Header

Alla Dessa Larm.

Cancer av kött, korv och chips. GMO överallt. Ena dagen ska vi äta ägg, ALLA ÄGG, den andra dagen ska vi sluta pga gifter och illa skötta hönor. Djuren mår kasst och jorden skövlas. Det ska vara näringsrikt och krav. Eko och närodlat. Rätt kanel och Fel kanel kan skapa hätska debatter mellan dietister och hobby allvetare som egentligen inte vill någon illa utan alla bara tror så skarpt på just sin kunskap.

Larm. Livsmedelsverket och WHO slår larm enligt rubrikerna i tidningarna.

Gemene man och ointresserade Svennsons hinner aldrig ikapp. LCHF talar gott om Bacon. JJ Virgin påstår att det är skit. Veganer. Vegetarianer. Allätare. De flesta försöker inte ens förändra sina kostvanor till slut därför att påståendena är så många att en vet fan inte vart man ska börja.

Jag har grävt mig så djupt in i denna djungel nu och inser två år senare än alla andra att krossade linfrön tydligen inte får säljas längre. PGA larm. Mh. Djupt in i hjärtat av all denna mat hets så finner jag inga riktiga svar, alls. Det finns forksning som är i vilken riktning du än vill att den ska vara. Eftersom vissa rapporter om hur bra mjölk eller nötter är, är framforskade/rapporterade av just MJÖLK/NÖT industrin, givetvis kommer de finna positiva saker med sina produkter.

De som är rädd om miljön och djuren kommer alltid hånskratta åt att det skulle finnas mineraler eller vitaminer i kött som vi behöver - de ser ond bråd död och lik. Djurplågeri. Vilket även jag ser och därför inte klarar av att äta kött mer. Jag klarar heller inte av mjölk produkter pga hur kossorna mår även i det här landet. På andra plats så verkar jag vara allergisk mot mjölkprotein så det är inga större problem.

Sedan har vi larmet om gluten.

Det farliga gluten. Havregrynet som har ett högre glutenvärde idag än för trettio år sedan, enligt en del rapporter. Sen har vi dem som inte ser några fel alls eller infektionsrisker.

Behöver jag ens nämna socker?

Ni vet ju. Man blir så jävla trött.

Så en bibel enligt mig att luta sig mot är FoodPharmacy, jag tycker de har ett logiskt och realiskt tänk. Utan att det blir någon slags renlevnad och excorsim över allting. För mig har de senaste åren inneburit en radikal förändring i kosten, jag upptäckte hur känslig jag var för socker och sedan jag till 90% lagt av med sötsaker eller ens sötad mat, så har jag heller inte varit nämnvärt fysiskt sjuk. Lade om till LCHF förra sommaren och då började ätstörningarna somna in och försvinna, mättnadskänslan var en AHA upplevelse. I juni 2017 började jag äta Vegan kost efter för många dokumentärer och filmer om hur djuren har det, har så mycket mer energi och lovar - om jag inte börjat äta så rent så hade jag inte klarat av att ta mig ur depressionen jag blev sjukskriven för på egen hand.

Det var som om all frukt, alla grönskar, baljväxter och enkel mat renande något. Jag kunde se klarare. Något jag inte kommer backa från. Kan tänka mig äta fisk eller räkor någon gång, men mjölkprodukter från ko eller nöt/fläsk/kyckling äter jag aldrig igen.

Och Barnen då?

Barnen, vad fan ska jag mata vårt barn med utan att känna att jag förgiftar henne? Gash, jag har en autoban i skallen av olika råd, forskningsrapporter, Östersjöns Larm, besudlade majskorn, vetenskapliga artiklar om soja, dör vi av potatis? Det är helt galet. All denna information hittar finns att tillgå lätt som en vegansk glutenfri sockerfri cancerfri plätt. Stressande bara, för ibland undrar jag vad vi låter vårt barn äta.

Är ägg fel? Kan nektarinerna från Spanien innehålla mer gifter än äpplet? Är det okej att låta henne ta en stripes från min tallrik? Inte nog med att man ska se till att de inte sätter i halsen, man ska se till att inte själv sätta i halsen medan man försöker vara en kunskapsbank och kock till förälder.

Vi försöker balansera. Hon älskar sin glutenfria gröt med chiafrön. Russin. Avokado. Kycklingkorv. Gurka. Äpple. Vattenmelon. Vegganbullar. Stripes. Tomater. Hallon. Ris. Chiligryta. Soyfärs. Klämmisar. Barnmatsburkar utan mjölk (hon är mjölkprotein allergiker). Hemlagad mat. Ersättning vid stressad snabba tillfälllen.

Jag vet att det inte gör mig till en dålig mamma.

Men mitt mathjärta, min vilja att göra rätt för vårt barnskropp - går itu när hon glatt äter korv och jag undrar om jag just matat henne med cancer. Vilken rapport ska jag tro på? Vem har rätt? Vem vet? Vem vet.

Socker kan vi iaf utesluta och så länge vi föräldrar bestämmer och kan rå över vad hon stoppar i munnen så kommer hon inte äta sockersötat bröd, mat, godis, bullar, tårta eller dylikt förrän hon är framåt fyra eller fem och verkligen inser vad alla andra verkar få äta. Då kan hon få smaka. Eller få något liknande helst. Vi äter inte socker, jag äter det väldigt lite och ser ingen anledning att ge min kropp det giftet mer ofta.

Hur tänker ni kring barn och mat? Undrar genuint och öppet utan att döma hur andra gör, vi är så duktiga att döma ut oss själva ändå.

Vad ska man äta då?

Helt ärligt, jag vet fan inte. Jag är mitt i någon slags balansgång mellan en massa fakta och viljan att bli den första hundrafemtioåringen. För jag vill ta hand om min kropp och mig själv, inte ge den en massa gammal unken bensin när den kräver bio-bränsle av högsta kvalitet. Solceller och paneler.

