Header

En liten tillbakablick. Det är redan över 4 månader sedan. Jag har fortfarande svårt att förstå att det har hänt. Det känns så jävla sjukt bara.

Studenten. Tänk vilken märklig dag det egentligen är. Vi samlas iklädda våra fina kläder inköpts under flera månaders tid. Mössorna är på. Lyckan och glädjen är det enda som utstrålas. Äntligen är det vår tur. Vi tar bilder på varandra för att minnas den här dagen. Ut springer klasserna från skolans portar. Nu är det slut. Familj och vänner väntar på att få ta emot sin student. Firas ska det göras hela dagen lång. Kramar. Chock. Tårar. Allt i glädjens täcken.

Någonstans i all lycka finns även medvetenheten om att gymnasietiden är slut. Det är sista gången klassen är samlad. Det är sista gången vi alla hör ihop. Det är sista gången vi har en anledning att vara på vår älskade skola. Det är sista gången jag och bästa vännerna är tillsammans på det sättet vi alltid varit. Det är sista gången gymnasiet är vårt hem.

Studenten var en dag i skräckblandad förtjusning. Så mycket genuin glädje och lycka. Men också en sorg om att det här underbara kapitlet är slut. Mycket känslor åt alla håll och kanter. En dag jag för alltid kommer minnas med värme.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

God morgon hörni! Solen skiner och lyser upp Stockholm på ett fantastiskt sätt. Själv sitter jag hemma i soffan med en skål banangröt som väntar. Jag ska kolla gårdagens PH-avsnitt innan jag börjar göra mig i ordning för dagen. Inga större planer har jag egentligen. Lite fix hemma, en skön power walk och sedan utgång med tjejerna ikväll. Ska bli riktigt kul!

Hoppas att ni får en bra onsdag!

Likes

Comments

God morgon. Tisdag idag. Smarrig frulle. Min bästa gren. Roliga planer för dagen. Jag och en nära vän ska åka ut till landet över dagen. Mys mys. Hoppas på bra väder och trevliga samtal. Härligt att djupandas lite natur igen.

Hörs sen!

Likes

Comments

Förra veckan skrev jag ett inägg om att jag har dyslexi. Jag skrev då om att det har gjort att jag är lite rädd för att börja studera. Idag tänkte jag dela med mig av min historia från att jag var en liten knatte på sju år, till att jag fick reda på min diagnos som 15 åring.

Allt började när man i småklasserna skulle börja lära sig att läsa. Jag märkte snabbt att jag var sämre än de flesta av mina kompisar. Det var något som jag tyckte var pinsamt och för att gömma detta började jag komma på små knep och metoder. Exempelvis, om min klass gick till biblioteket tillsammans, lånade jag alltid en bok som min mamma hade läst för mig redan. Då kunde jag ju förklara handlingen för min fröken utan att hon skulle märka att jag egentligen inte förstod och knappt kunde läsa. Jag var bra på att fråga mina kompisar om hjälp, men också en hejare på att gissa. Det kan ju låta lite lustigt och kanske snarare som att jag var en liten buse, men egentligen, så här i efterhand tycker jag att är det ganska sorgligt att ingen märkte mina problem. Lärarna visste att jag inte var så bra på att läsa, men de förstod aldrig vad som låg bakom det.

Ibland delade lärarna in eleverna i grupper för "de som behövde en utmaning" och för "de som behöver öva lite mer". Jag hamnade alltid gruppen för "de som behövde öva lite mer". I fyran fick jag till och med gå ifrån engelskan för att istället vara i en specialgrupp med två andra i min årskurs för att öva på läsningen. Under varje utvecklingsantal i mitt liv, vilket motsvarar 24 stycken, har mitt mål alltid vara att bli bättre på att läsa. Man kan ju fråga sig varför ingen lärare någonsin anade att jag skulle kunna ha dyslexi?

