Vi lever i ett samhälle där psykiska sjukdomar tystas ner. Ett samhälle där vi som är psykiskt sjuka inte blir hörda. Vi lever i ett samhälle där vi glöms bort.

Jag är van vid att alltid prata försiktigt om mina psykiska problem med folk som jag inte känner speciellt bra. Jag tar det ofta försiktigt när jag pratar, jag vill inte använda fel ord så att personen jag pratar med ska bli rädd. Jag stöter ofta på folk som aldrig upplevt mental ohälsa. Folk som aldrig ens haft en person i sin närhet som varit psykiskt sjuk. Jag träffar ofta på folk som inte förstår sig på psykiska sjukdomar. Det händer ofta att jag känner mig oförstådd när jag ska berätta om min mentala ohälsa.

På grund av tabun är det få personer som verkligen vet vad det innebär att vara psykiskt sjuk, förutom oss som är psykiskt sjuka såklart. Det är även svårt för mig och för andra att förklara hur det är. Jag kan berätta att jag har ångest eller att jag är deprimerad, men hur många är det som verkligen förstår vad jag menar? I dagens samhälle så används psykiska sjukdomars/ohälsas "begrepp" lite hur som helst. Ångest har man tydligen om man inte vet vilken tröja man ska ha på sig, man är tydligen deprimerad när det är grått och tråkigt väder ute och om du inte är nöjd med tex. hur du presterade på ett prov då är det helt okej att slänga ur sig att du vill ta ditt liv och om ditt mående går upp och ner under en dag då är det tydligen helt okej att påstå att du är bipolär.

Men vad händer med oss som använder dom begreppen som ett rop på hjälp? Vad händer när jag ringer till min skola eller mitt jobb och säger att jag har ångest och vill sjukanmäla mig? Vad ska jag göra när jag ska berätta för någon att jag är deprimerad och dom svarar lite skämtsamt att dom också brukar vara det nån gång i veckan...?

Tabun finns överallt och folk kastar runt begrepp som dom inte har en aning om vad dom betyder.
Vi måste hjälpas åt, tabun måste försvinna. Låt oss som vet hur det är, vi som har upplevt hur det är att leva med monster i huvudet, låt oss få prata och berätta om hur det är att inte vilja leva. Sluta kasta runt begrepp som förminskar våra känslor och våra rop på hjälp. Sätt fokus på oss som är psykiskt sjuka och hjälp oss att få bort tabun.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Att titta på en film eller läsa en bok, plugga, titta på tv, gå i skolan och mycket mer är svårt för mig pågrund av mina koncentrationssvårigheter. Jag har alltid varit lugn. Nästan för lugn. På dagis sprang jag inte runt och lekte utan jag satte mig i sandlådan och lekte i lugn och ro. Jag har alltid sovit mycket och jag behöver ta det lugnt annars fungerar jag inte normalt.


Jag fick min ADD-diagnos i höstas. Diagnosen ställdes efter att jag hade gjort en second opinion, vilket är en andra utredning. Jag gjorde första utredningen på hösten 2014 men då ställdes inte någon ADD-diagnos på mig utan jag fick diagnosen dystymi vilket enligt mig och alla andra runt omkring mig var helt fel.

När jag gick i skolan så var det svårt för mig att ta in det jag skulle lära mig på lektionerna. Jag var på plats i klassrummet men min hjärna var inte där, den var någon helt annanstans. Problematiken började samtidigt som jag började må psykiskt dåligt. I samband med det så kom mina koncentrationssvårigheter krypandes. Jag började bli mer rörig och inte ha koll på mina saker inom skolan, jag påbörjade projekt som jag aldrig avslutade, jag kunde sitta på en hel lektion och komma ut därifrån som ett frågetecken, jag hade inte fått in någonting i hjärnan av det som lektionen hade handlat om. Det blev väldigt svårt för mig att hänga med och mina betyg rasade just pågrund av min add och mina andra psykiska problem.

