Header

Igår tog jag en promenad tillsammans med min morfar. Eftersom han inte orkar gå så långt satte vi oss i en park och njöt av eftermiddgasolen. Det är alltid intressant och givande att prata med min morfar. På parkbänken satt vi med ett långt samtal. Jag berättande om min tankar om framtiden och att jag känner mig stressad inför alla val som ska göras. Morfar lugnande mig och sa att jag inte ska vara stressad över det, för allt kommer att ordna sig. Jag antar att det är så, att livet händer av sig självt till slut.

När vi satt där och pratade kände jag hur det fanns en fin symbolik i stunden som vi delade tillsammans. Jag, barnbarnet satt och berättade om mina tankar kring framtiden till morfar, som i sin tur berättar för mig om sina 93 år på jorden. Bredvid oss satt det en äldre dam med sina små barnbarn och blåste såpbubblor. Jag kopplade det direkt till när jag och min syster lekte med bubblor hemma hos mormor och morfar, precis som damen bredvid oss gjorde med sina barnbarn. Vi gjorde alltid så. Jag sa till morfar att jag mindes att mormor tyckte att det var så skojigt att vi till och med gjorde det inomhus. Morfar fick ett leende på läpparna, det kom han också ihåg.

Livet är så fint.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu sitter jag och knåpar på mitt personliga brev till en tjänst jag vill söka. Mitt uppe i skrivandet får jag en tankeställare. Vad vill jag göra nästa termin? Som det ser ut nu kommer jag jobba året ut. Men sen då? Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? Vad borde jag göra?

En del av mig vill få mer jobberfarenhet. Jag vill börja på en arbetsplats i Stockholm, där jag verkligen trivs och där jag känner att jag kan göra ett bra jobb. Erfarenheter är inget som kommer av sig självt, det måste man bygga själv. Jag vill prova mig fram, se vad jag gillar, men även vad som passar mig mindre bra. En annan faktor till jobb är ju självklart ekonomin. Faktumet av att ha ett arbete är ju en trygghet även ur det perspektivet.

En annan del av mig, vill börja plugga till våren. Jag vet ungefär vad jag vill plugga, men det känns som ett läskigt och stort steg. Tanken på att jag skulle börja en utbildning som senare visar sig vara fel för mig, känns jobbig. Men jag vet ju att man inte ska tänka så. All erfarenhet är bra erfarenhet, och alla steg i livet styr ju vart man senare hamnar.

Det är svårt att veta vilken väg man ska ta. Jag vill så mycket, samtidigt som jag tampas med rädslor över att misslyckas eller att hamna fel. Någonstans vill jag att livet bara ska breda ut sig framför mig, men det är kanske bara är att inse att det inte fungerar så. Allt händer av en anledning. Erfarenheterna och felstegen som jag kommer att samla på mig, ger mig förhoppningsvis andra insikar om vad jag vill göra i livet.

Jag ska nog inte stressa så mycket över det här med framtidens alla val. Det jag däremot ska, är att fundera ut vad jag vill och vad jag drömmer om. Kanske behöver jag skriva ner alla mina framtida tankar och önskningar får att få mer klarhet? Just nu vet jag i alla fall att jag vill skriva klart med personliga brev och söka jobbet som jag är intresserad av.

Likes

Comments

Ibland kan jag tänka att livet var så mycket bättre för några månader sedan. Det var vår och jag var mitt uppe i studentens alla festligheter. Jag hade allt framför mig tillsammans med mina bästa vänner och de personer jag varit nära i tre år. Även om plugget var en tyngd, var sista terminen i trean helt fantastisk. Allt var så bra och livet var på topp. Jag saknar den tiden, för jag var så glad. Ibland kan jag vilja dra tillbaka tiden för att få återuppleva vissa dagar som jag minns som extra speciella.

Det känns som en stor kontrast mot det som har blivit mitt liv idag. För vad gör jag på dagarna? Inte mycket. Jag tvingar mig själv att gå upp klockan åtta, för att jag ska ha någon slags rutin. En promenad om dagen är också ett tvång, för annars kanske jag inte lämnar lägenheten på en dag eller två. Jag skriver to-do-lists om småsaker bara för att känna att jag har åstadkommit något. Igår stod det tre saker på listan; skriva två blogginlägg, gå in ett par skor och damma mitt rum. Spännande liv...

