Header

Läsningen. Ja, det är något jag har hatat hela mitt liv. Jag hatar det för att jag inte är bra på det. Min dyslexi går ut över min läsning. Jag läser otroligt långsamt och har svårt att uppfatta handling, samt komma ihåg vad jag precis har läst. Det har gjort att min relation till böcker blivit väldigt dålig. Så har det egentligen alltid varit. Redan från sju års ålder hatade jag att läsa.

Mina lärare har alltid sagt att jag ska läsa mer för att jag måste bli bättre för mitt eget bästa. "Man kan inte komma någonstans i livet om man inte är bra på att läsa." Visst är det något som jag själv har förstått, men det har aldrig varit något jag blivit driven till att ta i tur med. Varför ska jag läsa när jag kan göra något roligare? Skolans krav och bedömning gjorde mig bara sämre inställd till läsningen. Hur ska jag bli motiverad till att läsa när jag ska få ett betyg på hur jag svarar på ett läsförståelse prov? Eller hur ska jag känna att jag vill utvecklas när lärarna beter sig som att min läsning är ett problem?

I gymnasiet hade jag den bästa svenskläraren någonsin. Den bästa verkligen. Jag var öppen med henne om att jag hade svårt med läsningen och att jag heller inte tyckte om det. Hon älskade böcker mer än allt, men hon förstod mig ändå. Hennes mål var att få mig att börja läsa mer, men på mina egna villkor, att få mig till att vilja läsa för min egen skull. Under mitt sista utvecklingssamtal med henne i trean satte vi upp ett mål. Jag skulle börja läsa en kvart om dagen. Det är inget nytt. Vilken lärare har inte sagt att jag ska läsa varje dag? Aldrig har jag tagit fasta på en lärares råd kring daglig läsning, för än med min fina svenska lärare i gymnasiet. Efter vårt samtal gick jag hem och läste. Jag läste varje dag i säkert tjugo dagar i sträck. Sedan kom livet i mellan, men det är en annan femma. Poängen är att jag lyssnade på min lärare. Jag tog åt mig det hon sa, på grund av att jag visste att hon förstod mig. Det fanns till och med något i mig som ville göra henne stolt.

Nu är det ett år sedan mitt samtal med min svenskalärare på gymnasiet. Jag har börjat läsa igen. En kvart om dagen. Jag gör det för min egen skull och på mina villkor. Precis som min lärare förmedlade. Läsning har aldrig varit något som jag personligen inte tyckt om. Det har varit något som blivit förknippat med ångest och skam i och med skolan. Min gymnasielärare fick mig att förstå att jag ska läsa för min skull och utvecklas för mig själv. Jag är så tacksam för att efter 12 år i skolan var det äntligen någon som förstod och kunde peppa mig till att börja läsa på riktigt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag inser hur jag vandrar vidare, accepterar nuet och börjar förstå det här kapitlet.

Det har varit svårt. En frustration. Frågetecken om livets betydelse och riktningar. Någonstans påväg bort från min underbara tid på gymnasiet gick jag vilse. En skog utan slut, eller en labyrint alldeles för komplicerad. Även om jag fortsatte att gå hittade jag aldrig hem. Jag fick lära mig vad ångest var för påhitt. Jag fick handskas med känslor som jag inte visste fanns. Jag fick låta mig själv falla. Jag fick känna en jävla massa saker.

Nu förstår jag att dessa svackor har ett värde. Det är i bergochdalbanans djupa dalar som jag har fått lära om livet. En period som varit svår att hantera har kommit att bli något av det mest lärorika i mitt liv. Vi behöver mörkret för att kunna se ljuset, hur klyschigt det än låter.

Mitt liv må fortfarande vara oklart med en del upp-och nedgångar. Perfektion eller konstant lycka är ingenting som existerar. Vissa dagar suger. Ett faktum i guldram. Skillnaden nu, jämfört med de senaste månaderna är att jag idag förstår mitt kapitel. Jag behöver gå igenom ett trassligt och sticksigt snår för att komma till ro längre fram. Nu förstår jag hur min vandring ser ut, accepterar min situation och är redo för att läsa vidare i det här kapitlet.

Likes

Comments

Lördagsmorgon. Sov till 11.50. Livet. Banangröt och en kopp te. Chilldag på schemat. Härligt.