Jag upplevde ofta att jag inte togs på allvar när det gällde just min add. Jag hade ju inte fått diagnosen när jag gick i skolan men även fast diagnosen inte hade ställts så hade jag ju fortfarande mina svårigheter. Det fanns folk i min skola som hade samma problematik som jag, och dom behandlades helt annorlunda än vad jag gjorde. Jag togs inte riktigt på allvar, det var som att lärarna tyckte att jag borde kunna skärpa till mig. Det var flera gånger som lärarna ryckte lite på axlarna när jag sa att jag inte kunde koncentrera mig. Jag kände mig ofta bortglömd.

Den största skillnaden på add och adhd är just den hyperaktiva delen. Jag har inte den. Jag är väldigt lugn. Att vara igång hela tiden gillar jag inte och det kan till och med bli jobbigt för mig. Jag behöver lugnet, det är viktigt för mig.

Likes

Comments

Depression är en sjukdom. Du är sjuk, psykiskt sjuk när du är deprimerad.
Du är inte deprimerad bara för att du är ledsen. En depression är något som utvecklas under en viss tid och det kan vara väldigt svårt att komma ur en depression.

Jag har haft återkommande depressioner sen jag var 8 år. Oftast blir jag deprimerad på hösten eller våren.
Jag träffar ofta människor som vet väldigt lite om just depression och som ofta uttrycker sig väldigt klumpigt när det gäller depression men även psykisk ohälsa i allmänhet. Jag tänkte förklara lite hur det är inom just mig när jag är deprimerad.

Det första tecknet på en depression för mig är oftast att jag blir trött och jag sover mycket. Jag slutar även hålla på med saker som jag tycker är kul, tillexempel musik. Allt blir tråkigt och allmänt jobbigt. Jag tar även avstånd från vänner för att jag inte orkar hålla igång kontakten, det blir för jobbigt för mig. Jag tappar oftast aptiten och börjar äta mycket mindre än vanligt och om jag sjunker ner i en en riktigt djup depression så slutar jag äta helt.

Det många inte förstår med depressioner är att jag inte kan välja att må bra eller dåligt. Det funkar inte att bara "rycka upp mig". Jag är sjuk när jag är deprimerad, depression är en sjukdom. Det är jobbigt bara att ta sig ur sängen och gå upp och duscha eller borsta tänderna. Allting blir jobbigt och svårt.

Skyll aldrig en depression på personen som är deprimerad. Personen är sjuk.
Be aldrig en person som är deprimerad att rycka upp sig. Det fungerar INTE så.




Likes

Comments

Vid tidig ålder började jag hata mig själv. Mitt utseende, min kropp, min personlighet. Jag hatade allt.

Självhatet blev värre i puberteten. Jag utvecklades väldigt fort och var mycket större än de flesta av mina kompisar
Att vara stor, kurvig, tjock är något dåligt i vårt samhälle. Det är bara så det är.
Jag passade inte in i mallen för hur man ska se ut, jag passade inte in i idealet.

Jag minns att jag redan vid 11 års ålder stod framför spegeln och grät. Jag kände mig så ful och äcklig. Allting var dåligt med mig, det fanns ingenting bra. Jag hittade nya fel med mig själv hela tiden.
Vid 11 års ålder så stod jag framför spegeln och höll in magen samtidigt som jag drog i mitt fett. Jag ville få bort allting. Jag ville vara smal. Det var allt jag ville.

Något som påverkade mig väldigt mycket kring självhatet var mobbning. Jag blev mobbad större delen av mellanstadiet. Både på nätet och i skolan. Folk berättade för mig hur ful jag var, hur äcklig jag var, hur ful min kropp var. Hela jag var bara fel, ful och äcklig. Mobbningen gjorde mig så pass osäker att min sociala fobi utvecklades. Jag vågade inte visa mig. Jag var ju så ful, varför skulle någon vilja se mig? Så gick tankarna hela tiden.