Men istället för att älta dåtiden och vara missnöjd med nuet, försöker jag se på livet med positiva ögon. Det är ju nu jag har makten till att styra om mitt liv och ändra min tillvaro. Hur det ska gå till kan man inte till hundra procent påverka själv. Livet har ju en tendens att hända av sig själv. Drivet däremot, det kan bara jag sköta. Det är bara jag som kan bestämma mig för att mitt liv ska ta en annan riktning. Även om jag känner mig vilsen kring vart man ska börja någonstans och hur man får livet att bli som man vill, frästas jag av tanken. Det är så fint hur jag faktiskt ha allt framför sig, precis som jag hade i våras när studenten låg i sikte.

Trean var mitt favoritkapitel i livet hittills. Men idag är det ett slutet sådant. Det behöver ju inte innebära att det inte ligger ett lika bra om inte bättre kapitel precis bakom hörnet. Någonstans måste jag sluta älta dåtiden, för att istället ta med mig det som en av mina härligaste erfarenheter i livet. Med positiv syn försöker jag ta med mig allt jag har i min ryggsäck för att få en bra framtid. De minnen som vi har varmt om hjärtat behöver inte tryckas bort, men det behöver heller inte representera oss. Det kan bara finnas där som en fin den av vår livshistoria. Så istället för att älta, tar jag med mina minnen och lyfter blicken mot framtiden.

Likes

Comments

Jag vill andas frisk luft. Jag vill sitta på bryggan och dingla med benen. Jag vill grilla. Jag vill gå promenader. Jag vill fota allt som moder natur har skapat. Jag vill sätta på mig fulkläder för att senare lorta ner mig. Jag vill se hur hösten kommer. Jag vill vara i lugnet. Jag vill mysa i vårt fina hus som farmor och farfar lät bygga en gång i tiden. Jag vill äta en god middag med min familj. Jag vill bara finnas där.

Likes

Comments

Det här med att hitta sitt id, det som definierar en, det som formar och beskriver.

De senaste månaderna har satt mig i en situation där jag varit i behov av att finna mig själv. Jag kände att efter skolans slut fanns det inte länge något som jag kunde luta tillbaka på, ingen trygghet och heller inget som speglar mig. Alla dessa frågor om existens kom närmare inpå mig och jag insåg att jag var tvungen att skapa det som saknades på egen hand. Behovet av att vara en egen kändes som det viktigaste. För vem är jag utan något som definierar mig?

I början var allt tomt och vägskälen många. Successivt lärde jag känna mitt inre jag och följa de vägar i livet som har en betydelse för den personen jag är, och den som jag vill vara. Till slut föll det sig naturligt. Det som jag insåg definierar mig, är det som jag alltid haft, det som alltid varit jag. Ingenting fake eller påklistrat kommer någonsin att beskriva vem någon är, utan det som representerar är det som sitter i själen, närmast hjärtat.

När jag egentligen omedvetet började tänka i nya banor kring hur jag ser på mig själv fanns det några tydliga faktorer som spelade stor roll. Skrivandet till exempel. Jag har älskat att skriva så länge jag kan minnas. Alltid, har jag känt ett behov av att uttrycka. I juni började jag skriva på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Jag skrev dikter, öppnade upp och visade en rå version av mig. Under sommaren hittade jag även ett uttryckande genom att skriva för hand i boken, jag numera kladdar i var enda dag. Någonstans på vägen insåg jag att detta gjorde mig gladare, friskare och öppnare. Jag kom mig själv närmare när jag fick uttrycka mig i ord. På vägen fick jag chans att definiera mig själv och hitta en form som passar.

I samma veva ändrade jag även mitt sätt att behandla bilder. Fotografi representerar mig, det har blivit min konst. I juni blev det även påtagligt att mina bilder inte längre kändes som jag. Under i princip alla år då fotograferandet varit en del av mitt liv, har jag redigerat på samma sätt; det skulle vara tydliga färger och konturer. Någon som jag inte alls kunde relatera till längre. Kort efter studenten ville jag prova nytt och experimentera, med målet att hitta något som var jag. Idag är nästan alla mina bilder ljusa, aningen sköra, utan kontraster och tydlighet. Det är så jag vill uttrycka och komponera mina bilder. Det som är mitt liv nu är ett nytt kapitel, vilket jag vill förmedla med mina bilder. Mina bilder har fått mitt id.