Jag försöker äta det jag känner att jag mår bra på.

Om min kropp skriker efter pizza - då äter jag fullkornsbröd med hummus, färsk gurka och extra Herbamere. Kroppen frågar inte efter flottig ost och rent mjöl som blir en deg i magen, den ber om kolhydrater som stannar ett tag och extra salt eller mineraler. Kan även trolla ihop en varm macka med vegan ost.

Om min kropp skriker efter glass - då äter jag najscream. Alltså mixad fryst banan med valfri frysen frukt. Uppenbarligen vill jag ha något kallt och läskande. Och en kick i insulinet. Fast inte av rent socker och en hink med mjölk.

Om min kropp gapar efter hamburgare - då steker jag en veganburgare, dregglar ner den med sockerfriketchup och gör en sallad. För min kropp frågar efter något mysigt mättande. Inte hundra transfetter.

Om jag inte är på humör alls för att vara fröken göra rätt för sig själv, så äter även jag en falafelrulle med road island, en veggieburgare, en bunke vegan Ben & Jerrys. Eller vad jag nu känner för.

Men jag äter det inte mer än någon enstaka gång i månaden. Ibland inte på flera veckor.

För att jag prioriterar mig. Min hälsa. Min trötthet, mina eksem, min smärta och mitt humör är alla mycket närmare vänner och på sin bästa sida om jag göder mig själv med det bättre alternativet.

Så vad Ska Du äta för att må ditt Bästa?


Anorexi, Bulimi och vardagshets.

Jag som skriver det här, har hetsätit tills jag kräks. Vägt 95kg. Vägt 49kg. Jag har varit med om det där. Jag har strulat med all mat. Straffat. Belönat. Hatat. Älskat. Gömt mig. Sökt beröm. Börjat om på måndagar. Börjat om på tisdagar. Gett upp på onsdagar. Längtat bort. Längtat iväg. Undrat om man en gång varit på den här störda matsidan - kan man - finns det ens en chans att sluta tänka som jag gör?

Ja.

Ja.

JA!

Det går.

Här har du ett levande bevis. Jag gjorde det. Gör det. Även om jag idag grottar ner mig i frågor om mat, hälsa, ekologiskt och inte ekologiskt... så står jag kvar. I en lugn relation till mat.

Kallar mig för matfrisk. Med matglädje. Utan ett spår av självhat kvar.

Kan jag. Kan du.

Så fundera bara, rent generellt på alla frågor och vad som är dina svar. Om det fanns något i min text som fastnade på ett bra vis, ta det. Kör på det. Sök vidare. Finn din sanning. Oavsett hur struligt det må vara ett tag så kommer till slut balansen ikapp. Jag lovar. Jag lovar.


Amen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det är tre veckor tills hon börjar inskolningen, det känns jätte bra, samtidigt njuter jag av att må bättre än på hela sommaren och umgås med familjen dygnet runt. Närvarande.

Därav mindre tid till socialmedia, för att vi kan göra det valet.

Har en del att berätta om, bla hur jag inte kan bli mer sjukskriven och behövde vända ut och in på insikterna för att komma fram till hur vi bäst löser detta. Struligt värre och har fått lägga en hel del känslor åt sidan, istället för att bråka med vården skapade vi av den energin ny tid. Mer om det i ett inlägg snart.

Men först.

Mer tid med lilla lintottstrollet vårt. Innan alla ska på jobbet igen.

Vad skulle du vilja göra mer av och ha mer tid till om du inte var lika mycket på socialmedia?


Ha en fin Söndag raringar, tänker på er där ute som kämpar och fightas. Tror på er. You got this. 🖤

Likes

Comments

För dig som är ointresserad av insikterna och lärdomarna bakom läxorna, så kan du redan nu hoppa vidare till nästa rubrik i detta inlägg - till er andra som gillar att höra tretton omvägar innan man kommer till punkt, varsågod och läs!

I måndags vaknade jag totalt tillfredställd med livet. Kände hur alla pusselbitarna var skinande harmoniska och tacksam för dotterns frivilliga sovmorgon. En glad frukost och ro. Lugn.

Såg fram till att ta en kopp kaffe och Ben & Jerrys nya veganglass under barnets sovpass. Byggde genast upp vackra förväntningar på trevlig och fridfull en å en halv timme.

Mh. Vad har vi sagt om förväntningar? Aka Luftslott!

Istället för mitt mindfullness sköna Jag så blev det en stressad och sur mamma som skulle natta lite snabbt. Lika med att ist för 3-7minuters nattning tog det 45min.

Hinkar i mig kaffe och tömmer glassbunken. Ska fan ha min Unna stund! Framför TVn.

När barnet ska väckas mår jag skit. Koffein och socker skapar hjärtklappning, ångest. Snabbt upp. Snabbt ner. Tjurar för att jag valt fel val och prioriterar helt galet. Ingen vill må så här frivilligt och jag har just skapat denna skit storm alldeles själv. Tack Marie. Varsågod. Lär om. Gör bättre.

Tog oss iväg på 2h promenad (alltså 15min till lekpark, leka/undersöka 1,5h, gå hem 15min), friskluft. Ångesten drog iväg högre och jag fick knäppa med fingrarna (ett knep för att koncentrera mig på verkligheten) konstant i takt med stegen. Stenfokuserad på barnet och hennes signaler. Hon var lika svinnöjd som vanligt så länge vi är utomhus kan hon sysselsätta sig själv i fyra evighter.