// Banangröten gjorde jag på 1 dl havregryn, 1,5 dl mandelmjölk och en mosad banan. Toppingen bestod av tinade hallon och blåbär, torkade tranbär, valnötter och chiafrön.

Likes

Comments

Herregud. Tröttheten nu alltså. Efter 20 384 steg gjorda har jag landat i sängen. Bästa platsen på jorden.

Det har varit en del den här veckan. Ett äventyr till landet, utgång, hemmafix och jobb. Det har tyvärr gjort att bloggen blivit lidande, men förhoppningsvis blir den kommande veckan bättre. Nu ska jag och familjen äta en god middag. Sedan blir det Idol och sova, sova sova.

Puss

Likes

Comments

En liten tillbakablick. Det är redan över 4 månader sedan. Jag har fortfarande svårt att förstå att det har hänt. Det känns så jävla sjukt bara.

Studenten. Tänk vilken märklig dag det egentligen är. Vi samlas iklädda våra fina kläder inköpts under flera månaders tid. Mössorna är på. Lyckan och glädjen är det enda som utstrålas. Äntligen är det vår tur. Vi tar bilder på varandra för att minnas den här dagen. Ut springer klasserna från skolans portar. Nu är det slut. Familj och vänner väntar på att få ta emot sin student. Firas ska det göras hela dagen lång. Kramar. Chock. Tårar. Allt i glädjens täcken.

Någonstans i all lycka finns även medvetenheten om att gymnasietiden är slut. Det är sista gången klassen är samlad. Det är sista gången vi alla hör ihop. Det är sista gången vi har en anledning att vara på vår älskade skola. Det är sista gången jag och bästa vännerna är tillsammans på det sättet vi alltid varit. Det är sista gången gymnasiet är vårt hem.

Studenten var en dag i skräckblandad förtjusning. Så mycket genuin glädje och lycka. Men också en sorg om att det här underbara kapitlet är slut. Mycket känslor åt alla håll och kanter. En dag jag för alltid kommer minnas med värme.

Likes

Comments

God morgon hörni! Solen skiner och lyser upp Stockholm på ett fantastiskt sätt. Själv sitter jag hemma i soffan med en skål banangröt som väntar. Jag ska kolla gårdagens PH-avsnitt innan jag börjar göra mig i ordning för dagen. Inga större planer har jag egentligen. Lite fix hemma, en skön power walk och sedan utgång med tjejerna ikväll. Ska bli riktigt kul!

Hoppas att ni får en bra onsdag!

Likes

Comments

God morgon. Tisdag idag. Smarrig frulle. Min bästa gren. Roliga planer för dagen. Jag och en nära vän ska åka ut till landet över dagen. Mys mys. Hoppas på bra väder och trevliga samtal. Härligt att djupandas lite natur igen.

Hörs sen!

Likes

Comments

Förra veckan skrev jag ett inägg om att jag har dyslexi. Jag skrev då om att det har gjort att jag är lite rädd för att börja studera. Idag tänkte jag dela med mig av min historia från att jag var en liten knatte på sju år, till att jag fick reda på min diagnos som 15 åring.

Allt började när man i småklasserna skulle börja lära sig att läsa. Jag märkte snabbt att jag var sämre än de flesta av mina kompisar. Det var något som jag tyckte var pinsamt och för att gömma detta började jag komma på små knep och metoder. Exempelvis, om min klass gick till biblioteket tillsammans, lånade jag alltid en bok som min mamma hade läst för mig redan. Då kunde jag ju förklara handlingen för min fröken utan att hon skulle märka att jag egentligen inte förstod och knappt kunde läsa. Jag var bra på att fråga mina kompisar om hjälp, men också en hejare på att gissa. Det kan ju låta lite lustigt och kanske snarare som att jag var en liten buse, men egentligen, så här i efterhand tycker jag att är det ganska sorgligt att ingen märkte mina problem. Lärarna visste att jag inte var så bra på att läsa, men de förstod aldrig vad som låg bakom det.

Ibland delade lärarna in eleverna i grupper för "de som behövde en utmaning" och för "de som behöver öva lite mer". Jag hamnade alltid gruppen för "de som behövde öva lite mer". I fyran fick jag till och med gå ifrån engelskan för att istället vara i en specialgrupp med två andra i min årskurs för att öva på läsningen. Under varje utvecklingsantal i mitt liv, vilket motsvarar 24 stycken, har mitt mål alltid vara att bli bättre på att läsa. Man kan ju fråga sig varför ingen lärare någonsin anade att jag skulle kunna ha dyslexi?

