Header

Jag viskar för mig själv att gud vad trött jag är, samtidigt som jag höjjer den dansvänliga musiken på högtalaren i köket och svänger ihop frukost till mig och tösen. I magen bonkar det på och busfröet som nu är i vecka 20 verkar uppskatta rytmen jag slagit på. Skriver det här för om det finns andra mammor där ute med små barn som inte är allergisk mot något (trots hundra tester) men ändå har ett otroligt missnöjt barn.

Just idag har dottern inte en av sina mest solskens glada mornar och ska bara äta några bananbitar innan hon bestämt visar att hon vill ner på golvet. Har lärt mig att inte bråka om mat med henne eftersom det bara blir tusen gånger värre att få i henne något då, så hon får gå ner. Hipp happ plopp så stod vi i blöjbytescentralen och ännu en gång fick jag se beviset på varför hon skrek som en galning igår hela dagen och halva natten. Hårda harpluttar. Små stenar i blöjan. Typ.

Igår fick hon nämligen tag i en av mina mackor istället för sin, vi köpte fel leverpastej senast så denna innehöll mjölk vilket hon absolut inte får äta. Som bredbart använde jag ett havrebaserat "smör", vilket hon inte heller får äta... Molly är inte allergisk, proverna visar nada på barnkliniken. Men tacksamt nog så lyssnar de på oss och har tagit hennes reaktioner på mat på allvar. För hennes mage tar den där enstaka tuggan från min macka på allvar.

Det var EN mini tugga. EN hann hon få i sig. Och resultatet är uteslutande samma visa varje gång. Hon går från ett nöjt och glatt barn till den argaste av dem alla. Har gjort sedan hon föddes. Eftersom känsligheten för Mjölkprotein och Gluten funnits ända från början och jag behövde sluta med alla sådana produkter i min egen kost omedelbart när de konstaterat detta vid tre veckors ålder. Vilket jag inte fick ihop just då, därför blev det en mjölkfri ersättning som hon sådan tur är älskat. Pepticate.

Vi har fått testa oss fram så mycket. För i min värld skriker inte bara barn. Inte vårt iaf.

De enda gångerna hon gnäller, får eksem, skriker, sover kasst eller äter dåligt är när hon har ont i magen. Vilket hon får av SÅ jävla mycket saker. Och nej. Hon är inte allergisk, hon är rejält överkänslig.

Så här ser vår dotters mat regler ut:

- Noll Mjölkprodukter eller Gluten.

- Absolut inga linfrön i något.

- Aldrig bananer med grönt i, hårda päron, mer än ett halvt äpple utan skal och undvika färska jordgubbar fast att hon älskar dem.

- Vattenmelon går bra, men det får hon bara äta på förmiddagen då hennes mage blir arg på natten annars.

- Fram tills för två månader sedan har vi inte kunnat ge glutefri gröt på efterm, men nu börjar det äntligen fungera och jag hoppas det kan bli ett standard kvällsfika framöver. Alltid med plommonpure, annars är det arg mage igen.

- Russin hela förmiddagarna och massor med vatten varje dag. Tacksam att hon gillar båda delarna.

- Inga smörgåsar efter fem på eftermiddagen.

- Stripes bara på förmiddagen om vi äter snabbmat.

- Inga baljväxter.

- Inget med majs.

- Ingen lök.


Detta får vår dotter äta fritt av:

- Vit ris, potatis, glutenfria makaroner/spaghetti, korv, köttbullar, pastej, kyckling, ägg, skalad gurka, mandariner, gula bananer, får äta fisk men gillar det inte, vegansmör, mango, hallon, blåbär, russin, vatten, soyammjölk, kokosmjölk, kokosyoghurt, soyghurt, svarta oliver, torkad frukt, glutenfria havrekuddar, barnmatsburkar utan mjölk eller gluten (dessa verkar hon må bäst av som middag och magen mår toppen, fast de är inte så roliga att äta längre nu när hon kan äta själv) och mandelmjölk.


Medan jag skriver detta, för detta inlägg är för andra men också mycket för mig själv att se konkret hur ganska halv komplicerad våran matvardag är. Men det finns inget jag inte skulle göra, för att få henne att må så bra som hon bara kan. På förskolan är de GULD och tar allt detta på allvar, vi har inte behövt kämpa eller övertyga någon vilket jag vet att andra föräldrar kan behöva göra.

Summan av min tanke är, har du ett barn med eksem/gnällighet/hård eller lös mage etc osv... läs på om mat och dess effekt. För du vet inte förrän du testat dig fram. Ring en barnklinik. Få hjälp. Vi hade kunnat gå hela Mollys liv utan att inse allt detta om det inte vore för att jag vägrade tro att hon var ett så argt barn. På BVC och BB sa de: Bebisar skriker. Jag sa Fuck Off. Eller nä, det sa jag inte. Men jag trodde inte på dem. För jag såg panik i vår dotters ögon, att något var fel. Att hon vill ju vara glad. Vem fan föds arg liksom? Egentligen?

Vissa saker går säkert till sig med åldern, men som jag ser det är det bara till att följa hennes behov och igenom det få henne att må sitt bästa som hon bara kan må.

Gå till dig själv, vilka saker blir du uppblåst i magen eller trög av? Varför skulle vi ge det till våra barn? Sånt undrar jag. Tänker jag. En måndags dag.

Amen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Minns inte om jag skrivit om detta, men jag är sjukskriven sedan över fyra veckor pga foglossning - som dessutom resulterat i sömnbrist av smärta vilket leder min bipolära diagnos rakt in i svårigheter. Det är läskigt lätt att hamna i depressions liknande tillstånd när man sover får lite och har ont dygnet runt, lägg på en 1,7åring som inte alltid sover hela nätter..

Ja.

Mindfulness är livsviktigt i min vardag. För er som är ny för ämnet eller tycker det låter som hokus pokus så kan jag kortfattat förklara att mindfulness innebär att se nuet för vad det är och inte döma eller värdera. För mig handlar det just idag om att känna vart i kroppen jag inte har ont. Hitta en fläck där det är avslappnat och varmt, för att jämna ut obehaget av fogarnas ofoglighet. Det handlar också just idag om att drömma stora dagdrömmar om allt vi jobbar för, samtidigt som jag känner smaken av kaffet och tar in doften av det nybakade fröknäcket.

Dottern går halvtid på dagis och älskar varenda sekund av det, under den tiden försöker jag vila så mycket som möjligt samtidigt som jag skriver och studerar. Har svårt att bära henne utan att det låser sig i ryggen och måste sitta på mjuka underlag längre stunder för att låta kroppen hämta igen sig. Väljer bort tv och sova ikapp för att jag vill mer av det här livet, istället sitter jag med paddan och skapar. Mindfulness är något jag brinner för och något jag ser mig själv jobba med, fast kanske inte riktigt på det vis som instruktörs utbildningen jag går är inriktad mot. Ska på ett möte i helgen och prata om möjligheterna för att köra olika slags mindfulnesspass i grupp.

Minusgraderna skapar ett annat oangenämnt problem vilket är eksem. Urk. För varje dag temperaturen tickar nedåt så börjar det bli ilsket rött på något nytt ställe av kroppen. Mellan ögonfransarna är värst, knävecken och magen. Gissar på att det är hundra gånger värre denna vinterr pga graviditeten, hormornerna rör omkring och rör upp en massa. Samma sak här. Bara andas igenom varje skov av klåda. Hahahaha... "bara". Jo tjena. För så kylig är jag och cool.

