Något av det finaste jag vet är att vara på kyrkogården under allhelgona-kvällen... Jag älskar hela konceptet... Att kliva ur bilen i mörkret och den ruggiga kylan och att sen i sakta mak promenera genom kyrkogården... Att kika på hur otroligt fint folk har pyntat sina älskades gravar, för att sen runda hörnet och komma fram till minneslunden med alla ljus och blommor... ❤️

Det är en helt fantastisk stund och hela året kan jag se fram emot just den här dagen när jag går och tänder ett ljus för morfar och alla de mina älskade... Det är inte länge vi är där, men de minuterna jag väl står där så fylls jag av hundratals känslor... Jag blir lycklig, jag blir ledsen och så mycket mer... ❤️

Främst blir jag rörd... Jag blir rörd över hur vackert det är, rörd över stämningen, rörd över hur de människor som möter varan ler i samförstånd och välmenande, ett stärkande leende mot sina medmänniskor... ❤️

Jag har gått till den där kyrkogården varje år, i 20 år nu, varje gång med kärlek i hjärtat och saknaden sipprande ut ur porerna. Trotts att jag aldrig träffade eller kände min morfar - då han dog när mamma var ung, så saknar jag honom, jag saknar Stella och alla de andra, högt älskade själar, som lämnat livet... ❤️

Känslorna ligger som en tjock dimma över hela kyrkogården och just runt minneslunden känns den extra mycket... Att gå till minneslunden är som att träffas av tryckvågen av en explosion... Känslomolnet är så koncentrerat just där så jag kan nästan ta på det... Att bara stå där i några minuter bland alla ljus och blommor får både pulsen och tiden att sakta ner och tankarna kommer i lugnan ro, ofta börjar också tårarna att stiga efter en stund... ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 1 Readers

Likes

Comments


Heje! 👋🏼

Asså, vad ska jag svara på frågan: "Vilken är din favoritårstid?" ????

Jag har verkligen ingen aning om vilken min favorit är!
Vintern - är bara tråkig när det inte är någon snö.
Våren - är fantastisk när djuren vaknar till, nya bebisar kommer och blommorna kommer.
Sommarn - är helt underbar med värmen och dofter, ljud och ljus.
Hösten - jätte vackra färger, mysigt när man får plocka fram halsdukar och vantar.

Så mitt svar är nog att det inte finns nån dålig årstid och där med ingen favoritårstid heller.


Idag gick ja o bestie ut o gick en sväng som paus i plugget, det är ju så himla fint med all färggranna löv... 😍🍁

  • 4 Readers

Likes

Comments


Hellooo!

De senaste timmarna har det bara varit rent mys för min del... Jag och grannen har haft pannkaks- och film-dejt nu ikväll 😍 och som vanligt kan jag inte hejda mig när det gäller dessa runda, gyllene godsaker... så nu bubblar magen som tokig!... 😅🤦🏽‍♀️🙊  



Filmerna vi tittade på ingick i vårat "tema mys", så till maten tittade vi på lite "barndomsrelaterat". Tarzan (den nya dock, då det bara var jag som sett den innan) och sen med en kopp te vidare med Step up revolution (nr 4)...
Bästa Step up asså... tänk att kunna dansa och röra sig så som de gör... dreamy... 😍😍😵🙊



Ha det bra i höstrugget (läs: myset) nu! 🍂☔️ 

 

  • 5 Readers

Likes

Comments


Jag har aldrig haft det särskilt lätt för mig i skolan, jag har alltid fått kämpa hårt, men jag har alltid klart av mina uppgifter och prov om så bara med ett sketans "precis godkänt"! Det enda jag varit van vid att misslyckas med och behöva göra om / komplettera är i matten, men allt annat har jag klarar av...

Kortfattat: Jag inte van vid att misslyckas... När jag faktiskt sen har misslyckats, så har jag har alltid lyckats på åtminstone andra försöket...

