen person1 och person2 . Person1 åker dock hem på permission idag till måndag, och jag åker hem på permis imorn till söndag så person2 blir ensam:( men annars har det väl inte hänt så mycket vi kollade parlamentet idag vilket var kul haha.




Bytte ut namnet på de som var där pga olika anledningar...
Är så glad över alla grattis jag fick förra året tror inte folk förstod vad det betydde ❤

Likes

Comments

Torsdag 20:e oktober 2016.
Idag väcktes jag halv sex av gia som skulle sätta embla plåster (bedövning) innan hon ska ta proverna. Sen somna jag om så kom hon in igen efter en timma och tog blod proverna, några timmar senare kom överläkaren in och sa att jag hade zink brist och även grov järnbrist så nu har jag fått ännu fler tabletter.... Men som vanligt händer det inte så mycket här.



Åh gia❤ hon är den enda av läkarna i Västerås jag kommer ihåg! Hon var så jävla underbar och jag var förkyld när jag var inlagd och hon kom alltid med en kanna vatten så jag inte hostade ihjäl mig under natten och hon var så förstående och underbar, önskar fler inom ungdomspsykiatriska vården var som henne❤ kommer även ihåg hur äckliga järn och zinktabletterna var 😖

Likes

Comments

Onsdag 19.e oktober 2016.


Första dagen i västerås och vi fick träffa överläkaren idag och efter 30 minuters samtal kom han fram till att jag har paniksyndrom och behöver antidepressiva 🙂 äntligen nån jävel som hör mig. Så han satte in antidepressiva direkt. Imorn ska vi ta prover för att se om jag har brist på nånting eller så. Annars händer det väl inte så mycket här jag är i rummet, tvingar i mig mat, går ut och röker, går på toa och sen går tillbaka till rummet.


Jag kommer ihåg hur glad jag blev av att äntligen få hjälp och jag är fortfarande glad över det, jag äter fortfarande samma antidepressiva och de funkar super bra👌🏻 annars hände det inte så mycket jag fick prata med de för att se hur mycket "frihet" jag skulle få och jag ansågs inte vara en sån stor fara för mig så jag fick gå ut och röka vilket var skönt❤

Likes

Comments

Hej vill bara be om ursäkt då jag råkade lägga ut dagens blogg inlägg igår hehe... idag får ni gårdagens inlägg istället så det blir rätt haha åter igen förlåt!


Tisdag 18:e oktober 2016.
Om jag ska tvingas beskriva denna dagen med tre ord skulle jag beskriva den med lång, utmattande och kaos. Jag sov till tio imorse vilket innebär att jag inte hann äta nån frukost för när jag vakna var det dags för bup möte nummer 3 om vi säger såhär jag var där i typ 10 minuter sen fick jag utbrott och ställer mig upp välter stolen och kastar sönder en annan stol och sen går jag in i mitt och mammas rum och låser dörren jag går runt i en cirkel och bara gråter och skriker tillslut öppnar en läkare dörren och undrade vad som hände jag svarar inte eftersom jag är så arg och ledsen. Men iallafall efter att jag kastat sönder stolar och skrikit och gråtit så lugnar jag ner mig sen får mamma ett samtal som säger att det finns en plats i Västerås till mig. Jag blev så glad för jag förstod att jag äntligen skulle få hjälp. Men tiden går och vid halv fyra kommer först William och min lillebror för att säga hejdå och sen typ 10 minuter senare kommer Hampus syster Lovisa och lämnar lite grejer. 16.40 kommer bilen som ska köra oss upp till Västerås efter två timmars bilresa är vi framme. Och helvete vad stort det är(?!?!?!?) men iaf efter mycket krångel är vi framme på bup akutmottagning. Men vi behövde vänta för det är några innan oss som pratar med läkaren så jag beslutade mig för att gå och lägga mig i soffan och sova. När jag vaknade så hostade jag massor och började tillslut spy men sen kom läkarn och det var vår tur att snacka då var klockan typ 11 på kvällen. Efter vi snackat med läkaren fick vi vårat rum och behövde lämna ifrån mig alla mina saker så skulle dom kollas igenom dagen efter, eftersom jag tydligen inte får ha min mobil (på natten) något vasst, tändare, cigaretter eller sladdar(alls).