Nej alltså jag gråter. Jag kämpar. Jag blir less. Irriterad. Trött.

Vill ganska ofta lägga mig ner och äta ostkrokar resten av dygnets alla tjugofyra timmar och inte pö om pö få en middag klar i de stunder jag orkar stå.

Men som jag brukar skriva om och säga, vi får inte bara det bra här i livet. Inte ens när man lever en askungesaga som jag där kärleken är enorm och familjen så vacker. Komplikationer tillkommer konstant.

Det gäller att ta sig igenom dem på bästa sätt för var och en, mitt är att se sanningen i ögonen och ta hand om mig själv så bra jag kan fast att jag inte har lust eller ork. Hjärntvättar mig själv ofta med olika peppande tal på youtube och spotify. Om hur jag orkar. Om hur jag klarar allt. Om hur jag måste tro. Om hur jag kommer hitta en väg, det är bara frågan om när.

Inser när jag skriver att jag verkligen byggt om min hjärna. Förändrat mina sätt att reagera och agera på direkta känslor, oftast hinner jag se dem och hejja på dem innan jag dömer eller värderar. Förstår varför jag gör eller är som jag är just idag, utan att bli besviken eller arg på att jag inte orkar mer än så. För jag vill alltid mer.

När jag varit djupt deprimerad vill jag bara få må bra.

Nu när jag kvalificerat mår så kallat bra, då vill jag må mer bra mer ofta.

Och det är här jag lärt mig le. Skratta lättsamt åt människan, åt mig själv. Hur vi är och hur vi begär. Det är okej. Jag drömmer stort idag samtidigt som jag sitter still och vet att kommande halvår kommer jag inte göra många knop, men ett litet steg i taget räcker. För nu. Dagen för det stora kommer. Det vet jag.

Jag vet det, för jag har tagit mig så här långt. Vågar lita på min förmåga. Livet är ojämnt och krångligt, men det finns så mycket bra. Så mycket vackert. Jag litar på det. Litar på mig själv, att jag vet.

Amen.



Likes

Comments

Kontraster i livet är oslagbara, speciellt den dagen du står i din brölllopsklänning och krona samtidigt som du knyter ihop en av de värsta blöjpåsarna i barnets historia (ca 1,7 år). Jag lägger mig platt för hur mycket livet ger, jag älskar detta.

En del av vad jag kallar för framgång och bipolärframgångssaga (mer om det kan du läsa HÄR) är just att inse hur jag har allt. Även skiten.

För jag ser det så här.

Vi kommer inte undan.

Vill vi ha allt. Om vi tror att gräset är grönare. Då får vi inse, att vi redan har allt. Ingen undkommer bajset. I n g e n. För så länge du äter, så måste din kropp följa kretsloppsparken. Med eller utan småbarn.

Nog för att jag vet att många av oss gått igenom maskrosbarn år av tragedier och trauman, det jag skriver om idag och nu är mer vad som kan komma efter det. När vi bygger upp våra liv och satsar på oss själva. Balansen är inte att helt sluta tappa saker på tårna eller att flera dagar i veckan ha ett flow i allt vi gör, nej nej. Balansen av allt efter år av katastrof efter katastrof känslor - ÄR att inse att katastroferna faktiskt aldrig tar slut. Iaf inte för alla. Inte för oss.

Det finns mycket som jag anser är alldeles för privat för att lägga ut här och det finns människor jag mer än gärna skulle hänga ut över ett stup, människor som jag känner att om de ville bli skrivna om som goda personer - då skulle de fan ha betett sig bättre mot mig - för jag kan skriva så mycket om så många som skulle förneka i sten att de någonsin betett sig som sådana hönshjärnor och dumhuvudet. Vilket jag vet. Så varför ens börja kasta sten när jag kan lukta på bakotatisen i ugnen?

Försöker hålla mig till en tanke här, men jag glider lätt iväg.

Vad jag både här och på instagram idag vill nå ut med, Är att ingen går fri från skiten. Inte jag. Inte du. Mer som mindre, det är många utmaningar och ganska ofta veckovis med tårar som jag inte hinner skriva om för jag har fullt upp med att lösa eller hantera kriser/situationer.

Jag kan förstå om det på bilder och även i text ser ut och låter som om livet är jävligt persikolent. Att jag har blivit fri från de allra flesta problem och bekymmer.

Fast så är det inte.

Klokare med åren. Absolut. Anser att jag är framgångsrik och har en räkmacka vad det gäller kärlek och familjelivet. Även sömnlösanätter.

Jag har lärt mig att hantera det mesta väldigt annorlunda. Och jag gräver inte ner mig. Ältar inte. Ser sällan tillbaka. Väljer mina strider. Övar varje given vaken stund på att se det goda och tacksamhet innan jag dömer eller hatar. Övar på att stå kvar i mig själv. Blir väldigt sällan arg, inte ens där många kan tycka att jag borde ha rätt att vara arg/besviken/ledsen. För jag ser tillbaka på alla gånger jag blivit arg/besviken/ledsen över sådant som kanske kändes viktigt då - hur viktigt är allt det idag? Så hur viktigt kan det vara att bli flyförbannad över en trasig micro, oförstående vän eller korkade politiker när det Då inte gav mig något alls? Vad mer skulle det kunna ge mig nu?

Igen. Tillbaka till ämnet.

I min bröllopsklänning knöt jag ihop en stinkande bajspåse. Foglossningen från nuvarande graviditet (vi är halvvägs i väntan på vår son som ser ut att anlända i April!) smärtar så att jag ryser. Ändå. Jag skrattade. Högt. För mig själv. Här finns inga tjänare eller bröllopsplanerare som kunde ta hand om allt det där jag som dagens brud kanske inte hade lust att göra. Så... sura ihop och tänka att vart fan är mitt prinsessbröllop? Eller sträcka på mig och vara stolt över allt vi skapat och alla våra val. Vårt fina barn. Som inte gnällde en enda gång under hela vårt firande från ca 14:00-20:00. Vad vill jag minnas om tio år?

Vad vill Du minnas att Du gjorde för dig själv, om tio år?

Skratta åt skiten, eller drunkna i den?

Amen.

Likes

Comments

Här kommer nu del 8, 9 & 10 av serien om Julefrid 2017. Tidigare delar finner du längre ner.

Vad Är Vila? Del 8.

Ja. Vad ÄR vila för något? Jag är ganska säker på att det är vad jag gjort i snart två veckor. Lyssnat på mig själv. Vågat gå ifrån "allt" fast att min inre livscoach och dialog kräver så mycket mer av mig. Stängt ute hela den här sfären av socialmedia och intryck som jag inte riktigt hinner med. För att lita på att jag kommer resa mig igen. Lite ironiskt är det att varje punkt som jag listat på Julefridslistan 2017 spelar mig rakt i ansiktet varenda dag. Som om min hjärna vet vad som kommer här näst innan jag vet om det själv.

Men nog om mig. Mer om dig.

Att vila under juletid är mer att fråga efter än de flesta orkar försöka tugga. Alltså, jag gissar på att väldigt många känner att det verkligen inte finns tid för vila under november och december, detta är något man kanske får göra i mellan dagarna. Kanske. I allra bästa fall blir man förkyld och tvångsnerbäddad. Men vi alla vet att de flesta mammor och kvinnor kliver upp ändå och gör allt som "ska" göras.