Men HUR många gånger ska man behöva misslyckas egentligen? Vi har haft flera tentor nu och jag har misslyckats på VAR ENDA EN!! Jag har ALDRIG misslyckats så här mycket i hela mitt liv!! Hur länge ska jag orka misslyckas egentligen?? Till och med på en jävla inlämningsuppgift i grupp får vi slåss med läraren för att lyckas få ett jävla ynka G (kan ju tillägga att min gruppkamrat var en sån där duktig en som alltid klarar sig - oavsett vad...)!!

Jag vet inte hur fan ja ska klara detta i längden... Mitt psyke är så skört nu för tiden så jag är på bristningsgränsen till att bli galen!! JAG VILL INTE!! JAG ORKAR INTE!!

Det blir inte heller bättre av att folk kommer med sina medlidande blickar och kommentarer som: Stackars dig! Du klarar det nästa gång! Osv osv osv...........

NEJ!! Jag vill inte HÖRA sånt!! Jag vet inte vad jag vill ha, men en jävla örfil och ett "skärp dig" är nog snarare bättre än något annat!

Jag är inte van vid att vara så här svag! Jag ska va den som hjälper, stöttar upp och lyfter andra, jag är inte van vid att vara såhär skör som jag känner mig nu!

Skör... Det var ett bra ord. Jag känner mig skör. Jag känner mig som glaset på en iPhone! Man hanterar sin telefon så himla försiktigt för att inte spräcka glaset, men plötsligt är olyckan framme och så tappar man den. Efter ett panikartat skrik håller man andan i väntan på att se om den klarade sig eller inte...

Jag är som telefonen du nyss tappade... Ingen vet om skärmen höll eller inte så man vänder försiktigt på den, som om det skulle förhindra en spricka... Jag är som telefonen, man vet inte hur länge den håller innan olyckan är framme och skärmen faktiskt spricker. Jag vet inte hur länge jag ska hålla...

Jag vet inte... Och frågan är verkligen, hur länge ska man orka misslyckas?


Jag vill bara få till något som faktiskt kan gå BRA igen! Något som faktiskt kan boosta upp mitt självförtroende igen, för det är nästan i bott nu, jag har insett att jag har börjat flacka med blicken (värre) igen och jag har slutit mig ännu en gång och slutat prata... Så här illa har det inte varit på fyra år nu, jag hade ju byggt upp mig själv, men tydligen inte så stabilt som jag trodde...

Jag trodde jag hade byggt upp en starkare grund och en ny jag, det visade sig att jag bara byggt upp en mur runt om för att skydda kaoset från att exponeras.

För sen i februari, alltså på mindre än 10 månader har jag fått en helt ny och ENORM form av press på mig, jag har gått igenom en efter en av misslyckande tentor, jag har blivit bortvald x antal gånger vilket har lett till att jag försökte mig på något nytt som dock oxå sket sig, så jag fick backa tillbaka till ruta ett igen, en ny och fruktansvärd oro väcktes i kroppen under sommaren och jag har blivit arg igen... Så otroligt arg och så otroligt trött...

Ja... jag har kommit fram till att det tydligen var detta som krävdes för att jag skulle börja rasa igen...


Btw så bytte jag hårfärg för en dryg vecka sen! 🙊💕

  • 6 Readers

Likes

Comments


Idag blir det inget överdrivet text-inlägg, tänkte bara visa lite vad som hänt det senaste! 🤗

Det har hänt massor, det har varit bad, mys, en massa plugg, mat och hästtävlingar (där jag är med som groom och hästskötare åt kompisen). En Göteborg-resa för att titta på EM (hästar igen 😍😁🎉) och ett besök på Ullared! Jag har som smått och lite utöver allt annat börjat ta ridlektioner igen (😭😍) och det har varit några mysiga och roliga ridturer med kompisen och hennes två travis-hästar! Nu i helgen ska ja motionera båda hästarna samt ta hand om katten åt kompisen som åker hem till Dalarna i helgen - fantastiskt mysigt och roligt.
Jag har även skrivit in mig i Tobiasregistret (benmärgsdonation), något som känns riktigt bra! Tekniskt sett gjorde jag det för flera veckor sen, men det har tagit tid för brevet att komma på posten!


