Header

Något som jag sällan, skriver om på bloggen är att jag har dyslexi. Jag tror att jag bara har nämt det i förbifarten någon gång. För att berätta lite kort har jag alltid haft det svårt med skolan, framförallt med läsning. Jag fick min diagnos på vårterminen i nian, vilket är väldigt sent. Innan jag fick reda på att jag hade dyslexi fick jag aldrig någon hjälp. Det ledde till att jag kom på mina egna knep för att ingen skulle märka att jag inte förstod och tyvärr utvecklade jag ett väldigt dåligt självförtroende för när det kommer till läsningen.

Fortfarande har jag ett uselt självförtroende gällande läsning. Det är det värsta jag vet. Men sedan jag slutade skolan har jag inte behövt utsätta mig för det som jag hatar. Det har varit så skönt att slippa få en klump i magen så fort man ska läsa, eller till och med börja gråta för att jag känner mig så hopplöst dålig.

Här kommer dagens egentliga ämne. Jag vill plugga på högskola. Vad jag vill läsa vet jag inte riktigt. Tanken som jag har nu är att läsa ett kandidatprogram nästa höst, men jag funderar på att ta en enskild kurs redan i vår. Det är mycket som jag är intresserad av och som jag skulle kunna tänka mig att plugga. Både skrivande och media är två favoriter, men även psykologi. Någonting vill jag i alla fall läsa redan i vår (tror jag i alla fall, saker kan ju alltid ändras).

Hursomhelst, tillbaka till ämnet. Det är nu min ångest och mitt dåliga självförtroende kommer in. Jag är rädd för att börja plugga igen för då kommer jag behöva utsätta mig för en stor mängd läsning. Egentligen vet jag inte varför jag är så jävla skraj, för jag har ju gått ut gymnasiet med bra betyg och klarat av att läsa allt man ska läsa i skolan, typ. Jag antar att det är en rädsla för misslyckande som det handlar om. Tanken på att jag skulle börja en utbildning, eller läsa en universitetskurs och sedan inte klara det på grund av läsningen ger mig fullständig panik. Någonstans i mig vet jag att jag kan, men jag är fortfarande rädd.

I gymnasiet hade jag världens bästa svensklärare. Aldrig har det varit någon lärare som brytt sig så mycket och sett oss alla i klassen som enskilda individer. Till skillmad från alla mina tidigare språklärare förstod hon precis. Hon gav precis den hjälp som jag behövde och fanns där. Jag lyckades till slut, för första gången i mitt liv får bra betyg i svenska. Det har varit skämmigt att vara dålig på det som många tycker är det lättaste ämnet. Därför är jag så tacksam för att min lärare kunde se mina styrkor och hjälpa mig på vägen. Jag är rädd för att inte klara mig själv. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att skämmas sådär igen.

Vart jag ville komma med det här inlägget vet jag inte. Plötsligt kände jag ett behov av att diskutera min dyslexi som jag inte har tagit upp i bloggen tidigare. Kanske känner någon igen sig? Vad vet jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är måndag och ny månad. Jag sitter i köket och knappar på datorn med ett tänt ljus framför mig. Det blåser så mycket utanför att jag hör hur löven, på träden prasslar. Molnen är så tjocka att det känns som att det är kväll. Men det är ju bara eftermiddag.

Jag inser någonstans i det här höstvädret att jag längtar mig bort. Var, vet jag inte. Jag kan sakna det som varit och jag kan längta till det som komma skall. Det här med att leva i nuet är lättare sagt än gjort. Jag vet faktiskt inte hur man gör.

Likes

Comments

Alla människor har olika kapitel i livet. Jag har precis kommit till de första sidorna på ett nytt sådant. Det går inte riktigt att tyda handlingen. Dessutom läser jag ju ganska långsamt.

Fortfarande känns det konstigt att jag inte går i skolan längre. Ibland kommer jag på mig själv prata om mitt förflutna som om det vore nutid. När jag ser på mina studentbilder är det svårt att ta in att det där faktiskt har hänt på riktigt. Jag kan ju erkänna att jag är lite vilse i det här som ska vara nästa kapitel i livets bok. Jag vet inte hur jag ska läsa den här texten. För att inte hamna i någon slags svacka där ångest och stress äter upp mig, vill jag tänka på hur jag faktiskt, för en gångs skull kan vara här och nu.

Jag sitter och knappar på datorn i rummet som jag och min syster delade när vi var små, på landstället i Södermanland. Här ute är det lite som att tiden står stilla. Det är okej att inte veta livets alla riktningar, för här är det enda som är viktigt den faktiska stunden. Igår var jag ute hela dagen. Jag var nere vid vattnet. Jag var uppe på berget. Jag var ett med naturen. Jag var helt närvarande i nuet.