Kan vi bestämma oss i år för att BÖRJA förändra detta. Allt ska verkligen inte ske på en och samma gaffel och absolut alla strafftankar över hur dålig du är som inte ens klarar av att börja försöka lugna dig och vila - Är Till för Att glömmas. Glöm din inre kritiker. Dölj den inte, göm den inte, men Glöm Den en stund. Ge dig själv utrymme. Ge dig själv öppningar att ta ett andetag. Ge dig själv respekt och insikt. Du måste inte göra allt. Allt måste inte vara så som alla önskar. Allt är inte viktigt. Ge dig själv förståelse och förlåtelse. Sätt dig ner. Vila dina fötter. En stund. En sekund.

Känn skinkorna landa på en stol eller en soffkant. Verkligen känn hur skinkorna känns mot underlaget. Känn.

Och visst vet jag att när vi väl satt oss kan det vara sju år svårare att resa sig igen för att göra det så kallade "resten". Men. Det är här du får en chans, ger dig själv en chans. När du väl sitter ner och får en överblick, kan du ta nya beslut. Prioritera om. Se hur allt inte måste göras. Alls.

Så vila. Snälla rara ni. Vila denna Jul. Börja litet. Som blir stort.


Det Lilla Extra. Del 9.

Den här är viktig.

Inget blir som du tänkt dig om du hela tiden ska tänka på allting.

Jag upprepar.

Ingenting blir som du tänkte dig om du hela tiden ska tänka på allting.

För allt blir aldrig av. Vilket är rimligt. Normalt. Good Enough. Bra. Så. Tack. Hej.

Det är det lilla, den där enstaka snöflingan som föll som du och barnen hann se samtidigt. Skrattet när mjölpåsen sprack och köket såg ut som en ozon zon. Suckarna över diskberget samtidigt som du inser att det kan bli en fin jul ändå. Sekunden av känsla där allt klaffar. Smset du fick som betyder så mycket som du kanske snart glömmer, men som ändå kom. En kram. Ett ord. En stund.

Om du siktar på det perfekta tecknade varma buffe bordet som ska innehålla något för alla och den bredaste julgranen med den vackraste utsmyckningen, de mest träffsäkra julklapparna till alla, snällare barn och tystare farfar, att alla ska vilja samma sak och njuta av en stillsam glad middag, lugn och ro med harmoni emellan dysfunktionella syskons känslor, miraklet om att den du vet inte kommer dyka upp plötsligt ska stå där... ja.. siktar du på det. Eller mer. Då kommer du garanterat missa det lilla.

Det extra.

För medan du rusar emellan allt som en stucken Ferdinand så flimrar tusen små stjärnor förbi som pockar på din uppmärksamhet. Som försöker ge dig den känslan du så ivrigt jagar. Den finns redan där. Fråga är om du tänker fortsätta prioritera det stora framför det lilla?

Du. Bara du, kan välja.


Det Stora Extra. Del 10.

För mig händer det här jämt och ständigt. Inte bara kring jul. De stora miraklerna och känslorna träffar mig allt som oftast minst en gång om dagen. Hur det kommer sig? Jo. Det ska jag försöka förklara.

Att se det lilla, att uppskatta och vara tacksam för de små tingen som passerar i våra liv - det skapar en enorm öppenhet för att känna större värme inför när de stora sakerna faktiskt sker av sig själva.

Vad är de stora då?

Det är när allt plötsligt stämmer. När barnen faktiskt är lugna och inte river sönder julklapparna utan öppnar dem och tackar var och en som givit dem något. När farfar slutat dricka i tid. När julskinkan smakade exakt som du ville. När snön faller lagom till Kalle. När oväntade sms haglar in och du inte kan förstå hur allt kunde gå så bra.

Det Stora Extra, kan bara ske när du upptäckt värdet av att stanna upp och se det lilla. Vi lär våra barn detta, att man måste börja någonstans. Men själva kämpar vi på som ivriga stångande hjortbockar in i väggen och intalar oss själva att vi ska kunna göra verklighet av tio andra personers juldröm, men glömt vår egen. Kanske inte ens vet vår egen juldröm. Utan vi bara kör. Kör. Tänker att jag orkar inte mer, men ändå ska det gå. Vi förväntar nya resultat, nya känslor - fast att vi tänker likadant som förra året och gör exakt samma saker som förra året.

Igen. Bara du kan börja bryta dina mönster. Bara du kan vilja sluta vara den perfekta julmodern eller jultomten och börja göra saker annorlunda. Se nya resultat. Våga tro på att det Stora Extra kommer, om du förändrar Dig själv.

Men.

Så länge du håller fast vid att vara den du alltid varit och göra saker på samma vis om och om igen, juletid eller ej, så kommer du bara uppnå samma sak. Stress.

För har Du läst Hit. Då gissar jag att du behöver denna text. Du söker någonting. Du behöver en förändring. Jag är den inte. DU är den. DU är din egen. DU är ditt Stora Extra.

Amen.


Tidigare Delar:

. Prioritera - Julefrid 2017 Del 7 . (Publicerad på Instagram)

Hej! Jag fick lov att prioritera om under förra veckan då varken jag eller tiden räckte till, vilket är okej. Helt okej. Men ju närmare juletid vi kommer desto mer kan känslan inför hur vi bör prioritera minska tills den försvinner helt. För hur kan pepparkakshuset vara mindre värt vår tid än lussebullarna? Hur ska vi värdera omkring vilka vänner vi hinner och inte hinner träffa för glöggmys utan att någon känner sig utanför? Två stora problem här. Orden hinner/värderas bör omgående bytas ut till vad vi prioriterar - för att hålla färskt och klart för oss vad som Egentligen är viktigt även kring jul. Det andra vi behöver avbryta oss själva i är detta jäkla ansvarstagande för hela världens/släktens julönskningar, viljor och drömmar. Våga gå till dig själv för En Sekund. Vad Vill Du? Om allt stod dig fritt att välja, hur skulle du välja att prioritera till eller från för din #julefrid2017 ? Tänk Om. Tänk sedan, finns det något du kan göra för att närma dig din dröm? Om så bara ett litet steg. Då är det ett steg i en bättre riktning för dig och din inre ro, även om Du inte känner det just där och då så kommer dina nya mer egoistiska prioriteringar gynna även andra. Eftersom du kommer må så mycket bättre. Så Om Du kunde, hur skulle du göra då? (Ord direkt tagna av @kjellenhager ). Amen


. Länk till Del 1-4 HÄR - (Början, Förändra Förväntningar, Vår Jul & Den Magiska Julkänslan) .

. Länk till Del 5-6 HÄR - (Ensam på Jul och Inte ha Råd) .

Likes

Comments

Detta är del 5 och 6 ur en serie om Julefrid, alltså en guide till kanske en mer sansad och avkopplande jul. På alla tänkbara nivåer och vis. De tidigare delarna finner du HÄR, där jag rör om i ämnen som Den magiska julkänslan, Förändra Dina förväntningar och En del av min egen jul dåtid som nutid.


​Julefrid 2017, Del 5 & 6 - Ensamhet och Att inte ha råd.