Hemöver med extremt hungriga magar, slängde någon halvdan vegansk matlåda i micron, barnet fick sin sedvanliga grötmiddag och strax innan artontiden var jag i balans igen. Inte helt, men bättre. Vid läggdags insåg jag att dagens intag av kemiska uppiggande substanser inte hade släppt, istället för att somna gott runt tio... somnade jag efter noll ett och sov oroligt som fan.

Idag är fredag. Jag har inte gjort om denna klassiker på dessa dagar iaf. Skrev om det bara för någon vecka sedan i inlägget Leva ett Liv andra inte Förstår, där jag druckit kaffe och ätit godsaker efter fem tiden. Trodde redan där att jag lärt mig en läxa, så länge jag åt eller drack dessa saker på dagen och Unnade mig tidigt - då skulle det gå fina fisken.

Yeah. Det sket sig.


UNNA DIG DET BÄSTA.

Vi måste helt ärligt sluta unna oss skit. Balansen här är ganska hårfin. Jag käkar till 90% vegansk mat, men jag kan inte kalla mig själv vegan. För jag njöt av en croissant muffins för ett tag sedan med vanlijkräm, någon gång i månaden kan Skagenröra följa med i varukorgen. Men till största del äter jag ren mat utan tillsatser och en sjuhelvetes massa grönsaker.

Ser ni? Det är fan helt sjukt. Varför är första punkten om att Unna sig med Balans om MAT?

Varför är det just mat man ska Unna sig?

Alltså jag vet svaret rent teoretiskt och praktiskt, samtidigt spelar den kunskapen ingen roll för vi alla gör det om och om igen. Unnar eller straffar oss med mat. Det är rena rama idiot cirkusen faktiskt.

Vad ska man Unna sig då?

Friskluft. Kärlek till sig själv. En stund på en parkbänk och studera människor som går förbi och inse att ditt liv förmodligen inte är så jävla olikt alla andras som du föreställer dig. Människan har ett snävt känsloregister av baskänslor - vi går alla runt och känner glädje, vemod, rädlsa, avsky och ilska. ( Se filmen Insidan Ut.) Sedan består vi alla av ett system som kallas Exekutiv, ett område i hjärnan där omdöme, planering, självkontroll och beslutsfattande.

All ära till psykologi, det är ett av mina favorit ämnen, men hjärnan har så mycket mer att säga än vad människan ännu kunnat ana. Vi utvecklas konstant och kan lära oss nya saker ända tills den dagen vi dör. Helt sant.

Så alltså, jag är ingen att säga till dig hur du ska Unna dig och Belöna dig i livet, men om jag får säga något så är det just detta: Gör det rikligt och Friskt. Gör det med kärlek och förståelse. Gör det med balans och omtanke. Ta hand om dig själv. Om det finns något i din vardag som är en rutin, samtidigt som du vet att du inte mår bra av den eller skulle behöva testa en annan väg - GÖR DET.

Sitter du i soffan till lunch på helgerna och myser medan dagens första fina soltrålar hinner försvinna till eftermiddagen? Kliv upp. Hitta nytt mys. Gör något annat. Jag kan inte berätta för dig vad, jag kan komma med förslag om du är öppen för att förändra dina vardagsvanor. Maila mig på aldrigslutaskriva@gmail.com eller kommentera här nedan så svarar jag så snabbt jag kan.

Kan jag. Kan du. Vi består av samma grund och vi alla måste sluta unna oss sådant som skadar oss.

Eller vad säger du?

Amen.



🖤Om du gillar detta inlägg dela gärna med dina vänner och sprid budskapet om hur vi alla behöver börja ta hand om oss själva.🖤 Kärlek, Kärlek, Kärlek.

/Marie

Likes

Comments

När jag läser igenom de senaste månadernas inlägg och bokslut, scrollar runt i mitt instagramflöde och ibland privata anteckningar så ser jag att det är sant. Lugnet inom mig lägger sig. Det jag har kämpat på sedan i november för är äntligen här, i sin första form och fas. Jag antar aldrig att jag är klar. Resan fortsätter. Fast i ett annat tempo.

Det har varit många insikter och krävt många handfasta beslut eller handlingar för att komma hit nu. Hade aldrig kunnat för ett år sedan drömma om att vara på det Dop jag/vi var igår. Att jag tackade ja, då tackade han nej. Träffa alla släktingar och få krama om personer jag tycker så mycket om, men inte sett på över sexton år. Det var ganska jävla magiskt.

För tolv års sedan förlorade jag många slag. Många konversationer. Förlorade mig själv.

Men jag slutade aldrig ta upp kampen. Jag slutade aldrig förlåta och älska. Gå vidare så gott jag kunde. Med de medel jag lyckades lära mig.

Idag känns det som om jag vunnit det stora. Jag vann det man inte kan vinna, det som inte går att ta på. Förståelse. Tillit. Blickar från andra som berättar för mig att de vet, de vet. Jag är inte bitter, så långt ifrån. Jag är bara jävligt tacksam för det jag har. Något som många kan bli provocerade över, tro att jag hittar på, för att de själva inte ännu är kapabla till att ge förståelse till det som andra anser är oförlåtligt.

Den här veckan har handlat om att meditera. Backa i några beslut som jag drömmer om, samtidigt inse att det kommer en tid och plats för resor igen, bara inte just nu. Jag ska fortsätta läka under hösten. Lägga pusselbitar på plats och se till att jag får fortsätta på den här vägen, harmoni. Tror jag det är.

Ilskan. Sista maj gick jag in på affektiva enheten och var beredd att sprängas i bitar av kokande krafter. Jag ville skrika. Men höll samman. De såg igenom. Allt rasade. Jag fattade noll. Skrapade upp tårarna från golvet och gör vad jag alltid gör, analysera. Vad hände? Hur hamnade jag här? Hur gör jag inte om det? Vilken läxa är det som aldrig riktigt verkar lära mig något? Varför backar jag alltid till den här rutan med självdestruktivitet och hårda ord?