Att hata sig själv är inte något som händer lite då och då. Självhatet är igång inne i din hjärna hela tiden, 24/7. Jag hade en period då jag inte kunde gå förbi en spegel utan att stanna, titta på mig själv och hata. Tillslut var det så illa att jag tvingade mig själv att titta ner i marken om jag gick förbi en spegel, ett fönster, en glasdörr, vad som helst där jag kunde se mig själv. Tittade jag inte ner i marken så hatade jag på mig själv när jag såg mig, så enkelt var det.

När jag var 12 och var hemma mycket från skolan så brukade jag träna, inte på ett hälsosamt sätt utan jag tränade i hets. Jag tränade i timmar i sträck för att sen gå och väga mig och hoppas att jag gått ner i vikt. Så höll jag på i ett bra tag tills jag stannade upp och insåg vad fan jag höll på med. Då slutade jag. Min hjärna var kaos. Allting uppe i mitt huvud var kaos.

Nu är jag snart 17 år. Idag älskar jag mig själv och min kropp. Jag har lämnat självhatet bakom mig.
Men vägen hit var inte enkel. Det är inte lätt att gå från att hata sig själv till att älska sig själv. Du måste vinna ett krig i ditt huvud först, ett krig som nästan är omöjligt. Idag kan jag ställa mig framför spegeln och gråta av lycka, precis tvärtemot vad jag gjorde för 6 år sen. Idag kan jag berätta för mig själv hur vacker jag är och hur snygg min kropp är. Det kunde jag inte göra för ens ett år sen. Jag har vuxit som människa och inset att jag är jag av en anledning, jag ser ut såhär av en anledning. Det handlar bara om att acceptera sig själv och älska sig själv för den man är.

Idealen som finns i vårt samhälle är sjuka och skeva. Det är dags att inse att alla inte kan se ut så. Alla är inte byggda för att se ut som dom smala modellerna som syns överallt. Det fungerar inte så. Vi ser alla olika ut och vi är alla vackra på våra egna sätt.

EMBRACE YOUR CURVES.

Likes

Comments

"Social anxiety is the fear of interaction with other people that brings on self-consciousness, feelings of being negatively judged and evaluated, and, as a result, leads to avoidance."

Att vara blyg eller känna att du kanske inte vill gå igenom en stor folkmassa på T-Centralen i rusningstrafiken är en sak, men att isolera dig själv pågrund av att du är rädd för vad folk som du möter utomhus ska tycka är en helt annan sak.

Jag har haft social fobi sen jag var ungefär 9 år. Den sociala fobin har varit något av det jobbigaste för mig när det gäller mina psykiska problem. Det började med att jag ofta tyckte det var väldigt jobbigt när folk tittade på mig, jag trodde alltid att dom tänkte något negativt om mig vilket ofta ledde till att jag fick panikattacker. När jag var 14 år så var min sociala fobi som allra värst. Jag kunde isolera mig i mitt rum i dagar/veckor dagar i rad utan att gå ut. När jag väl gick ut var jag tvungen att gå ut med min mamma för att det skulle fungera. Jag planerade allt innan jag gick ut. Jag planerade exakta vägarna som jag skulle gå på. Om jag skulle gå förbi en skola när jag var påväg någonstans så googlade jag ibland på skolan så jag kunde se när klasserna slutade där, på så sätt kunde jag veta när jag skulle gå ut och inte för att kunna undvika människor så mycket som möjligt.

Något annat jag även tyckte var jobbigt var kollektivtrafiken. Jag åkte inte tunnelbana på över 1 år. Buss var okej ifall det var lugnt på bussen, men att åka buss i kollektivtrafiken var ett STORT nej! Det jag var rädd för var att jag skulle få en panikattack när jag åkte tunnelbana/buss och att jag då inte skulle ha möjlighet att springa av så att jag skulle få luft. Därför undvek jag det vilket såklart gjorde allting värre.