Det här fortsatte upp i högstadiet. Jag hade skitsvårt för att läsa. Aldrig någonsin har jag fått bra resultat på ett läsförståelseprov. Jag hatade att läsa för att jag kände mig så dålig. Att ständigt få dåliga betyg och underkända prov gav mig väldigt dåligt självförtroende. Det var pinsamt att känna sig så hopplös. Jag kunde börja gråta på prov för att jag inte förstod och högläsning var det värsta jag visste. Skolarbetet var bara ångest. Jag var en elev som ville och som pluggade, men jag fick aldrig bra resultat.

På hösten i nian gjorde jag ett läsförståelseprov i engelska. Jag fick F. Det gjorde mig väldigt arg och irriterad på mig själv. Att jag aldrig ska kunna lyckas. Jag gick några dagar senare till salen där jag skulle skriva omprov. Det var jag och fyra andra dyslektiker i min klass. Jag har alltid känt igen mig hos folk som har dyslexi och när jag kom in i klassrummet slog det mig att jag var precis som dem. Jag sa till min lärare att jag ville göra en dyslexiutredning. Det kändes viktigt för att jag var så sjukt trött på att alltid misslyckas. Jag ville ha en förklaring. Mycket riktigt. Några månader senare fick jag reda på att jag hade en dyslexi. Det var så skönt att äntligen få en förklaring till varför jag hade mina svårigheter.

Efter att jag fick reda på min diagnos blev skolan lättare, eftersom jag nu fick använda medel som en dyslektiker har rätt till. Denna hjälp har dock varierat genom åren och sett väldigt olika ut beroende på skola och lärare. Idag är jag väldigt tacksam för att jag, själv bestämde mig för att utreda detta. Det är synd att hjälpen kom så sent för mig, men samtidigt har det gjort att jag blivit bra på att kämpa.

Jag delar gärna med mig av min dyslexi och historia. Är det någon som har en fråga eller kan relatera på något sätt betyder det jättemycket! Kram

Likes

Comments

20.19. Det är söndag kväll. Albin Johnséns nya låt spelas ur min högtalare. Ny favorit. Det är mörkt. Regnet öser ner utanför. Jag är lite småkall om fötterna. Ett telefonsamtal med en fin vän avslutades just. Hjärtan som behöver lättas på. Så där som man behöver ibland. Någon slags kvällsångest smyger sig på. Tankarna slår knut. Det känns konstigt inombords. Inget och allt blandas. Den kombinationen är svår att hantera. Lite choklad kanske ger balans?

Likes

Comments

- Långa, långa samtal med mina närmaste vänner. Timmar som bara går. Samtal som aldrig vill ta slut. Halsen gör ont för att pratet går på högvarv. Glädje och sorg delas. Vi ser, förstår och stöttar oavsett. En varm kram. Den där känslan av tacksamhet och kärlek som infinner sig när man har skilts åt. Sann vänskap.

- Promenader längs med vattnet. Solen skiner. Löven i både rött och gult klär träden. Några dalar ner, för att lägga sig på marken. Jag kan sätter mig på en bänk, stänger av musiken och bara lyssnar på naturen. Sippar in den friska luften. Blir sådär rödmosig om kinderna. Ser ut på sjön, alldeles spegelblank. Här och nu.

- Kvällsmörkret kommer. Mamma har gjort en god kaka med äpplen. Vi gör en varsin kopp rött te och sätter oss framför tvn. Filten i högsta hugg. Ett program som får oss att skratta, känna spänning, eller kanske beröra. Vardagsrummet lyser upp mörkret med de levande ljusen som är utplacerade.

- En idé kladdas ner i min anteckningsbok. Någon tanke som flög förbi. Inspiration till ett blogginlägg. Fingrarna dansar på tangentbordet. Jag leker med ord och metaforer. Rätt känsla måste komma fram. Jag vill dela med mig av något som betyder. Personligt och ärligt. Det som min bubbla till blogg innebär.

- Människor som tar sig tiden för att dela en tanke eller kanske ge en komplimang. När någon vill förmedla något och ge bort sina egna ord. Ge någon annan sin tanke. Förklara det som känns och beskriva betydelsen. Det är fint det. För tänk hur mycket fint som tänks, men som aldrig sägs.

Likes

Comments