För att jag inte var klar.

Sedan gick jag in i honom på mataffären.

Sedan avlöste panikångestattackerna varandra i flera veckor. Den ena värre än den andra.

Sedan pratade vi här hemma. Och vi pratade tills vi knappt orkade prata mer. Sedan pratade vi lite till.

Till slut släppte det. Efter att jag sett den där dokumentären om Tony Robbinson Im Not Your Gure (googla).

Jag väljer att gå vidare nu. Jag väljer att acceptera att en del av mig alltid kan vara sårad, en bit av mig känner besvikelse och vill ha bekräftelse på att jag duger som dotter, samtidigt kan jag välja att sluta älta. Sluta kolla bakåt. Se här. Se nu. Ärren sitter där och de ska ingenstans, kan minnas när jag vill, varför då inte minnas de bra. Små som få stunder, större som längre perioder.

Påminner dig som läser och går igenom dina egna bravader och strapatser av känslomässigt bagage, jag säger inte att mitt sätt är för alla. Det jag säger är att jag för varje år lyckats hitta bättre vägar och lyckligare bitar, det kan vara värt att lyssna till ord från dem som mår bättre än du. Inte lyssna på dem som mår sämre, som dem du försöker lämna bakom dig. Rannsaka din krets av vänner. Rannsaka dig själv. Sök efter något bättre för dig, med verklighetsuppfattning givetvis.

För mig har ordet vaneföreställning varit som att svära, för jag har fått höra så många gånger att jag inte är riktigt klok. Att jag är lite manisk. Att jag är en drömmare. Att jag inte kan. Att jag inte borde. Att ingen är lycklig. Det har försatt mig i hopplöshet. En känsla av att jag är opålitlig och extrem.

Fuck that.

FUCK THAT.

Varje gång jag följer mitt hjärta och skiter i vad alla andra har för vaneföreställningar om vem jag är eller borde vara, då jävlar händer det grejjer. Magiskt skit som kallas mirakel i min mun. Och jag är jävligt trött på att jag hela tiden låter andra ta det från mig, som om jag inte vet bättre.

Men Fuck that Också.

För jag vet bättre. Vill mer. Drömmer. Visioner. Eldsjäl. Jag ÄR Extrem.

Och det är när någon varje gång försöker dämpa det som hela min hjärna slår bakut. Jag tar ansvar. Jag respekterar min diagnos. Men jag har inga begränsningar. Inte som jag ser det. Jag behöver bara göra saker lite annorlunda för att ta mig dit jag vill. Jag behöver inte sluta göra saker bara för att andra ska få lite lugn i hjärnan. Ego. Sätter min hjärna först. Så får ni andra hänga på och se att jag lär mig av dåtiden, mer än ni tror.

Snacka om veckobokslut. Jag brinner inombords. Av lycka. Istället för ilska. Du kan byta bränsle du med. Testa. Vid frågor om hur jag gjort, maila (aldrigslutaskriva@gmail.com) eller kommentera gärna. Jag har testat det mesta från alkohol, överträna, fel vänkretsar, fly familjen, ignorera problemen and so on. Jag har också testat en jävla massa bra saker som att byta jobb från en fast anställning med mycket pengar till lägre lön inom vården men gladare hjärna. Jag har också brytit tjugo år av ätstörningar och äntligen bara nu i veckan vaknat upp till att jag vill dansa igen. Så jo. Ja. Been there done that.

Lugnet för mig, harmoni? Det är när lågorna av vilja och glädje står i högan skyn inom mig. Där står jag på jorden medan världen brinner och känner att allt kommer bli okej. För det blir det till slut. Så länge jag fortsätter lära mig.

Amen.


  • 125 readers

Likes

Comments

Du är chef för ditt liv. Det kan jag garantera dig. Du är chef över vilken attityd du ska välja till livet varje dag när du vaknar. Du bossar över den minsta detalj i hur du väljer att reagera. Oavsett normer. DNA. Släktband. Fotspår. Du bestämmer.

Inatt sov jag tre timmar.

Skulle jag kliva upp och ta ut det på våran pigga dotter som vill ha frukost? Ska jag surt och stressat slänga i mig något att äta för att få i mig energi? Ska jag göra allt det där vanliga destruktiva som mina trötta vanor innebär? Eller ska jag välja något annat idag.

Jag väljer något annat.

För mig är det en del av sjukskrivningen. Att göra om. Göra bättre. Välja annorlunda. För att må bättre. I längden.

Springer inga maraton idag och lär knappast klara mig till kvällen utan en timmes sömn mitt på dagen. Att jag inte sov inatt beror på ett korkat val igår. Mitt val. Jag åt både saker med socker i och drack Kaffe. Efter klockan fem. Jag bröt min regel om att inte stoppa i mig sådana saker efter tvåtiden, bara för att jag var sååå sugen och det kändes så mysigt.

Värt det? Nej. Jag kommer inte göra om det närmaste halvåret, tills jag glömt denna dag och denna text.

Det kan vara provocerande att påstå att du kan välja dina känslor. Men jag säger det. Jag provocerar. För jag gör det. Jag lever som jag lär ut. Och jag slutar aldrig kämpa för det. Läsa om psykologi. Inspireras av stora föreläsare som hjälper dem som mår som mig. Söker nya vägar hela tiden om den jag är på inte redan visat sig duga.

Det jag vill säga är - Förändra något inom Dig idag.

Hur?

Du börjar med att fråga dig dessa två saker och det första som poppar upp i skallen är förmodligen din nuvarande sanning. Om tre veckor kan det dyka upp något nytt. Livet är en färskvara som vi behöver ta hand om.