Det verkar vara väldigt svårt för folk att förstå vad social fobi egentligen är. Jag är inte blyg, det är inte det social fobi "går ut på". Jag är livrädd. Jag är livrädd för att jag ska få en panikattack när folk tittar på mig utan att jag vet vad de tänker. Jag är livrädd att jag ska dö när jag får en panikattack. Jag är livrädd när jag inte har koll på vad folk tycker och tänker om mig. Det handlar absolut inte om att jag är blyg, det har ingenting att göra med det.

Jag kommer ihåg en gång då jag var på gymnasiemässan med min klass, det var under perioden då min sociala fobi var som värst. Vi kom dit och jag såg hur mycket folk det var där och jag kände direkt hur paniken började växa inom mig. Jag kommer ihåg hur jag sa till två av mina kompisar att vi måste gå tillsammans för annars kommer jag få en panikattack. Dom svarade okej lite snabbt och verkade inte ta det på allvar. En stund senare kände jag hur min panikattack började komma. Jag sprang till ett hörn där jag ringde min mamma och bad henne hämta mig. Mina kompisar förstod ingenting och stod och skrattade åt mig. Dom förlöjligade min panikattack och tyvärr händer det väldigt ofta. Folk vet så lite om psykisk ohälsa, det är sorgligt.

Än idag blir jag förlöjligad när jag får en ångest eller panikattack pga mycket folk. Än idag ifrågasätter folk mig när jag frågar om vi kan gå en annan väg för annars får jag en panikattack. Än idag finns det folk som inte tror på mig och det är riktigt jobbigt.

Jag önskar att alla kunde få lära sig om psykiska sjukdomar i skolan. Det är så mycket viktigare än vissa andra saker som man lär sig.





Likes

Comments

"Hej, jag kommer inte till skolan idag. Jag är sjuk"

Sådär lät det flera dagar i rad i flera år när jag gick i grundskolan. Och ja, jag var sjuk. Inte sjuk som i feber, förkylning eller liknande. Jag var sjuk uppe i mitt huvud, i mitt psyke.


Jag kan komma ihåg att jag redan i årskurs 2 blev inkallad på möte med min mamma för att diskutera min frånvaro. Min lärare började misstänka att jag ljög om att jag var sjuk för att jag skulle få vara borta från skolan.
Det stämde delvis. Jag sa till min mamma att jag mådde illa, att jag hade feber eller att jag kände mig hängig eftersom att jag verkligen inte kunde sätta fingret på vad det egentligen var som hände inne i mitt huvud. Jag mådde inte bra och att vara i skolan förvärrade allting för mig.

Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg hur det är att ha en normal skolrutin. Jag kommer inte ihåg hur det är att gå i skolan.

Inte förens i årskurs 6 började min skola sätta in resurser för att försöka hjälpa mig. Det var alldeles försent förstod jag rätt snabbt. Jag mådde inte bra i skolan och jag ville absolut inte vara där. Vi hade ungefär 3 möten i veckan i flera månader i sträck, på mötena skulle vuxna som inte kände mig alls försöka bestämma över mig. Vissa av dom bestämde att jag skulle komma hem senast 21 på kvällen om jag var ute, vilket jag fullständigt sket i. Vissa bestämde hur min rutin för skolan skulle se ut, vissa bestämde hur jag skulle göra när jag var hemma och the list goes on and on and on.
Det enda jag tog hjälp av var ett schema som hade gjorts till mig, ett schema som skulle hjälpa mig att komma iväg till skolan på morgonen. Det hjälpte kanske 2 gånger och sen blev min panikångest värre än någonsin. Jag blev ännu mer stressad och mådde mycket sämre. Jag hade vuxna runt mig varenda dag som skulle bestämma över mitt liv, men jag vägrade.