Det är med små skjuseringar som man tar sig framåt. Förändringar i livet innebär förändring i personen. Behovet av att definiera sig själv kommer när fästet tappas. Men kanske behöver vi mista tryggheten en stund, för att sedan finna den på nytt igen? Kanske är det då man hittar sig själv på riktigt?

Likes

Comments

Jag delar med mig av två bilder som jag tog på min fina syster igår. Hur fin är hon inte? Min älskade syster, bästa vän och partner in crime.

Likes

Comments

Som det ganska tydligt går att läsa mellan raderna i bloggen har jag inte mått så bra på den senaste tiden. Jag vet inte riktigt vad det är, men något får mig att tappa motivationen och känna mig nedstämd. Det går att anta att jag inte har så lätt för att hitta nya vanor i förändring. Dagarna bara går och jag gör ingenting med tiden, vilket i sin tur ger mig ångest.

Jag har ju tagit studenten. Det är nu man får göra vad man vill. Obviously är det inte så enkelt för alla som man kanske kan tro, eller vad man ger bilden av när man tar studenten. Det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag har inte hittat min motivation efter att jag slutade skolan och jag mår inte så bra för tillfället. Så är det bara.

Något som jag tycker om att göra för att må lite bättre är att skriva några rader i boken som numera är mitt liv. I den boken skriver jag allt. Jag rensar jag mina tankar, skriver listor, klipper och klistrar med bilder, planerar mina dagar och skissar på blogginlägg och så vidare, och så vidare. Jag vet inte varför, men jag känner mig verkligen gladare och mer till ro, när jag skriver lite. Det är avslappnande och säkert bra för själen eller något.

Ett litet tips till någon som är i samma sits.

Likes

Comments

If you are twenty two and lost, keep on wandering. You are not supposed to be whatever you want to be yet, because it takes deeper roots to grow into an acacia, a willow tree. You will be there soon. For now, wander some more. This forest is yours.


Likes

Comments

Det blir inte alltid som man tänk, men det behöver inte vara något fel med det

Sedan en tid tillbaka har jag varit bestämd om att jag inte ska plugga i höst. Anledningen är främst att jag inte har någon aning om vad jag vill studera, men också att jag vill ta en paus efter 12 år i skolbänken. Eftersom jag inte ville plugga var tanken att jag skulle söka så mycket jobb som möjligt, för att jag skulle kunna jobba på heltid till hösten. Men saker och ting förändras. Den här hösten kommer att handla om mig. För två veckor sedan insåg jag att jag inte är redo för att söka jobb och jobba på den nivån jag tänkt tidigare, innan dess måste jag må bra.

Nu i september kommer jag förhoppningvis att jobba som barnvakt för en familj, vi är bekanta med. De fick två tvillingflickor i våras och behöver nu hjälp med både det ena och det andra. Det kommer att passa mig perfekt, då jag i nuläget känner att jag inte klarar av stressen med ett vanligt jobb. Självklart är det krävande att ta hand om barn och stressigt på helt andra plan, men förmodligen blir det en bra match. Det känns också fint att ta hand om så små barn och få se deras utveckling.

Två resor har jag inplanerade för hösten, vilket jag både är glad och tacksam för. Andra veckan i september åker jag och pappa till London över några dagar. Egentligen är det en jobbresa för pappa som jag fick följa med på. Det ska bli väldigt roligt att få uppleva London igen, det är ju trots allt en av mina favoritstäder. Under min systers höstlov, ska familjen en tur till Gran Canaria. Det är också en plats jag har nära hjärtat. Jag känner mig lyckligt lottad över att få tanka lite mer sol innan vintermörkret tar över.

Annars är planerna för hösten att fokusera på mig själv, se till att jag mår bra, finna motivation och stryka. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt, men en grund är ju att inte skapa stress för sig själv och sitt eget liv. Jag vill fota och skriva, göra det som jag tycker är kul. Om det är någon gång i livet man ska ta sig tid för sådant är det väl nu? Det är nu jag kan fundera ut mina drömmar och långsiktiga mål i lugn och ro. Kanske blir det ett följande tema på bloggen framöver, hur man hittar sig själv?