Igenom mitt liv finns den Trasiga Julen 2001, där saker och ting verkligen började vända till det värre och jag fick veta att familjelyckan var över för alltid. Sedan har vi den Onyktra Julen 2002 där fullt vuxna människor raserade fyra barns julafton igenom att bete sig som några riktiga rövhål. 2005 har vi min första jul helt ensam där jag gråter i tjugofyra timmar men försöker vara stark eftersom att alla förväntar sig att jag mår så bra som jag påstår. Vidare till 2008 har jag lärt mig att jobba bort ensamheten och tar alla skift jag kan hitta runt varje högtid, Julen är inget undantag. Ingen jul efter den där i början av tvåtusentalet har varit ens i närhet av bra. Eller jo, den 2003 och den 2012, den första var ett lyckat firande med närmaste familjen som då minskat till mig, min mamma och min bror. Den andra var ett par dagar tillsammans med mina underbara brorsdöttrar under julen som varken de eller jag någonsin ska glömma.

I vilket fall.

Årtal och annat är ointressant, mest är det ett sätt för mig att strukturera upp det som varit och berätta för DIG där ute att jag vet vad jag pratar om. Jag vet vad ensamhet är. Jag vet hur det är att sitta själv. Jag vet hur det är att vakna den tjugofjärde december och inte äga en krona. Inte en endaste.

Vad kan jag då rimligtvis skriva om här som ska hjälpa någon?

Allt och inget.

Det beror på vad du som läser väljer att ta in. Framför allt är detta ett ämne som behöver sluta puttas in under mattan. Det handlar om att möta upp och våga se dem i din närhet som inte har det så jäkla lätt. Sluta tävla om den största julkransen och högsta berget med julklappar. För dig som är en av dem som sitter i både mildare och svårare situationer än många oss har lust att föreställa sig - Till dig vill jag berätta att det finns möjligheter till något bättre. Något mer. Julen kan innehålla någon slags magi, om fler kunde hjälpa till att dela med sig av den. Respektera varandras olikheter, svagheter och brister. Ni förstår hur jag menar om ni vill, men är du inte på en plats där du orkar bry dig så kan du nog sluta läsa här. För jag kommer fortsätta skriva lite till om hur det finns extremt mycket ensamhet och fattigdom kring julen, hur människor fram tills den tiden på året kunnat låtsas vara som alla andra. Men nu blir det alltid så tydligt.

Att välja bort julbordet som jobbet bjuder på kan handla om att man måste stå för drickan själv, vilket man inte har råd med. Att prata om att julen är ett kommersiellt jippo (oavsett hur mycket sanning som finns i det) är, kan vara tecken på att man försöker hålla allt på avstånd för att inte drabbas av tunga känslor. Det kan finnas så många tecken på allt från ensamhet till ekonomisk kris, fråga folk. Sluta vara så förbannat fin i kanten att du inte kan kolla av med någon nära i din omgivning hur det står till. Vill de inte svara, ja då är det upp till dem. Men många skulle bli så förvånad av frågan "Hur har du det i juletid?" Att de kanske skulle haspla ur sig mer än de tänkt.

Har du inte läst Fattigfällan, så kanske du ska göra det. Ingen vidare trevlig läsning och jag kunde bli förbannad på hur vissa saker framställdes... men så var det inte min verklighet. Den boken är någons verklighet. Fattigdom bakom shabbychick fasader är så vanligt. Det går att hålla Olle borta från grinden länge om man bara är tillräckligt rädd för att uppfattas som ett misslyckande.

Jag tar upp det här nu. Jag kommer ta upp det igen. För tänka om vi alla bara kunde vrida på huvudet till höger och vänster i alla våra relationer, så kanske du skulle kunna finnas där för någon som du inte ens visste behövde en axel att luta sig mot. Tänk om vi alla kunde se igenom våra Facebook och Instagramflöden och verkligen SE - vad pågår bakom alla fyra väggar? Är den personen okej? Kan jag kanske göra något? Jag tänkte inte skicka julkort i år, men ett enda till den jag tror kan behöva ett kanske man kan mäkta med. 

Igenom åren, fast att jag själv mått som en påse rostade skridskor, så har jag skickat iväg ett antal anonyma gåvor till personer jag anat inte mår så bra eller varit ensamma. Jag har skickat julkort till dem som jag tror är gamla och inte har familj. Jag har önskat alla jag möter en riktigt God Jul med mitt bredaste leende dagarna innan julafton. Jag har agerat personlig jour för vänner som inte orkar leva mer på julafton. För jag har hela tiden vetat, att hur illa jag än känner att jag har det, så sitter det garanterat någon där ute som har det värre. Vad kan jag... Vad kan VI - göra för dem?


Amen.

Likes

Comments

Det är här del 4 ur en serie av 30, där jag snackar om hur vi alla kan finna Julefrid 2017. Att sänka ribban och kunna uppleva december utan ångest och inre som yttre utmattning. En del inlägg blir alldeles för långa och får inte plats på instagram rakt av, så dem kör jag ut här. Längst ner hittar du del 1-3. Följ mig på instagram om du vill hänga med dag för dag om mina tankar kring detta denna månad. Välkommen, nu kör vi!


Julefrid 2017, Del 4 - Magiska Känslan.

Känslan, den där magiska julkänslan alla springer efter. Suktar efter. Älskar. Hatar. Euforin som de ser ut att känna i Disneys alla fantastiska sagor om hur mysig julen är, hur glada alla är, hur mjukt/fluffigt/dimmigt/skimrande allt är och en ständig ton av trevlig bakgrunds musik. Tända ljus. Brasor. Hemmagjort. Dofterna. Medan jag skriver detta slår min hjärna nävarna i taket och skriker fula saker, den blir skogstokig av att se hur människor trånar efter allt ovan, helst samtidigt. För ingen uppnår det. Inte så länge du inte är i nuet. Du kan inte känna nejlikorna och höra ljuva toner om du samtidigt måste steka tretton olika korvar, städa toan, tänka att du måste vara mer i nuet, tvinga dig att orka lite till, komma ihåg att köpa mer ägg, slå in paket och vara trevlig mot alla som försöker ta en del av dig medan du kokar inombords av att alltid behöva göra allt för alla andra.

Sååå.. Den där känslan. Det där som jag faktiskt tror de flesta av oss kallar för Jul, det där som gör att vissa säger att de har eller inte har julkänsla. Många har inte känt detta på flera årtionden, just för att det finns en mall. Tror alla. Som ska följas för att vi ska kunna vara nöjda med oss själva. En sådan illusion hålls uppe av exakt ALLA affärer och företag just för att de tjänar multum på att försöka sälja den känslan till dig. Givetvis kan du inte känna denna magiska feeling utan julskinka (vegansk som köttig), utan prassliga klappar, utan kärleksfulla människor i mängder, utan den perfekta desserten, utan den perfekta belysningen och OM du bara köper det här, det där, några såna och lite fler såna DÅ kommer känslan kunna kännas och ersätta det tomma hål du har i bröstkorgen under julaftonen. Nej. Nä. Not. Inte. Inte inte. Du vet bättre. Du vet det där, det här. Känslan, julkänslan - den kommer inifrån. Den stunden du slutar försöka så hårt. Den stunden du faktiskt känner hur julosten smakar tillsammans med den köpta pepparkakan. Den stunden du sätter dig ner och tar ett andetag. Ser dig omkring. Inser att fasiken, det kunde lika gärna vara jul varje dag för du har det rätt bra, det bara doftar lite mer av allt som finns kring julen idag. SÅ! Hur ska du ha det? Ska du ta och ladda ner en app för mindfulness och bara checka av dina andetag lite mer, eller tänker du fortsätta varva runt i samma hjulspår som alla andra år? Julkulan ligger hos dig. Amen.