I årskurs 7 testade lärarna i min skola att sätta in andra resurser. En av resurserna var att jag skulle få sitta i ett litet rum med max 5 andra personer och det funkade väldigt bra för mig. För första gången på länge kunde jag faktiskt jobba i skolan. 7an rullade på med väldigt mycket ångest och panikångest. Vuxna människor som inte visste någonting om mig fortsatte att försöka bestämma över mig. Om jag inte kom till skolan så hade jag 5 missade samtal av olika lärare på mindre än 15 min efter att jag skulle ha börjat min första lektion. Om jag svarade i telefonen så skällde dom ut mig. Ibland kunde dom skrika på mig. Jag vet inte om dom trodde att en utskällning skulle få mig att må bättre men det kändes som det iallafall. Ibland kom dom och ringde på min porttelefon och sa att dom är nedanför och att jag ska klä på mig och komma ner så att jag kan gå till skolan. Jag gjorde som dom sa, för jag var så jävla osäker i allt det här.

7an tog slut och jag började 8an. Jag mådde jättedåligt. Skolan släppte mig nästan helt. Resurserna som de hade satt in försvann. Rummet jag kunde sitta i och arbeta fanns inte kvar i planeringen. Jag hade ingenstans att ta vägen.
Utskällningarna fortsatte och ibland var jag rädd att gå till skolan för jag visste exakt vad som väntade där. Ibland gick jag dit efter att jag hade kollat alla årskursers scheman i hela skolan så att jag skulle veta var det skulle vara folk och inte. På så sätt kunde jag undvika människor och förhoppningsvis även undvika lärarna som var efter mig.

I slutet av 8an bestämde min skola att jag var tvungen att gå om årskurs 8. Jag visste direkt att jag aldrig i hela mitt liv skulle gå om den årskursen i skolan som jag gick i. Absolut inte. Jag ville därifrån så fort jag bara kunde.
Helt plötsligt på ett möte så fick jag reda på att det finns resursskolor som är utbildade i att hjälpa ungdomar med neuropsykiatrisk problem. Jag fick reda på det ungefär 4 månader innan jag skulle ut från skolan jag gick i.
Det är helt sjukt att dom gömde den informationen för mig. Jag vet inte hur många gånger dom sa "Alessia, du ska gå kvar i den här skolan. Om du byter så blir det bara sämre." Och självklart trodde jag på dom.

Jag bytte tillslut skola och gick om 8an. Men mina trauman från min förra skola satt kvar och sitter än idag kvar. Jag får panik så fort jag går in i en skola och jag har väldigt svårt att komma nära en lärare för jag är så otroligt rädd att personen ska bete sig exakt som dom andra lärarna har gjort mot mig.

Jag hoppas att skolor börjar ta psykisk ohälsa på mycket större allvar. Jag hoppas att de skolor som har satt in resurser för att hjälpa psykiskt sjuka elever/elever som är hemmasittare, väljer ut personerna/lärarna som ska hjälpa till väldigt ordentligt. Det mina lärare gjorde mot mig var inte bra alls.


Jag vill tacka min fina mamma som har varit med och kämpat för mig och stöttat mig hela min skolgång. Världens bästa mamma.

Likes

Comments

"As for grief, you'll find it comes in waves. When the ship is first wrecked, you're drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it's some physical thing. Maybe it's a happy memory or a photograph. Maybe it's a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive."

När jag var 4 år gammal så förlorade jag min pappa. Min fina, underbara pappa. Vid 4 års ålder förstod jag inte vad det var som hade hänt, jag förstod inte att min pappa var död. Jag började förstå vad som egentligen hade hänt när jag var runt 10 år, vilket var ungefär exakt då jag gick in i min första djupa depression.
Något av det svåraste för mig har varit ensamheten, den tomma platsen i min vardag där min pappa egentligen ska finnas. Det har känts så ensamt och tomt. Att hantera min sorg har också varit väldigt svårt. Åren efter min pappa dog fick jag höra av många att jag inte skulle gråta, jag skulle inte vara ledsen, tårar kunde ändå inte få tillbaka min pappa. Så jag höll allt inne. Men tillslut brast det och allting rann över, jag klarade inte av att hålla allting inombords.