❤️❤️❤️❤️
Ha det bra

  • 14 Readers

Likes

Comments


Halloj!

Hörni det finns ju ordspråk om denna grej vi kallar livet som bl.a. lyder:

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt"
"Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat"
"Inget varar för evigt"
"Kärleken är blind"
"Lyckan kommer lyckan går"
...

Ja ni fattar... Det finns hur många som helst. Men betydelsen av dem har jag fått erfara under flera gånger denna sommaren...

Denna sommaren känns det som att något har förändrats inom mig. Alltså i mitt sätt att tänka - typ! För bara under denna sommaren kunde jag ha förlorat inte bara en utan 2 människor i min närmaste familjekrets (+2 allvarligare skador). Människor jag älskar villkorslöst och som jag hoppas kommer finnas kvar många år till!

Det är sjukt hur man i livet tar saker för givet! Man räknar bara blint med att - som i mitt fall tex - familjen kommer finnas där "för alltid". I alla fall inte att de ska lämna och dö i förtid! Men detta kunde jag ha fått uppleva som sagt ett par gånger om, bara denna sommaren! Min familj har alltså stirrat döden i vitögat 2 ("+2") gånger de här senaste månaderna!

Att det kom såhär tight inpå varandra, flera gånger om gör det hela mer verkligt och jobbigt! Jag tänker inte berätta allt vad det är eller har gällt, men det har varit allvarligt - och tufft!

Det har för oss inneburit flertalet sjukhusbesök och telefonsamtal, dygn av oro, litervis med tårar och många timmar förlorad sömn samt mardrömmar i överflöd...

Sånna här händelser får mig alltid att i huvudet börja citera och tänka på ordspråk, som och liknande dem jag inledde detta inlägg med! Men denna gången får det mig att se annorlunda på hela livet, hela min värld så att säga! För den har vänts upp och ner och det har skakat mig djupt...

Ända sen flytten till Västervik har jag ju saknat vännerna och släkten (och fram för allt mina kusiner) jätte mycket! Det och sommarens händelser får mig att fundera över om jag borde omprioritera vad som är viktigt för mig osv... Jag har börjat öva på att rent ut säga "jag älskar dig" till dem jag bryr mig om - eftersom det är en mening jag har ytterst svårt att uttala då den väger så otroligt mycket för mig! Jag kramas ännu mer än vanligt och verkligen suger i mig varje sekund av den gemenskap, kärlek och närhet jag kan få tag i med dem jag älskar! Jag säger saker jag inte gjort förut bara för att folk ska få veta hur mycket deras närhet, umgänge och kärlek betyder för mig... och detta är något jag känner att jag kommer fortsätta med från och med nu... Det känns som att jag verkligen har lärt mig att ta vara på alla händelser - stora som små!

För man vet inte när döden ligger bakom nästa hörn och lurar... Man vet inte det och därför måste man verkligen ta vara på det!

Älska varandra. Ta vara på och sätt värde på ALLT, varje sekund!! En teckning från ett barn, en kram från kompisen eller ett "jag älskar dig" från en förälder, ett leende från någon du inte ens känner... Ta vara på allt... För har du inte gjort det när tiden är inne, ja då ångrar man sig för att man aldrig har gjort det.
För som sagt... Och tyvärr... Men inget varar för evigt... ❤️

  • 16 Readers

Likes

Comments


Hej!
Har nyss kommit hem från livets semester! 😍 Jag och äldsta kusinen har haft som en grej i flera år nu att vi ska åka till Böda camping (och komma med på tv var en del av drömmen - men det hände inte 😉😛)!
Nu när ja fyllde 20 fick ja resan i födelsedagspresent! 😍🎉