Denna dagen finns det inte egentligen så mycket tankar om förutom att jag är extremt lycklig över att jag fick komma till Västerås där de tog mig på allvar istället för i Nyköping där de tyckte att jag verkade må bra🙄

Likes

Comments

Måndag 17:e oktober 2016.
Idag klockan tio hade jag mitt första möte med bup det gick väl sådär kan man säga slutade med att jag efter 30 min rusade ut och storbölade för att de tänkte skicka hem mig utan att ha gett mig nån hjälp enda hjälpen de erbjöd mig var en och en halvs timmas prat med en psykolog imorn, jag blev så jävla arg så jag rusade därifrån och skrek att jag behövde röka och träffa min lillebror som stod utanför efter mycket tårar och skrik fick jag träffa honom och redan då kändes det mycket bättre❤️ men iaf sen gick vi till Gullans och åt klockan ett var det dags för möte nummer två med bup får då höra av ena bupläkaren att "om impulsiviteten är hennes största problem kanske vi ska låsa in henne för alltid" (!?!?!?) efter mycket om och men fick jag stanna en natt till... Sen kom Amanda och Emmy på besök vilket var så välbehövligt❤och sen på kvällen kom Ida och som vanligt när hon är i närheten har jag alltid ett leende på läpparna. Men sen var det dags att gå upp och sova.




Denna dagen kommer jag fan aldrig glömma om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men om jag ska börja nånstans så börjar jag med utbrottet på möte nummer ett, okej så för det första VILKEN VETTIG LÄKARE SOM JOBBAR MED BARN OCH UNGA MED PSYKISKA BESVÄR TYCKER ATT MAN SKA LÅTA NÅGON ÅKA HEM NÄR DE FÖRSÖKTE TA LIVET AV SIG TVÅ DAGAR INNAN OCH FORTFARANDE VILLE DET?!?!? JAG MENAR WHAT THE FUCK?!?!? Att jag reagerade som jag gjorde är jag fan ändå stolt över för hade det hänt idag hade jag slagit sönder något! Jag kommer även ihåg att från mitt utbrott tills att jag fick träffa min lillebror kändes som en evighet, jag hade inte träffat honom sen innan jag försökts ta livet av mig så när jag äntligen fick träffa honom så kramades vi i säkert flera minuter. Det var även när jag träffade honom som jag insåg att jag aldrig mer ska såra honom på det sättet ALDRIG!! Den skulden som jag hade och fortfarande har kommer jag nog aldrig att bli av med men han är fan mitt allt han är min lillebror som jag lovar att kämpa för i vått och torrt!! Om vi nu ska gå vidare och börja på nästa möte med samma bupläkare så kanske ni läste det hon sa till mig när mamma sa att jag är impulsiv alltså att jag borde låsas in för alltid, de orden och hennes ansikte sitter inristade i min hjärna och jag har fortfarande så svårt att ens se på henne idag utan att vara nära att flyga på henne. En till intressant grej är ATT HON FORTFARANDE JOBBAR MED SAMMA FUCKING SAK! JA HON JOBBAR ALLTSÅ MED MÄNNISKOR SOM VAR I SAMMA SITS SOM MIG TROTS DET HON SA! Ännu än gång What the fuck?!? Hur tänkte man där? Troligtvis inte alls... Jag blir fortfarande arg så fort jag tänker på detta men men vad ska man göra, karma is a bitch så snart så äre hennes tur hoppas jag! Ska även nu passa på att tacka Amanda, Emmy och Ida för att ni hälsade på och gjorde den dagen lättare och hjälpte mig skratta för första gången sen mitt självmordsförsök❤❤❤ och ni tre har även varit en enorm hjälp under hela denna resa och man får inte glömma grejerna jag fick (bild där nere😂)❤❤

Likes

Comments

Söndag 16:e oktober 2016.
Hej. Jag somnade rätt tidigt igår sen åt jag frukost och låg mest i sängen. Det som har hänt idag var att jag sov rätt mycket till och från under förmiddagen. Vid halv ett fick vi träffa en läkare som gjorde en bedömning på att jag behöver hjälp. Vid ett kom Carl, Alice Wilma och Coco och en halvtimme senare kom William och Pia. Mamma och Pia åkte hem till vrena för att hämta grejer och jag och de andra stannade kvar vid sjukhuset man märkte klart och tydligt att jag inte hade samma energi som de andra hade men jag kämpade på vi krigade oss bort till Gullans och jag fick i mig några pommes och några tuggor hamburgare inne på Gullans började jag bara må sämre och sämre vilket resultera i att jag helt plötligt försvann ut och tänkte ta livet av mig igen Coco springer i kapp mig oh kramar om mig medans jag gråter och säger att jag vill ta livet av mig....vi går tillbaka in till de andra och vi börjar gå tillbaka till sjukhuset igen vi kommer dit och sen kommer mamma så jag säger hejdå till alla och jag och mamma går upp till vårat rum igen när vi väl kmr upp dit mår jag inte alls bra jag är helt utmattad och lägger mig i sängen för att vila sen kmr de in med mat och och jag lyckas få i mig en knäckemacka sen somnar jag om och vaknar vid kvart i sju och ser att Hampus har skrivit och frågat om han kan komma förbi så bli det mamma är inte jätte glad mm vi går ner och möter honom direkt när jag se honom går jag fram och ger honom en kram och han kramar mig och sen kysser han mig vi står och snackar lite om senaste dygnet medans vi bara står och håller om varandra och pussas då och då sen säger mamma att det är dags att gå in så jag säger hejdå till Hampus och går in. Men det var nog allt som hände idag är jätte trött och jätte utmattad så ska sova nu.