.

Imorgon, Del 5 - Alla som är ensamma.

.

Del 1-3.

. Julefrid 2017, Del 1 .

Diagnoserna inom psykisk ohälsa är många och processen i hur vi läker igenom vad vi än har är oändligt olika, MEN - Utmattningssyndrom har oftast några stora gemensamma nämnare och det är otroligt många som lider av detta. Medvetet som omedvetet. Stressen över Allt och Allting är påslagen dygnet runt och människor har svårt att varva ner, svårt att se den stora bilden av vad som verkligen måste göras och vad som inte är särskilt viktigt. Den här månaden tänkte jag dra tag i ett ämne som kan kännas känsligt, Julen. Julafton. Alla mödrars och kvinnors nemesis, ja nu generaliserar jag grovt alla över en kam, ni fattar budskapet. Det är redan dags att börja använda pengarna till att skapa magiska orimliga förväntningar på EN dag i december. Jag tänkte att vi under november ska ta och plocka ner oss från den piedestalen, alltså toppen av julgranen. Jag tänker att vi alla skulle vara lyckligare med en kopp te och en lugnt stund med familjen, istället för tjugotusen kronor på kredit och lite till, ångest till alla som inte har råd, panikslagna föräldrar som inte vet om de räcker till, utmattade föräldrar som bara inte orkar dra ett tomtenslass och kräkas ut girlanger över hela gården för att sedan glatt hoppa runt och sjunga "nu är det jul igen". Jag tänker att vi ska hjälpa varandra att tagga ner. Se saker och ting för vad de är. Så idag börjar vi bara med dessafrågor? Hur ser din drömjul ut? Gör tanken dig glad eller bajsar själen redan ner sig av stressen? Så varför, varför tror du att din så kallade dröm jul är just din dröm jul? Måste det se ut som hos Ernst? Kan du skala av? Skala ner till en version där du kan se din drömjul utan femton instagramfilter? Kan du se den rå? Äkta? Genuin? Vad Ser Du Då? Ho Ho.


. Julefrid 2017, Del 2 .

Du och bara Du kan ta reda på vad en drömjul faktiskt är för dig och bara Du kan sänka kraven. Dina egna förväntningar. Problemet uppstår när du går utanför dig själv, oftast kvinnor, du ser bara hur Du på något vis är den Majestätiska Tomtemor som ska få alla andra att falla baxnande lyckliga i sofforna den 24 december av julryslig lycka. Sanningen, det finns inget ansvar på dig. Nej. NEJ sa jag. Du kan inbilla dig det. Du kan ta på dig det. Du lägger en förväntan på dig själv av att Du är den som på något vis är det outsagda navet kring allt som har med julen att göra. Sanning, du är inte navet. Nej. NEJ sa jag. Det spelar ingen roll om det alltid varit Du som gör Allt. Det är så och har varit så för att Du valt det, Du har ansett att ingenting kommer bli som det ska om inte Du tar tag i saker och ting. Må hända att det är så, allt det där Du och din omgivning rutinmässigt vant sig vid att just du tar tag i. Sånt som bara blir av om Du gör det. Men vad är priset? Hur många gånger gråter du under julsäsongen? Hur många gånger önskar du lika mycket att den var över som du önskar att den ska bli perfekt? Är det v ä r t det? Nej. NEJ sa jag. Sluta inbilla dig det. För om du visste att det fanns ett annat sätt, ett annat vis där du inte behövde köra slut på varje batteri inom dig, då skulle du genast sluta argumentera för att fortsätta som du redan gör. Är du inte trött på att dina höga förväntningar hela tiden stöter på enormt motstånd? Är du inte dödligt less på att göra alla andra glada just denna dag? Jag påstår inte att vi ska sluta ge eller bry oss, jag säger att vi ska tagga ner ungefär hundra kilo skumtomtar och luta oss tillbaka. Sanera ibland vad vi tror att vi vill och vad vi inbillar oss att alla andra vill - börja med att fråga din partner. Dina barn. Svärmor. Fråga. Prata. Vad vill alla egentligen göra? Öppna er och ta tag i saken, istället för att göra vad ni alla tror att ni alltid velat göra. Amen.


. Julefrid 2017 - Del 3 .

Nu har jag två dagar i rad berättat om hur vi har för höga förväntningar och hur ingen vill vad de tror att de vill. Hur kan jag säga sådana saker? Varför skriver jag om detta? För att det behövs. För att jag lever som jag lär. Den 23 december 2016 var en magisk dag utan några överdrifter, god mat och super nöjda barn. Vi vuxna var mätta och leende. Men, själva julafton var en sorglig dag för vår lilla familj av anledningar som har med olika familjemedlemmar som inte hörde av sig, finns där eller visar någon som helst närvaro. Detta sved extra förra året eftersom vår dotter var nio månader och vi ville ge henne den där perfekta julen på det ödesbestämda datumet tjugofjärde december - för vi alla vet ju att det är den Dagen som räknas. Jag har verkligen hatat julen fram tills vi fick barn, fram tills det året vi satt vid julgranen och det fanns en bebis i min mage. Sedan året 2000, har julen varit en enda stor hatfylld högtid som ingenting och ingen kan leva upp till. Gudarna ska veta att jag försökt. Gett det en chans. Slängt in pengar i brasan bara för att se hur stora luftskepp av förhoppningar försvinner i tomma intet. Närhet och kärlek kan inte köpas. Inte heller skapas kring en mall av hur vi tycker allt borde vara, när verkligheten är en annan. Så i år frågade vi. Pratade vi. Kollade av med familjen. Oss själva. Vad vill vi? Det blir knytkalas hos min mamma, hennes största önskan var att se Kalle Anka klockan tre, bara några julklappar till barnen och extra god mat - inte givet julmat, mer vad var och en gillar mest. Bakpotatis för min del. Vi kommer alla hjälpas åt och jag är stenhård på att ingen ska göra mer än den behöver. För det är den överansträngningen som gör att många blir helt apatiska på julafton, det blir ingen frid. Ingen ro. Så kan vi. Kan du. Skit i tusen pynt och allt som "måste" höra julen till. Det är en fix ide. Inte ens vissa personer behövs för att det ska vara en helhet, det vet vi nu. För vi gick vidare. Skapar nya traditioner. För vi kan. Alltid. Amen.

Likes

Comments

De flesta av oss klev upp ur sängen idag. Vart vi ska, skulle eller nu är kan skilja milslånga kliv från person till person - men en sak vi alla har gemensamt är att vi gjorde ett val. Vi valde att kliva upp. Ingen kommer undan det faktum.


Vad som sedan kan skilja agnarna från vetet är Varför och Hur vi klev upp.

Var du medveten om att du valde hur du skulle starta dagen? Var du medveten om att Du valde att snooza eller inte snooza? Var du med Dig Själv när du valde att kliva upp ännu en gång?

Jag var det. Jag var trött som en sengångare i motljus. Livet kändes krävande och jag såg inte alls fram till dagens vuxna-att-göra-saker-listan.