Det här fortsatte upp i högstadiet. Jag hade skitsvårt för att läsa. Aldrig någonsin har jag fått bra resultat på ett läsförståelseprov. Jag hatade att läsa för att jag kände mig så dålig. Att ständigt få dåliga betyg och underkända prov gav mig väldigt dåligt självförtroende. Det var pinsamt att känna sig så hopplös. Jag kunde börja gråta på prov för att jag inte förstod och högläsning var det värsta jag visste. Skolarbetet var bara ångest. Jag var en elev som ville och som pluggade, men jag fick aldrig bra resultat.

På hösten i nian gjorde jag ett läsförståelseprov i engelska. Jag fick F. Det gjorde mig väldigt arg och irriterad på mig själv. Att jag aldrig ska kunna lyckas. Jag gick några dagar senare till salen där jag skulle skriva omprov. Det var jag och fyra andra dyslektiker i min klass. Jag har alltid känt igen mig hos folk som har dyslexi och när jag kom in i klassrummet slog det mig att jag var precis som dem. Jag sa till min lärare att jag ville göra en dyslexiutredning. Det kändes viktigt för att jag var så sjukt trött på att alltid misslyckas. Jag ville ha en förklaring. Mycket riktigt. Några månader senare fick jag reda på att jag hade en dyslexi. Det var så skönt att äntligen få en förklaring till varför jag hade mina svårigheter.

Efter att jag fick reda på min diagnos blev skolan lättare, eftersom jag nu fick använda medel som en dyslektiker har rätt till. Denna hjälp har dock varierat genom åren och sett väldigt olika ut beroende på skola och lärare. Idag är jag väldigt tacksam för att jag, själv bestämde mig för att utreda detta. Det är synd att hjälpen kom så sent för mig, men samtidigt har det gjort att jag blivit bra på att kämpa.

Jag delar gärna med mig av min dyslexi och historia. Är det någon som har en fråga eller kan relatera på något sätt betyder det jättemycket! Kram

Likes

Comments

20.19. Det är söndag kväll. Albin Johnséns nya låt spelas ur min högtalare. Ny favorit. Det är mörkt. Regnet öser ner utanför. Jag är lite småkall om fötterna. Ett telefonsamtal med en fin vän avslutades just. Hjärtan som behöver lättas på. Så där som man behöver ibland. Någon slags kvällsångest smyger sig på. Tankarna slår knut. Det känns konstigt inombords. Inget och allt blandas. Den kombinationen är svår att hantera. Lite choklad kanske ger balans?

Likes

Comments

- Långa, långa samtal med mina närmaste vänner. Timmar som bara går. Samtal som aldrig vill ta slut. Halsen gör ont för att pratet går på högvarv. Glädje och sorg delas. Vi ser, förstår och stöttar oavsett. En varm kram. Den där känslan av tacksamhet och kärlek som infinner sig när man har skilts åt. Sann vänskap.

- Promenader längs med vattnet. Solen skiner. Löven i både rött och gult klär träden. Några dalar ner, för att lägga sig på marken. Jag kan sätter mig på en bänk, stänger av musiken och bara lyssnar på naturen. Sippar in den friska luften. Blir sådär rödmosig om kinderna. Ser ut på sjön, alldeles spegelblank. Här och nu.

- Kvällsmörkret kommer. Mamma har gjort en god kaka med äpplen. Vi gör en varsin kopp rött te och sätter oss framför tvn. Filten i högsta hugg. Ett program som får oss att skratta, känna spänning, eller kanske beröra. Vardagsrummet lyser upp mörkret med de levande ljusen som är utplacerade.

- En idé kladdas ner i min anteckningsbok. Någon tanke som flög förbi. Inspiration till ett blogginlägg. Fingrarna dansar på tangentbordet. Jag leker med ord och metaforer. Rätt känsla måste komma fram. Jag vill dela med mig av något som betyder. Personligt och ärligt. Det som min bubbla till blogg innebär.

- Människor som tar sig tiden för att dela en tanke eller kanske ge en komplimang. När någon vill förmedla något och ge bort sina egna ord. Ge någon annan sin tanke. Förklara det som känns och beskriva betydelsen. Det är fint det. För tänk hur mycket fint som tänks, men som aldrig sägs.