Vi har "hajpat" detta och skjutit upp det till skyarna i flera år, och tillslut kom vi iväg! Och dessa dagar var helt fantastiska! Det var så coolt alltihop! Från när jag packade väskan och ända till hemfärden! Jag tycker inte direkt om att köra bil, jag tycker det är skittråkigt, men till och med det var kul den här gången! Varje mil vi lade bakom oss kändes spännande och upplyftande! 🤗😍

Här kommer några av alla de miljoner bilder jag tog från resan! 😁


❤️❤️❤️❤️

Puss o kram

  • 13 Readers

Likes

Comments


För ett år sedan vid ungefär den här tiden åkte jag till mitt sommarjobb på Östhaga äldreboende för att jobba ett kvällspass.
Det var en fin eftermiddag och jag kommer ihåg dagen som om det var igår. För trotts att jag har repat mig och "gått vidare", så hemsöker just den här dagen (7/7-16) mig även ett år senare. Det är ju nästan lite knäppt...

För ett år sedan idag förlorade jag min allra bästa vän. Hon är idag den starkast lysande stjärnan på det väldiga himlavalvet. Den mest älskade av alla änglar hos morfar i himlen.
Hon dog. Och det slet mitt hjärta itu.

Jag kan fortfarande gråta en skvätt när jag tänker på henne och jag gråter nu - när jag skriver detta...
Igår kände jag att dagen var nära, jag ville inte gå och lägga mig av rädsla för vad näst kommande dag skulle ge...
Inatt drömde jag att någon jag älskar dog i cancer och jag vaknade med färska och fortfarande rinnande tårar i ansiktet och på den då blöta kudden... När jag gick upp på morgonen var det till och med svårt att veta vad som var sanning och inte...
Idag har jag vart dyster och fått tvinga mig själv att fungera normalt...
Jag har stundtals varit röd i ögonen av gråt och tillbaka-tvingade tårar...
Det är ju helt sjukt... Jag borde fasen gå i terapi!...

Min Stella dog. Hon blev halt och hältan vägrade försvinna och gjorde att hon blev stilla för mycket. Jag åkte bort (innan den hade blivit för illa), och det känns fortfarande som att det var det som blev hennes död...
Jag åkte bort, och när ja kom hem en vecka senare fanns hon inte kvar längre...

Idag för ett år sedan gick jag med en konstig känsla i kroppen som jag inte kunde förstå. Idag för ett år sedan fick jag en akut känsla av att jag måste springa till mitt skåp och kolla min mobil... Där på mobilen den kvällen fanns ett sms och två missade samtal.
Där och då sjönk jag i skydd av en stängd dörr ihop i kramper på golvet. Hon var borta... Hon var borta... Stella var död...

Jag öppnade inte smset utan tvingade mig själv att ANDAS och INTE - BRYTA - IHOP. Jag hade fortfarande en timmes arbete kvar och en rapport att överlämna till natten kvar.
Jag tog mig igenom den där timmen som en zombie. Som om jag såg på mig själv genom en suddig plastfilm från ovan. Rapporten lämnade jag med en entonig röst och inte det vanliga leendet. När jag gick ner för trappan mot ytterdörren och friheten bet jag mig i läppen och satte naglarna hårt i armen för att inte börja gråta förns jag var i säkerhet i bilen.

Ute på parkeringen stod det som vanligt om kvällarna inte så många bilar och bredvid min egen stod en bil jag allt för väl kände igen som pappas. Ur den klev mina föräldrar och mammas ansikte - lika rödgråten som jag själv skulle bli om någon minut - visade att jag inte drömde. Helvetet var på riktigt. Hon frågade om jag sett min telefon. Jag nickade och brast i gråt i hennes famn.

Dagen efter var jag tack och lov ledig och jag satt som en död i solstolen och papper i handen. Jag mins min brors kommentar. "Du ser ut som fan".
Jag kunde inget annat än att bara titta livlöst på honom och nicka...