Så jag väckte mitt medvetande. Det tog en stund. Sa till mig själv, okej, jag gillar inte läget. Jag vill sova mer. Jag vill ha en semester på Mallorca och vinna tiotiusen kronor per dag i ett år på Triss. Men det är inte min verklighet. Min verklighet är att jag smärtsamt ska ta mig från sängen nedför trapporna och lyckas få i vår dotter frukost. Sedan väntar en dag med massor av text, redigering, företagsplanering, ringa vårdecentral, ringa försäkringskassan, planera coachsamtal och även en del fotografering som jag inte ens har lust med. De flesta dagar skuttar jag upp, de flesta dagar går mitt medvetande igång på att livet är fantastiskt och jag är bäst, men så var alltså inte fallet just just idag eller de senaste veckorna.

Vad hände då när jag väckte mitt medvetande?

Jo. Jag gjorde ett aktivt val.

Istället för att kliva upp som ett åskmoln och försöka straffa dagen med mitt dåliga humör, så gav jag mig själv valet att förändra min inställning till allt det som ska göras. Jag kan absolut bara skita i allt, slänga mig i soffan och faktiskt bara ignorera det faktum att jag har ett ansvar. Äta glass och slösurfa. Det är alltid ett alternativ. Än hur många jobb vi har att gå till, så kan man välja det - med givna konsekvenser förstås. Fortfarande, det Är ett val.

Eller.

Så rannsakar jag mig själv och inser att den enda jag straffar är mig själv och ökar min ångest över allt som aldrig blir gjort. Nu pratar jag inte till dig som just fått en utmattningsdiagnos eller dig som just klivit upp från det mörkaste - här gäller det att känna av HUR träffad Du känner dig av detta.

Skulle du, är du på en plats i livet, där DU kan börja ställa dig själv denna fråga på morgonen? Vilket humör du helst vill ha? Vilken slags attityd du tänker köra på? Offerkofta eller BusinessBlazer? De flesta, JO, de allra flesta är i en position där vi Kan skapa oss denna medvetenhet.

Det handlar om att sluta skylla dina val på resten av din verklighet. Det handlar om att du kommer inse hur mycket makt du har över ditt eget liv. Det handlar om att du kommer kunna ta tillbaka rodret och skapa en tillit till dig själv och dina val.

Jag vet att allt detta ansvar för sin egen skapelse och sitt eget liv (plus familj för en hel del) kan skapa KAOS och panikångest. Jag Vet Det. Eftersom jag gått igenom den fasen i väldigt många år.

Så ännu en gång påminner jag dig, vägen upp ur din vardagsmisär av stress kommer inte vara på något vis särskilt enkel eller alla dagar trevlig. Men resultatet av att du jobbar på dig själv, kommer slå dig med häpnad. Gång på gång. För Du klarar så mycket mer än du tror.

Börja nu. Börja idag. Ta tag i dig själv, i vilket scenario som än dyker upp här näst - vem vill du vara om du kunde välja vilken känsla som helst inför ett dilemma eller ärende? Och vad stoppar dig? Egentligen.

Fundera på den.

Så ska jag fortsätta att medvetet köra på denna tisdag trots att varenda nerv säger åt mig att sova vore så mycket trevligare. Jag vilar pga ihållande ondhet i kroppen, men jag ger mig aldrig. Stjärnor kan dansa framför ögonen och blixtrarna kan försöka sänka mig, men jag kommer fortsätta skicka ut mitt budskap.

Vi kan alla må bättre. En dag i taget. Jag lovar. Amen.

Likes

Comments

Hej. Det var ett tag sedan. Men det är okej, jag inser att jag kommer behöva leverera på en mer konstant basis för att behålla er läsare - samtidigt får jag bara förstå att just nu är jag i stormen av förståelse över vad fasiken det är jag håller på med. Utbildningen har bara börjat (Mindfulness Instruktör via Sverigehälsan) och hela min existens växer. Inte särskilt förändrad ändå, jag har antagit attityden Nybörjare (Beginners Mind inom Buddhism) inför allt och mycket slår emot mig som stora hagelkorn. Insikterna slår in gång på gång. Ändå känner jag mig rotad. Lugn. Tar det för vad det är och vad som än kommer.

Men.

Något jag vill dela med mig av Nu omedelbart är en förståelse som inte handlar om mig personligen utan snarare blev ett enormt hjälpmedel till att sätta ord på saker jag tidigare inte kunnat.

Det är skillnad på att känna sina tankar och tänka sina känslor. En av de viktigaste ingredienserna i mitt välbefinnande sedan många år, men som jag inte under några omständigheter kunnat sätta i ord eller metafor.

Lugn. Jag ska förklara.

Först vill jag Tacka Katarina Lundblad som delat denna gåva och låter andra förmedla detta vidare, tack.

Så. Nu. Ska jag förklara. Ur mitt perspektiv.

Om du tänker: Det här klarar jag aldrig. De tror att jag är dum. Andra är bättre än mig. Ingen bryr sig. Jag är ensam. Varför händer det alltid mig?
Då skapar du oftast också en känsla kring detta, omedvetet, sedan tror du att dessa ord är vad Du känner. Fast att det var något Du tänkte. Och just sådana tankar kan skapa väldigt djupt rotade rädslor inför väldigt många saker i vardagen, utan att du ens hängde med på hur det hände.

Om du istället känner efter: Jag känner mig orolig. Jag har ont i magen. Jag är ledsen. Jag är trött. Jag fryser. Jag svettas. Jag har ångest.
Då kan du skapa tankar kring dina känslor, så som att berätta för dig själv att dina känslor är normala. Det är ingen fara. Du kan se att det är ingen som tror att du är dum, ingen är bättre och du är inte ensam. Det är dina känslor som berättar en historia om vart du är för stunden, inte för alltid. Medans om du oftast är i tanken så köper vi rakt av att det alltid varit och kommer alltid vara våran verklighet.

Både tankar och känslor går att förändra.

Det inte bra går. Det går skit bra.

Absolut, vissa saker tar längre tid än andra - men du kommer ändå aldrig kunna rättfärdiga argumentet att Du inte kan Förändra Dig själv. Känsla som Tanke. Tanke som Känsla.

Hur gör jag det då din jävla besserwisser?

Du skruvar upp volymen av förståelse för dig själv. Du höjer den vänliga rösten inom dig och börjar respektera dig själv. Dina känslor. Dina tankar. Du slutar jaga bort dem och önskar att du aldrig haft dem. De är Dina inre ord. De är inget du ska sudda ut. De är inte heller alltid något att lyssna till, speciellt inte om de är negativa.

Förståelse ökar du igenom att ta ett djupt andetag, acceptera att du inte vill känna så här och sedan även acceptera att du inte vill acceptera det. Hänger du med? Alltså det är en cirkel som sluts med att du helt enkelt förstår dig själv hela varvet runt, du ser dig själv för den du är och den du vill vara - du ser skillnaden och ger dig själv tiden och förståelsen - en chans att förändras.

Jag har suttit ett tag med denna text och funderat på om jag på något vis kan korta ner, förenkla eller förklara detta i andra ord. Men jag väljer att tro att detta når ut till dem som behöver det, jag väljer att tro på mig själv och min text. Jag väljer att oron som kan börja gnaga är okej och den får hänga med men aldrig hindra mig. Jag ser tankarna och känner känslorna inför min ambition att rädda världen en människa i taget, det kan verka som en omöjlig uppgift i mångas öron - men jag väljer att se det möjliga. I allt. För att jag för några år sedan började se skillnad på tanke, känsla och verklighet. Lärde mig att andas när det börjar bli tufft. Lärt mig att fokusera på vad jag är tacksam för när livet börjar bli en kamp.