Likes

Comments

Förra sommaren gjorde jag ett inlägg där jag beskrev min sommar i bilder. Det tänkte jag göra i år igen. Men när jag ser på bilderna från den här sommaren känner jag att det är så mycket som fattas. Den här sommaren var så mycket mer än vad som någonsin går att skildra genom bilder.

Allting revs igång med den största dagen i livet. Åttonde juni och min student. Så mycket intryck och så mycket känslor. Champagnefrukost. Fotografering. Mentorstid. Studentlunch. Ceremoni. Urspring. Flak. Mottagning. Drink. Natt. Slut. Utan att jag visste ordet av hade jag tagit studenten. Det gick så fort. Förutom att dagen rann iväg fort var det den finaste studentdagen jag hade kunnat önska mig.

Gymnasiet har varit den bästa tiden i mitt liv. Tre fina år fick jag på Östra Reals gymnasium. Jag hade svårt att gå vidare från den tryggheten. De första två veckorna var jobbiga, det kändes obeskrivligt tomt. Avslut har aldrig varit min starka sida. På något sätt gick det inte att förstå att gymnasietiden inte kommer tillbaka, även om jag varit förberedd på det i flera år. Det tog hårt på mig och jag var ledsen en bra tid efter studenten. Jag antar att det var ett bevis på hur mycket mina tre år verkligen betydde för mig, mer än vad jag kunde förstå när det var vardag. För att på något sätt få tillbaka min stryka, som jag ärligt talat förlorade den första tiden, umgicks jag med vänner varje dag. Vi kunde sitta i Humlan och prata om det som varit, allt det fina, men också om det läskiga tomrummet vi hade framför oss. Det är det som fungerar bäst för mig, att processa i from av att prata.

Midsommar spenderades som alltid tillsammans med morfar. Det är så jag vill ha min midsommar, tillsammans med min fina morfar, på 93 år.

Fem dagar på rivieran väntade. Det var så skönt att byta miljö och bara njuta av vackra St Tropez med familjen. Frankrike gör mig alltid glad. Vi strosade runt på alla små gator, njöt av maten, badade varje dag, allt sådant man gör när man har semester.

Sista dagen i St Tropez smsade jag sent med en av mina närmaste vänner. Vi var tvungna att ses innan jag skulle åka iväg till Smögen, några dagar senare. I förtvivlan insåg vi att det inte skulle gå. Den enda möjligheten vi hade för att ses var om jag klev upp sex på morgonen för att åka ut till henne innan hon började sitt jobb. Det blev en tidig morgon och ett väldigt roligt minne. Att få två timmar för att prata igenom livet och alla känslomässiga frågetecken var så mycket värt. Det brukar ofta bli hetsigt de sista dagarna innan västkusten, eftersom jag är borta från mina vänner så länge. En minnesvärd middag med några andra vänner klämdes även in innan avfärden. Vi var först att komma, och även att lämna restaurangen, för samtalen tog aldrig slut. Det är sådana stunder tillsammans med vänner som verkligen betyder.

Till Smögen anlände vi den 3 juli. Att få komma dit varje sommar är en gåva. Det finns ingen plats som gör mig så lugn och trygg som den lilla ön. Den här sommaren jobbade jag mycket, vilket jag tror var bra för mig och min själ. Jag fick distrahera mig med något som jag tycker väldigt mycket om. Det gör så mycket att ha ett jobb man verkligen trivs med.

Under några dagar kom en av mina bästa kompisar ner till Uddevalla med tåg. Jag hämtade henne med bilen och körde henne till ön där vi hade en supermysig tid tillsammans. Vi gjorde hela Smögen på några dagar. Båtturer, bad, skaldjur, restaurangbesök, solnedgångar. Under våra dagar ihop pratade vi om allt mellan himmel och jord, högt och lågt, sådär som goda vänner behöver ibland. Söndagen kom och jag körde henne till Göteborg där hon skulle ta tåget hem. Vi åt den äckligaste sushin jag smakat i mitt liv på tågstationen, innan vi kramade varandra hejdå. Sedan körde jag hela vägen hem själv. Tänk att jag förra sommaren bara rullat omkring på parkeringar med övningskörsskylten i högsta hugg.