Fråga dig först: Vad är tre saker som fungerar bra i mitt liv just nu? Är jag snäll med mig själv? Är jag glad på mitt jobb? Har jag accepterat mina såkallade dåliga sidor (för alla dåliga sidor finns det tio bra så var inte rädd att erkänna dem)? Älskar jag någon som älskar mig? Är relationen stabil? Tycker du om vad du äter till frukost? Mår du gott när du ser på Netflix? Stort som smått. Hitta Tre Saker som fungerar bra i ditt liv. Låt det vara din grund. En platå att stå på inför nästa fråga.

För det andra: Vilka tre saker eller ord får dig att vilja gömma huvudet under täcket? Räkningar? En vän som aldrig lyssnar? En person som sällan hör av sig så som du önskar den skulle? En händelse i ditt förflutna? En händelse som du fantiserat ska ske i någon slags olycksform men som ännu inte skett? Jobbet? Maten? Partner? Barnen? Samvetet?

Samma här, stort som smått. Hitta tre saker du reagerar instinktivt på och gärna vill slippa tänka på. Välj EN.

Sedan läser du på om ämnet. Googlar. Kollar youtube. Läser på familjeliv. Frågar en vän. Mailar mig på aldrigslutaskriva@gmail.com för råd. Du börjar kolla upp din rädsla. Tar tag i den. För om den är dig till last i vardagen, så kan du lita på att det inte behöver vara så. Håll i din grund, de saker som går bra för dig, skulle något gå åt skogen av dem under tiden du börjat jobba på dig själv, hitta tre nya saker. Allt från att du har ett par sköna skor eller att du såg en leende tant på bussen. Vad som än får dig att fortsätta.

Om du sitter och har ursäkter nu, säger till dig själv att du inte orkar eller att så illa är inte ditt liv att du behöver göra något, då vill jag upplysa dig om att du just nu sitter och motiverar dig själv till att göra absolut inget. Det är lugnt med mig, Men är det verkligen okej med dig? Hur mår du?


Nej. Alla kommer inte fatta vad som händer. De som älskar dig kommer stötta dig. De som gillar dig så som du är och inte med en massa nya attityder kommer sakta börja visa andra sidor av sig själva för att göra dig så obekväm som möjligt. Det gör dem för att de inte förstår. Inte orkar. De är inte där än. De har inte lärt sig. Men du kan. Se till att du har din grund, som du förstår - om andra inte fattar dina livsval så gör det inget. För Du vet.

Jag skulle inte kunna skriva det här, om jag inte visste att det går.

Sist men inte minst vill jag skriva till er som följer mig här och redan är på sin resa, läs med rätt ögon nu. Mycket av texten är till den någon som kanske inte ens har påbörjat sin inre resa, är du redan mitt i den och har frågor om saken eller åsikter kring hur jag resonerar, skriv i kommentarsfältet eller maila mig. Kan jag säkert hjälpa till att börja i någon ände.

Amen.

Likes

Comments

Den här veckan har handlat om allt från namnlappar till dagisinskolningen till stora genombrott i min personliga utvecklingskurva. Den har handlat om vår gamla katt och hans passion för att dansa och vegans snabbmat. Den har handlat om familj och vänner. Den har innehållit tårar och kramar, skratt och avslut. Början.

De som följer mig på instagram vet redan detta, för er som inte gör det - jag har insett hur rädd jag är för min egen glädje. Att ifrågasätta varje leende som om det vore en dörrförsäljare med onda avsikter. Skita i att dansa och skratta för jag är rädd vad det kan leda till. Vill inte elda upp mig. Måste vara försiktig. Hålla koppel. Vara ansvarsfull.

Men är det verkligen enda vägen?

Hell no.

Insåg det när katten kurrade i min famn och vi dansade loss till ett klipp från youtube med en flashmob.

Hell no att jag inte ska kunna leva mitt liv med skratt och lycka bara för att min diagnos magnifierar allt med tusen procent. Aldrig i hela helvetet att jag lär vårt barn att hålla tillbaka på allt som är gott och bra bara för att man ska ta ansvar.

Balans för fan.

Det är svårt att hitta den fungerande metoden för just mig, dig, oss. Men den finns. Den kräver tid, energi och andra saker vi hela tiden säger att vi inte har. Ändå.. Yolo. Vad snackar vi för skit, vad säger jag för bajspartiklar till mig själv? Va?

Ja. Det summerar en aning.

Har även lärt mig att sluta skälla så förbannat, fast det går inte jätte bra ännu. Men jag lär mig det med.

Veckan har alltså inneburit en hel del själasökande och renande av mitt inre, sluta se på den yttre världen och istället se vad jag kan göra för mig. Vad behöver jag för att må bättre. Vad kan jag förändra för attityder och plattityder för att ta mig dit. Det känns som om något i min bröstkorg har lossnat igen, andetagen lättar upp. Livet känns möjligt.

Sedan såg jag klippet om alla tusentals röntgenbilder på hjärnor. Ted Talks . Sedan såg jag filmen på Netflix med Tony Robbinson - Im not your Guru. Ord jag sagt utan att veta vilken slags substans de bestått av. Sedan bestämde jag mig. Och nu slutar jag bry mig om vad andra tror att mani betyder eller är. Jag lyssnar på mig. Jag lyssnar på dem som inte är rädd för att jag ska krascha runt varje hörn. Lyssnar till dem som är redo för att förändring tar och ger. Jag kommer våga släppa sargen igen. Dansa genom livet. Dansa i regnet de alla sa var livsfarligt. Det bor ett kärnkraft inom mig av kärlek och ett behov att hjälpa andra så som jag hjälper mig själv. Jag är ostoppbar. Och det här livet är mitt.

Amen.

