Ja försöker att se det som fungerar. Att jag klarar av mina studier, att jag tar mig upp ur sängen på morgonen, att jag inte vänder på dygnet, att mina mardrömmar inte gör att jag inte vågar somna, att jag fortfarande orkar svara i telefonen osv.

Stora saker för många med psykisk ohälsa, små saker för mig, många skulle sammanfatta mig som en välfungerande person även just nu. Men om man jämför med mitt vanliga jag så är jag inte det, jag ligger mest i sängen när jag kommit hem från dagens måsten, jag har en konstant huvudvärk som jag medicinerar med receptbelagda läkemedel i en för hög dos. Jag tar mina sömntabletter kl 18-19 för att få sova bort den största delen av dygnet. Jag umgås inte med mina vänner, jag lägger inte ner den tid jag brukar på mina skoluppgifter, jag väljer bort vissa föreläsnings även obligatoriska (tar hellre komplettering) för att slippa vistas bland folk, jag blir kallsvettig och svimmar när jag reser mig upp. Nä för att vara mig är jag verkligen inte välfungerande eller ens fungerande, jag är en stor kropp som vägrar samarbeta med sig själv och med mitt psyke.

Samtidigt vet jag att jag måste ta mig ur detta snabbt, jag måste ta kontakt med min öppenvård och min VC (misstänker att mina blodvärden fuckar med mig igen) för att få den hjälp jag behöver. Samtidigt så tänker jag alltid när det blir såhär att det går över inom en snar framtid, mående gör det oxå om man anser att en snar framtid är dryga 4 månader, VC behöver jag kontakta snarast angående mina blodvärden annars så kommer det bli en lång process att få ordning på dem igen. Jag har inte tid att vänta 4 månader på att mående ska vända eller någon somatisk inläggning, jag måste läsa klart sista kursen för terminen och jag måste ha en fungerande hjärna och kropp för att orka jobba hela sommaren.

Känner mig bara så trött på allt just nu


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ja trodde mig veta att jag inte skulle krascha, ja trodde att jag hade kontroll på mitt liv. Tyvärr så verkar mitt psyke inte hålla med mig, ja kan inte överlista min sjukdom än. Ja trodde att denna gången skulle jag hålla mig ovanför ytan, jag skulle gå igenom min hypomani och komma ur den på ett bra sätt, landa på en för mig normal nivå. Men efter nästan en veckas extremt överenerginska mående, efter säkert en månads väldigt mycket högre energinivå än vanligt så kraschade jag för några dagar sedan. Jag vet inte ens hur jag orkar skriva detta, ja har inte rest mig sen jag äntligen orkade ta mig från sängen till soffan, jag har legat och tittat upp i taket hela dagen. På samma sätt som gårdagen och dagarna innan det spenderades har jag låtit denna dagen passera.

Pratade om vad vi var mest rädda för i livet, förra helgen när vi (mina klasskompisar och jag) va ute och jag mådde så bra. Ja var ärlig och svarade att det jag var mest rädd för var att bli så deprimerad som jag varit tidigare. Jag vet att jag inte är där ännu och jag vet att jag logiskt borde kunna bryta detta. Jag måste ta mig ut, jag måste hitta på ngt, att bara ligga här i soffan och titta i taket kommer leda till att jag blir sämre. Men jag förmår mig inte att ta mig utanför dörren.

Min terapeut är sjukskriven i över en månad till så där har jag inget som kan dra iväg mig, skolan är väldigt händelselös just nu, ja nailade senaste tentan och har redan gjort alla uppgifter för denna kurens (fördelen när man är hypoman) så jag har inget som kan dra i mig. Jag måste bryta detta för...

Jag är rädd.

Likes

Comments

Jag har känt mig oväntat uppåt sista tiden, som att jag vore påväg in i en hypomani. Samtidigt som jag blir lite rädd över detta så känns det bra, ja vet att jag nu har redskapen att klara av det utan att jag bränner ut mig totalt. Jag har insomning- och sömnmedicin så att jag kan söva mig trots att kroppen inte vill det alls. Jag tror att jag förmodligen inte kommer krascha i en djup depressions efter, för jag har bättre redskap för hur jag ska hantera det. Jag kommer inte vara vaken i 4 dygn och sysselsätta mig dygnets alla timmar, alltså är risken att jag kör slut på hjärnan så mycket att den inte orkar efter inte lika hög.