Jag älskar dig min ängel! Min stjärna! Min bästa vän! Min Stella! Tack för att du gjorde tiden med dig till den bästa i mitt liv. ❤️❤️❤️❤️

  • 21 Readers

Likes

Comments

Tjoho på alla där ute i solen! Hoppas vädret är lika bra som här i Västervik! 

Asså lite kul - med tanke på hur ofta jag klagar på den - är det allt att jag kan älska min kropp så otroligt mycket! Idag fullkomligt ÄLSKAR jag den! Den är ju helt fantastisk! Jag sitter och pluggar på skolan nu med några tjejer och allt jag kan tänka på är hur jäkla fantastiskt allt (jag!) känns idag - just nu! Solen lyser, himlen är blå, fåglarna kvittrar och träd, buskar och gäsmattor blir bara grönare och grönare - och jag mår suveränt!! Det är så himla härligt! 

Något av det jobbigaste med att ha flyttat hemifrån och såhär långt bort är att jag saknar mina kusiner så otroligt mycket! Jag kan vakna om nätterna, sitta på en lektion, eller vara ute och plötsligt drabbas av en sån enorm saknad att allt jag vill göra är att samla ihop dem allihop och bara kramas ihjäl med dem! Det är en helknäs, jobbig men samtidigt fantastisk känsla! 

Mitt i pluggandet för snart 2 timmar sedan blev jag så enormt kusinsjuk igen så jag har knappt kunnat tänka på något annat! Efter att ha skojat och pratat strunt med tjejerna en stund kom vi in på detta med barn och helt plötsligt expanderade den där enorma kärleksfulla känslan i bröstet på mig och blev minst dubbelt så stor! Plötsligt blev jag så galet barnsjuk så jag kunde inte koncentrera mig på annat på en bra stund! Sen drabbades jag av en ny "inte lika spännande" känsla och då kom jag och tänka på en sak... Jag kollade min kalender och nog fan! HAHA jag är ju MITT i min ägglossning! Inte konstigt att jag är såhär extra knäpp och helt galet kärleksfull idag! 

En lite kul / läskig sak är dessutom att jag här om dagen läste mitt veckohoroskop där det stod att 5 maj var en bra dag för mitt kärleksliv och så vidare... Och hallå! Jag är helt GALET kärleksfull och lycklig och ALLT känns bra idag (nu)! Jag har tänkt att jag ska ut och springa sen och just nu känns det som att jag kommer kunna springa hur långt som helst! Jag vill bara krama alla jag ser, skratta och skrika och det bara spritter i mig av energi, kärlek och glädje! Som sagt, det är helt galet! Men jag ÄLSKAR den här känslan! 

På Spotify går min "största" lista och istället för att som vanligt hoppa över en massa låtar för att de inte är bra just idag så får varenda en spelas och vissa om och om igen! Musiken ger mig ännu mer energi och alla låtar super bra och skit peppande! 

Haha... Jaja, nu måste jag fortsätta! Kram och hej! 

Likes

Comments


Det är lite lustigt faktiskt. När jag startade min blogg hade jag aldrig tänkt mig att jag skulle sitta här och klaga över livet så mycket som jag gör... Jag trodde jag hade ett förhållandevis bra och okomplicerat liv. Men tydligen icke och så här blev det... Jag antar att det är för att jag har varit ganska blind och förnekande och nu för tiden, efter flytten till Västervik och lite miljöombyte, har jag gjort lite omprioriteringar och jag mår faktiskt mycket bättre. Dessutom, känner jag att här, på bloggen, är det enda stället där jag verkligen kan få ur mig allt det jag vill, trotts att jag ibland gråter eller är skit arg. I vanliga fall stänger hjärnan bara av sig och så sitter jag där sen, gråtandes, och kan varken tänka eller prata...

Nåja, för att komma dit jag tänkte mig så ska detta bli ytterligare ett klagoinlägg...

