Header

I lördags kom vi hem vid midnatt efter våra fem dagar i värmen. Jag hoppade dieket in i duschen och dök sedan rätt ner i sängen för att försöka få så mycket sömn som möjligt. Med några ynka sömntimmar steg jag nästa morgon upp vid sju (egentligen klockan sex eftersom jag fortfarande var en timme efter i hjärnan, på grund av tidzonerna) och begav mig av till jobbet. Jag har jobbat varje dag sedan dess.

Under november månad har jag ett hektiskt jobbschema, då jag numera jobbar heltid på Svenskt Tenn. Jag känner mig glad och nöjd över att jag äntligen har ett jobb att gå till om dagarna. Allt känns toppen och jag trivs jättebra. Nackdelen är väl att jag har gått från noll till hundra och att jag därmed är väldigt trött efter mina jobbdagar. Det blir betydligt mindre tid till att umgås med nära, men också för att blogga bland annat. Jag antar att jag kommer få mer rutin på det om ett tag.

En liten uppdatering om vad som händer i mitt liv just nu. Kram så länge!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu har jag jobbat min första vecka på mitt nya jobb. Jag känner mig annorlunda. Det var länge sedan jag hade 100 % fokus på något annat än mina egna tankar. Under mina åtta timmars pass är mina arbetsuppgifter det enda som finns. Koncentrationen ligger på att göra ett så bra jobb som bara möjligt. Inte en enda tanke på livets alla frågetecken. Det grubblet finns inte i närheten över huvud taget.

Miljöbytet har varit så nyttigt för mig. Under september och oktober har jag fått sysselsätta mig själv på egen hand. Det har inte funnits någon skola eller arbetsplats att tillhöra. Tankar och ångest har ätit upp mig, enda tills nu. Insikten om att mitt liv mer eller mindre fått en ny riktning i och med mitt nya jobb, gör mig glad. Äntligen får jag en bubbla att vara i, en plats där jag kan fokusera på något annat och byta tankegångar för några timmar. Jag är tacksam för det.

Likes

Comments

Den här balansen man ska ha i livet. Vara stabil genom både positivt och negativt. Jag tycker att det är skitsvårt.

Allt är så bra i mitt liv nu. Efter veckor av tvivel och hopplöshet har jag hittat tillbaka. Nu börjar livet ta en ny vändning. Handlingen på mitt nya kapitel blir bara mer och mer tydligt. Jag är så glad och stolt över mig själv.

Mitt i all lycka slår ångesten till. Nervositet, oro och höga krav börjar nafsa på mig. Någon slags känsla av otillräcklighet lägger sig som ett täcke över min kropp. Glädjen knuffas bort av det negativa och kvar är jag, ur balans. Jag vet inte hur man gör för att vara stark och positiv genom allt. Hur fortsätter man att vara glad när man också måste bära en hög med skit?

Jag vill vara en balanserad person. Det känns som att det är dags för det nu. Nya rutiner, nya tag. Visst? Mitt liv kunde inte vara bättre just nu, så varför ska jag låta mig själv brytas ner?

Likes

Comments

Jag är så glad och stolt över att jag har fått runin på mitt liv. På egen hand har jag skapat mina egna vanor och prioriteringar. Tanken på att börja måla på det tomma arket har länge varit ångestladdat. Det har varit något som har skavt och gjort mig obekväm. Nu känns det äntligen som att jag har tagit makten över mitt eget liv. Jag har fokuserat på mig, gjort några avgörande val och blivit min egen huvudperson.

Det är så lätt att tappa bort sig själv när ett stort, omfattande kapitel tar slut. Så var det för min del, efter studenten. Gymnasiet som varit min trygghet, försvann och lika så gjorde jag. Det har varit något som jag skämts över. Att jag som tagit studenten inte tar livet på allvar och bara låter dagarna gå. Visst, jag kanske inte har börjat studera eller fått ett heltidsjobb efter sommaren, men jag har gjort andra saker som gett mig mening. Under de senaste månaderna har jag fått tid för att fundera ut vad jag vill i livet, vart jag vill komma och vad jag vill göra. Jag har fått chans att spendera mycket tid med min familj, vänner och min fina morfar. Jag har också gjort det möjligt för mig själv att utvecklas och må bra. Dagarna rullar inte bara på. Jag gör något av mitt liv, även om det inte ser ut som jag kanske förväntade mig för några månader sedan. Sanningen är att jag är otroligt nöjd och stolt över min personliga utveckling. Det är det som räknas.