Jag vet att det är ganska normalt för mig att få ett skov just vid denna period av året, solen skiner och jag blir ganska påverkad av ljuset. Det är inte alltid just en hypomani utan det kan lika gärna vara ett depressivt skov. Det var vid denna tiden för några år sedan som jag hade bestämt mig för att dö. Min plan var bombsäker och den hade fungerat om inte en vän hittat mig. Men nu är det alltså åt andra hållet och det kunde inte passat bättre, massor i skolan och vänner som drar åt olika håll. Solen skiner och jag kan promenera i timmar med någon pod eller bok i öronen, hjärnan behöver aldrig vara oaktiv, det passar mig perfekt. 

Jag försöker att se detta som ett tillfälle att lära mig hur långt jag kommit i arbetet med mig själv. Efter får jag utvärdera och se om jag behöver jobba på något mer eller om jag ska följa samma metod som jag gör nu. 

Lära av livet helt enkelt

Likes

Comments

Livet är alla dagar, alla dagar som vi tar oss igenom, alla de stunder som vi andas och våra hjärtan slår. Alla de dagarna är livet. Jag har länge tänkt att gör man ingenting så går man mista om livet, därför har jag ju gått minste om en väldigt stor del av livet. Alla de dagar när jag varit för deprimerad för att ens gå upp ur sängen, de dagarna när jag inte pratat med någon alls. De långa perioderna jag varit inlagd och inte fått lämna avdelningen, då jag mest varit bitter och arg över att inte få leva livet så som jag vill.

Då jag blivit bältad och sondad för att de ville rädda ett liv som jag inte ville ha. Då jag legat nedsövd för att min kropp lagt av på grund av alla de substanser jag stoppat i mig. Då jag vaknat förvirrad och legat i en sjukhussäng med kateter och skämts över mitt beteende. Då jag varit på behandlingshem för att få den vård som var bäst för mig.. Då jag varit på specialist kliniker för att de trodde sig kunna hjälpa mig. Alla de veckor, månader och år som jag inte gjort något mer än att ta mig igenom, de har inte räknats för mig.

Men så är det ju inte, det är ju livet det också, inte det livet jag hade önskat mig. Inte så jag hade velat att det skulle bli men så som det har blivit. Jag hade velat uträtta mer i mitt liv, rest mer, upplevt mer, lärt mig mer, jobbat mer, ja hade velat leva efter mitt motto "gör aldrig ingenting". Men någonstans har ja ju gjort det ändå, all den tid jag lagt på att överleva har ju varit att göra något. Jag har andats, mitt hjärta har slagit och jag har lärt mig leva med min kropp och med hur jag fungerar. Det om något är att lära av livet. Vi måste lära oss att ge oss själva en eloge då och då, för vi har faktiskt överlevt och vi lever just nu.


Likes

Comments

Jag funderade på det där med vila och ledighet, jag mår egentligen bäst när jag har mycket för mig. Det är då jag dels vågar äta (jag rör på mig mer), jag slipper mycket av min ångest för jag gör så mycket att jag inte hinner tänka och jag känner att jag gör nytta. Så egentligen är det bästa för mig att vara ständigt aktiv, eller att iaf inte vara ledig några längre perioder.

Hade samtal med min terapeut tidigare idag och vi pratade om sommaren, att jag ska jobba och hon undrade om jag skulle ha lite semester också. Berättade precis som nu att jag mår bäst när jag är aktiv och har något att göra så jag tror inte jag kommer ta någon semester. Tänkte nästan att hon skulle säga emot, säga att det inte var så smart för alla behöver ju semester. Men hon vet ju hur jag fungerar, efter att ha setts nästan varje vecka under 3,5år så har hon märkt att jag mår som bäst när jag jobbar med något aktivt som tar upp all min tid. Se nu när jag är lite ledig i några dagar, igår låg jag och hade ångest från stunden jag vaknade tills jag tillslut lyckades somna. Idag kunde jag inte sitta i biblioteket och skriva en uppgift för att jag var så ångestfylld.

Samtidigt så bli jag lite nervös, borde man ha ledigt ibland? Ska man ha semester? Mår alla bättre av det? Är det troligt att jag kommer att bli utmattad?

Likes

Comments

Fredag och på sociala medier så lägger folk upp bilder på sig själva, taggar för utgång, mys med familj, pojkvän, vänner. Alla verkar ha det så fint och peppen inför helgen är hög. Själv ligger jag hemma i soffan, På spåret är på i bakgrunden och jag har precis haft ett ångestpåslag som hamnade högt över min vanliga generella ångest. Jag har nu hunnit andas och tårarna har slutat rinna, ja har samlat mig igen. Jag är rädd för detta, jag är rädd för min ångest, jag är rädd för mig själv när jag får ångest. När den börjar krypa sig på så borde ja göra något för att bryta den, jag borde använda mina färdigheter, jag borde städa, lyssna på hög musik, ta en promenad eller ringa någon. Göra något för att bryta ångesten.