När posten är blöt, när barnet inte sovit på en vecka, när middagen brändes vid, när el räkningen var tredubbelt så hög som vi räknat med, när semestern uteblev pga sjukdom, när vännerna försvann, när nyheten om en familjemedlems cancer kom - när allt det händer... Då bryter jag inte längre ihop. Jag blir inte en blöt pöl på golvet som undrar när saker ska lätta upp. De gör de aldrig. Inte förrän vi själva ställer oss upp och inser ansvaret vi har för vårt eget liv, utan att för den delen ta på hela världens ansvar. Det är en gigantisk skillnad.

Så till att börja med.

Det handlar om Dig.

Det handlar om Dina tankar och Dina känslor.

Dina Hur.

Dina Varför.

Ditt ansvar för dig och endast det ansvaret ensamt.

Jag är medveten om att mycket tillkommer i livet, har familj jag med, men jag tar ansvar för mig och mitt mående först i den största möjliga utsträckning jag bara kan. Givetvis går barnets frukost före min, givetvis går ett samtal till en ledsen vän före en meditation - jag säger inte att jag skiter i annat. Jag säger att jag gör medvetna val när jag väljer. Men det... kan vi prata om en annan dag. På Fredag. Mer om medvetna val.

Ha en strålande tisdag gott folk och lär känna er själva.

Amen.

Likes

Comments

Vad krävs av dig för att du ska börja tänka Bättre? Varför vill du förändra dina tankemönster? Varför vill du må bättre föutom det uppenbara? Du vet redan varför du mår som du gör, förmodligen, men vet du varför du vill må bra? Det är faktiskt en fråga som kräver ett svar.

För när du vet Varför.

Då kommer HUR du ska tänka bli så mycket enklare. Aldrig lättare. Men enklare.

Du kan välja att förstå vad jag pratar om, eller ignorera det faktum att Du och bara DU kan nå ditt inre och stuva om i ditt sätt ett se på saker. Bara du.

Så, dagens ämne. Påminnelser. Det handlar om att du behöver BRYTA direkt när du börjar tänka något elakt om dig själv, något plågande, något dömande, något ifrågasättande, något fult eller något som jag kanske inte har ord på som i vilket fall förstör ditt liv. Påminn dig själv om att Byta ut tankarna. Du kommer tänka skit emellanåt, det tillhör, så försökt inte sluta med att tänka negativt - Du ska bara tänka så mycket mindre. Byt. Bryt. Till något annat. Inte alltid något magiskt bättre som healar någon slags världsfred inombords. Utan bara något som Bryter det riktigt dåliga.


Men va? Vad du snackar. Okej. Här kommer listor med olika exempel.

Varför Ska du Må bättre?

  • För att du vill leva ett bättre liv.
  • För att du vill känna dig värd dig själv.
  • För att du vill kunna andas utan ångest.
  • För att du vill kliva upp på morgonen och orka något mer.
  • För att du har en krigare inom dig.
  • För att du har en familj som saknar dig.
  • För att du innerst in inte vill dö, du vet bara inte hur du ska leva.
  • För att du ska på skattjakt efter din katalysator som är din själ.
  • För... alla Dina egna anledningar. Hitta dem. Tänk på dem. Upfinn dem. Se dem. Var med dem. Gå vidare in i tänket, förstå att du faktiskt har ett fett jävla Varför. Du har bara inte svarat på frågan ännu. För du har aldrig riktigt ställt den till dig själv. Och tyvärr, ingen kommer göra det åt dig.


Hur Ska jag påminna Mig då?

  • Du börjar nu. Du läser här. Din hjärna har redan börjat registrera att andra instruktionsböcker finns än den du givit, din hjärna börjar söka efter nya landningsbanor att lysa upp. Eller nya är de inte. De har bara varit släckta en väldigt lång tid.
  • Ditt hjärta jublar av att du förstått någonstans att Du behöver göra något för att bli påmind om att hjärtat finns, sluta låt hjärnan vara ensam boss. Alltså = Igenom att du läser detta, är här, vill mer, så har du redan börjat göra grovjobbet. Grunden.
  • I början kommer det inte gå per automatik, du kommer aktivt behöva avbryta dig själv när du på något sätt försöker nedvärdera, trycka ner eller hata dig själv eller andra. Ja. För vad du ser i andra är vad du också håller en alldeles för hög standard på inom dig själv. Dina egna brister eller rädslor. De är inte farliga. Acceptera att du är felbar. Sluta döm dig för att du inte är perfekt. Avbryt. Bryt av. Och samma gäller här. De dagar du inte orkar bryta utan istället bryter ihop - SLUTA döm dig själv så hårt för det. Och dömer du dig hårt ändå, döm dig inte för det. Förstår du? Du får din ångest att eskalera för att du hela tiden håller dig själv i så förbannat strama tyglar om hur Du borde reagera eller vara. Lägg av med det.


Vad Fan är det Jag ska PÅMINNA mig om då?

  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andningen igenom näsan ner i magen. Följ den. Andas ut. Jag skämtar inte.
  • När du tvättar händerna, då fokuserar du på vattnet som rinner.
  • När du hör en bra låt, hör den.
  • Du övar hela tiden, du behöver inte slå på dig själv för att du inte såkallat lyckas, har du försökt, så har du lyckats. Förstå det. Har du börjat. Så har du lyckats.
  • Du har inte lärt dig allt ännu. Du kan inte allt. Du vet inte allt. Ingen gör det. Men det finns så mycket mer än vad du har att röra dig med idag, det finns så många skinande vackra verktyg du kommer få tag i när du börjat påminna dig själv - om ditt egenvärde.
  • Se nuet utan tusen glasögon. Se nuet för vad det är, inte om en minut eller för en timme sedan. Du läste just denna rad och nu läser du det här, vad som just var kommer aldrig igen och det är inget du strävar efter. Du ska framåt, utan alla filter av skam/obehag/kritik. Släpp taget. Gå vidare.
  • Skapa dina egna exempel om vad DU behöver påminna dig om för att må bra.


Nej. Jag tror inte på att ovan är något jordskred till revolution inom psykisk ohälsa, jag tror bara att jävligt många glömt bort den här delen och slutat påminna sig själva. Jag vet att jag gjorde så. I långa och många omgångar under tjugo år. Och nu går det per automatik. Ibland tränar jag på att påminna mig mer eller bättre, men mest bara är jag och mår bra. Mina Varför, Hur och Påminnelser är så instyrda i hjärta/hjärna att det är inget jag jobbar så hårt med längre. Precis som jag inte behövde "jobba" för min ångest förut, den bara fanns där. På autopilot. Nu har jag bytt ut den. Till något bättre. Mycket bättre.


Sagt det förut. Säger det igen.

Kan jag. Kan Du.

Nu.

Amen.


Likes

Comments

"Idag fick jag höra att jag skrattar för mycket för att må så dåligt. Och en timme senare att jag inte skulle gråta för det kommer bli bra. Men hur faan ska jag vara då!?"

Rubriken är ett citat från en vän, men jag har sagt det själv och hört många andra använda exakt samma ord. Det här är ett ämne som jag brinner av på. Brinner för. Passionerat kan elda upp hela mitt känsloregister för.

Om du är sjukskriven, för att du mår dåligt av vilken anledning som helst - så ska du kunna skratta utan att någon friskförklarar dig eller ens påstår att du verkar på bättre. Ett leende. Ett fniss. Ett gapskratt. Betyder inte att du helt plötsligt kommer kunna kliva ut i ljuset och sluta vara innerligt ledsen.

