Header

2017 var ett utmärkande år, minst sagt. Ett år som innefattade mitt livs lyckligaste, men också sorgligaste stunder. Jag ser tillbaka på året med kärlek, men också ångest. December satte sig likt en sten i bröstet. Kanske var det dags att vända blad?

En slags lättnad. Och anledning till nystart. Välkommen 2018.

Jag har rensat bland mina saker. Gjort mig av med kläder och gamla grejer med dålig energi. Jag har påbörjat en ny bullet journal. Skrivit ner mål och drömmar. Jag har tagit in växter i mitt rum. Börjat njuta av småsakerna. Jag har omgivit mig med meningsfulla ting. Känt hur en stryka sakta börjar växa igen.

Det är så fint. Inspiration. Det som får människan att vilja dansa igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

En jul har passerat och det har hunnit bli ett nytt år.

December var en annorlunda månad. Det var en månad som var svår, sådär obegripligt hanterbar. Sorg och vemod. Dagarna har känts omöjliga att ta sig igenom.

Jobbet har varit en räddning. Dit får jag komma, för att under ett långt sjok med timmar få fokusera på något helt annat.

Jag brukar inte ha svårt att tala om känslor. Men jag har det nu. Jag har uteslutit människor som jag bryr mig om och valt att hålla inne. Kanske vet vi alla att det inte fungerar i längden. Jag orkar inte tänka långsiktigt. Nu är nu. Jag har valt att blunda, spendera pengar på inredning och nya pennor. Sådana småsaker som ger tillfällig glädje. Ett beteende som vanligtvis inte är jag, har tagit över. Jag låter tiden passera i hopp om ljusare tider.

Likes

Comments

så stod vi där

en gråmulen, mörk dag i november

det är en annan tid nu

där lyckan har blomstrat och lyckan lika så

fanns nu bara ett naket träd

med löven liggandes på den blöta, trötta marken

det tillhör dåtiden

en värld vi inte längre lever i

Likes

Comments

I lördags kom vi hem vid midnatt efter våra fem dagar i värmen. Jag hoppade dieket in i duschen och dök sedan rätt ner i sängen för att försöka få så mycket sömn som möjligt. Med några ynka sömntimmar steg jag nästa morgon upp vid sju (egentligen klockan sex eftersom jag fortfarande var en timme efter i hjärnan, på grund av tidzonerna) och begav mig av till jobbet. Jag har jobbat varje dag sedan dess.

Under november månad har jag ett hektiskt jobbschema, då jag numera jobbar heltid på Svenskt Tenn. Jag känner mig glad och nöjd över att jag äntligen har ett jobb att gå till om dagarna. Allt känns toppen och jag trivs jättebra. Nackdelen är väl att jag har gått från noll till hundra och att jag därmed är väldigt trött efter mina jobbdagar. Det blir betydligt mindre tid till att umgås med nära, men också för att blogga bland annat. Jag antar att jag kommer få mer rutin på det om ett tag.

En liten uppdatering om vad som händer i mitt liv just nu. Kram så länge!

Likes

Comments

Nu har jag jobbat min första vecka på mitt nya jobb. Jag känner mig annorlunda. Det var länge sedan jag hade 100 % fokus på något annat än mina egna tankar. Under mina åtta timmars pass är mina arbetsuppgifter det enda som finns. Koncentrationen ligger på att göra ett så bra jobb som bara möjligt. Inte en enda tanke på livets alla frågetecken. Det grubblet finns inte i närheten över huvud taget.

Miljöbytet har varit så nyttigt för mig. Under september och oktober har jag fått sysselsätta mig själv på egen hand. Det har inte funnits någon skola eller arbetsplats att tillhöra. Tankar och ångest har ätit upp mig, enda tills nu. Insikten om att mitt liv mer eller mindre fått en ny riktning i och med mitt nya jobb, gör mig glad. Äntligen får jag en bubbla att vara i, en plats där jag kan fokusera på något annat och byta tankegångar för några timmar. Jag är tacksam för det.

Likes

Comments

Den här balansen man ska ha i livet. Vara stabil genom både positivt och negativt. Jag tycker att det är skitsvårt.

Allt är så bra i mitt liv nu. Efter veckor av tvivel och hopplöshet har jag hittat tillbaka. Nu börjar livet ta en ny vändning. Handlingen på mitt nya kapitel blir bara mer och mer tydligt. Jag är så glad och stolt över mig själv.

Mitt i all lycka slår ångesten till. Nervositet, oro och höga krav börjar nafsa på mig. Någon slags känsla av otillräcklighet lägger sig som ett täcke över min kropp. Glädjen knuffas bort av det negativa och kvar är jag, ur balans. Jag vet inte hur man gör för att vara stark och positiv genom allt. Hur fortsätter man att vara glad när man också måste bära en hög med skit?

Jag vill vara en balanserad person. Det känns som att det är dags för det nu. Nya rutiner, nya tag. Visst? Mitt liv kunde inte vara bättre just nu, så varför ska jag låta mig själv brytas ner?

Likes

Comments

Jag är så glad och stolt över att jag har fått runin på mitt liv. På egen hand har jag skapat mina egna vanor och prioriteringar. Tanken på att börja måla på det tomma arket har länge varit ångestladdat. Det har varit något som har skavt och gjort mig obekväm. Nu känns det äntligen som att jag har tagit makten över mitt eget liv. Jag har fokuserat på mig, gjort några avgörande val och blivit min egen huvudperson.