Men gör ja det? Nä istället surfar ja på känslan, låter den växa sig starkare, låter den ta över det kloka i mig. Den gör att jag inte vågar ha mediciner hemma, att jag får mina mediciner i apodos och får hämta nya varje vecka. Risken finns att jag stoppar i mig alla på en gång annars. Det har hänt, det har hänt alldeles för många gånger. Jag va en stammis på HIA (hjärtintensiven) och MAVA (Medicinsk akutvårdsavdelning) i den förra staden jag bodde i. Här i min nya stad, i mitt nya liv så har det blivit bättre. Eller snarare jag har inte någon som kommer varje kväll och larmar om jag överdoserat. För jag skäms över det jag skäms att jag med all den kunskap jag ändå har tar till mediciner, jag är livrädd att jag ska vakna upp på en avdelning med någon jag känner som vårdare. Så även om jag när ångesten lagt sig och jag tagit för mycket medicin så ringer jag inte efter hjälp, istället lägger jag mig i sängen och hoppas jag vaknar dagen efter igen.

Jag försöker att tänka utifrån en kedja när jag funderar kring mina ångestattacker, även om jag gjort något eller inte så försöker jag fundera kring dessa steg:

1. Sårbarhet (sovit dåligt, ätit dåligt, stressad).

2. Utlösande faktor (matsituation, någon som säger något som triggar, mm). I3.Tankar och Känslor (vad väcker det inom dig)

4. Problembeteende/valfritt ord på vad man gör med ångesten (skadar sig, svälter sig, utsätter sig för fara mm).

5. Konsekvenser, både långsiktiga och kortsiktiga.

Det är bra att göra denna analysen efter ett tillfälle av svår ångest, även om det gjort att man skadat sig eller inte. Jag har blivit av med många problembeteenden just för att jag lärt mig se när jag är som mest sårbar för något, genom att kunna bryta ett beteende tidigt så hamnar man inte i ett problembeteende.

Oj va detta kändes snurrigt men det är snurrigt i mitt huvud just nu så det får väl bli så.


Likes

Comments

​Visst är det fantastiskt kul att denna veckan är samtidigt som vi har fettisdagen? Jag började skratta lite tyst när jag insåg det, ibland är humorn på en hög nivå. 

Nä men om ja skulle släppa detta mycket roliga sammanträffande och fundera lite kring det komplexa i denna veckan. Jag tycker självklart att det är jättebra att ätstörningar kommer fram lite i rampljuset, det ska framkomma att det inte bara är den typiska magra lilla tjejen som har en ätstörning, det kan drabba alla. Man behöver inte vara smal eller ens på gränsen till smal för att ha en ätstörning, precis som med all sjukdom så ser man olika ut under sjukdomsförloppet. Alla behöver hjälp. Sen kan hjälpen se ut på olika sätt beroende på den somatiska påverkan, precis som att alla med cancer inte behöver vara inlagda på sjukhus, behöver inte alla med en ätstörning vara det. Men sjukdomen är lika farlig ändå. 

Så till det komplexa i det hela. Det finns forskning som visar att om man går ut med information till unge (studien är gjorda på ungdomar, betyder inte att det inte är samma för äldre) så ökar förekomsten av ätstörningar. Så mer information om ätstörningar gör att fler blir sjuka. När jag fick reda på detta så blev jag först förvånad men sen insåg jag att det kanske är logiskt. Vi vet att det är en sjukdom där man blir påverkade av andra, vi vet att det är problematiskt med bloggar och Instagram konton där man visar bilder på sina magra kroppar, det triggar andra att bli lika liten som någon de följer. Så om man skriver och ger ut information om ätstörningar så kanske även det triggar igång någons tankar om sin kropp?! Va tror ni?

Det de ändå har kommit fram till är att om man ger information till föräldrar och skolpersonal om ätstörningar så kan fler fångas upp tidigare och få hjälp att bryta beteendet snabbt.

Så va tror ni egentligen om denna veckan? Är den bra eller finns det en baksida? Och hur ska vi sprida kunskap så att det inte blir skamfyllt att lida av en ätstörning utan att lura in fler i fällan?