Min pappa dog av en hjärnblödning och allting gick fort. Väldigt fort. Dagen allting hände spelas fortfarande om och om igen i mitt huvud och jag kommer ihåg allting, alla detaljer. Men jag kan inte säga att det var värsta dagen i mitt liv för jag förstod inte vad det var som hade hänt. Något hade hänt med min pappa, det var det jag förstod, men det var ju liksom min pappa och han kunde ju inte dö? Han var ju odödlig! Men jag hade fel. Några timmar efter att jag hade informerats om vad som hade hänt så hade jag förlorat min pappa. Min pappa var död.

Jag kommer aldrig glömma när jag hörde telefonen ringa inne i köket på dagis. Min dagisfröken kom ut från köket och tittade på mig med en blick som är svår att förklara, hon sa till mig "Alessia, din mormor kommer och hämtar dig, det har hänt något med din pappa." 4-åriga jag kunde aldrig tänka att min pappa skulle dö, allt jag kunde tänka var att pappa hade fått något att jobba med på jobbet och att det var därför mormor skulle hämta mig.
När jag och mormor kom hem så kommer jag ihåg hur det ringde på dörren, där stod min moster. Jag vände mig om för att säga hej. Hon börjar prata med mormor och det är då jag hör henne säga "Alessia måste följa med till sjukhuset, det kan vara sista gången hon får träffa sin pappa" och då förstod jag att det var något allvarligt som hade hänt.

Sista gången jag såg min pappa så låg han i en säng på sjukhuset efter att han hade ramlat ihop. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag gick fram till honom och tog tag i hans hand så hårt jag kunde samtidigt som jag viskade "jag älskar dig pappa.". Jag förstod inte ens då att min pappa skulle dö. Hela familjen var samlad där bredvid honom. Jag kommer ihåg att jag efter ett tag blev tillsagd att åka hem av läkaren, hon påstod att det var för läskigt för mig att se min pappa sådär. Men det tyckte inte jag. Jag ville ju vara kvar bredvid min pappa, hela tiden.

På natten dog han. Det första jag sa till min mamma när jag vaknade upp på morgonen var "Är pappa en ängel nu?" och min mamma svarade "Ja, nu är pappa en ängel". På så sätt förstod jag att min pappa inte var kvar bland oss, men att han var död hade inte riktigt sjunkit in hos mig. .
Att förstå att ens förälder är död när man är 4 år är inte lätt, för mig fanns min pappa alltid med mig. Jag såg honom, jag pratade med honom och jag kände alltid hur han var med mig, var jag än gick.

Första gången jag grät över att min pappa var död var kanske 5 år efter att han hade dött, det var först då jag på riktigt förstod vad som hade hänt. Ju äldre jag blev, ju mer förstod jag. Sorgen jag kände då och fortfarande känner varenda dag är någonting jag har lärt mig att leva med.

Jag saknar min pappa hela tiden, varje dag, men jag kan hantera det nu. Jag låter mig själv gråta, skrika, vara arg, förbannad, ledsen, förtvivlad, jag tillåter alla känslor för jag vet att det är viktigt att få känna och att få sörja. Sorg är viktigt, man behöver sörja. Någonting man måste veta är att sorgen kommer inte försvinna, aldrig, och såren kommer aldrig läka, men du kommer lära dig att hantera allting på ditt egna sätt men du måste låta dig själv vara ledsen och sörja, det är enda sättet som du kommer framåt efter att du har förlorat någon. Jag vet att min pappa är med mig och att han aldrig kommer lämna min sida och för mig är det lugnande.

Jag vill passa på att tacka alla människor som har funnits runt omkring mig och min familj under alla år efter pappas död. Ni förstår inte hur mycket det har betytt för mig och resten av min familj. Tusen tack till er alla, ni är fantastiska.