För så här Är det. En person som mår psykiskt dåligt, av vilken anledning det än är, den personen blir faktiskt ganska rädd för att visa sig glad. JUST för att OM man visar sig leende, eller gudförbjude - gapskratta... Då är det omöjligt att personen i fråga på något vis är deprimerad. Har PTSD. GAD. Ångest. Smärta i lederna. Knäskada. Öroninflamation. Vad fan som helst.

Det är lite samma sak med människor som gör sig snygga, alltså duschar, byter kläder, piffar till sig och lyckas veckohandla - en sådan sak kan få en människa att känna hur man är på rätt spår. På ostadiga ben. Med osäker blick.

Också yttrar någon: MEN GUD VAD DU SER UT ATT MÅ BÄTTRE.

Också svarar man med krökt rygg och ledsen uppsyn, skamsen, för vi visste att detta inte var ihållande. Och nu har vi lagt ribban högre för oss själva då andra kan se att ibland är vi glad. Då måste man väl automatiskt vara redo att börja jobba 100% nästa vecka?

Som sagt. Det här ämnet. Jag har fullt sjå med att inte använda alla fula ord i ordboken. Ni förstår själva, men det är många andra som inte förstår och någonstans behöver vi själva ta ansvar och börja prata om detta. Med läkare. Kuratorer. Psykologer. Familj. Vänner.

För de fattar inte.

Och de kommer aldrig förstå om ingen berättar detta. Vi måste berätta. Att vi får vara glada. Utan att skambelägga oss själva eller behöva i nästa sekund överbevisa hur dåligt vi fortfarande mår.


Det här är ett problem. Ett stort problem som borde upplysas i röd neontext inom psykiatrin. Varningslampor borde tändas inom alla anställda som jobbar med psykisk ohälsa eller människor som går igenom smärtsamma rehabiliteringar efter olyckor/operationer etc, när de automatiskt tänker "Vad bra! Patienten ler! Patienten mår bättre!"

NEJ. De känner av en gnista i Stunden. STUNDEN. Stenen har inte alltid lättat från bröstet. Djävulen har inte alltid ramlat ner från axeln. Ångesten har inte sagt upp sig. Det är de där små gnistorna bara, små korn av glädje som man behöver få en chans att samla på sig.

Även anhöriga måste förstå detta dilemma.

Nu tänker jag skriva jävligt svart och vitt, det finns hundra gråzoner - jag vet, men det gör inte alla andra. Så nu skriver jag detta på det enda sätt det kan nå rakt fram.

Psykiatrin precis som den vanliga vården, svämmar över med människor som behöver hjälp. Helst igår. Och för att få denna hjälp vinner den som mår sämst. Mår du ens lite bra, kan hantera smärtan, agerar optimistiskt eller gud hjälpe dig - råkar prata om dina egna teorier kring vad din diagnos kan vara.

Nej. För att få hjälp inom psykiatrin, jag pratar givetvis främst om den sidan av vården, så måste du må nattsvart för att gå först i kön. Behöver du en utredning för en eventuell diagnos? Är du inte självmordsbenägen så kan du få vänta i, utan att överdriva, minst sex månader. Ibland något år.

Den som är redo att vara en fara för sig själv eller andra, den får oftast hjälp direkt. Då är det jävligt sent ute, inte för sent, men det kommer kännas så för den som äntligen blir hörd. Den personen kommer undra varför ingen hjälpte eller gjorde något när personen i fråga hörde av sig första gången.

Detta eskalerar för varje år. Eftersom köerna till rätt hjälp bara blir längre.

Jag kan brutalt ärligt erkänna att jag absolut varit det vården kallar för suicidal, men jag har också behövt överdriva mitt mående extremt för att få hjälp INNAN jag hamnar i det mörkaste mörka. Jag har gått på möten utan att duscha ellerr byta om från vad jag sovit i. Jag har lärt mig hänga med ögonlocken och se genuint ångestframkallande ute. Detta är inget som jag medvetet börjat överdriva med i kroppslig eller mentalt utseende, detta är något som min hjärna uppfattat som ett måste för att få hjälp eftersom jag inte vill dö.

Vi ska inte behöva överdriva. Vi ska inte behöva vilja dö för att få förståelse. Jag vet det.

Men igen. Alla andra vet inte det.

Jag. Du. Ska kunna garva till en komedi idag, men inom fem minuter kan va lika gärna vara tillbaka i ett självhat som är så djupt att Voldemort skulle bli avundsjuk. Och ingen ska ifrågasätta det. Ingen ska tro att du bara behöver tro lite på dig själv så blir allt bra igen. Att bygga upp sig själv från grunden tar tid. Fråga mig. Jag har hållit på i tio år, medvetet, och NU känner jag att min platå är stabil. Mina fötter har rötter djupt ner i underjorden och vingarna sträcker sig ända till månen. Vi alla kan komma hit, om vi bara får en chans att må precis som vi mår.

Om vi kan få skratta utan att bli direkt friskförklarade.

Det hände mig senast nu i somras.

Den sista maj var en läkare på affektiva redo att lägga in mig, jag tackade nej och lovade att jag inte skulle göra något drastiskt som att skada mig själv - bara jag fick åka hem till min familj.

Nästa möte var med en mycket yngre stafett läkare, som jag trodde förstod. Trodde han lyssnade. Jag sa rakt ut att jag behöver mer tid. Längre sjukskrivning, men det går åt rätt håll. Flera veckor senare fick jag veta att han skrivit att jag var fullt återställd och inte skulle behöva mer sjukskrivningstid. Det var ett jävla skämt. Min raka attityd och min starka fasad hade lurat honom. Han var en av dem som jag skulle behövt "lura", alltså försätta mig själv i ett läge där jag nästan är redo för döden, för att han skulle förstå allvaret i hur illa kvickt min diagnos kan svänga och att hur jag än vill ha alla mina egna svar, så har jag inte alltid det. Jag vet inte alltid vad som är bäst för mig.

För jag har en bipolär diagnos. Än hur stadig min grund är så kan en depression ta över från ingenstans. Och jag kan fortfarande förlora mig själv till att inte orka mer ansvar, det finns inga löften jag eller någon annan kan ge som i sten kan skriva att det aldrig händer igen. Än hur hårt jag jobbar med mitt inre.

Så han skulle vetat. Han skulle sett igenom.

Han hade ingen aning. Och jag glömde berätta, hur stark jag kan vara utåt. Låta. Synas. Skina.

Hösten har löst sig igenom samtal med chefen och själv välja att jobba 50%, inte jätte kul inkomstmässigt, men min hälsa går först och nu kände jag att jag har inget mer att pressa av. Jag behövde verkligen mer tid att bli stark och fullt frisk igen.

Tid jag inte fick. För jag var glad. Den dagen.


Förstår Du hur viktigt det är att vi står upp för våra bra dagar och inte låter någon ta de ifrån oss? Förstår du att de som inte förstår, de okunniga, vi måste berätta för dem även när vi är i vårt allra sköraste tillstånd? Vi måste förmedla. Utbilda. Hitta ord.

Jag kommer jobba hårt för detta. Och en av de viktigaste grenarna i mitt föreläsande kommer handla om just detta. För jag vet att alla inte orkar. Det tar så mycket energi. Så vi som har den, måste göra oss hörda. Ta plats. Forma orden. Reformera vården.

Låt oss le ifred.

Amen.

Likes

Comments