Likes

Comments

Idag har jag knappt gjort något alls, jag har legat och läst nästan sen jag vaknade. Skrivit lite på ett arbete och pluggat lite inför skolan. Men mestadels bara legat i soffan.

Nu på em så kom mitt ex hit på besök, vi har haft lite sporadisk kontakt och han ville så väldigt gärna ses vilket jag har ställt mig lite frågande till. Det slutade inte så jättebra, jag gjorde slut när jag var inlagd och inte mådde bra alls. Men jag hade funderat på det ett längre tag för det var så mycket som inte kändes helt rätt. Han är egentligen en av de få pojkvänner jag haft som varit snäll mot mig genom hela vårt förhållande, han har aldrig kört med någon psykisk misshandel eller tryckt ner mig och fått mig att må dåligt. Aldrig varit svartsjuk eller kontrollerande, han har varit ganska stabil psykisk och jag mådde väldigt bra i hans sällskap. Men han är väldigt asocial och jag är verkligen inte det (när jag mår bra) jag älskar att gå ut och ta en öl eller gå på spelkväll hos mina vänner. Han tycker om att sitta hemma och spela på sin dator eller titta på film, han gillar inte att småprata och har inte så många vänner.

Men det viktigaste och det som gjorde att jag kände att vi inte kunde fortsätta är att han inte vill ha barn, jag vet ju inte om jag kan få barn men jag hoppas ju det och det är något som jag verkligen inte kan rucka på i mitt liv. Då kändes det så dumt att fortsätta ett förhållande, bli ännu mer kär i någon som man inte har en framtid med ändå.

Han kom iaf hit nu på em och vi har suttit och pratat i knappa tre timmar, inget prat om vårt förhållande eller om hur det slutade eller varför utan bara massa småprat om inget alls. Eller ju han har pratat om sin våg och hans hets kring att ha en viss procent kroppsfett (lite tryggande), magrutor och hans problem med att gå upp i vikt. Han är ganska smal och har alltid haft problem med det.

Nä jag vet inte vad detta ledde till alls.

Likes

Comments

Jag har haft en dag utan någon alls, en dag då jag bara varit hemma och gjort mest ingenting. Tvättat och städat samt tagit en timmes promenad, men mestadels har jag bara legat i soffan och tittat på dåliga serier och filmer. Känns så konstigt att unna sig en dag som denna, jag är inte van vid att inte ha en massa saker planerade, att inte ha massa plugg och uppgifter att skriva. Men va detta var välbehövligt.

Jag var hos min terapeut för någon dag sen, det är för det mesta skönt att få prata ut med hen. Men hen beslutade att jag borde börja med näringsdrycker igen, jag är så trött på de där jäkla dryckerna då jag druckit x st varje dag under nästa 10år. Nu har jag inte haft några på drygt ett halvår för jag har vägrat dem. Men hen skulle kolla lite vilka olika varianter som är veganska som de har avtal på. Får väl se vad hen kommer fram till.

En dag i taget, en sak i taget

Likes

Comments

Det är så svårt att acceptera att man mår dåligt, att kroppen inte orkar lika mycket som den gjort innan. Att jag inte fixar att hålla igång på samma sätt längre. Att jag inte gjort något annat än att se till att skolan går bra, att jag klarar mina kurser och få bra feedback på mina uppgifter sen allt för lång tid tillbaka nu. Mina vänner har slutat fråga om jag orkar ses. Det blir allt svårare att hantera att folk frågar hela tiden om maten, om man äter, hur mycket man äter och när man äter. Jag är trött på det nu. Jag är trött på att hitta på svar som de vill höra, svar som gör dem lugna, svar som inte ger oroliga blickar och misstro på min förmåga.

Jag är trött på att gå omkring och känna mig som en misslyckad person, en som bara ser fram emot att få gå och lägga sig så fort hon vaknar. En som inte gör något mer än att fundera på hur hon ska ta sig genom dagen. En som ligger vaken varannan natt för att hjärnan inte kan slappna av, den är rädd för drömmarna, minnena, flaschbacksen och den är rädd för sömnlösheten. Den är rädd för tankarna som väcks under nattens morgontimmar, då det inte finns en tvekan om att livet är värt att leva, då jag är helt på det klara med att det inte är det. Klar på att livet inte är något för mig.

Men jag tänker inte ge med mig på den punkten, no way, jag vill inte utsätta min omgivning för det. Jag vet att många är sköra, jag vet hur det känns att förlora en vän till självmord. Jag vill aldrig utsätta någon för det, just nu är jag ändå stark i just det.

Just nu är jag här.

Likes

Comments