"The waves never stop coming, and somehow you don't really want them to. But you learn that you'll survive them. And other waves will come. And you'll survive them too. If you're lucky, you'll have lots of scars from lots of loves. And lots of shipwrecks."

Likes

Comments

Hej och välkommen till min helt nya blogg. Jag heter Alessia, jag är 16 år gammal och bor på Södermalm i Stockholm.

"Ja, jag är sjuk i huvudet" är rubriken på mitt inlägg. Och ja, jag är sjuk i huvudet. Psykiskt sjuk. Från 8 års ålder ungefär så har jag haft återkommande depressioner, oftast på våren eller hösten. Ångest, panikattacker och socialfobi har varit en del av min vardag så länge jag kan minnas. För några månader sen fick jag diagnosen ADD vilket jag egentligen hade gått och väntat på i 3 år ungefär, jag visste att jag har ADD, så är det bara. Även fast min mamma funnits vid min sida som ett extremt stort stöd under alla år så har jag ändå mått dåligt.

När jag var 10 år och gick i årskurs 5 så började jag få det jobbigt i skolan, jag blev deprimerad, hade väldig panikångest ofta, min ADD började utvecklas och jag mådde bara allmänt dåligt. Jag stannade hemma från skolan i långa perioder, ibland kunde det gå veckor utan att jag gick dit. I stunden när jag var hemma så kändes det skönt att slippa vara i skolan, slippa alla krav och alla lärare men ju mer dagarna gick började jag bara må sämre och sämre pågrund av allting jag hade missat i skolan, och det resulterade såklart i att jag stannade hemma ännu längre. Det blev helt enkelt en ond cirkel.

I årskurs 6 började jag få väldigt ont i min mage, så ont att jag inte kunde gå upp på morgonen för att gå till skolan. Jag kunde inte äta någonting, knappt röra på mig. Smärtorna jag hade i magen har jag efter några år förstått hade med stress och mitt psyke att göra. Jag var deprimerad och helt utbränd. Jag har nästan inga minnen alls från årskurs 6 eftersom att jag nästan aldrig var där.

I årskurs 7 blev allting bara sämre och sämre. Skolan jag gick i började sätta in resurser för att försöka hjälpa mig men allt blev bara fel och min panikångest blev ännu värre. Jag stannade hemma från skolan väldigt mycket och förlorade på så sätt kontakten med mina klasskompisar. Mina klasskompisar och folk i min omgivning började ifrågasätta mig om det verkligen var så jobbigt med skolan som jag påstod att det var och om jag inte överdrev lite. Ja, det var så jobbigt som jag påstod, jag var sjuk och allting var extremt jobbigt för mig, speciellt skolan.

I årskurs 8 började jag säga ifrån till mina lärare och jag bråkade och tjafsade även ofta med lärarna. Jag kände inte att jag blev rättvist behandlad överhuvudtaget och jag kände inte heller att dom tog mina problem på allvar. Skolan försökte återigen sätta in resurser men det gick inte och jag blev sjukare. Lärarna som skulle ta hand om mig i skolan behandlade mig dåligt och fick mig att må sämre. Allt var helt kaos. Tillslut fick jag en plats på en resursskola för personer med neuropsykiatriska problem och där gick jag i 1 år, sen slutade jag.

Jag har just nu en plats på Fryshuset Gymnasium där jag ska läsa ett program med grundskolekurser så att jag ska få möjlighet att få betyg i ämnen. Men just nu i mitt liv så funkar inte det, det är för jobbigt med skolan.

Idag mår jag bra, har haft lite oklar ångest idag men annars känns allt rätt okej. Att blogga har funnits i mina tankar ett bra tag men idag kände jag för att ta tag i det och verkligen börja skriva. Jag hoppas att du fortsätter läsa min blogg! Kram <3







Likes

Comments