Det SKA va tufft att plugga på högskolan. Ingen har sagt något annat och jag tänker inte säga något annat heller... En kul grej med högskolan är dock att man fattar inte riktigt hur mycket man har lärt sig innan man faktiskt sitter där och får frågan kastad rakt i ansiktet eller sitter i en diskussion och inser att "men hallå, jag kunde visst det här". Det negativa är att det är SÅ lätt för en att börja tvivla på sina kunskaper. Jag kan mer än vad jag tror, det vet jag, men som sagt... det är lätt att tvivla. Fram tills för två dagar sen kändes det som att jag ändå kunde en hel del, igår vändes världen upp och ner... Jag kuggade SAMMA hemtenta för ANDRA GÅNGEN I RAD... Jag har ALDRIG kuggat något mer än en gång(och jag kan då tillägga att det förutom en eller två gånger endast varit på matten)! Jag har ALLTID lyckats på andra försöket. Nu när jag har kuggat två gånger på samma grej börjar mitt självförtroende att svikta ordentligt...

Högskolan SKA som sagt vara svår, tentorna är TILL för att vara svåra och den enorma anatomi-tentan vi har i T1 (termin 1) är till för att vi verkligen ska se över vårt val av linje och framtida yrke. Denna tenta brukar sålla ut ganska många från ssk-klasserna, men jag tänker INTE bli en av dem som ger upp på grund av en dum tenta! Det är denna väg jag vill gå och jag vill verkligen stå där om tre år med ett diplom i handen och ett leende på läpparna och veta att "jag har klarat det, nu är jag sjuksköterska". Men ja, som sagt... På den fronten har jag väntat mig att det ska vara ett helvete och att jag antagligen kommer få göra om den kanske både en, två, tre och fyra gånger- vilket är helt normalt dock eftersom det är många som gör om just den tentan.

Det som ger mig sämst självförtroende är att jag inte ens kan klara av en futtig hemtenta om sjuksköterskeproffesionens historia!!!! Jag kommer få dras med den ända till T2 nu då nästa omtentatilfälle kommer (när de nya T1:orna ska ska göra tentan). Jag HATAR det här! Jag borde vara bättre än så! Det lär dessutom bara vara jag som inte fixade det denna gången, på grund av att jag "missuppfattade första frågan", de tyckte dessutom att jag kunde ha utvecklat YTTERLIGARE på vissa av de övriga frågorna (ja, ge mig fler sidantal att skriva på så ska ni allt få se på utvecklade svar era ...)! Dom andra som kugga första försöket LÄR ha fixat det denna gången, jag vet ilf en av dem som gjorde det... Om jag nu kuggar även anatomin kommer jag ha 2(!!) tentor hängande efter mig! FAN! (Antagligen 2+1 dessutom eftersom anatomin är delad i två). JÄVLARS HELVETE!

Nått som är ganska konstigt är att jag inte KÄNNER mig direkt stressad, snarare likgiltig och lite dålig. Men jag märker på min kropp att jag är helt sönderstressad. Jag varken äter eller sover ordentligt... Jag har känt mig väldigt nere de senaste dagarna, igår fick jag dessutom ont i halsen och började känna av en underliggande förkylning... och idag vaknar jag med huvudvärk... Härligt. Det är antagligen all spänning som sätter igång sjukdammarna. Flertalet av mina fellow klasskompisar har legat hemma hela veckan i influensaliknande symtom och dylikt... So, I guess it´s my turn now... Jag får väll bara hoppas att det inte slår till förns EFTER provet imorgon...

Var hemma i helgen som var för att gå på kusinens dop och träffa släkten en snabbis, det var skönt. Det blev inte någon längre visit då jag kom hem på fredagskvällen och åkte igen på söndag em. Efter tentan imorrn ska jag och tjejerna bara ta det lugnt och fira av den och på fredag åker jag hem igen så tidigt jag bara orkar och stannar över hela påsk-helgen. Jag har tagit det hyfsat lugnt - trodde jag, men kroppen har inte fått vila något... och nu får jag igen för det... Suck... 

Men men ppl, önska mig lycka till, det lär behövas... Byeeee! 


Likes

Comments