Första delen på den kommande veckan var jag och familjen i Olso, en stad vi aldrig tröttnar på. Vädret var inte på topp, men det hindrade inte oss för att ha två mysiga dagar där. Vi åt bland annat på vår favoritrestaurang på Tjuvholmen Hanami, shoppade och promenerade längs med stadens gator.

Veckorna på Smögen rullade på i vardagslunken. Jag och syrran åkte många turer med den nya båten. Familjen firade mormor i himlens födelsedag. Mängder med solnedgångar åskådades från Valleviks klippor. Det är alltid nyttigt att spendera en längre tid där tror jag. Det här året hade Smögen en annan betydelse för mig, eftersom det var många faktorer under sommaren gjort mig instabil. Min fina ö, tog så bra hand om mig. Den omfamnade, förstod och läkte. Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag har en sådan fin plats, så nära hjärtat.

Jag var rädd för att komma hem igen. Rädd för att alla känslor skulle skölja över mig igen. Rädd för att känna mig ensam. Och rädd för att inte komma till ro. Men den första veckan hemma överträffade alla förväntningar. En kväll fick jag krama om några vänner, catcha upp över en god middag, som senare ledde till lite vin på en takterrass i city. Allt var precis som vanligt, man kunde inte ana att det gått fem veckor sedan vi sågs sist. En annan dag körde jag ut till skärgården för att ha en heldag med ytterligare en saknad vän. Det var verkligen en sommaridyll som jag kommer minnas länge. Något jag har lärt mig den här sommaren är att man måste anstränga sig med sina vänrelationer. Det går inte att ta något för givet. Man måste anstränga sig i form av aktivitet, men också i ord, beskriva vad man betyder för varandra.

Dagen därpå fick jag ett roligt erbjudande. Det handlade om min första, egna, publicerade artikel. Givetvis tackade jag ja till förslaget och några dagar senare, på söndagen fanns artikeln, med mig som skribent på Nyheter 24 Debatt. Jag blev otroligt stolt över mig själv och fick ta emot många fina ord.

En mysig måndagsmiddag hade jag och en kär vän, som jag inte sett sedan vi vinkade av varandra i Göteborg. Vi pratade om allt som hänt sedan sist. Jag minns hur jag beskrev hur glad jag var och hur nöjd jag var med mitt liv. Allt var så bra där och då. Det fanns så mycket att glädjas åt och se fram emot. Äntligen hade jag hittat motivation och styrka. Jag hade börjat ta power walks, sätta upp mål och hitta mig själv igen.

En dag senare, försvann allt det där jag nyss nämnde. Mina bästa Stockholmsdagar lämnade efter sig den värsta veckan jag varit med om på flera år. Jag fick en panikattack den förmiddagen och efter det var jag inte mig själv lik på många dagar. Det var som att jag tappat all motivation och glädje. Trots att allt i mitt liv var fantastiskt för stunden, rann tårarna non stop. Den ångest jag hade då var något jag aldrig tidigare upplevt. Det satt som en hård klump i bröstet, skakningarna och gråten kom som på beställning av minsta lilla. Jag blev rädd för att det inte skulle gå över, att det var något fel på mig och att jag inte skulle kunna glädja mina vänner på vår Greklandresa som väntade.

Bara fyra dagar efter attacken åkte jag och mina närmaste gymnasievänner till Ios. Vi hade en händelserik vecka på den fina ön. Om dagarna badade och solade, lika väl som vi åt god mat. Och om kvällarna åt vi gott igen för att sedan springa runt mellan barer och klubbar uppe i village. Vi hittade vår favorit klubb Cirkus, med livemusik, men provade bland annat Silent Disco som var en rolig upplevelse. Det här var första gången för mig i Grekland. Jag är väldigt glad för det vi fick se och uppleva tillsammans under den veckan, även om sömnbristen efteråt var total. Mitt löfte på flyget hem var att sova hela augusti ut.

Familjen hämtade mig på Arlanda. Min fina familj. Även om vi hade det härligt på Ios, var det skönt att komma hem till familjen. Borta bra, men hemma bäst. Eller hur?

Det finns så mycket bakom alla bilder. En person, med lyckliga, såväl som sorgsna stunder, är precis vad vi alla är, för vi är mänskliga. Istället för att dela med mig av mina fina bilder från sommaridyllen väljer jag att beskriva precis så som min sommar har varit; en känslomässig bergochdalbana.

Likes

Comments