Det gör ingenting att jag läser den här boken långsamt. Jag kommer i min egen takt ta mig till den viktiga betydelsen för just det här kapitlet. Så länge, kan jag minnas tillbaka på de sidor av min bok som tillhör dåtiden, men framför allt vara här och nu. Jag får se charmen i det som är just, precis nu. Att hetsa sig genom boken är ingen idé. Skumläsa har ändå aldrig varit min grej.

Likes

Comments

Nu är jag på landet. Vi kom hit igårkväll. Jag har varit ute nästan hela dagen idag. Som jag har längtat efter det här. Moder natur. Jag har tagit så mycket bilder, njutit av naturen och lugnet. Gräsmattan har krattats och även gruset. Jag satt på bryggan med höstsolen som bländade och bara kände "här har jag det bra".

Hoppas att ni får en fin lördagskväll så hörs vi imorgon!

Likes

Comments

Häromdagen tog jag mig ner på stan med ett mål; köpa en ny concealer. Tidigare har jag köpte billigare varianter från Maybelline bland annat, men nu kände jag att jag ville prova något nytt. Jag har hört massa bra om Urban Decays Naked Skin concealer, så efter lite om och men fick det bli den. KICKS hade 20% på alla basprodukter, så jag kände mig väldigt nöjd med min deal.

Dock var det lite bekymmersamt gällande färger. Den ljusaste var lite för ljus och den som var ett steg mörkare var för mörk. Man blir ju trött. Varför kan det inte finnas fler nyanser att välja på? Jag har en tendens till att alltid komma hem med en sminkprodukt som inte passar min hudfärg till 100 %. Kan inte alla märken ha 40 nyanser som Fenty Beauty? Hur som haver, valde jag den ljusaste färgen Fair Neutral. Än så länge gillar jag den, men jag är inte kär. Vi får se. Man måste ju lära känna sina sminkprodukter, vilket är vad jag kommer att göra med denna framöver.

Har ni någon favorit concealer?

Likes

Comments

13 juni - 13 juli - 13 augusti - 13 september

Det var en tisdag i juni. Jag var inte mig själv lik. Alla känslor var helt och hållet utanpå. En förståelse om saknad, blandat med både sorg och repekt. Det var känslor som jag inte var bekant med och en insikt av ett slutet kapitel. Det där fina, fina kapitlet som varit mitt favorit, var borta. Något som varit så varmt, oskyldigt och tryggt skulle förbli frånvarande. 

Juli. Jag var fortfarande skör. Det hade bara gått en månad sedan allt förändrades. Min tidigare känsla hade gått vidare till acceptans. I tankarna fanns viljan av att gå vidare, ett steg jag ville ta, men som jag då inte vågade. Saknaden och funderingarna tog upp mycket tid av mina dagar. Jag kunde tänka tillbaka på hur fint allt var i våras, och hur det hade varit de senaste åren. Ibland kändes det tungt och ibland inte. Jag hade bra och dåliga dagar.

Det var en augustikväll som min alldeles första artikel publicerades. Nu var det två månader sedan den där tisdagen i juni. Det blev en symbol, för hur som mycket kan hända på två månader. När jag såg min artikel insåg jag hur livet går vidare och hur man tar små steg i en riktning av förändring. Jag förstod att jag klarar att vara självständig. Det var ett faktum att jag hade kommit en bit bort från det som varit. Jag hade sakta börjat omvandla sorgen till styrka.

Jag kom hem från London en eftermiddag i september. Det var en resa som hade en större betydelse för mig. Jag fick några dagar i en bubbla där jag tog chansen att börja tänka i nya banor och hitta tillbaka till mig själv. Tre månader hade gått. Svackorna kom ibland, men mer och mer sällan. Någonstans på vägen lär man sig att gå vidare. Det handlar inte om att glömma eller skuldbelägga. Det handlar om att komma ihåg det fina och ta med sig sina lärdomar in på livets nya väg.

~

"Det märks att du mår bättre nu och att du har börjat gå vidare", sa en nära vän till mig häromdagen under en lunch i stan. Hon hade rätt. Jag är inte längre sådär skör och jag pratar inte om det med sorg i rösten längre. Till min vän svarade jag att tanken på vårt förflutna gör mig mer glad än ledsen. Jag har valt att minnas det som var fint. I oktober är det fyra månader sedan. Jag är inte ledsen längre. Idag är jag tacksam och glad för hur allt slutade. Den respekt som alltid funnits förstördes inte och det fina fanns fortfarande kvar. Jag har valt att tänka på det viset. Det är så jag har gått vidare, genom att minnas det fina.