Likes

Comments

1: Vilar. Tillsammans med familjen. Jag sitter alltså på röven och inväntar bättre mående i stor del av tiden. Letar film och serier som ska få mig att vara stilla. Gör mitt bästa för att inspireras lagom. Just den här gången blev vi alla lamslagna av en förkylning som övergått i bihåleinflamation, så min kropp kunde inte vara tydligare med att jag ska ... vila. Sover okej, men vi har en ettåring. Alltså sömn är ett problem. Så vila är vad vi har.

2: Lär mig hantera det dåliga samvetet som kommer av att vara sjukskriven. Bollar med mig själv i olika lägen om hur vi lever i en annan tid och att min sjukskrivning på grund av utmattning inte är mer annorlunda än någon annans. Det är en bakläxa i balans, lära om och lära mer. Så enkelt sagt. Så svårt att acceptera.

3: Ber om hjälp. Varje dag ber om jag om hjälp med minst en sak. En vana som jag haft som ovana att aldrig göra. Då jag inte litar på att någon gör det bättre än jag. Tjena tjena hybris bro.

4: Äter. Speciellt första veckorna äter jag mycket. Mängder. Eftersom jag inte sover behöver energin komma in från någonstans. 

5: Skriver. Skriver. Skriver. På blogg. På instagram. På bok. I anteckningar. I notblock. På gamla kvitton. Överallt. Hela tiden.

6: Läser. Läser varje kväll istället för att små scrolla runt på telefon. Läser om änglar. Läser om en tilltro till unviversum. Men nu börjar huvudet bli tjockt av all ny information och jag håller på ett buda hem några pocket romaner på Tradera enligt sann miljövänligare anda.

7: Mediterar. Varje dag. Morgon och kväll. Vid varje matning av barnet. Små stunder, men så viktiga. Samlar mina krafter och energier. Släpper lös tankarna utan att värdera mig själv så hårt. Utan meditationen vet jag inte om jag tagit denna omgång av sjukskrivning med sådan ro som jag gjort. Var turbulent de första åtta dagarna, men nu är jag redan van.


-----------------------------------------------------------------------------------------


Vi är mest hemma hela familjen och tar oss iväg på mindre välplanerade tripper emellanåt. Mycket tack vare att vi älskar att fotografera naturen, då kan man liksom inte sitta inne och häcka. Blir en del snabbmat, glass och dagliga turer ut till lekparken för att låta barnet springa av sig. Visst har jag en del kasst samvete för att jag inte känner mig som bästa morsan i stan, men va fan. Vad jag kan se och känna så mår hon bra och jag är mer närvarande nu än när jag höll fasaden uppe av hur mycket jag ska orka. Hon och jag njuter av lugna stunder i soffan till musik eller Daniel Tiger. Kärlek. Läkande.

För 10 år sedan hade jag inte reagerat alls utan bara kört på.

Inser att jag inte är 20 år längre och med barn kommer ett större ansvar att ta hand om mig själv på ett sätt som skapar en trygg vardag för henne. Givetvis för mig, men här går hon först. Jag vill inte se tillbaka och inse att jag om och om igen sköt mig själv i hälen och sedan skyllde mitt dåliga sikte på alla omständigheter.

Absolut. Det senaste året, det... det har varit onödigt mycket påfrestningar. Och jag vet inte hur vi skulle, hur jag skulle, tagit oss igenom vissa delar utan att vara starkare än jag egentlingen var kapabel till. Här. Där jag är nu, är priset. Men det var fan värt det. Jag är inte helt under isen och jag tog varningssignalerna på skarpen när jag såg läkarens reaktion på min berättelse för fyra veckor sedan. Nya tag. Nya drag. Spelplanen är uppställd och jag hittar igen nya vägar till att inte vinna utan bara leva.

Ingen vill vara sjukskriven. Ledig möjligtvis. Men inte en käft jag känner vill varesig vara sjukskriven eller arbetslös, men vet ni vad - det blir fan vad man gör det till.

Jag ser det som en ny chans.

Vissa skador inom mig behöver tid att repareras innerligt, den här gången ska de få det. De ska sys ihop med guldtråd och lödas samman av vackraste stjärnstoft.

I got this. Ill be back.


Likes

Comments

Jag har sagt det förut och upprepar mig ofta - det är komplicerat. Hur enkelt det än är, så när jag ska sätta ord på mitt mående blir det intensivt komplext. Stundvis får jag puffar av depression. Timtals är jag alldeles för uppvarvad och kreativ. Dagarna i ändan är jag trött på ett sätt som tär. Samtidigt är det enda som hjälper mig framåt, är att gå just framåt. Utvecklas. Studera. Förstå. Inse.

Du behöver inte alltid vara glad. Men du kan vara lycklig.

Motivation. Inspiration. Toppar. Dalar. Igenom allt finns jag här för mig själv. Utifrån mina förutsättningar. Ibland har jag inga förutsättningar alls. Då skapar jag dem. Ja det kostar litervis med energi, men jag anser alltid det vara värt det. För jag tänker på slutresultatet och känslan av att må bra bara jag går den där lite krokigare vägen.

Lär mig något varje dag.

Flyktens handlingar, alltså att studera youtube in i detalj om hur man bäst bygger upp sin kanal. Skriva inlägg för glatta livet som kommer publiceras senare i höst. Plåta bilder för allt vad vi är värd. Ta oss ut i friska luften och varje natt se till att sova minst 7 timmar i sträck. Tabletter, motion, monotona spel, musik, meditation - vad det än tar - så är jag villig att fixa det för att se till att sova. I mitt mående just nu så finns bara ett sätt att hantera all extra hyper energi och det är att göra sig av med den. Inte genom att supa skallen i bitar eller resa till Bali imorgon. Utan mer att göra allt i den utsträckning här och nu, på hemmaplan som jag orkar. Men.

Om sömnen skiter sig. Så måste jag äta.