Det är så lätt att tappa bort sig själv när ett stort, omfattande kapitel tar slut. Så var det för min del, efter studenten. Gymnasiet som varit min trygghet, försvann och lika så gjorde jag. Det har varit något som jag skämts över. Att jag som tagit studenten inte tar livet på allvar och bara låter dagarna gå. Visst, jag kanske inte har börjat studera eller fått ett heltidsjobb efter sommaren, men jag har gjort andra saker som gett mig mening. Under de senaste månaderna har jag fått tid för att fundera ut vad jag vill i livet, vart jag vill komma och vad jag vill göra. Jag har fått chans att spendera mycket tid med min familj, vänner och min fina morfar. Jag har också gjort det möjligt för mig själv att utvecklas och må bra. Dagarna rullar inte bara på. Jag gör något av mitt liv, även om det inte ser ut som jag kanske förväntade mig för några månader sedan. Sanningen är att jag är otroligt nöjd och stolt över min personliga utveckling. Det är det som räknas.

Likes

Comments

Jag inser hur jag vandrar vidare, accepterar nuet och börjar förstå det här kapitlet.

Det har varit svårt. En frustration. Frågetecken om livets betydelse och riktningar. Någonstans påväg bort från min underbara tid på gymnasiet gick jag vilse. En skog utan slut, eller en labyrint alldeles för komplicerad. Även om jag fortsatte att gå hittade jag aldrig hem. Jag fick lära mig vad ångest var för påhitt. Jag fick handskas med känslor som jag inte visste fanns. Jag fick låta mig själv falla. Jag fick känna en jävla massa saker.

Nu förstår jag att dessa svackor har ett värde. Det är i bergochdalbanans djupa dalar som jag har fått lära om livet. En period som varit svår att hantera har kommit att bli något av det mest lärorika i mitt liv. Vi behöver mörkret för att kunna se ljuset, hur klyschigt det än låter.

Mitt liv må fortfarande vara oklart med en del upp-och nedgångar. Perfektion eller konstant lycka är ingenting som existerar. Vissa dagar suger. Ett faktum i guldram. Skillnaden nu, jämfört med de senaste månaderna är att jag idag förstår mitt kapitel. Jag behöver gå igenom ett trassligt och sticksigt snår för att komma till ro längre fram. Nu förstår jag hur min vandring ser ut, accepterar min situation och är redo för att läsa vidare i det här kapitlet.

Likes

Comments

- Långa, långa samtal med mina närmaste vänner. Timmar som bara går. Samtal som aldrig vill ta slut. Halsen gör ont för att pratet går på högvarv. Glädje och sorg delas. Vi ser, förstår och stöttar oavsett. En varm kram. Den där känslan av tacksamhet och kärlek som infinner sig när man har skilts åt. Sann vänskap.

- Promenader längs med vattnet. Solen skiner. Löven i både rött och gult klär träden. Några dalar ner, för att lägga sig på marken. Jag kan sätter mig på en bänk, stänger av musiken och bara lyssnar på naturen. Sippar in den friska luften. Blir sådär rödmosig om kinderna. Ser ut på sjön, alldeles spegelblank. Här och nu.

- Kvällsmörkret kommer. Mamma har gjort en god kaka med äpplen. Vi gör en varsin kopp rött te och sätter oss framför tvn. Filten i högsta hugg. Ett program som får oss att skratta, känna spänning, eller kanske beröra. Vardagsrummet lyser upp mörkret med de levande ljusen som är utplacerade.

- En idé kladdas ner i min anteckningsbok. Någon tanke som flög förbi. Inspiration till ett blogginlägg. Fingrarna dansar på tangentbordet. Jag leker med ord och metaforer. Rätt känsla måste komma fram. Jag vill dela med mig av något som betyder. Personligt och ärligt. Det som min bubbla till blogg innebär.

- Människor som tar sig tiden för att dela en tanke eller kanske ge en komplimang. När någon vill förmedla något och ge bort sina egna ord. Ge någon annan sin tanke. Förklara det som känns och beskriva betydelsen. Det är fint det. För tänk hur mycket fint som tänks, men som aldrig sägs.

Likes

Comments

På väg ut i ingenmansland. Jag går på en okänd stig med en tjock dimma framför mig. För varje steg jag tar närmar jag mig vägsjäl. Riktningar som i ovisshet tar mig närmare en ny destination.

Jag brukar ha resfeber ju. Dessutom jag är ju någon som tycker om att planera. Nej, här har livet inte plats för kontroll. Det är dags för mig att låta livet hända av sig självt.

Jag hatar det. När man inte har någon aning. Jag vill veta.

Under hela mitt liv har det funnits en plan, eller i alla fall en struktur, både lång- och kortsiktig. Här, i ingenmanslandet finns det ingen översikt så långt ögat kan nå.

Min morfar sa till mig härom veckan att jag inte ska ha så bråttom. Jag väljer att lyssna på hans ord. Kanske istället tänka att ingenmanslandet är en del av livets vackra charm.

Trots att dimman är tjock, kan jag se ängen precis intill mig. Både grönska och blomster. Jag tar mig framåt i något som verkar vara min egen takt. Ju längre jag tar mig ut på denna okända sig kommer jag att se mer och mer av ängens skönhet.

Likes

Comments