Likes

Comments

Nu är hösten här. Det är lite sådär småkyligt ute och träden ändrar färg. Jag gillar hösten, det gör jag. Men det tar lite emot att inse att det är ett helt år kvar tills vi får återse sommaren igen. Visst vill man springa runt barbent och njuta av värmen en stund till? Aja, skinnjackor och stickade tröjor är ganska mysigt det med. Jag antar att man måste välja att se charmen i alla årstider. Även om det inte tydligt syns i mitt instagramfeed så har jag försöker jag ta vara på höstens alla mysiga egenskaper så gott jag kan. Om en stund ska jag ut på en power walk i höstvädret. När jag kommer hem ska jag krypa ner i sängen med en kopp te och lite netflix, kanske tända lite ljus till och med? Det låter ju inte så dumt. 

Vill du se mer av mitt instagramkonto? @alexandra.wiberg

Likes

Comments

När jag fick reda på att Michaela Forni och Michaela Hamilton skulle starta podd blev jag så, så lycklig. I söndags kom första avsnittet och jag är såld. Bara några sekunder in i avsnittet visste jag att jag kommer längta till söndagarna, för att få lyssna på dessa kvinnors kloka ord. Det är en podcast, precis i min smak. Även om det redan finns många podcasts där det diskuteras om känslor osv, går Forni och Hamilton verkligen på djupet, på en ny nivå. Det var flera gånger under det första avsnittet som jag nästan fick gåshud, på grund av att deras ord träffar så rätt. Jag älskar poddar som berör och det precis vad Forni & Hamilton gör.

Om ni inte redan har lyssnat på den här podden måste ni göra det! Tips! Tips! Tips!

Likes

Comments

1. Jag är stolt över mig själv. Äntligen har jag tagit tag i mitt jobbsökande. Tanken var att efter att vi kom hem från Ios skulle jag sätta igång att söka jobb med en väldig fart. Men som bekant, vet vi nog alla att saker inte alltid blir som man har tänkt sig. Under ungefär en månads tid har jag mått dåligt. Det blev en ganska lång period utan varken energi, motivation eller ork. Allt det som vanligtvis är mina goda egenskaper försvann bara. Nu, äntligen, tack och lov är jag på banan igen. Jag är redo för nya tag och riktar mitt sikte framåt. Det känns underbart.

2. Ibland slås jag av hur glad jag är för mina vänner. De som alltid förstår, de som alltid för en att skratta, de som stöttar oavsett. Det var en tid i mitt liv då min omgivning bestod av kompisar som varken förstod eller fick mig att skratta. Där och då var det inte något jag var medveten om. Den insikten kom när jag var i en annan krets, omgiven av rätt personer. Sann vänskap är något som jag värderar otroligt, otroligt högt. Jag är så tacksam över att ha så fina vänner i mitt liv idag.

3. Under september månad har jag gjort mer tid än vanligt, för något jag älskar, nämligen fotandet. Det har varit så kul att experimentera och prova mig fram. En effekt av detta har blivit att jag känt mig mycket mer motiverad och inspirerad till att blogga. Ni vet ju säkert att jag älskar kombinationen av bild och personlig text, därför känns det så himla kul att ha en period med det i fokus.

Likes

Comments

Igår tog jag en promenad tillsammans med min morfar. Eftersom han inte orkar gå så långt satte vi oss i en park och njöt av eftermiddgasolen. Det är alltid intressant och givande att prata med min morfar. På parkbänken satt vi med ett långt samtal. Jag berättande om min tankar om framtiden och att jag känner mig stressad inför alla val som ska göras. Morfar lugnande mig och sa att jag inte ska vara stressad över det, för allt kommer att ordna sig. Jag antar att det är så, att livet händer av sig självt till slut.

När vi satt där och pratade kände jag hur det fanns en fin symbolik i stunden som vi delade tillsammans. Jag, barnbarnet satt och berättade om mina tankar kring framtiden till morfar, som i sin tur berättar för mig om sina 93 år på jorden. Bredvid oss satt det en äldre dam med sina små barnbarn och blåste såpbubblor. Jag kopplade det direkt till när jag och min syster lekte med bubblor hemma hos mormor och morfar, precis som damen bredvid oss gjorde med sina barnbarn. Vi gjorde alltid så. Jag sa till morfar att jag mindes att mormor tyckte att det var så skojigt att vi till och med gjorde det inomhus. Morfar fick ett leende på läpparna, det kom han också ihåg.

Livet är så fint.

Likes

Comments