Fick ännu ett beivs på det den här veckan. Jag mådde alldeles utmärkt enligt mig själv, vi packade ihop tusentre prylar och satte oss i bilen för en utflykt till bergen... Det tar tio minuter sedan säger jag att vi måste stanna. För jag mår så illa. Darrar. Fattar nada.

Summasumarum är att vi kommer hem och jag kräks livet ur mig. Men är hungrig. Då kommer jag på det, tre koppar kaffe och två rostmackor på en hel förmiddag är för min slitna kropp/knopp ingenting. Alltså det räcker inte ens ett trappsteg upp. Det fanns inget att ta av.

Veckans läxa - Ät saker när sömnen kraschat. Ät. Gärna grönsaker och frukt. Men ät vad fan som helst rent generellt.


Reslust och Rädsla för Glädje. Lita på mig själv igen.

I fem års tid har jag inte ens funderat på att resa, inte på allvar. Inte haft känslan på rätta stället för det alls. Ingen längtan. Jag har heller inte vågat träna gruppträning inom dans eller boxning eller spinning på fem år. Jag har inte vågat satsa några kort på att bli eller göra mer än vad jag redan är. Har. För jag har bestått till mitt innersta av begränsingar, medvetet.

Jag har de senaste åren behövt börja lära mig lita på mig själv igen och mitt eget omdöme.

Det tappade jag då den där lördagsnatten för fem år sedan. Tappade alla grepp. Alla relationer och alla saker jag trodde jag visste. Sedan dess har jag jobbat som man ska, hållit mig på mattan och väntat. Väntat. Skapat lite i taget. Funderat. Analyserat. Skrivit som fan. Lärt känna mina demoner och änglar på djupare plan.

Vad jag upptäckt den här veckan är att jag börjar bli redo igen. Inte helt där. Men reslusten är väckt. Jag kan se möjligheter förbi horisonten utan att för den delen skapa nya världar, bara vara kvar i den vi har. Det är skillnaden på att göra något i ett maniskt tillstånd och i ett realistiskt. Om vi bokar en långresa med vårat lilla barn, så fattar jag att det kommer bli tufft emellanåt och utmanande. Därför kommer jag se till att boendet och flyget är det bästa man kan boka.

Längtan efter att instruera igen är här och jag känner en enorm glädje sprudla igenom alla vener bara av att tänka på att få hålla en klass igen. Köra spinning. Men jag väntar lite till. Har kontakter och chanser. Dörrar står öppna. Men jag springer inte dit riktigt än. Jag har en del läktid kvar. Framförallt behöver jag klara av att jobba igen, till att börja med. Klara av att sova och må mer balanserat.

För hur det än är. Vad jag än gör just nu. Så är det tufft. Det är motgångar varje dag. Och jag behöver hela tiden aktivt förutse vad en handling eller icke handling kan leda till. Konsekvenstänk. Det suger musten ur en, men jag tror det är en viktig pusselbit i slutet av just den här femåriga resan, i just det här kapitlet. Sedan fortsätter givetvis massor av andra delar konstant utvecklas - men att i grund och botten lita på mina egna beslut och känslor igen... Det har jag saknat. Där är jag snart.

Inte som förut. För saker blir aldrig som förr. Vilket är lika bra. För om du kämpar för att bli som förut - då kommer du till hundraprocent landa i samma fällor igen. Ta det från en som vet. Lärt sig. Tror jag lärt mig.


Sammanfattning. Förlåtelse.

Min största lärdom den här veckan har varit att jag gör mycket mer än jag tror, igen så borde jag nog vila mer än jag gör - men det är så jävla svårt då jag sover som bäst efter att det varit handlingskraftiga dagar. Dans, promenader, yoga och lätt jogging krävs. Varje dag. All kreativitet stillas heller inte förrän jag har fått lära mig och läsa på om det som för stunden gnager bak i nacken. Så där är jag nu. Åter igen, mer balans. Ska finna sätt att vila emellan allt.

Och. Jag landar fortfarande två veckor senare efter panikångestattacken på parkeringsplatsen. Hanterar förlåtelse till mig själv och tar in uppskattning från närstående för att jag pratar öppet om hur jag mår. Det är svårt det där med förlåtelse, för jag är skit besviken på mig själv över att ha agerat ut som jag gjort. Men det kommer. Det är jag säker på.

Vad är din viktigaste läxa denna vecka? Vad har du gjort eller varit med om som du kanske inte ens reflekterat över ännu? Tänkt på det.

Amen.

  • 244 readers

Likes

Comments

Magkänsla är när du lyssnar på din inre röst om vad du borde göra och behöver göra för dig själv. Det kan vara allt från vilket skåp i hemmet som blir bäst för glasen eller tallrikarna, vilken bil som blir bäst för just dig eller vilket jobb du helst av allt vill ha.

Hur vet man det då? Hur fungerar magkänslan? Finns den på ICA?

Nej, det gör den ju inte. Det visste du redan. Magkänsla. Tadaa!

Magkänslan finns för allt, stort som smått. Jag rekomenderar att du börjar smått. Börja med att känna av vilka slags beslut du fattar under en dag och varför du tar just dem. Magkänslan är baserat på dina upplevelser, minnen, logiska värderingar, ologiska känslor, humör och allmän uppfattning om rätt eller fel. Ganska mycket allt möjligt alltså. Det är din kompass igenom livet.

Om du upplever att mycket går emot dig och att allt oftast blir skit hur du än gör, då var det länge sedan du lyssnade på din magkänsla. För den vill göra gott för dig. Den vill att du ska gå i den riktning som godhet väntar. Ofta hårt jobb också, men med större belöningar än du kunnat drömma om. Än så länge.