Denna dag minns jag med mer glädje än sorg❤ jag la även upp ett litet inlägg på Facebook denna dag (bild där nere) och kärleken jag fick efter det inlägget😍❤ wooow❤ jag vill speciellt tacka Pia, John, William, Alice, Carl, Wilma, Cornelia och Hampus för att ni hälsade på och gjorde min dag lite bättre❤

Likes

Comments

Hej! Som en del av er kanske vet var det idag ett år sen jag försökte ta livet av mig och blev inlagd på Nyköping psyk och barn psyk i Västerås. När jag var inlagd på psyket så skrev jag en slags dagbok om vad jag kände och vad som hände varje dag. Jag har nu tänkt att i lite mer än en veckas tid dela med mig av vissa delar som jag skrev och även lite tankar och känslor❤ vet ni redan nu att ni tycker sånt här är jobbigt att läsa, läs inte❤


Lördagen den 15:e oktober 2016.
Imorse försökte jag ta livet av mig jag gick upp och kände mig tom kände att livet inte har nån mening för att man lever för att dö, kände även att jag verkligen inte orkade mer för mycket tankar snurrade i mitt huvud. Jag sov inne hos mamma och hon låg fortfarande och sov så jag smög upp gick in på toan satte mig på toa stolen och tog fram rakhyveln och drar första draget mot handleden... Befrielse fyfan vad skönt att efter ha vart fri från självskadebeteende i 1,5 månad få känna denna känsla. Ett drag med rakhyveln blev snabbt till fler. När jag kände mig relativt nöjd sköljde jag av rakhyveln från allt blod likadant med handleden torkade den och gick tillbaka in till mammas säng, hon sov fortfarande och jag hade kvar känslan att jag inte ville leva mer så jag gick upp igen gick till frysen där vi har alla tabletter och tog fram 5 stycken 10mg atarax, 2 stycken 60 mg strattera, 2 stycken muskelmjuknande och två stycken 665 mg alvedon tar de och sen går tillbaka in i sängen. Jag somnar... Mamma har förklarat att hon försökte väcka mig flera ggr genom at nypa mig i benen att stå och skrika mitt namn men hon fick inget svar efter ett tag fick jag ur mig väldigt slöddrigt att jag hade tagit "många atarax" mamma pratade vid det här laget med SOS men de kopplade henne vidare till Giftinformationscentralen när hon väl pratade med de fick hon ur mig att jag hade tagit fler tabletter hon blir då tillsagd att ringa SOS direkt. Hon ringer sos och de skickar ut en ambulans och min lillebror går ut och möter de och mamma försöker se till att jag inte somnar. Ambulansen kör iaf in mig till Nyköpings lasaretts akutmottagning väl där inne får jag dropp efter tio minuter med dropp kvicknar jag till. Jag undrar vart jag är för jag känner mig helt borta huvet känns tungt som sten och jag har svårt att koncentrera mig. Sen händer inte så mycket det kommer massa läkare jag ska prata med och jag känner mig arg på mamma för att hon ringde ambulansen för jag ville ju dö. Mitt mål var inte att vakna upp igen utan mitt mål var att dö. Får sen reda på att de närmsta barnpsykiatriska avdelningarna fanns på Linköpings sjukhus och Västerås sjukhus det pratades om att de skulle skicka mig direkt till nån av de med det var fullt så blev inlagd på vuxenpsykiatriska avdelningen i Nyköping.