Likes

Comments

Jag inser hur jag vandrar vidare, accepterar nuet och börjar förstå det här kapitlet.

Det har varit svårt. En frustration. Frågetecken om livets betydelse och riktningar. Någonstans påväg bort från min underbara tid på gymnasiet gick jag vilse. En skog utan slut, eller en labyrint alldeles för komplicerad. Även om jag fortsatte att gå hittade jag aldrig hem. Jag fick lära mig vad ångest var för påhitt. Jag fick handskas med känslor som jag inte visste fanns. Jag fick låta mig själv falla. Jag fick känna en jävla massa saker.

Nu förstår jag att dessa svackor har ett värde. Det är i bergochdalbanans djupa dalar som jag har fått lära om livet. En period som varit svår att hantera har kommit att bli något av det mest lärorika i mitt liv. Vi behöver mörkret för att kunna se ljuset, hur klyschigt det än låter.

Mitt liv må fortfarande vara oklart med en del upp-och nedgångar. Perfektion eller konstant lycka är ingenting som existerar. Vissa dagar suger. Ett faktum i guldram. Skillnaden nu, jämfört med de senaste månaderna är att jag idag förstår mitt kapitel. Jag behöver gå igenom ett trassligt och sticksigt snår för att komma till ro längre fram. Nu förstår jag hur min vandring ser ut, accepterar min situation och är redo för att läsa vidare i det här kapitlet.

Likes

Comments

- Långa, långa samtal med mina närmaste vänner. Timmar som bara går. Samtal som aldrig vill ta slut. Halsen gör ont för att pratet går på högvarv. Glädje och sorg delas. Vi ser, förstår och stöttar oavsett. En varm kram. Den där känslan av tacksamhet och kärlek som infinner sig när man har skilts åt. Sann vänskap.

- Promenader längs med vattnet. Solen skiner. Löven i både rött och gult klär träden. Några dalar ner, för att lägga sig på marken. Jag kan sätter mig på en bänk, stänger av musiken och bara lyssnar på naturen. Sippar in den friska luften. Blir sådär rödmosig om kinderna. Ser ut på sjön, alldeles spegelblank. Här och nu.

- Kvällsmörkret kommer. Mamma har gjort en god kaka med äpplen. Vi gör en varsin kopp rött te och sätter oss framför tvn. Filten i högsta hugg. Ett program som får oss att skratta, känna spänning, eller kanske beröra. Vardagsrummet lyser upp mörkret med de levande ljusen som är utplacerade.

- En idé kladdas ner i min anteckningsbok. Någon tanke som flög förbi. Inspiration till ett blogginlägg. Fingrarna dansar på tangentbordet. Jag leker med ord och metaforer. Rätt känsla måste komma fram. Jag vill dela med mig av något som betyder. Personligt och ärligt. Det som min bubbla till blogg innebär.

- Människor som tar sig tiden för att dela en tanke eller kanske ge en komplimang. När någon vill förmedla något och ge bort sina egna ord. Ge någon annan sin tanke. Förklara det som känns och beskriva betydelsen. Det är fint det. För tänk hur mycket fint som tänks, men som aldrig sägs.

Likes

Comments

På väg ut i ingenmansland. Jag går på en okänd stig med en tjock dimma framför mig. För varje steg jag tar närmar jag mig vägsjäl. Riktningar som i ovisshet tar mig närmare en ny destination.

Jag brukar ha resfeber ju. Dessutom jag är ju någon som tycker om att planera. Nej, här har livet inte plats för kontroll. Det är dags för mig att låta livet hända av sig självt.

Jag hatar det. När man inte har någon aning. Jag vill veta.