Jag har igenom livet lyssnat alldeles för lite på min inre kompass, men så fort jag följt den innerligt och hjärtligt - då jävlar har det hänt bra grejjer. Som min sambo. Våran dotter. Vi hade bara varit tillsammans i några få månader, alla trodde jag var galen (och med tanke på min bipolära diagnos är galenskap sällan långt borta som alternativ) då vi fick veta att vi väntade barn. Men jag visste. This was it. Det här var rätt. Han visste. Vi visste. Så vi körde vårt race och kör det fortfarande. Snart 2 1/2 år senare står vi här med hus, volvo, katt och barn.

Nu senast följde jag min magkänsla och tryckte SKICKA på en knapp. Detta ledde mig till en utbildning inom mindfulness. Öppnat dörrar jag inte visste fanns.

Pow! Magkänsla.

Dagligen utövar jag detta, börjar med frukost. Vad vill jag äta? Vad frågar min kropp efter? Sedan följer jag det så gott det går. Färsk mango och den perfekta vegantoasten har vi liksom sällan hemma, så då får fullkornsflingor med banan bli bra.

Börja smått. Börja se inåt. Börja lyssna på vilka ord du använder till dig själv. Börja se om du mår bra eller vill må bättre, vilken väg kan leda tid? Saknar du något eller behöver bli av med något? Står du inför stora beslut eller vägskäl?

Istället för att hela tiden inspireras av andra och hur de gör, så kollar du dig själv i spegeln och ställer frågan som du avvaktar inför. För det är Du som vet bäst för dig, till och med när det inte känns som så. Till och med mitt i en panikångestattack kan du rent logiskt veta att du borde börja andas och sluta trycka ner dig själv i skorna, det är din magkänsla som snackar. Samtidigt som mörka monster slåss om vad de anser är sin rättmätiga plats. Följ de goda. Hör dem. De är du. Hitta inom dig. För att se framåt.

Alltså det är ett rätt luddigt koncept detta, men jag tror min poäng går fram. Min magkänsla säger det iaf.


Amen.


Likes

Comments

Denna vecka. Detta ÅR. Vad ska jag säga? Det har inte varit särskilt stabilt i längre perioder, ända sedan jag blev gravid sommaren 2015 har jag tyckt och tänkt att allt varit himla lugnt. Jo tjena. Går igenom min gamla instagram och läser bara om hur jobbigt allt varit. Hur jag satt på ett modigt ansikte varje dag för att orka utåt, sagt att det Är jobbigt MEN det går så bra. WTF.

Nu är det samma sak igen.

Jag har haft många små speedade episoder och ett par deprimerade, gungbräda nästan varje dag emellan alla känslor och humör. Gud hur har människor i min närhet stått ut?

Vissa har inte det, av goda och dåliga anledningar. Förlåter mig själv och dem för alla måste gå vidare, samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vad jag skapar för kaos omkring mig emellanåt. Att bli sjukskriven är för mig ett kvitto på att det gått långt denna gång, saker och ting inom mig är helt ur balans och medicin är det enda som hjälper för stunden.

Det enda var att ta i. Det är det enda som hjälper nattsömnen.

Dagtid kör jag KBT på alla mina tankar och skingrar mörker igenom att prata högt om ljuset. Alltså jag försöker se allt som är gott och positivt även om huvudet skriker att jag är en idiot som borde lägga mig ner och självdö. Ganska motstridigt och ganska påfrestande för alla delar av mig.

Vägen jag valt är alltså den här och jag är fortfarande en aktiv nej-sägare till psykofarmaka som stabiliserande. För mig lindrar de inte bara symptomen utan också min personlighet, inte okej. Så jag äter numera helt vegansk kost, något som än så länge verkar hjälpa jävligt bra. Jag hade en enorm panikattack i veckan och den hade varken någon medicin eller kebabpizza kunnat stoppa, till slut rinner det över.

Den panikattacken handlade om all sömnbrist. Om alla insikter. Om allt kämpande. Om tröttheten som börjat ge sig ut i mina organ och låtsas stänga av allt. Den panikattacken hade kunnat komma och kommit oavsett, för jag har lagt saker på hög så så sååå länge.

Har inte lärt mig hur man gör, men jag ska lära mig att släppa ut. Prata om vad som irriterar eller förargar mig, sluta vara så rädd för att vara ivägen eller bli tagen oseriöst. Och våga vara sårbar. Prata om att jag är ledsen. Att jag blir sårad.

Jag har ganska länge trott att balans är att vara... bättre än alla andra.

Har du hört något så dumt?

Jag har också trott att ha balans och vara lugn är... något heligt. Något som man ska skämmas för om man inte uppnår. Straffa sig själv för om man inte är.

Perfekt för mig har varit att alltid vara glad. Alltid vara stark. Alltid gör mitt bästa. Aldrig visa det sämsta.

Gud så fel jag haft.

Och vilken jävla tur att så länge man lever kan man ta sig en ny chans.


Amen.


Ps: Veckan rent generellt har innehållit fina dagar utomhus, en hel del fotografering, små utflykter och ganska många ärenden som blivit gjorda. Min nya yogamatta har kommit och jag är så glad över den! Vi har också bestämt oss för att öka på Mollys antal barnvakter från en till tre, det är inte förrän nu vi har känt att det behövs - så då gör vi något åt det. Jag har bakat bullar för första gången på evigheter och älskar knåda deg, men är verkligen inte förtjust i smaken haha. ​Minimalism röjningen här hemma är snart "klar" och ju mer vi skänker/kastar/återvinner desto mer mirakler finner sina vägar in i vårt liv.

Så jag ser, än hur dåligt jag mått denna vecka... life iz najs.


Peace out.

Andra Inlägg från Denna Vecka:

- Att Vara Mamma

- Jag Överlever

Likes

Comments