Varje gång jag läser detta så känns det så overkligt då jag fortfarande inte kommer ihåg så mycket utan det känns som nånting jag läst i en bok eller sett i en serie. Nu i efterhand är jag extremt glad att mamma ringde SOS och förstår att hon hade inget annat val❤ jag vet fortfarande inte 100% anledningen till varför jag gjorde det men det här kommer låta fel men jag är glad att jag gjorde det för jag fick äntligen den hjälpen jag behövde jag fick se vilka som var mina äkta vänner och vilka som bara sket i mig. Kommer även ihåg att den första jag ringde och berättade för när jag vaknade var Coco och jag kommer aldrig glömma hur hon bara bröt ihop och frågade varför sa du ingenting? Och den frågan kan jag fortfarande ställa mig... jag vet att detta inlägg blev väldigt rörigt men som sagt mina inlägg har en tendens av att va det för det är sån jag är❤

Likes

Comments

År 2011 gjorde min moster Nina två undersökningar för hon kände att något inte stämde, ingen av undersökningen visade något men efter andra undersökningen i början på 2012 kände hon sig värre, hon åkte till Lovisa kliniken i Norrköping och där såg de en knöl bakom livmodern men då visste de inte om det var endemetrios eller något annat.
Hon fick en operations tid den 23:e mars där de tog bort livmoder, äggstockar, äggledare, en del av tjocktarmen och en del av ändtarmen och efter åtta veckor fick hon veta att hon hade cancer i bukhinnan hon började med cellgifter hon svarade rätt bra på medicineringen och cellgifterna och fortsatte att jobba halvtid och gjorde klart sin rektors utbildning hon slutade sin cellgift behandling i september och vi var så glada och hoppades att det skulle va över men i augusti 2013 så var hon på återbesök och hade fått förhöjda tumörvärden igen så hon skickades till röntgen där man såg att tumörerna hade börjat växa igen och då fick hon veta att den är kronisk och att hon kommer behöva leva med den resten av sitt liv men även att det är bara 20% som överlever 5 år med den typen av cancer. Hon hörde av sig till Uppsalas cancer klinik där de sa att hennes tumörmassa var för stor så hon skulle behöva gå igenom en till cellgift behandling. Några av hennes vänner startade en insamling där målet var 400 000kr eftersom det var en privat klinik, hon var med på SVT och det var insamling och alla i Norrköping försökte hjälpa till på ett eller annat sätt. Hon åkte väldigt mycket in och ut från sjukhuset på grund av tarmvred men flyttade sen hem till sin mamma. I april 2014 flyttade hon hem igen och gick på dropp och hade morfin plåster.

Allt det jag nyss skrev är taget från hennes youtube kanal och videos därifrån det sista hon säger i sista videon om sin historia är att hon vet att hon kommer dö hon vet att det inte finns nåt mer för henne att göra.

Sista gången jag träffade Nina var den 13:e december 2014 då vi och några andra från släkten var där och körde julklappsspelet och hade mysigt❤ hade jag vetat att det var sista gången jag skulle träffa henne hade jag inte åkt hem...

Men tiden gick och den 13:e september 2015 vaknar jag rätt sent och känner att nånting är fel jag tar upp mobilen och går in på Facebook det första jag set är hur massor människor har skrivit vila i frid på hennes tidslinje jag bryter ihop och skriker rakt ut, jag går in på hennes blogg och läser inlägget hennes mamma hade lagt ut att hon hade gått bort dagen innan den 12:e september och jag bara gråter, jag grät och grät i flera dagar efteråt och gråter fortfarande ibland❤

Idag är det alltså två år sen hon gick bort, två sen cancern vann, två år sen som allt hon hade kämpat emot tog över. Jag visste att hon skulle gå bort jag visste att hon inte skulle klara sig jag visste att hon skulle försvinna men att försöka gå vidare från hennes död skulle va så himla mycket jobbigare än någon annans hittills hade jag ingen aning om. Jag visste inte hur jävla ont det skulle göra, jag visste inte att jag skulle tänka på det flera gånger varje dag två år efteråt. Men om jag tycker jag har det jobbigt kan jag inte ens förstå hur hennes mamma, pappa eller hennes son ens har klarat sig igenom det här❤

Det där om att tiden läker alla sår tror jag är ren bullshit för jag lovar att det alltid kommer göra lika ont det kommer alltid kännas lika tomt det kommer aldrig ändras! Det sista som hennes mamma skrev i inlägget om hennes död får jag att bryta ihop varje gång jag tänkte även att det får hjälpa till att avsluta det här inlägget:


Hur ska livet gå vidare? Det vet inte jag. Men som Nina sa "det ordnar dig mamma"

Jag hoppas du har det bra där uppe nu när su inte har ont hela tiden, jag hoppas du tittar ner på oss med lika mycket stolthet som när vi tänker på dig❤ du är den vackraste ängeln där uppe och jag och alla andra saknar dig älskade Nina ❤



  • random

Likes

Comments