Under hela mitt liv har det funnits en plan, eller i alla fall en struktur, både lång- och kortsiktig. Här, i ingenmanslandet finns det ingen översikt så långt ögat kan nå.

Min morfar sa till mig härom veckan att jag inte ska ha så bråttom. Jag väljer att lyssna på hans ord. Kanske istället tänka att ingenmanslandet är en del av livets vackra charm.

Trots att dimman är tjock, kan jag se ängen precis intill mig. Både grönska och blomster. Jag tar mig framåt i något som verkar vara min egen takt. Ju längre jag tar mig ut på denna okända sig kommer jag att se mer och mer av ängens skönhet.

Likes

Comments

Jag får panik på tiden. Den går så jävla fort. Att det redan är oktober, höstmånad nummer två är ett sjukt faktum. Jag kan inte förstå att det idag, för fyra (!) månader sedan var den sista dagen i skolan innan studenten. Jag minns det som om det var igår. Det var sista gången man gick till skolan för att samlas med klassen som vanligt. Vi sa hej då till skolan och åt vår sista vanliga lunch. Jag kommer ihåg hur konstigt det kändes att gå på skolgården för en sista gång. Det är så sjukt att det är så länge sedan.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om hur svårt jag har med att vara här och nu. Det har väl att göra med att mitt liv är så oklart för tillfället. Antingen längtar eller saknar jag. Något som faktiskt får mig att vara mer närvarande är skrivandet. Jag blir så lugn av att få kladda ner mina tankar på papper eller i ett blogginlägg. Det finns något väldigt läkande med att få skriva. Jag upplever det så i alla fall. På något sätt får man grepp om livet. Jag har ju pratat om boken jag skriver i varje dag. Den har blivit en räddare för mig. Jag skriver ner allt i den boken. Det är lite som att gå i terapi. Jag kan ta en stund för att rensa tankarna, men också planera och försöka strukturera upp mitt oklara liv. Tips, tips om någon har samma problem som jag!

Likes

Comments

Det är måndag och ny månad. Jag sitter i köket och knappar på datorn med ett tänt ljus framför mig. Det blåser så mycket utanför att jag hör hur löven, på träden prasslar. Molnen är så tjocka att det känns som att det är kväll. Men det är ju bara eftermiddag.

Jag inser någonstans i det här höstvädret att jag längtar mig bort. Var, vet jag inte. Jag kan sakna det som varit och jag kan längta till det som komma skall. Det här med att leva i nuet är lättare sagt än gjort. Jag vet faktiskt inte hur man gör.

Likes

Comments

Alla människor har olika kapitel i livet. Jag har precis kommit till de första sidorna på ett nytt sådant. Det går inte riktigt att tyda handlingen. Dessutom läser jag ju ganska långsamt.

Fortfarande känns det konstigt att jag inte går i skolan längre. Ibland kommer jag på mig själv prata om mitt förflutna som om det vore nutid. När jag ser på mina studentbilder är det svårt att ta in att det där faktiskt har hänt på riktigt. Jag kan ju erkänna att jag är lite vilse i det här som ska vara nästa kapitel i livets bok. Jag vet inte hur jag ska läsa den här texten. För att inte hamna i någon slags svacka där ångest och stress äter upp mig, vill jag tänka på hur jag faktiskt, för en gångs skull kan vara här och nu.

Jag sitter och knappar på datorn i rummet som jag och min syster delade när vi var små, på landstället i Södermanland. Här ute är det lite som att tiden står stilla. Det är okej att inte veta livets alla riktningar, för här är det enda som är viktigt den faktiska stunden. Igår var jag ute hela dagen. Jag var nere vid vattnet. Jag var uppe på berget. Jag var ett med naturen. Jag var helt närvarande i nuet.

Det gör ingenting att jag läser den här boken långsamt. Jag kommer i min egen takt ta mig till den viktiga betydelsen för just det här kapitlet. Så länge, kan jag minnas tillbaka på de sidor av min bok som tillhör dåtiden, men framför allt vara här och nu. Jag får se charmen i det som är just, precis nu. Att hetsa sig genom boken är ingen idé. Skumläsa har ändå aldrig varit min grej.

Likes

Comments