Likes

Comments

På väg ut i ingenmansland. Jag går på en okänd stig med en tjock dimma framför mig. För varje steg jag tar närmar jag mig vägsjäl. Riktningar som i ovisshet tar mig närmare en ny destination.

Jag brukar ha resfeber ju. Dessutom jag är ju någon som tycker om att planera. Nej, här har livet inte plats för kontroll. Det är dags för mig att låta livet hända av sig självt.

Jag hatar det. När man inte har någon aning. Jag vill veta.

Under hela mitt liv har det funnits en plan, eller i alla fall en struktur, både lång- och kortsiktig. Här, i ingenmanslandet finns det ingen översikt så långt ögat kan nå.

Min morfar sa till mig härom veckan att jag inte ska ha så bråttom. Jag väljer att lyssna på hans ord. Kanske istället tänka att ingenmanslandet är en del av livets vackra charm.

Trots att dimman är tjock, kan jag se ängen precis intill mig. Både grönska och blomster. Jag tar mig framåt i något som verkar vara min egen takt. Ju längre jag tar mig ut på denna okända sig kommer jag att se mer och mer av ängens skönhet.

Likes

Comments

Jag får panik på tiden. Den går så jävla fort. Att det redan är oktober, höstmånad nummer två är ett sjukt faktum. Jag kan inte förstå att det idag, för fyra (!) månader sedan var den sista dagen i skolan innan studenten. Jag minns det som om det var igår. Det var sista gången man gick till skolan för att samlas med klassen som vanligt. Vi sa hej då till skolan och åt vår sista vanliga lunch. Jag kommer ihåg hur konstigt det kändes att gå på skolgården för en sista gång. Det är så sjukt att det är så länge sedan.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur svårt jag har med att vara här och nu. Det har väl att göra med att mitt liv är så oklart för tillfället. Antingen längtar eller saknar jag. Något som faktiskt får mig att vara mer närvarande är skrivandet. Jag blir så lugn av att få kladda ner mina tankar på papper eller i ett blogginlägg. Det finns något väldigt läkande med att få skriva. Jag upplever det så i alla fall. På något sätt får man grepp om livet. Jag har ju pratat om boken jag skriver i varje dag. Den har blivit en räddare för mig. Jag skriver ner allt i den boken. Det är lite som att gå i terapi. Jag kan ta en stund för att rensa tankarna, men också planera och försöka strukturera upp mitt oklara liv. Tips, tips om någon har samma problem som jag!

Likes

Comments

När höstmörkret kommer känner vi mer. Jag tror bara att man funkar så. Närhet behövs när vi går in i oktober, november. Den där fina närvaron av någon speciell som gör en lugn. Hur man känner att någon gör hjärtat varmt. Eller bara vetskapen av trygghet. Visst är det något speciellt behov man får?

Hösten och dess mörker innebär annars en känsla av ensamhet. Det där fina som betyder saknas. Tomt är väl det enda ord som beskriver det. Det är klart att det känns extra starkt när det inte längre finns.

Likes

Comments

Steg upp tidigt och mötte solens strålar i vardagsrummet. Jag tvättade håret och gjorde mig i ordning för att sedan äta frukost med en kär vän på Kaferang. Jag åt en god rågbrödssmörgås med avokado och pocherat ägg. Mycket värt sina ynka fyrtionio kronor. Vi satt där i fyra timmar. Sådana värdefulla samtal med nära vänner är det bästa jag vet.

Efter vår ånga frukost tog jag mig ut på en promenad längs med Norrmälarstrand. Det är så fint nu. Höstens färger börjar ta mer och mer plats.

Nu sitter jag i alla fall i mitt rum. Jag är ganska trött efter den här dagen. Skriver detta blogginlägg med Justin Bieber i bakgrunden. Ljusslingan på sängen får mig att längta till sängen. Det blir en lugn kväll idag. Jag ska bara kolla lite youtube innan jag bänkar mig med en kopp te framför Svenska Hollywoodfruar. Mysigt. Jag känner hur jag bara vill ta vara på höstmyset nu.

Likes

Comments